View tracker

Ännu en gång får jag påminna om att detta inte är för trampa någon på tårna.

Hej förresten!

Det här med att vakna upp imorgon som en ny bättre människa. Varför gör ni inte de varje dag? Varför ska det vara just 1 januari som alla ska ha förbättrat sig själva?

Jag jobbar på mig själv varje dag. Jag försöker varje dag vakna upp till en bättre människa. Precis som en iPhone försöker jag uppdateras så ofta jag kan. Ta de inte för bokstavligt ;)

Jag hatar nyår. Jag hatar att alla är såååå himla lyckliga och man MÅSTE vara det?! Fira in nya året med sprit och kyssas vid 12-slaget.
Jag firar själv in att kyssa mina hästar och hundar kl 9 och säkert sen slockna. Inte av sprit, eller droger eller någonting annat än trötthet. Jag har en dag imorgon också, som måste tas tag i.

Jag förstår folk som vill ha löften. Jag lovar alltid mig själv att jag ska försöka må bra nya året, och ibland känns de som jag lyckas och ibland inte.
Men det här med att ni ska vakna upp helt perfekta bara för att "Hey, nyår då är vi perfekta efter ikväll".
För att inte tala om det där med perfekt, som att det ens finns.
Iallafall, back 2 ämnet. (Ja svengelska)
Varför lägga så himla mycket på det här med att bara i natt kan man bli en bättre Människa.
Och för att inte prata om att oftast håller det en dag - sen är man tillbaks till att snäsa när man är hungrig eller elakt avvisa den där killen som är så jobbig.

Jag vill inte ens se era inlägg ikväll om detta. Riktig kräkreflex.

Bara lova mig att jobba varje dag på att bli en bättre människa. Man behöver inte nyår till det.

Jag tänker faktiskt önska er gott nytt år, från förbannad Olivis. Jag hatar ju både nyår och de där "bättre jag!", och gissa vad? Både är idag! ;)

All kärlek, Olivis <3

Likes

Comments

Under över 2 veckors tid, har jag varit i en svacka. Inget funkar. Mamma har fått vara hemma för att hjälpa mig med hundarna och hästarna har fått skrota i hagen.
Och jag hoppas verkligen att de går över tills jul. Det är ju jul om bara några dagar.

Därför har inga blogginlägg kommit ut. Hoppas ni förstår.

Alla kramar. Och ifall jag inte skriver det då, GOD JUL 💗

Bjuder på gamla bilder :)

Likes

Comments

View tracker

Hola! Jag tänkte igen bara säga att jag lever å berätta om min dag. Den börja halv tio, då var jag redan i stallet och gav två av mina hästar sina dagliga foderhinkar. De andra fick mumsa hö så länge.
Senare tog vi en runda med Mig ridande på Kristallen och Anna & Alyssa körandes lilla Ronja. Kristallen duschade jag innan jag släppte ut henne i hagen igen. Efter de åt vi lite lunch för att orka fortsätta.
Tic longerades, lika så Sally. Och min lilla Ian fick sin dagliga promenad. Stackarn, han är iallafall inte halt längre. Men får fortsätta bo i lösdriften och lilla, lilla hagen tills han är helt hundra. Hade sååå gärna ridit lite på honom nu när vi haft sååå fint väder. Men men, man får inte alltid som man vill ha de ;)
Nu är jag hemma, har ätit å bara slöat. Trots att jag "bara" motionerat 3 hästar idag, fixat hö och slöat - tog detta hela hagen. De behövs ibland en hel dag i stallet.

Luddigt inlägg men, här är fina bilder iaf 😉😍

All kärlek <33

Likes

Comments

Jag önskar ni kunde känna lukten, mums <3

Frisk nog att laga mat, ja de ser ni själva 🙏🏼

Likes

Comments

Hej.
Wow jag har faktiskt tänkt länge att skriva detta inlägg. För det är något jag tänker på varje dag.

Smink. Vad säger det er? Vacker? Fjortis? Modell? Pengar? Snyggt? Vad det än säger. Ska de aldrig, och då menar jag aldrig; säga er tvångstankar, osäkerhet, eller drog.
Det var inte många veckor sedan som det var illa. Riktigt illa. Jag mådde hemskt utan att täcka över en finne här och där och få ögonfransarna ännu mer böjda. Månader innan de, var de alltid ett måste att ögonbrynen skulle vara målade, mascaran på ögonfransarna och alltid målade läppar. Om de var röda eller rosa eller bara svagt glänsande spela ingen roll. Jag kunde inte gå ut med hunden utan smink, inte hämta posten, eller ens gå över till grannen. Jag kommer ihåg att jag alltid också tvingades sminka mig innan jag tog en spring runda för att sedan en timme senare duscha bort alltihop. För att inte tala om att jag behövde smink för att åka BIL till stallet? Där jag visste att ingen skulle vara förutom hästarna. Jag var beroende av smink. Att vara fin. Även om jag själv inte tycker de i efterhand, jag ska erkänna för er att jag tycker jag är finare osminkad. Jag ser kanske vuxen ut med smink. Men osminkad är jag. Det är en trygghet att veta att jag ändå är fin som jag är. Utan att tvingas sminkas. Det har varit en jobbig väg hit och det var allt annat än lätt. Jag spendera hur mycket pengar som helst på pennor som fick mina ögonbryn att se svarta ut och mascaror som fick mina ögonfransar att falla av. Jag spendera timma tal varje dag framför spegeln för att bli någon jag inte är. Jag hade tvångstankar och tillslut kunde jag inte lämna rummet utan smink. Ibland behövde jag sminka mig på kvällen för att va fin hela natten.
Jag kunde inte ens gå på toa på natten utan att de skulle va kolsvart eller så behövde jag sminka mig. Det är galet hur beroende jag var. Och hur jag riktigt blev förbannad ifall jag gick ut och sa godmorgon till mamma osminkad.
Jag kom försent till saker som var viktiga. Jag hann inte med tid till annat. Jag prioriterade sminket före vovven å familjen.
De gick så långt att jag hatade allt och alla som påpeka någonting om mitt smink eller att jag borde tvätta bort de på natten. Jag blev förbannad och besviken på mig själv.
Jag blev deprimerad av smink. Smink som för mig nu är en konst. Konst är något som kan vara vackert men inte överallt och inte alla tavlor är fina. Konst är en smaksak och smaken är som baken. Konst är inte alla som kan, man kan lära sig och en del kan de naturligt. Konst passar inte alla. Och det är något jag lärde mig för sent.
Jag började sminka mig i 4:an-5:an någonting och blev fast. Trots att jag har kolsvarta ögonfransar behövde jag ta mascara minst 10 gånger innan jag lämna huset. Det känns konstigt att prata om detta, smink är inte min grej. Ändå skriver jag längre än Bibeln för detta handlar egentligen inte om sminket i sig. Detta handlar om att de blev en drog. Som skadade mig insida som utsida. Och inte förs jag lärde mig att jag inte behövde smink kom jag på att jag duger. Att jag är fin som jag är.
Vad jag egentligen försöker säga med allt detta babblande är att smink förstörde mitt liv. Jag skulle kunna sätta mig och sminka mig imorgon - men är livrädd. Tänk så är jag finare så? Tänk så blir jag fast igen? Tänk om jag inte duger osminkad igen då?
Det är galet hur bara tankar på smink kan få en så osäker på sig själv.
Så tjejer och/eller killar, snälla, fredag är mysdag. Kanske tacos på kvällen, mys med vänner eller familj. Eller bara mysa ensam. Gå osminkad för tusan. Du duger som du är. Med eller utan de där målade ögonbrynen, lösögonfransarna och målade läppar. Det är fint att klä upp sig och sminka sig vågat och vackert. Men någonstans däremellan glömmer man bort hur man ser ut utan alla de lagren av smink. Och du är jäkligt fin utan smink också ska du veta, alltid finare än vad du någonsin kommer va sminkad. All natural. Sorry not sorry, jag föredrar er alla utan smink. Att kunna se de där gröna ögonen, inte gröna ögonlocken. Att se din riktiga hudfärg, för let's face it, hur många tar sina riktiga färger? Jag är inte anti-smink. Jag älskar att folk vågar och kan sminka sig. Samtidigt som jag tycker att de slösas bort timmar på att "bli fin" när alla här är perfekta precis som det är.

Till er som är yngre och går i tankarna på smink. Vänta. Ni har inte bråttom någonstans. Älska er själva precis som ni är. För tonåren suger.

Halvsuddigt inlägg och sammanfattning: bli inte beroende av smink. Du är vacker precis som du är.

Med all kärlek Olivis <3

PS, jag älskar er lika mycket osminkade som sminkade. Och en dag ska ni hjälpa mig de där med smink.

Likes

Comments

Jag har hört den där meningen.
Sagt den där meningen.
Läst den där meningen.
Jag har varit med om den lögnen.
Det förvånar mig mer och mer varje dag hur folk har sån hemsk tanke om sig själv eller andra. Jag hatar den av hela mitt hjärta.
Att man inte duger.
Att man inte var bra nog.
Att man inte var tillräckligt.

Det finns inte en enda tonåring som inte tyckt så om sig själv.
När man blev dumpad.
När man bara fick 50 likes istället för 85.
När man bara fick några bra kommentarer.
När någon dör.
Till och med när de händer något med någon annan. Skyller vi på oss själva.
"Jag var inte tillräckligt snygg för honom/henne"
"Jag var inte tillräckligt snygg och populär för så många likes"
"Jag var inte tillräckligt för någon som helst kommentar"
"Vad gjorde jag för fel?"
"Är de mitt fel? Jag var säkert elak, eller ful, eller inte bra nog"

Jag gråter av att höra detta. För jag vet hur de är samtidigt som ingen ska behöva känna så här.

För Hey, du duger precis som du är.
Du är grym.
Du äger både din värld och alla runt dig.
Du är världens finaste.
Du ska le ett äkta leende, för de förtjänar du.
Du ska inte gråta för någon annan. Du har dig själv.
Du ska vara din bästa vän, pojkvän/flickvän, livspartner, och rocka din värld. Utan han eller henne eller den där falska vännen eller den där personen som bara trycker ned dig.

De verkligen skär i hela mig att veta att ni i vissa stunder inte tänker bra tankar er om själva. För jag säger detta för sista gången nu.

DU ÄR BRA NOG! Du är bääättre än bra. Ni ska aldrig tycka något annat.

Likes

Comments