View tracker

Hejsan, det va fan inte igår 😱
Cassandra tyckte jag skulle börja blogga mer igen så vi ger det ett försök.

Denna sommaren jobbar jag i Helsingborg på bagelshopen, men just denna veckan är jag ledig men spenderar den på jobb med Cassandra. Skulle lagt mig och solat lite men den planen gick åt helvete rätt snabbt när himlen öppnade sig och regenter forsade ner. Nu sitter jag i restaurangen/butiken och tar det lugnt. Ska nog snart röra mig hemåt 😃
Slänger in en bild på dagens lunch 😁

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 20 readers

Likes

Comments

View tracker

Okej nu kommer ett av mina klassiska dampinlägg, dags att skriva av mig igen. Jag tror seriöst att jag börjar hata människor, finns fan inte många vettiga personer eller åtminstone inte många vettiga som jag träffat. Vänder alltid ut och in på mig själv för att hjälpa alla, gör alltid allt för att alla ska må bra, prioriterar alltid alla andra före mina egna behov men får fan bara skit tillbaka. Jag är så JÄVLA trött på människor, finns fan inte många vettiga som man kan lita på i alla lägen men en av dom är Cassandra som som har en blogg här som ni borde gå in och kolla på här ➡ @mammatillkeon ⬅. Hon har ställt upp och gjort så otroligt mycket för mig, hon är en äkta vän ❤


Men för att komma till min rubrik......
Jag är så jävla trött på dagens samhälle, tjejer kan inte gå ute utan att bli våldtagna och folk bara kollar på för dom saknar stake, folk misshandlar varandra hit och dit, mobbing överallt, folk som ljuger och utnyttjar varandra och bara beter sig som några jävla svin. Vill fan bara söka green card och flytta till Alaska, bygga en stuga långt ut i skogen, köpa ett gevär och bara leva av naturen och slippa alla idioter som bara vill se mig misslyckas. Skulle verkligen va så härligt att bli en hård bergsman i ALaska och glömma allt annat. Det har varit en dröm länge, men kommer med största sannolikhet aldrig inträffa haha 😞

Men jaja drömmen om min stuga i Alaska kommer aldrig försvinna............


                                               Bild lånad från google​

Likes

Comments

View tracker

​Vet egentligen inte varför jag skriver detta men känns som jag behöver få det ur mig, läs bara om du vill.

Har under många år, redan sedan jag gick i tredje klass haft en depression men det visste vi inte då utan det kom fram när jag gick gymnasiet. 
Jag har alltid varit ensam, utstött och aldrig riktigt passat in någonstans vad jag än gjort. Alltid varit lite större för alltid varit väldigt förtjust i mat. Men att jag va lite större då tyckte alla andra på skolan va så roligt att reta mig för, mobbade mig varje dag och till en början stannade mobbingen på skolan med allt eftersom tiden gick följde skiten med mig hem. 
Självförtroendet blev bara sämre, alltid ensam och ledsen och detta låter konstigt men maten va min enda vän och där fann jag tröst när jag va ledsen. Åt mer och mer och blev större och större och mobbingen blev bara värre, vid det här laget va jag helt ensam och ville inte till skolan. Jag kunde gråta redan kvällen innan för jag visste vad som väntade, visste att kränkningarna och mobbingen väntade så fort jag kom till skolan. Detta var min vardag från tredje till sjätte klass och under dessa åren började det även övergå till fysisk mobbing. Folk kastade saker på mig, kunde va ute på rasten och få frukt kastat på mig följt av "ät frukt din tjockis" och en massa skratt,

Detta pågick under alla åren, jag va så nertryckt och rädd så jag vågade inte säga till lärarna för jag va rädd att problemen bara skulle bli värre. Dumt nog sa jag inget på grund av rädslan men i efterhand har man insett att jag skulle sagt ifrån redan första gången det hände men inte lätt när man är liten och rädd.

Sen efter sommarlovet i slutet av sjätte klass så va det dags att börja på högstadiet, äntligen är det dags för nya tag och slippa alla problemen tänkte jag. Går till skolan första dagen hur glad som helst att det äntligen va dags, men glädjen blev inte långlivad. Redan första veckan började problemen för många från gamla skolan började även här. Både den psykiska och fysiska mobbningen fortsatte men nu på en helt annan nivå, fick lappar i skåpet, folk gick förbi mig i matsalen och fällde mig så slutade snabbt att äta lunch i matsalen för jag kände mig inte säker. Så varje dag gick jag utan lunch men det tog jag igen när jag kom hem, tröståt för som tidigare va maten min enda vän. Viktökningen fortsatte, problemen på idrotten fortsatte. Tvingades att dansa i omklädningsrummet för det tyckte dom va så roligt, alla gjorde narr av mig hela tiden. Slutade med att jag inte gick på idrotten, hade alltid ursäkter för att slippa det för jag ville inte tvingas dansa och höra skratten som än idag ekar i skallen när det är tyst och som skär i mig lika smärtsamt som då. 

Nu började problemen bli tydliga, va aldrig i skolan och kurator och lärare kopplades in för jag misskötte skolan. Slutade med att jag skickades till BUP där inget hände för jag vågade fortfarande inte erkänna vad som dagligen hände mig. Vågade inte svara ärligt på frågorna så BUP sa bara att dom inte kunde hjälpa mig. 

Det gick så långt så jag fick sluta på denna skolan och börja på en specialskola för barn som hade det svårt i skolan. Här började jag i åttonde klass och äntligen började jag ta skolan på allvar och tycka det va roligt. Här va man en luten klass, kanske åtta elever och tre pedagoger. På denna skolan gick jag tills jag slutade nian för att sen läsa ett år på IV och sen därefter börja på gymnasiet.

Gymnasiet började, gick hotell och restaurang och i början gick allt bra men tillslut hittade mobbingen mig även här. Som överviktig och osäker kille blir man automatiskt utvald som lämpligt offer. Vid detta laget va jag så långt ner man kunde komma och efter många om och men så kom jag i kontakt med en psykolog i Lund som jag klickade med direkt och det var nu som mitt liv tog en vändning mot det bättre. Fick konstaterat att jag råkat ut för en svår depression efter alla åren av grov mobbing. Det slutade med att jag fick hoppa av gymnasiet, blev sjukskriven några månader, blev satt på antidepressiva och samtal varannan vecka och allt började för första gången på många år ljusna för mig. 

Efter många dåliga vändor på arbetsförmedlingen för att försöka få jobb och någon form av inkomst för fick inget studiemedel för gick inte gymnasiet så började jag läsa till undersköterska på komvux. Efter avklarad undersköterkseutbildning så valde jag att fördjupa mig i barnpedagogik och barns funktionsnedsättningar och där ingick praktik på förskola. Det va nu jag visste vad jag ville, jag ville jobba på en förskola och fick kontakt med vikariepoolen där jag skrev in mig som vikarie och gick som vikarie i två år. 
En dag kallade chefen in mig på kontoret och hon tyckte jag skulle söka till förskollärarlinjen för hon såg något speciellt i mig och visste att jag ville jobba med barn i framtiden. Det tog jag åt mig, läste upp alla ämnen jag behövde för att kunna söka till högskolan. Jag kom in på Högskolan Kristianstad som va mitt förstaval och där går jag just nu, är inne på min andra termin och har äntligen börjat få ordning på mitt liv.

Jag har en en utbildning som specialinriktad undersköterska, egen lägenhet, jobb som vikarie samt att jag pluggar till mitt drömyrke och börjar äntligen känna mig lycklig. Men trots det är självförtroendet fortfarande dåligt men det är påväg åt rätt håll och att läsa till ditt drömyrke hjälper verkligen till.

Men kan säga en sak, denna resan jag har gjort hade jag aldrig klarat utan mina två närmsta vänner som alltid stöttat mig. Dessa två träffade jag efter mina problem kommit upp till ytan och tack vare dom har mitt liv en mening och lite glädje.

Men om du som läser detta nu blir utsatt eller känner någon som blir utsatt så sök hjälp, prata med någon du litar på eller prata med lärare. Låt det inte gå så långt så du mår så dåligt som jag gjorde under så många år. Finns bra hjälp att få om du bara vågar be om hjälpen.


Ja detta blev väldigt långt men kände att jag behövde få det ur mig. 

STÅ UPP FÖR DOM SVAGA OCH UTSATTA, LÅT INGEN KRÄNKAS

Likes

Comments

Dagen är här, efter en inblick i hur jag verkat den senaste tiden så kommer det ske förändring i mitt mörka och dystra liv. Efter att varit mobbad för min vikt, mitt utseende och för den jag är i över 15 år så väljer jag nu att lämna mitt mörka förflutna bakom mig, jag väljer igen att ta tillbaka den glädjen jag en gång i tiden kände. Min absolut närmsta vän sa ikväll till mig att jag helt har ändrats och blivit väldigt deprimerad och dyster men det är slut med det nu. TAR TILLBAKA MAKTEN ÖVER MITT LIV

I CHOOSE TO BE HAPPY AGAIN

Likes

Comments

Ska ske en stor ändring i mitt liv nu. Sviken av en som står mig nära och ska glömma henne och ändra hela mig och min stil. Ska odla ett stort skägg, tatuera mig och funderar på att skaffa linser. Vill börja om mitt liv, skita i nästan alla för jag klarar mig utan falska personer. Klarat mig själv mer eller mindre hela mitt liv och kan fortsätta med det nu också.


Vad tycker ni förresten, passar jag bäst med eller utan skägg? Ska odla men nyfiken på vad ni tycker 😃

  • 38 readers

Likes

Comments

Bilden säger allt 😁

  • 37 readers

Likes

Comments

Nu undrar ni säkert över rubriken?
Det är såhär att jag är en person som ALLTID ställer upp för alla oavsett vad det gäller eller om jag har tid eller inte. Behöver folk mig finns jag alltid där och det utnyttjas till max, men jag är för snäll för att säga NEJ. Alltid varit så och det har sina för- och nackdelar kan man ju verkligen säga.

Detta leder till att jag utnyttjas och falska så kallade "vänner" börjar prata med mig igen efter att dom totalt ignorerat mig när jag hört av mig. Även vissa som kallar sig äkta behandlar mig som skit, ser mig som nån nödlösning att umgås med när dom har tråkigt. Visar tydligt att dom skäms över mig, umgås vi och deras telefon ringer så är dom inte med mig utan då är dom hemma och inte gör något. Att få höra sånt gör så jävla ont, att konstant få bekräftat hur värdelös man är och hur lite man betyder är verkligen jobbigt.

Att vara en jävla nödlösning, andrahandsval eller bara att folk tvingar sig själv att umgås med mig. Ni kan inte ana hur jobbigt det är. Alltid varit ensam så länge jag kan komma ihåg, mobbad hela min uppväxt så har ett självförtroende som är i botten. Vill så gärna få känna mig omtyckt nån gång och inte bara känna mig som ett problem eller besvär.

Vännerna som jag vet är 100% äkta kan jag räkna på mindre än en hand.

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta vet jag inte, bara skönt att skriva av sig när man känner sig frustrerad och irriterad.

Likes

Comments

HATAR alla hjärtans dag, blir bara påmind om hur ensam och oälskad jag är. Alla har någon känns det som, själv sitter man ensam och deppig och tänker. När är det min tur att hitta kärleken? När är det min tur att bli lycklig? Känns som man borde acceptera att man kommer förbli ensam, ja jag är bara 24 år men känns ändå JÄVLIGT JOBBIGY att bli påmind om hur ensam jag är. Alla är så söta och gulliga mot som partner och här sitter jag ensam 😞

‼️🚨 HATAR ALLA HJÄRTANS DAG 🚨‼️

  • 40 readers

Likes

Comments

Ha en bra fredag allihop och lycka till med bakfyllan imorgon bitti 😘👍🏻

  • 42 readers

Likes

Comments

Ja då har man varit på sin årliga spirometri för att kolla lungorna och hur det är med min astma. Resultaten är stabila och inte ändrats på några år så nu ska jag bara gå varannat år och det är skönt. Men efter dessa kontrollerna är jag alltid helt slut och ansträngd i lungorna så nu blir det bara en lugn fredag 😃
Hur är det med er idag då? 👍🏻 eller 👎🏻? 😃

  • 41 readers

Likes

Comments