View tracker

Den där lilla egenskapen att alltid höra goda råd men aldrig lyssna till dem... Den är bra, man får hela tiden testa sin egen väg och göra sina egna missar osv. Den gör också att många människor får chansen att säga "vad var det jag sa?"
O whell jag behöver tydligen testa och lära på det viset.
Något jag nu fått lära mig är hur det är att faktiskt ta hänsyn till sig själv. Eller rättare sagt hur det kan gå när man inte tar hänsyn till sig själv.
För drygt ett och ett halvt år sedan fick jag, efter lite springande hos läkare för en krånglig mage, veta att jag har en utmattningsdepression.
I folkmun heter det att man har gått in i väggen.
Då tänkte jag -att det har jag inte alls.
Utbrända människor kommer ju inte ur sängen och bara äter och sover och vill ingenting, jag vill massor!
Så körde jag på det vanliga racet och låtsades som ingenting och sa ingenting. Magen blev väl inte bättre men att söka hjälp igen hos någon som försöker förklara hur jag ska leva mitt liv tänkte jag inte.
Lite "blodsockerfall" då och då dör ingen av så att va svimfärdig i stort sett varje dag är ju inget att gnälla över. Lite ångestattacker och andnöd beror ju bara på att det blir lite pressade situationer ibland... Eller?
Det är ju bara vara realist och tänka - detta är en ångestattack, du kommer inte dö så andas lugnt. Då ger det ju sig efter en stund.
Efter några månader till ändrades den där tanken till - gött, nu får jag ingen luft, nu dör jag vad skönt det ska bli.
Kanske inte helt friskt, det förstår jag nu men just då hade det känts väldigt skönt att bara få knalla vidare in i nästa äventyr och lämna detta livet. För jag tyckte inte jag hade nånting att leva för. Jag tyckte att varje dag va en jävla väntan på att få dö - det är ju ändå det vi ska göra så varför dra ut på skiten.

Och så blev jag gravid och fick lite mer att tänka på som varför man sätter en ny människa till världen som också ska gå här och vänta...
Jag hör hur det låter så döm inte för hårt.

Nu i efterhand förstår jag ju att lite hopp om framtiden fanns, annars hade inte Edvin kommit. Då hade man ju fixat det så att säga, men som sagt nått omedvetet hopp fanns nog kvar där inne och tur var det.

Det har varit väldigt omtumlande åtta månader sen lilleman kom in i mitt liv, både sånt som jag räknat med skulle va nytt och en hel hög andra saker som man inte räknat med när man precis blivit mamma.
Det jag lärt mig hittills är att erkänna att livet kan va jobbigt ibland - det är okej.
Det är inte att vara svag att visa sig själv hänsyn och acceptera läget. Nu vågar jag säga att jag var och hälsade på väggen. Jag tänker inte stanna för det var inte ett dugg roligt och tack gode Gud att jag fått verktyg för att ta mig därifrån.
Det är otäckt att helt plötsligt inte ha nån vilja eller nån åsikt eller någon dröm, inget jag helt enkelt.

Ett kort blogginlägg som är så stort för mig.

Allt gott// Linda

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag hade en katt, Doris. Som alla katter mycket speciell och kanske lite ondskefull.
Eftersom det bara var hon och jag, har hon väl formats efter det utrymme hon hade från början. Min plan var där en gång i livet att bli en galen katt tant.
Bo i ett stort hus på landet, jag och mina katter och mest gå och pyssla i växthuset hela dagarna.
Det blev inte riktigt så.
Nog för att jag bor i ett hus på landet men det är väl det enda som blivit som jag tänkt mig här i livet.

Oh well Doris är en bra katt, bajsar helt utomhus och håller sorkar och möss på avstånd.
Hon är inte så kelig, kan sitta bredvid en i soffan till man börjar klappa henne, då går hon därifrån.
Ungefär så som jag format henne. Nackdelen är kanske att hon bara tycker om mig, kanske Johan ibland om han ger henne mat.
Det är inte många som förstår sig på Doris.
Så vi skaffade en till katt, för att det är så kul med kattungar😬
Helt plötsligt är det katter överallt!!! I mitt knä, på min huvudkudde, alltid i sängen alltid runt fötterna och i skåp eller lådor om jag öppnar dem.
De är fortfarande bara två, katterna men vilken skillnad!
Nr 2 är inte riktigt formad av mig. Alla förstår sig på henne.

Risken att jag blir en galen katt tant är försvunnen. Jag gillar bara en katt. Min nattsvarta Doris som vet hur man beter sig civiliserat.

Likes

Comments

View tracker

Och tur är väl det.
Mitt liv är inte taget ur "boken om det perfekta livet"
Mitt liv är ingen rak motorväg.
Mitt liv faller inte alla i smaken, men det är mitt.

Alla som inte väljer att följa strömmen vet hur man kan få kämpa för sin sak och hur mycket energi det kan sno att hela tiden behöva förklara sig. Att behöva hävda varför jag gör ett aktivt val att göra som jag själv vill istället för att göra som alla andra.
Jag gör som jag vill för då vet jag varför jag gör det.

Ibland blir jag så in i skogen förbannad på mig själv att jag ändå låter mig tryckas ner och få känslan av att behöva förklara mig för folk, jag trodde jag var för gammal och självsäker för det.

Men just nu är mitt liv väldigt mycket av allt såntdär som inte är den smidiga raka vägen och det gör väl att man blir lite känsligare än vanligt.

Så till er som nu undrade hur mina föräldrar kunde vänta 4 år mellan barnen (det är tydligen inte rätt för syskonen får visst ingen sammanhållning då) Jag vet inte hela historien, jag vet bara att den innefattar missfall.
För övrigt har jag bra sammanhållning med alla mina tre syskon ändå, fast det skiljer 9 år på mig och minstingen.

När jag sedan fick en halv utläggning om hur plaster påverkar vår vardag antar jag att den mest var för att skriva mig på näsan. Grattis, ni lyckades.

På frågan om varför min son sover i egen säng kan jag bara svara att han vill det. Han somnar inte när jag bär honom eller ens när jag ligger bredvid honom.
Jag kan förvisso lägga över honom i min säng när han somnat, men jag ser ingen anledning till det.

Av de dömande "jag hörde att du jobbar redan" kommentarerna förstår jag att det är fel det med, men jag älskar mitt jobb och ska jag fungera som människa behöver jag de 5 timmarna i veckan som jag är där.
Ska man driva eget krävs en del av en helt enkelt.

Det som tillslut tog priset var "Jag är så jävla glad att min kille inte har barn sen innan, det verkar så jobbigt. Men du vet ju hur det är att va skilsmässobarn."

D-R-A Å-T H-E-L-V-E-T-E

Att mina föräldrar är skilda är inte mitt val.

Att jag är gift med en man med barn sen tidigare finns bara en anledning till, jag älskar honom.
Jag älskar honom så in i den milda grad att det gör ont i själen.

Ingen behöver tala om för mig hur besvärligt det är, det vet jag.
Jag vet precis hur opraktiskt, bökigt, krävande, begränsande, jävligt och tråkigt det är.

Men jag älskar honom ändå

Jag vet också hur givande det kan va, hur häftigt det är att få va extra vuxen i ett barns liv. Hur det stärker ett förhållande att behöva stötta varandra ibland i både upp och nerförsbackar. Att ge varandra utrymme att få vara sig själv och för sig själv.

Min man behöver inte va rädd för mig för att vilja göra min vardag enklare, vi tror mer att det är sånt man gör för dem man älskar.


Så får jag vara med i er lilla -vileverperfektalivetmedhöljuddasmåbarnivillakvartermedtremiljoneriskuld klubb bara för att va det dåliga exemplet?
Så ni kan känna hur perfekta era liv är jämfört med mitt?
Kul för er att ni behöver ett svart får i lilla klubben för att förstå det.

Jag vet att mitt liv är perfekt för mig - för jag har format det så.

Det är så dumt att ens förklara mig såhär, men jag blev så ledsen av en träff som skulle varit rolig.


Likes

Comments

Det här med att nu vara en familj, på riktigt och kalla sig mamma innebär en hel del nya saker. För alla såklart.

Om jag lägger fram det såhär, jag har bott mer eller mindre på egenhand sedan jag var sexton år. Det kan ha bidragit till att jag gärna äter glass till frukost, glömmer laga middag, inte riktigt tänker på vilka kläder som ska va rena till morgondagen, vet hur man städar mm.
Goda råd har väl inte riktigt varit det som växt mest i min vägren. Jag har provat mig fram och hittat egna stigar. Alla vet såklart hur jag skulle gjort i efterhand, jag också givetvis.

Det har varit ganska gött att leva för dagen, ganska bekymmerslöst på ett sätt men skapat många andra dilemman.
Jag har väl tidigare sett detta som ett ganska charmigt karaktärsdrag, men nu med en bebis på 4månader som faktiskt, tack och lov, är smart nog att protestera mot detta livskaos känns det inte riktigt lika charmigt längre...

Så alltså har vi ett bekymmer att lösa. Eller många små.

Bekymmer no1: denna fru älskar sitt jobb och har tidigare spenderat mesta delen av sin vakna tid där. Visst insåg hon att det skulle bli förändring, men började ändå smyg jobba lite när bebisen var 8veckor.
Glada mormor, morfars flickvän och moster har vänligt nog tagit sig an guldklimpen mer än gärna.
Resultat: bebisen, som inte hade haft några rutiner annars heller, har kastats runt i tre olika hem utöver sitt eget i nu snart tre månader. Bebisen är inte nöjd med detta och behöver ca två vilodagar efter varje besök. Det blir ingen glad bebis på det viset.

Bekymmer no2: Mat är för mig ett nödvändigt ont. Jag väntar därför in i det längsta innan jag äter något.
Resultat: Magkatarr, sockernivåer på varierande stadier, håravfall, skräpmatsintag, humörsvängningar, denna lista går nog göra hur lång som helst.

Bekymmer No 3: Att exkludera pappan, min älskade man från typ allt. Jag ska lösa saker, inte besvära honom, vara stark och smart
Resultat: en hyperventilerande mamma och fru spänd som en fiolsträng och konstant frustrerad.


När jag är bitter brukar jag anklaga folk för det här, ex kan jag faktiskt tycka att någon ( som min mamma tillexempel) kunde gett ett litet råd som- ska du inte jobba samma tid de dagarna jag ska passa bebisen så ni får lite rutin?-
Eller -ska du lämna honom till tre olika, är det inte lugnare med en?
Eller kanske kollat läget med maten för längesen.
Ni hör bitterheten i det.

När jag är mer målinriktad tänker jag att det är mina problem, nu finns de och nu ska jag lösa dem.

För övrigt har jag mer en tre bekymmer, men man ska ju börja nånstans.

Så som alla vet börjar man lösa saker imorgon. Imorgon är alltid en fenomenal dag att börja med diverse saker, banta, träna osv.

Så i morgon ska jag börja med att gå upp och äta frukost.
Det ska bli en rutin.
Man får inte gå ut för hårt liksom. Nästa vecka kanske jag kan utöka med lunch, men det känns lite övermäktigt nu.

Sen ska jag prata med min man om hur han vill ha saker och ting. Jag brukar ändå göra som jag vill, men det kan ju kännas bra att veta vad han tänker.

Hela den här funderingen utlöstes av en liten fråga från min farmor - Tycker du det fungerar som du håller på nu?
Nej, det tycker jag inte. Men ibland sätter man sig i situationer som är svåra att rätta till.

Då fick jag råd. Som jag nämnt tidigare brukar inte goda råd hagla över mig, eller så lyssnar jag inte på dem.
Hur som helst var det så skönt att få lite råd.

Det är det bästa med min farmor som ofta är förvirrad och drogad av smärtlindrande medicin, att när hon inte är dum, så är hon min bästa stöttepelare.
Hon rasar visserligen ofta och jag är aldrig beredd och blir alltid lika besviken när det händer. Men hon vågar ge råd och jag vågar säga emot.

Oh well- livet är en lång resa

Bekymmer typ 93 är att jag inte har nån koll på plaster, barnmat, klädmärken, bärsjalar eller försäkringskassans system för föräldrarledighet
Men jag har köpt en helt fantastisk, ekologisk, närproducerad jacka, som dessutom sponsrade hjärt och Lungfonden till min son (inte utav någon av de anledningarna utan för det är amazoner på den, men jag har förstått att allt det där andra är viktigare)
Den ska han bli ljuvligt fin i till sommaren.
Väl mött!

(Jackan är från www.minileis.se )

Likes

Comments

Det var andra dagen i rad jag jobbade idag. Inte för det är några heldagar, men att lämna bort Edvin så mycket kändes i magen.
Vanligtvis försöker jag få till några vilodagar mellan aktiviteterna men denna veckan blev stimmig för oss. Babymassage i tisdags (ljuvligt by the way), lugn hemma dag i onsdags, babysim som är favvohändelsen på veckan i torsdags och fredag eftermiddag jobbade jag. Då var Edvin hos morfar några timmar.
Jag är så lyckligt lottad att ha fått en fantastiskt nöjd bebis. Han finner sig i det mesta och är inte tykänslig för fem öre än.
Men i morse när vi åkte iväg igen hade jag lite ångest. Att fara iväg tredje dagen i rad kändes inte ultimat och ångesten över att redan börjat jobba lite kom som ett brev på posten.

Jag älskar mitt jobb. Utav hela hjärtat älskar jag mitt jobb.
Jag älskar Edvin och familjen också givetvis, men för att vara en fungerande människa behöver jag jobba.
Känslan av att kunna påverka sin situation, prata med människor, göra något kreativt och få den uppmuntran jag får av mina fantastiska kunder är underbar.

Under min graviditet mådde jag inte så bra psykiskt. Kroppen mådde jätte bra, blodtrycket låg normalt (som annars är rätt lågt), magen krånglade inte en dag och håret var fantastiskt glansigt och fint.
Men jag hade full panik över att ha åtagit mig ansvaret för en annan människa, att lämna jobbet, att huset var för litet, bilen för liten.. Listan kan göras lång, men mest var det salongen som oroade mig.
Som kontrollfreak kändes det hemskt att inse att jag inte rådde över situationen. Jag gjorde mitt bästa för att hitta en ersättare utan större framgång vilket ledde till att salongen nu "drivs" av föredetta ägaren. Tack och lov har jag två super fina tjejer som jobbar någon dag i veckan och lättar upp stämningen.
Att lämna något man kämpat för i fem år till någon man kanske inte fullt litar på tar på krafterna.

Därför känns det fantastiskt att vara tillbaka, om än bara 5 timmar i veckan (ok 10, men tanken är 5) så är det underbart att ha lite koll igen.
Att så många kunder redan hittat tillbaka och är så uppmuntrande värmer hjärtat att jag klarar mig utan element i denna smällkalla vinter.
Samtidigt förstår jag nu att det var nyttigt för mig att tagga ner. Att bara sitta still en hel måltid, att följa en tv serie, att njuta av stunden med den finaste lille krabaten i världshistorien.
Jag kan det.

När jag idag på jobbet, trivdes men ändå hade lite ont i magen för Edvins skull, insåg hur misskötta mina händer är. Torra och nariga med brutna naglar och sönderbitna nagelband.
Då kom jag att tänka på hur viktiga de är, mina händer.

De har tagit mig dit jag är idag. Mitt hantverk hade varit omöjligt utan mina händer, alltså hade jag fått välja ett annat yrke utan dem.
De bär, klappar, smeker, kliar mina älskade där hemma och ger mig möjlighet att uttrycka mig.
Jag fylldes genast av en stor tacksamhet.
De sista månaderna har varit så fyllda av världsliga problem (krockade bilar, trasig tvättmaskin, trasiga element, trasig dammsugare, uttorkad brunn, flytta eller inte flytta...)
Att jag glömt vara tacksam för det jag har. Det är då det börjar bli farligt.
Vi har så mycket att vara tacksamma för och det är viktigt att inte glömma en enda av de sakerna.

Så idag är jag tacksam över mina fantastiska händer, som för övrigt fått ordentlig omvårdnad idag som tack för hjälpen.
Utan er, händerna, hade jag troligtvis haft ett helt annat liv. Kanske inte sämre, men annorlunda och jag är tacksam för det liv jag lever idag.

Vidare hade Edvin kunnat slappa och koppla av hos moster idag. Han hade sovit nästan hela tiden jag var borta.

Trevlig helg säger jag och avslutar med Mora Träsks text till "mina Fötter"



Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon
Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon

Mina fötter, så bra att jag kan gå på mina fötter
Sen sätter jag mig ner när jag blir trötter
Och vilar och masserar mina fötter

Mina fötter, dom står på marken men dom saknar rötter
Med tårna kan jag plocka upp små nötter
Och därför är jag glad åt mina fötter

Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon
Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon

Mina händer, så bra att jag kan ta med mina händer
Dom kastar brödet när jag matar änder
Sen vinkar jag till dig med mina händer

Mina händer, dom håller borsten när jag borstar tänder
Och känner när jag går i mörka gränder
Jag klappar dig på kind med mina händer

Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon
Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon

Mina öron, så bra jag hör med mina båda öron
Jag hör att någon står och käkar päron
Det smaskar och det hörs i mina öron

Mina ögon, så bra att jag kan se med mina ögon
För blundar jag då kan jag inte se nån
Därför är jag glad åt mina ögon

Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon
Fötter, fötter, händer, händer, öron, öron, ögon, ögon

Read more: http://artists.letssingit.com/mora-trask-lyrics-mina-fotter-jh7cr3r#ixzz3xRa0rgWP
LetsSingIt - Your favorite Music Community

Likes

Comments

Idag hade det äntligen stormat över och var riktigt fint väder, så jag passade på att vara ute så länge ljuset tillät.
För det första är det underbart vad frisk luft gör för själen, sen fick jag chansen att gräva lite med.
Mycket märkligt, men nu när jag inte har jobbet att sysselsätta mig med så tycker jag om att gräva.
Det började med att göra ett land runt huset i våras. Jag har fortfarande inte planterat något i det där landet, men det var kul att göra det. Får bli mer plantering i vår.
Sen fortsatte vi med att jämna till trädgården. Då fick vi 3kubik jord i en stor hög som nu äntligen är utspritt och klart.
Så idag började jag gräva runt vårt lilla förråd vi byggde baklänges förra året.
Med baklänges menar jag att jag nu gräver under förrådet för att få en tät grund... Oh well, vi är inga snickare varken min bättre hälft eller jag, men hopplösa optimister är vi och då kan det hända att man ger sig på saker man inte reder ut riktigt.
Skit samma , jag fick till min glädje chansen att gräva lite igen. Inte för jag riktigt vet vad som är så tillfredsställande med att skyffla jord men det ger mig sinnesro.
Det faktum att faktiskt göra något som syns och blir något är nog det bästa med allt ändå.
Det är nog det jag älskar med mitt yrke med. Man får göra något kreativt med synligt resultat.

Nu är min jakt fokuserad på att hitta mer saker jag faktiskt tycker är roliga på riktigt. Och lite meningen med livet, men om jag lyckas ha roligt så får kanske livet mening.

Likes

Comments

Ibland vet jag inte vad jag gjort för ont alltså!
Denna höst började med att höggravid krocka bilen så den gick till skrot. Vi klarade oss utan en skråma, så tack för det!
Kommer hem med bebis glada och lyckliga, då sinar brunnen. Tur man har snälla människor omkring sig som kom med vatten och vi fick låna duschar av.
Nu efter en katastrof helg med märkliga problem jag aldrig kunde föreställa mig, går tvättmaskinen sönder.

Vad jag än gjort för dumt, så FÖRLÅT!!!! Och snälla låt resterande saker vara hela, i bara någon månad så jag hinner sluta va bitter!

Likes

Comments

Som för då många andra har nu mitt liv förgyllts med en fantastisk liten varelse vid namn Edvin. Han är tio veckor och har under sin tid, både i magen och på jorden förändrat hela min verklighet.

För det första hade jag ingen aning om att man kan ha så stora känslor.
Efter det har så mycket mer funderingar och resonemang dykt upp att jag absolut inte känner igen mig själv längre.

Häromdan när jag påbörjade julbaket slog mig tanken, att det troligtvis är sista året jag får slicka ur skålarna själv. Om jag inte bakar i smyg då såklart. Det är ju blad det viktigaste med att baka!
En ganska konstig tanke när man nästa sekund återigen har ångest över de där femton extra kilona som fortfarande sitter kvar efter nio månaders snusavvänjning och "jag äter för två" tänk.

Jag borde med glädje lämna över allt sötsaks ätande till den lille krabaten som snällt sitter i babysittern och hojtar "örrre" för full hals. Men det är en av alla de saker som aldrig kommer bli som det var igen.

En annan sak som förändrats är ju såklart arbetssituationen. Eller avsaknaden av arbetssituation.
Jag som älskar att jobba.
Så efter åtta veckors stirrande på min underbara bebis bestämde jag mig för att faktiskt slita mig från honom fyra timmar i veckan.
Det är såklart lite på grund av att jag är egen som gör det, måste ju ändå ha koll på läget, men helt ärligt så saknade jag redan jobbet.
Jag älskar inte min son mindre för det, inte ens lite.
Däremot känns det bra att ha fyra timmar i veckan då jag är Frisör Linda som kliver ur den väldigt lilla världen jag lever i som föräldraledig.
Det ger också lite perspektiv på tiden, dagarna går inte längre ifrån mig.

Likes

Comments

Lite konstiga tankar kan man allt ha ibland.
Särskilt nu när ingenting uppenbarligen blir som jag planerat för mig. Om det nu fanns någon plan från början, det är absolut inte säkert.
Nu ska jag i alla fall bli mamma.
Och tack och lov finns en pappa också, som har precis lika mycket att säga till om som jag. Bara där börjar det jobbiga, jag tycker om att bestämma själv jag.
Sen har jag ju mitt fantastiska jobb, min frisersalong, som på något sätt ska skötas nu är jag inte ska vara där på ett tag.

Där nånstans blir det kaos i mitt huvud. Jag skulle ju jobba och sen dö. Jag hade verkligen inte större ambitioner än så för 4 1/2 månad sen.
Nu handlar inte allt om jobb helt plötsligt...
på två dar ändrade sig den inställningen till att jag kom på att jag vill inte jobba.
Jag vill inte mer.
Nu hade jag en buffert för detta, så rent ekonomiskt kan salongen stå tom ett halvår, så jag slipper jobba, men då ska jag ändå dit och fixa med räkningar och dagsavslut och skit.

Så nästa plan blev att försöka hitta en ny kollega då en av mina gamla går i pension, som kanske kan hjälpa mig med lite av det tråkiga med,men det är ju en sak som verkligen inte gått bra alls.
Man kunde ju tro att någon skulle vilja jobba med mig, men nix inte hittills.

Så då tänkte jag att jag säljer salongen. Längre med den tanken har jag inte kommit.

Jag har ju en kollega kvar förvisso. Den jag inte tycker om, vilket inte heller gör att det känns särskilt roligt...
å andra sidan får jag ju va snäll mot henne eftersom hon får sköta hela skiten när jag är borta.

Det är inte jätte roligt just nu känner jag.

Likes

Comments

Jag kan verkligen inte förlika mig med detta sjuka sätt att leva.
Vissa har jobb, massor av jobb, andra har inget och det ser mer eller mindre hopplöst ut för dem att komma ut i arbetslivet.
Var finns framtidstron i det?
Och vi alla som har jobb, massor av jobb, men inte har någon tid, är vi lyckligare?
Blir man verkligen lyckligare av att ständigt leva i renoverings kaos för att man kan, eller för att grannarna bytt kök så man borde ju apa efter så man inte blir utanför.

Frågan är vad man offrar till vilket pris.

Jag har under minst fyra år prioriterat att jobba framför allt. Inte för att bli rik eller komma med i nått flashigt gäng, utan för att jag älskar det.

Nu då fyra år senare när bitterheten är ett faktum, älskar jag fortfarande att jobba?
Jag tänker såhär att nu är jag tvungen att älska jobbet för när jag gör det hinner jag inte tänka på att de enda som ringt mig de senaste 2 månaderna (med ett undantag för pappa) är telefonförsäljare.
Håller jag mig upptagen kan jag låtsas att det är jag som väljer att vara ensam, istället för att erkänna att jag inte har något annat val.

Tack Gode Gud för familjen och kära kära Johan, de är de enda jag har kvar.

Nu ska ingen tro att jag hade ett helt hav av vänner innan heller, men det fanns några.

Värt det? Inte en chans, men när det är som det är vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt saken.
Än har jag inte kommit på alla fel jag troligtvis har gjort så jag kan ändra på dem i alla fall.

Sanningen är kanske också att några har jag valt bort själv, ibland finns inte utrymme för energitjyvar..

Oh well, summa summarum, varför jobbar vi som kan häcken av oss på bekostnad av så mycket, istället för att släppa in några fler på marknaden så fler har möjligheten att må bra?
Tja vem vet.

Likes

Comments