Livet alltså. Varför ska jag existera? Jag vill verkligen inte mer. Är trött på att må psykiskt dåligt och är trött på att jag ska behöva skada mig själv för att få bort de hemska tankarna ur mitt huvud och ut på armarna istället.

Att det är det enda som hjälper är sjukt.

Jag saknar min bästavän, skulle göra vad som helst för att få prata med honom typ en sista gång om allt och få råd. Inatt gråter jag mig till sömns i alla fall, antagligen imorgon med.

Vet egentligen inte varför jag skriver, för har typ ingen ork till det heller. Idag var det en månad sen jag sov hos honom, kul att ha det typ fastklistrat i mitt huvud. Jävla bajs. Aja, godnatt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag mår skit. Allt är slut nu. Vi ska verkligen inte prata mer. Han är borta överallt. Det räcker nu.

Måste fokusera på mig själv och ingen liten tönt som beter sig som ett barnrumpa (förlåt för hur jag uttrycker mig men det är faktiskt sant). Är trött på att aldrig få höra vad han känner från HONOM, utan bara från andra. Men nu är det slut.

Jag släpper honom nu. Ville bara skriva det. Hejdå

Likes

Comments

Blir så himla jobbigt när jag ej skriver på cirka en månad, för nu har jag istället så mycket att berätta. Orkar inte ens skriva långt men jag vet att det kommer bli det. 

Är så jävla trött på att leva, helt ärligt. Att behöva gå igenom samma skit nästintill varje dag börjar bli tröttsamt. Jag behöver verkligen börja prata med någon. Ju längre jag går och håller saker inom mig, desto mer skadar jag mig själv. Fan vad hemskt det låter alltså. Men vad ska jag säga? Det är ju sanningen. Jag mår inte bra. 

Det gör ont att skriva det, men jag vet att det är sant. 

Okej, så en månad har gått sen jag skrev sist. Vad har hänt sen dess? Cityfestivalen, fyllde 20, hade fest, osv. Om vi börjar med cityfestivalen då.

Det började på torsdagen, kaos-kväll. Kompis svimmade, folk bråkade, folk grät, jag mådde dåligt för såg "honom" men ingen av oss hälsade. Kvällen var kul i sig, men vissa saker kunde blivit gjorda på annorlunda sätt. På fredagen var det lite roligare. Ingen svimmade, och allt var allmänt kul. Jag såg honom, och jag var väldigt arg och väldigt omogen haha samt full, inte för att det är en anledning att skylla bort allt på men jag pekade i alla fall finger åt honom. Trodde dock ej att han såg mig. Kom hem till en kompis på natten och då hade han skrivit till mig, vi skrev lite och bråkade ett tag sen blev det bra och han sa att han gillade mig, typ. Och att jag var den enda för honom. Slutade med att jag sov hos honom och det var fint.

Dagen efter var det sista cityfestivaldagen. Trodde det skulle vara jättestelt om jag såg honom, men den här gången kramade han mig hej och så. Dock svimmade jag på kvällen, ramlade ner på marken och slog i mig inne i publiken så fick panik. Kvällen slutade med att jag tog 02:40 bussen hem. 

Jag fyllde 20(!!!!!!) år, veckan efter. Så på helgen hade jag fest för mig. Mina närmsta kompisar kom plus några av deras andra vänner, jag hade en väldigt kul kväll. Förutom att jag grät rätt mycket en stund, men jag gör det när vissa människor bryr sig. En killkompis till mig ville prata med mig så vi gick in i mitt rum. Och då började han fråga mig på riktigt, alltså verkligen på riktigt hur jag mår och vad det är som är fel och hur jag känner angående saker och ting. Han ställde frågor som ingen hittills har frågat mig. Jag kände verkligen att han brydde sig. Så han vet nu allt om mig, verkligen allt. Detta var för lite mindre än 2 veckor sen.

I fredags, var jag på krogen. Slutade med att "han" fick reda på saker som jag mått dåligt över, så jag åkte hem till honom efter krogen och sov där. Grät typ hela natten, men han höll min hand och höll om mig, så det kändes helt okej. Dock visste jag inte vad jag ville längre, för jag tycker om honom jättemycket. Alltså haha sitter och gråter nu när jag skriver det här för jag vill INTE tycka om honom alls, men jag gör det.

I måndags, var jag på fest. Eller, jag blev bjuden på fest och då fick jag som "uppdrag" eller vad man ska säga, att få dit fler människor. Så skrev till min killkompis, som brydde sig sådär mycket om mig på min egen fest, om han ville komma. Han frågade om han fick ta med sig några och jag sa att han fick det så länge han sa vilka det var. Denna killkompis är även typ bästavän med "honom". Men trodde inte att "han" skulle komma.

Jag kom till festen, sen skrev han vilka han ville ta med. Jag skrev att det var okej, sen i sista sekunden innan de skulle åka hemifrån skrev han "juste, blabla och blabla följer med också" och en av dom personerna var alltså "han". Jag visste ej vad jag skulle göra, för ville inte träffa honom bara, samtidigt som jag ville.

Dom kom till festen. och jag och han hälsade inte ens på varandra till en början. Tog kanske 40 minuter innan han kom och sa hej. Förstår ej varför vi gör det till en sån big deal, för ju större vi gör det desto konstigare lär folk tycka det är att vi inte ens hälsar på varandra. 

Hela kvällen slutade i tårar i alla fall, någon trampade sönder min telefon, hade hjärtklappning under hälften av hela festen, jag och min killkompis pratade igen för han frågade mig helt ärligt vad jag känner för "killen". Så jag berättade allt. Hur mycket jag tycker om honom osv. Så, när vi skulle åka hem, fick jag inte åka med i bilen förrän jag hade pratat med "killen" och berättat exakt ärligt allt jag känner om honom. Så vi satt i trapphuset, han och jag. Och typ bråkade och pratade väääldigt högt mot varandra till en början. Han frågade varför jag är så oklar och varför jag berättar för andra vad jag känner men inte för honom. Sen sa han att han bryr sig om mig blabla och massa sånt. Efter typ 30 min kanske blev vi hämtade och jag visste inte vad jag skulle göra för min mobil var trasig så kom inte hem. Jag sov hos honom, men alltså tro mig har aldrig bråkat så mycket med en person som jag gjorde då.

Jag sa allt jag kände, när vi kom hem. Att jag bara vill vara med honom och ingen annan, att jag tycker om honom jättemycket samtidigt som jag inte vill göra det. Men att jag samtidigt inte vet vad jag vill, eftersom jag vill vara med honom men ändå inte. Plus, han är yngre än mig. 2 år yngre. Jag vet inte varför jag ser det som ett problem, men på något skevt sätt så gör jag bara det. Men vi kanske bråkade i 3h innan vi båda somnade. Jag grät hela tiden för det var jättejobbigt att berätta allt, plus jag var full och då är jag extra känslig. Men vi båda sa att vi tycker om att hålla på såhär som vi gör, men jag sa att jag börjar tycka det är jobbigt att inte veta om vi ska fortsätta såhär och aldrig bli något eller om vi båda vill sluta eller bli något mer. Men ingen av oss vet. 

Vi har hållit på i typ 7 månader, det är jättelänge. Och ändå är vi nääästan på samma ställe som vi var i januari. Jag börjar tröttna. Men jag inser bara mer och mer hur mycket jag tycker om honom och jag vill verkligen inte tycka om honom, mest pga att han är 2 år yngre. Fan alltså.

Sen mår jag jättedåligt över några andra saker som jag inte riktigt kan skriva ut här för känns som allt jag skriver är jättepersonligt men det är lite väl för personligt. Fan alltså. Orkar inte mer.

Likes

Comments

Hej. Ungefär två veckor sen jag senast skrev. Alltså fan vad oklar jag var i det inlägget men hoppas att ni förstod något i alla fall.

Tycker det är jobbigt hur ofta jag skrivit "jag och han ska inte träffas mer" för att sedan i ett nytt inlägg skriva "jag sov hos honom i fredags" tillexempel. Men jaja.

Sov där förra onsdagen igen, hos honom. Eller inte förra veckan, men veckan innan det. Typ den 15:e eller något. Fråga mig inte varför jag kommer ihåg datumet, jag gör det bara haha. Det kändes bra att sova där, kom dit rätt sent men det var mysigt ändå. Alltså vi ligger ju mest och snackar och så, eller kollar på typ youtube eller film. Men den här gången kändes det typ, inte direkt stelt men något var konstigt. Vi typ låg och bläddrade igenom hans Facebook 711 gånger och såg samma saker hela tiden i typ 1h. Tills vi bestämde för att sova.

Alltså jag vet inte hur jag ska förklara, men känns bara som att det blir "bättre och bättre" för varje gång vi ses? Och nej, jag har fortfarande inga känslor för honom men har träffat han såpass länge nu att jag tycker om honom, vilket skulle vara väldigt konstigt ifall jag inte gjorde det. Men det var annorlunda så att vi låg och skrattade oerhört mycket, vi låg och kittlades och typ skämtade om saker.

Jag är väldigt osäker i mig själv och min kropp, men han är den enda som hittills faktiskt fått mig att känna mig bekväm. Är fortfarande nervös för att visa mig utan kläder, men vet att han inte dömer eller tycker att jag/min kropp är "ful", eller något. Slutar alltid med att jag måste gå upp utan kläder och stänga/öppna hans fönster och jag ber honom alltid att titta bort men när jag ska gå tillbaka till hans säng från fönstret sitter han alltid och tittar ändå och då börjar vi typ "skratta".

Vi har inte skrivit så mycket sen dess, allt är konstigt. Eller nej, det är inte konstigt mellan oss men det är oklart. Som alltid.

Midsommar var i fredags, vad hände då? Jag var först ute i stugan med min familj/släkt, sen var jag med mina tjejkompisar hemma hos Malin och åt och drack lite, sedan drog vi vidare på fest.

Jag har börjat få ångest av att vara inloggad på mina sociala medier så loggar oftast ut från snapchat när jag är på fest, för att inte göra något onödigt eller för att se vissa grejer. Men då hade "han" skrivit till mig klockan typ 23, vilket jag såg 02 och då hade han frågat om jag var på fest och sen fortsatte vi skriva lite och om jag hade sett det vid 23 så hade han och hans kompisar antagligen ha kommit till den festen :)))

Det hände dock en grej på midsommarfesten som jag skäms över, och som jag inte ville skulle hända men som tyvärr hände. Det var inte något jag ville heller, därför känner jag mig lite äcklig. Tycker bara det var väldigt onödigt. Jag drog ner på stan vid 01:30 och fick skjuts hem till en killkompis efter där jag var ett tag innan jag följde med honom och skjutsade några kompisar.

Efter kanske 1h så fick jag skjuts hem och jag somnade runt 6. Får väldigt lite sömn dessa dagar, jag tänker på för mycket saker.

Jag mår annars, innerst inne väldigt dåligt. Men det är okej att må dåligt har jag insett nu. Dock kanske inte såhär dåligt så att man gör "dåliga" grejer. Men det finns saker som hjälper mig att må bra, som kanske inte är så jättebra egentligen men det hjälper mitt psykiska att sluta tänka så negativt. Jag försöker att få mig må bra, och "han" får mig att må bra, några av mina killkompisar också och sen Wilma. Wilma är nog den bästa tjejkompisen jag har just nu. Hon lyssnar och dömer inte. Jag säger inte att ingen annan får mig att må bra, men just nu är det dessa människor.

Nu ska jag fortsätta att kolla på gossip girl och lyssna på musik. Godnatt på er

Likes

Comments

​Känns så konstigt att skriva. För jag ska skriva att jag sov hos "honom" förra fredagen. Och i det senaste inlägget började jag med "jag och han ska inte ses nå mer". Känns som det blir så hela tiden, oavsett vad vi säger eller vad vi gör. Hur många gånger har vi inte sagt att vi inte ska ses mer och sen har det ändå slutat med att vi skrivit/sovit? Ibland kan det ha gått en månad emellan, ibland nån vecka. Denna gång gick det typ 3 dagar. Har fått höra så mycket olika saker angående honom den senaste tiden att jag inte vet vad som är sant och inte.

Varför jag sov hos honom förra fredagen vet jag inte ens, eller det var väl för att han brydde sig. Jag skulle på fest, där min syster var. Så åkte dit, och när jag kliver ur bilen säger hon "jag tror att .... är här" och då fick jag en klump i magen för har inte träffat honom "på fest" sen min egna fest i november. Och vi hade ju sagt att vi inte skulle ses något mer, därför blev jag nervös. Jag såg honom när jag gick in, och min syster vet att han är ett känsligt ämne så hon sa bara "kom vi lägger in dina saker och hämtar dricka" så jag gick förbi honom och låtsades som ingenting, sen hämtade jag min alkohol och hade kul i typ 5 minuter innan det slutade med att jag och han gick in i varandra. Lite svårt att ignorera varandra på samma fest kanske. Vi sa hej, stod och kramades och sen satte vi oss ner och typ snackade.

Vet inte ens typ vad vi snackade om, kommer bara ihåg att han sa att det kändes konstigt att se mig där. Och jag kände samma sak. Men sa förlåt om jag "cockblocka honom" sen fråga jag om vi kunde prata, så vi skulle göra det, alltså ensamma. Men det slutade med att min killkompis stannade mig och sa "hur mår du?" för han vet hur dåligt jag mår, och då liksom brast det. För när någon frågar hur jag mår, speciellt när jag är full, så börjar jag storböla. Han frågade en grej också, som jag ej tänker ta upp här. Men det fick mig att bli jätteledsen, och då kände jag att jag inte var kapabel till att sitta och prata "allvar" med killen jag egentligen borde pratat med. Så jag gick ut på framsidan och grät haha, så töntig men. Sen kände jag att jag behövde kräkas så min syster följde med mig ut i skogen på baksidan och när jag kom in var jag ju jätteledsen fortfarande. Så jag tänkte gå därifrån, för att jag mådde skit och för att jag var ledsen.

När jag var på väg att gå ut så rycker han i min väska och ba "kan vi snacka?" och jag var jättearg på honom då på grund av olika saker så jag sa bara "har du nånting och säga så går vi ut nu, för annars vill jag ej snacka med dig" och då sa han "jag vill bara ej att du ska vara ledsen på grund av mig" som att allt hade handlat om honom, då blev jag irriterad och sa "sluta tro att allt handlar om dig". Sen ryckte han på huvudet och sa till sin kompis "nej, det här går inte" sen då drog jag och smällde igen dörren efter mig. Jag tänkte alltså gå hem, det är väl typ 1 mil? Nej men har ingen aning, festen var "på landet" så att säga.

När jag hade kommit typ 200 meter kanske så hör jag en bil, och den stannar bredvid mig. Blev rädd till en början, förstod ej varför en bil skulle stanna bredvid mig. Sen vevar en pappa ner rutan och så sitter min ena killkompis i framsätet och säger "hoppa in i bilen" och jag säger "nej jag vill inte" och han fortsätter "men du kan inte gå hem" och jag säger "jo" för jag vet att "killen" sitter i baksätet och jag ville ej att han skulle se mig såhär. Då ropar min killkompis "haha du kan sova hos...." så sa han killens namn, men han sa det på ett så jävla ironiskt sätt att jag blev arg så sa "håll käften, det är inte kul. Åk nu." För trodde ju att han visste att vi inte skulle träffas något mer? Men kanske inte.

Efter typ 5 minuter skrev jag "tack ändå" till min kompis, för fick dåligt samvete. Då sa han typ "jag bryr mig om dig, det vet du. Jag tänkte att det skulle vara skönare för dig att sova hos ... istället för att gå hem. Jag menade verkligen ingenting illa, förlåt" typ. Sen skrev jag till killen "det var inte direkt kul att få höra att jag kan sova hos dig när du inte vill ses mer" då skrev han "det var jag som bad honom att säga att du kan sova hos mig" och då fick jag typ dåligt samvete igen. För jag trodde att min kompis hade varit ironisk, när det egentligen var "killen" som bett honom säga så. 

Det gick ett tag och vi fortsatte skriva, då frågade han "vad menade Karl(vi låtsas att ena kompisen heter så) när han frågade hur du mådde och allt det?" Så då sa jag att jag inte mår bra. Sen började han fråga saker och så vidare, och sen när jag hade förklarat allt sa han att han inte hade någon aning om att jag mådde så dåligt. Sen frågade han vad jag var och då sa jag att jag fortfarande var ute och gick. Han skrev att jag skulle komma dit men jag sa "nej du vill inte det" då skrev han "jo, kom hit om du kan" så jag åkte dit, kom dit vid 4 kanske.

Jag frös ihjäl, eftersom jag hade varit ute så länge så la mig med jacka och allt i sängen. Och egentligen ville jag inte att han skulle hålla om mig eller hålla mig i handen för, det är liksom typ saker som ändå "betyder något" för mig, om ni förstår? Men han märkte att jag frös så han drog mig intill sig och sen höll om mig och höll mig i handen. Somnade på hans bröst men vaknade av att jag frös så stängde fönstret sen efter det höll vi bara på och sen låg och pratade.

Efter det vet jag inte hur det är. Det är konstigt mellan oss typ. Eller alltså, jag fick veta en grej i lördags som har gjort att jag ser på honom annorlunda. Alltså jag fick veta en bra sak, av min kompis. Som handlar om honom. Jag blev jätteglad, det blev jag verkligen. Men samtidigt blir jag bara mer och mer osäker. Alltså orkar jag fortsätta ha det såhär, velandes fram och tillbaka? Jag vill vara med honom, eller jag tror det i alla fall. Men jag vet inte alls vad han vill. Allting är så himla oklart, man säger en sak, man visar en annan. Som att vi säger att vi inte ska ses mer, varför fortsätter vi sova då? Alltså. Det är så konstiga småsaker som gör att jag tänker så himla mycket. Men jag tycker om honom, det är klart jag gör. Han är den första killen jag hållit på med "seriöst" efter att jag och mitt ex gjorde slut i februari 2016. Han är liksom den jag berättat allt för. Sen är han väl lite speciell för mig för att han orkat stå ut med mig, haha tror inte det är många som skulle orka det på grund av hur skadad jag är. Jag vet inte ens hur många gånger jag frågat honom om han hållit på med någon annan, och varje gång har han sagt nej. Och jag vet innerst inne att han inte har varit med någon annan, men på grund av allt jag varit med om så tror jag att de flesta killar bara utnyttjar mig. Men jag har nog frågat honom den frågan minst 30 gånger, fan vad sjukt egentligen.

En grej som gjorde att jag började inse att jag tycker om honom var ett meddelande jag fick av honom typ i maj tror jag? Har inte skrivit det förut här tror jag, eller så får ni bara läsa det nu igen. Men jag var på krogen, och vi typ småbråkade över telefonen. För vi hade sett varandra på stan vid bussen, och ingen av oss hälsade. Så vi diskuterade det, sen sa han typ "trodde inte du ville att jag skulle hälsa" jag ba "varför skulle jag inte vilja?" Och det han svarade då gjorde typ att mitt hjärta brast, för han skrev "för jag trodde att du skämdes över mig". Alltså förstår ni? Det var jättehemskt att höra, alltså jag fick typ panik för jag vill ju inte att han ska tro så. Varför trodde han ens så? Har jag betett mig som det? Alltså förstår ni hur mycket tankar som flög igenom mitt huvud. Fick dåligt samvete och blev typ ledsen, för jag skäms inte. Det gör jag verkligen inte. Varför skulle jag hålla på med någon jag skäms över? Och haha, han är verkligen ingenting att skämmas över, finns ingenting. Jag vet att han är jätteosäker på sig själv, alltså jättejättejätteosäker. Men jag har aldrig velat att han ska tro att jag känner så angående honom.

Jag glömde mina örhängen hos honom, när jag sov där förra fredagen. Har fortfarande inte hämtat dom, vet inte ens när jag ska göra det. På ett sätt vill jag inte, så har lust att be honom slänga eller behålla dom. Men på ett sätt vill jag ju träffa honom, så jag vet inte vad jag ska göra. Min tjejkompis sa en rätt smart och sann grej i förrgår. Hon sa "ni har sagt flera gånger att ni ska sluta träffas, men det slutar alltid med att ni fortsätter träffas. Så vad som än händer, så kommer ni ses igen. Oavsett hur lång tid det tar eller vad som händer, så kommer ni att ses." Det lät bra då i alla fall.

Vet inte ens vad jag själv vill komma fram till i detta inlägg, behövde bara skriva av mig i ett helt inlägg som bara handlade om just "honom" och ingenting annat. Och jag känner att jag har skrivit klart nu, tror ej jag glömt att nämna något. Vi får se hur det blir nu då, när det är sommarlov och allt. Vi hörs.

Likes

Comments

​Jag och "han" ska inte ses nå mer. Det gör ont att skriva det faktiskt, men det är tyvärr sant. Okej man ska aldrig säga aldrig, för man vet ju inte hur det blir sen längre fram. Men just nu, inget mer. Tråkigt dock, eftersom han varit min typ "bästavän" sen januari. Sen har det varit skönt att veta att man har någon man kan åka till, även fast det bara gällde sex och närhet. Det var skönt att slippa sova ensam någon dag ibland bara. Skitsamma, det är som det är. Kommer sakna honom dock haha, så fkn töntigt men.

Har hamnat i världens svacka också. Kan inte berätta för någon om hur jag mår, för jag vet att ingen lyssnar. Har gått ner typ snart 6kg på 2 veckor, utan att ens tänka på det. Jag skulle bara kolla vad jag vägde för att, inte för att jag egentligen bryr mig men ville bara veta vad jag vägde för tillfället.

Jag fick ett meddelande i söndags natt, tror jag det var. Tror att det var det som gjorde att jag nu, till slut inte orkar mer. Att ett enda meddelande kan få en att må så himla dåligt. Men jag kände mig typ "smutsig", eller jag vet inte hur jag ska förklara. Det var som att en av mina närmsta killkompisar i alla fall sa upp kontakten utan att ens lyssna på vad jag hade att säga. Fick inte ens förklara själv, fick bara skit. Tror det är lite på grund av det meddelandet som jag insåg att han inte ville vara min vän längre och det gjorde mig jätteledsen. Efter det har jag mått såhär. Det är inte hans fel att jag mår såhär, alltså no blame on him men jag tror att det var efter det meddelandet som verkligen ALLT gick neråt och jag insåg vilken dålig människa jag är.

Sen tror jag även tror att folk försöker bry sig, men att de tröttnar. För jag mår typ aldrig bra. Men har varit med om så mycket som byggts på och byggts på och nu tillslut har mitt "vattenglas runnit över" eller vad jag ska säga. Jag mår skit, alltså har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv och skulle inte ens önska min värsta fiende att någonsin behöva må såhär. 

Om det fanns en knapp att trycka på, när man inte orkar mer så skulle jag tryckt på den nu. För jag orkar verkligen inte att behöva må såhär en enda dag till.

Likes

Comments

​Idag är nog det sämsta inlägget jag någonsin skrivit. Idag är en dag då jag typ känner att jag skulle kunna dö, faktiskt. Mår så jävla dåligt idag.

Känns som att allt i livet bara går emot mig. I helgen var allt jättebra, speciellt med "han". Nu vet jag inte längre, dåligt som fan antar jag. Alltså det är så jobbigt när man inte vet vad man vill. Och så är det just nu. Jag tycker om honom jättemycket men har seriöst ingen aning om vad jag alls vill. Det enda jag vet är att jag tycker om honom, men att jag snart inte orkar mer. Det är jobbigt att även prata med någon som inte vet vad han vill, det gör det liksom inte lättare för mig att veta. Men det är inte hans fel, verkligen inte. Jag kanske listar ut snart hur det är jag vill ha det. Önskar bara att jag visste det nu, så jag kunde svara på det och underlätta för mig själv.

Jag har fått magproblem igen, vilket suger. Det gör så ont i magen, så fort jag är stressad eller något bara känns konstigt. Då får jag jätteont i magen.

Mamma är jättearg på mig just nu, vet inte ens varför. För att jag frågade om hon kunde komma och hämta mig hos min kompis, men hon låg och vilade så jag sa att jag kunde åka buss men då sa hon att hon kunde hämta mig ändå. Men sen nu är något mitt fel ändå så hon smäller överdrivet mycket i allt som finns i köket. Förstår inte vad jag gjort för fel, men är van att ha det såhär, men det är lugnt.

Idag är en dag då alla verkar hata mig bara. Men det är okej. För jag hatar mig själv idag också. 

Jag säger att jag hatar oklara personer, för det gör jag. Men jag själv är den mest oklara människan som finns. Förstår inte ens hur folk orkar med mig. Och jag vet att han kommer tröttna/har tröttnat på mig. Allt jag varit med om gör så att jag har svårt med tilliten till folk, att jag har svårt att vara mig själv, att jag är osäker på allt och att jag bara helt enkelt suger. Jag vill inte behöva säga att jag VET att han kommer tröttna/har tröttnat på mig, för jag ska inte ens behöva känna så. Men jag själv skulle aldrig orka med någon som är som mig, så jag förstår honom.

Jag vill bara ha någon som kramar om mig. Ikväll, bara för ett tag. Men jag vet själv att det kommer sluta med att jag snart går och gråter mig till sömns för att slippa vara vaken och känna smärta. Tror inte jag vill fortsätta deppa ner detta inlägg mer, så vi hörs.

Likes

Comments

Nästan en månad sen jag skrev senast. Gillar inte det senaste inlägget, det gör mig ledsen när jag läser det.

Men i alla fall, hur är livet då? Jadu. Jag kan typ inte ens svara på det själv. Jag tror att jag är glad och lycklig, men vet nog innerst inne att det inte alls stämmer. Jag umgås mycket med mina kompisar, och det gör mig glad. Men så fort jag kommer hem och är ensam i mitt rum är det som om allt bara blir svart och dystert. Blir ledsen nästintill direkt.

Men vad har hänt den senaste månaden då? Har börjat prata med en ny tjej, som visat sig vara typ världens mest skönaste och bästa tjej. Hon heter Melina i alla fall, och är sååå snäll. Känner igen mig i mycket av det hon varit med om och vi kan prata om allt. Träffade henne för några dagar sen, vilket var behövligt<3

Umgås mycket med Malin från sup också, inte så mycket med de andra tyvärr. Saknar de så att det gör ont dock:( Saknar hur det var förut, söndagar på gränden och så vidare.

Hur det har gått med "killen" vet jag inte ens haha. Vi sågs för typ 2 veckor sen(?) och det gick väl bra. Innan det hade vi inte setts på typ 3 veckor eller nåt men det var inte direkt nån skillnad. Alltså det är ju inte stelt mellan oss eller så, vilket jag antar är bra haha. Sen efter det har vi typ bara bråkat, förstår inte ens varför vi gör det. Alltså, vi har typ seriöst ingenting att bråka om, ändå gör vi det av någon jävla anledning. Hatar att bråka, speciellt över till exempel snap. Allt blir typ fel när man skriver med varandra och saker misstollkas. Men men. Jag saknar honom typ, haha fett skevt och skriva det men det är typ sant. Kul att sova med någon, astråkigt att sova ensam. Men vi har bråkat mycket över att jag hade svårt att lita på honom pga vad jag "varit med om" förut. Så trodde att han träffade en annan tjej samtidigt och så vidare, vilket inte stämde. Så jadu, vi får väl se vad som händer nu.

Har börjat få hjärtklappning också. Skithemskt, och läskigt. Men är nog stressad över saker som jag själv inte ens tror att jag är stressad över. Kan vara så ibland, men det är i alla fall riktigt läskigt.

Och detta är första gången jag skriver ett inlägg på dagen tror jag, men kände att jag hade tid över nu och behövde skriva av mig lite. Men det var väl det, har inte så mycket mer att berätta. 

Likes

Comments

​Update: Han svarade när jag sov.

Likes

Comments

Ikväll gjorde jag bort mig. Tror jag i alla fall. Delade med mig utav något, som jag tydligen inte borde ha gjort.

Berättade för en person, som står ganska nära mig, om vad som hände för ca 2 år sen (vilket jag inte kommer skriva ut här). Vågade inte ens trycka på skicka först. Väntade i ungefär 45 minuter innan jag gjorde det. Vilket jag obviously nu fått ångra. Innan jag skickade allt, så skrev jag "lova att inte döma mig", och fick då som svar "ja". Men sen då, när jag skickat mitt meddelande. Vågade inte ens kolla om han hade läst, så jag gjorde det efter 30 minuter.

Då står det "öppnad 18 minuter sen". Haha alltså allt brast då. Detta var för nån timme sen och sitter fortfarande och gråter för att jag är en sån jävla tönt och för att jag är så jävla känslig. Han ÖPPNADE. Han svarade ingenting. Jag delade med mig av en av de hemskaste saker som hänt mig, som väldigt få personer vet, för denna människa. Och jag fick inte ens ett svar tillbaka.

Känner mig äcklig, och som om att det var mitt fel. Att det hände, för ca 2 år sedan. Varför bryr jag mig om att jag inte fick ett svar? Jo, för att i denna situation, så betyder svaret allt. Det känns som att ingen bryr sig just nu. Men jag vet att det finns folk som gör det. Jag själv känner bara att det är meningslöst just nu.

Alltså att en sån här liten grej som att inte få ett svar, kan få mig att må såhär dåligt som jag gör just nu är bara sjukt. Men det förstörde verkligen min kväll. Kommer troligtvis inte få någon sömn inatt, och imorgon vet jag att mina ögon kommer vara lika uppsvullna som ballonger på grund av alla tårar.

Jag undrar saker. Som till exempel vad folk tänker med när dom först säger att dom inte kommer döma en, men sedan inte svarar. När en öppnar upp sig som aldrig förr och inte får något tillbaka, varför är det så? Vad är det som är så svårt. Svaret hade inte behövt vara utvecklat, det hade kunnat vara ett "jag förstår", inget mer. Men att inte få något svar alls, det sänder signaler.

Antingen tycker han att jag nu är äcklig, eller så dömer han mig. Jag vet inte, och jag borde absolut inte bry mig. Men det gör jag, för att jag litade på honom. Kanske är lika bra att sluta lita på killar, för varenda en visar sig vara likadan i slutändan.

Alltså det sjuka är att denna person vet mycket om mig. Han vet om det som hände med mamma i slutet av 2015, han vet vad mitt ex gjort, han vet saker. Privata saker. Som jag egentligen inte vill dela med mig av. Men han gav liksom tillbaka. I början åtminstone. Han berättade saker för mig med, som jag av vissa anledningar inte tror att många vet om.

Skräll att jag tror det bästa om människor, som sedan visar sig vara motsatsen. Till en början visste jag ju vart jag hade honom. Men sen när allt velande kom, som "vet inte om jag vill träffas längre" och så vidare. Då visste jag ju rakt av att allt skulle gå åt helvete.

Har ju inte skrivit här på typ en månad så kan ju berätta lite om just detta. Skrev ju förra gången att jag hade sovit hos honom "lördagen före" typ. Sov där 30 mars också, till 1 april alltså. Och innan det var allt jättebra, som det ibland är. Men det var något mer denna gång, alltså det var inte som förut. Vi pratade om annorlunda saker, och pratade mycket mer än vanligt. Vi somnade typ 6 på morgonen också. Före det hade det varit jättebra också och det kändes bra igen. Men sen nu i veckan, vet jag inte vad som hänt.

Åkte till London förra onsdagen och kom hem i måndags. Sen i fredags har allt bara varit bajs. Jag kände då att jag snart inte skulle orka försöka mer med detta bara för att få vara med honom. Jag började bli trött på att det alltid ska velas fram och tillbaka och trött på att alltid känna att jag ger och ger och han bara tar. Men sen blev det bra och jag var jätteglad när jag var med honom för 2 veckor sen.

Men efter ikväll vet jag inte om jag orkar mer. Det är otroligt jobbigt att öppna upp sig på nytt för någon helt ny och det är jobbigt att dela med sig av saker som belastar en från förut. Hur vet jag att han inte kommer se på mig annorlunda på grund av det jag delar med mig av? Jag antar att allt handlar om att testa och sen se vad som händer.

Har inte ens känslor för denna kille, men det gör inte detta mindre jobbigt. Jag tycker om honom och har spenderat ganska så mycket tid med honom/hos honom, vilket gör att det blir jobbigt när något sånt här händer. På ett sätt vill jag inte se honom mer, men på ett annat sätt vill jag bara prata ut i verkligheten. Men jag vet att han är för blyg för att göra det, känner det på mig.

Är bara trött på att gråta mig till sömns, önskar att man kunde stänga av sin "känslor-knapp" och göra så att en inte känner något alls. Nu ska jag lyssna på min sova&depp lista och inte göra något alls. Hejdå


Likes

Comments