Vilken fantastisk helg det blev, solsken, vänner, familj och min fantastiska Moa.
Hur en ledig helg kan göra att man känner sig fylld med ny energi, för verkligen så är det. Idag har jag tagit ett otroligt beslut att bryta en vardag jag inte mått bra av och jag mår redan så himla mycket bättre. Nu väntar ett nytt, kul äventyr. 🌱☀️☕️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Borde jag va tyst? Låtsas som om allt är bra när det faktiskt inte varit det? Ska jag skämmas över mig? Lägger jag inte skam över alla andra som mått precis som jag om jag inte pratar om det? Om jag låtsas som ingenting?

För här står jag, 20år, utan heltidsjobb, utan utbildning, utan direkta förpliktelser och har gått in i väggen? Är det ens rimligt som 20år tänker ni? Jag med, många gånger. Är det något fel på mig? Varför orkar jag ingenting? Varför känner jag att ingenting har en mening? Men nästa dag har jag all energi i världen? Varför får jag panik i stora folksamlingar? Varför tycker jag inte om att träffa nya människor längre? Varför får jag panik?

I ungefär två år har jag lidit av panikattacker, ångest och depression. För snart ett år sen tog jag hjälp för första gången. Frågat mig själv många gånger varför jag var tvungen att hamna allra längst ner på botten innan jag tog hjälp, hur kunde jag låta det gå så långt.

När jag mådde som allra sämst kunde jag sova flera dagar i sträck, bara ligga och gråta. Jag sjukanmälde mig från jobbet "hade influensa". För egentligen hur ringer man till sin chef och berättar på fem minuter att man inte kan komma till jobbet för man inte orkar, att man legat vaken hela natten och bara gråtit, inte kan träffa människor utan att få ångestattacker, inte ens orkar klä på sig. Hur berättar man det för sin chef när man bara är 20 år utan att uppfattas som lat.
För tro mig, att jag är lat och bara ska rycka upp mig har jag hört tusentals gånger. Jag klandrar ingen som har sagt det till mig, för hur kan dem veta att jag är deprimerad när jag inte ens själv vet det?

Runt julafton 2015 var jag verkligen på den allra mörkaste platsen i mitt liv. Jag ville inte leva mer. Inte en dag till. Då åkte jag in till akuten. "Gula huset" som man så fint kallar det. Minns tydligt att man kört förbi där med vänner och skämtat om att "men där bor ju du" "där finns alla pedofiler". Och det är så himla trist, för där inne finns otroligt kompetent personal som lägger ner hela sin själ på att hjälpa andra.
Jag minns inget mer av den dagen än att jag var rädd och jag skämdes något fruktansvärt. Ville inte någon skulle se mig när jag gick in eller därifrån.

Det var första gången jag fick antidepressiva mediciner. Jag ville verkligen inte ta tabletterna för de är ju vad psykiskt sjuka människor äter? Stämplar jag mig som psykiskt sjuk då? Hur förklarar man för vännerna att man inte får dricka alkohol? Det kändes som ett otroligt nederlag att jag inte kunde må bra utan mediciner. Men efter mycket om och men började jag äta tabletterna. Och nu står jag här idag, 6 månader senare och har aldrig mått så bra. Att skriva om denna tiden är som att skriva om en annan människa.
Idag skäms jag nästan över att säga att jag mår bra, att jag orkar varje dag. Visst har jag dåliga dagar precis som alla andra men det går att hantera dem.

Med denna texten vill jag egentligen bara informera att du inte är ensam med att må dåligt. För jag kände mig väldigt ensam, och skämdes något fruktansvärt. Att jag en helt vanlig tjej, som har världens bästa förhållande, de finaste vännerna i världen och ett jobb jag trivdes kanon bra men ändå kan må så dåligt. Som min psykolog förklarat för mig har jag mycket underliggande stress, saker jag förträngt länge som bubblat upp. Men även att det kan vara något man ärvt. Det kan ligga jätte mycket bakom en depression, även ingenting alls. OCH DET ÄR OKEJ!

Det är okej att må dåligt, det är okej att inte trivas med sig själv, det är okej att äta antidepressiva, det är okej att inte va okej!!

Prata om det, berätta, gör folk medvetna runt omkring dig. Det har hjälp mig otroligt mycket. Att jag inte skäms längre. Det är klart att det kanske inte är de första jag säger till någon jag träffar men skulle det komma på tal så skäms jag inte över att prata om det.

SÅ mår du dåligt prata med dina vänner, nära och kära, din lärare, ungdomsmottagning, med mig. Vem som helst!! Ingen ska behöva känna sig ensam eller skamsen över att inte må bra. För vi är många, jätte många, vanliga ungdomar som faktiskt har psykiska besvär.

Det finns massa bra hjälp att få, det blir alltid bättre, saker löser sig alltid. Va ärlig mot dig själv och dem runt omkring dig.

TA HAND OM ER

Likes

Comments