Jag är inne på vecka tre/fem på dagbehandlingen!
Gruppen jag går med har blivit riktigt tight, vi har så jäkla kul ihop!
Det känns superbra! Jag ser inte ens fram emot helgen, det är tråkigt att bara sitta hemma.
Nu har jag kommit till en punkt där jag vill jobba och göra rätt för mig, förtjäna att ta helg :)
Innan har jag ju inte gjort nåt på dagarna, har inte ens reflekterat över om det var lördag eller tisdag liksom.
På onsdagar är vi lediga och har hemuppgift, förra veckan fick vi att vi skulle skriva vår lifestory, från barndom till nu, utförligt. Tyngden skulle ju såklart ligga i själva missbruket.
Vi skulle redovisa den för gruppen och i torsdags var det min tur att redovisa.
Jag har mått fruktansvärt dåligt över det, för jag valde att jag skulle berätta saker som ingen annan vet om.
För om jag inte gör det behandlingen kräver, så har jag ju ingen anledning att vara kvar. Så jag bestämde mig för att gå all in! 
Såklart så hade jag inte behövt berätta just dessa saker, men dom är en del av varför missbruket började så jag ville göra det.
Dagen innan kände jag bara att det nästan var värt att hoppa av för att slippa, jag bröt ihop på toaletten..
Men torsdagen kom och jag samlade mod och redovisade. En av handledarna började gråta.
Jag var ganska låg resten av dagen, men nu efteråt så känner jag mig 10kg lättare, jag är glad att jag äntligen efter sååå många år berättade för nån. 
Nu kanske det kan bli lättare att prata om det med andra och börja bearbeta på riktigt.
Jag är otroligt förvånad, på dessa två veckor har jag kommit så jäkla långt med mig själv.
Allt jag har kämpat med i samtal hos psykiatrin i 16år, har jag gjort på två veckor med människor jag inte känt speciellt länge!
Det är fantastiskt!!
Nu kan det bara bli bättre! Framtiden är väldigt ljus och jag har inte haft nån svacka på ganska länge nu!
Det är knappt så jag förstår själv vad det var som hände, hur allt bara vände över nästan en natt!


Nuförtiden finns det ingenting som är värt att gnälla på, jag gnäller knappt när det är värt att gnälla.
Jag har insett värdet i saker och jag känner så mycket tacksamhet!
Tacksamhet för behandlingen, för mitt mod att utföra saker jag tidigare aldrig har gjort, för att jag fått lära känna fantastiska människor, för att jag har insett att livet är roligt utan droger, för min krokiga och snåriga väg genom livet som gett mig erfarenheter och lärt mig allt jag kan idag. Tack! ❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu vare dags igen!
Jag tog ett återfall med både alkoholen och självskadandet.
Jag har ingen direkt anledning till varför, för jag har mått väldigt bra på sistone.
Men ja, upp i sadeln igen bara!
Har 19 drogfria dagar nu.
På senaste så händer det bara bra saker i mitt liv!
1. Jag har börjat en dagbehandling. Den ska pågå i 5 veckor och första veckan är avklarad nu. På denna veckan har jag fan kommit längre med mig själv än vad jag gjort på alla 17 år inom BUP och psykiatrin. Helt sjukt!
Och gruppen jag är i känns verkligen bra, vi har kul ihop, kan prata känslor med varandra och vi lär känna varandra.
Jag trodde det skulle vara jobbigt att ta sig upp tidigt varje dag och hålla igång till sen eftermiddag, men faktum är att jag längtar efter att få gå dit!
Såklart äre jobbigt att gräva i saker som man så länge försökt trycka undan. Men det ger enorma resultat!
2. Jag har fått en otrolig självkänsla och för första gången i mitt liv så sätter jag mig själv först, utan att vara beroende av nån annan eller söka bekräftelse.
Jag trivs i mitt egna sällskap och jag tycker om mig själv! Den här chansen får jag kanske aldrig igen, så jag går all in den här gången!
3. Har fått nya, fina vänner att bolla tankar och funderingar med. Vänner som är i samma sits som jag och förstår vad denna sjukdomen, beroendet, innebär!
4. Mina möten på NA är utan tvekan en av de bästa sakerna som hänt mig!
5. Livslusten är tillbaka och jag känner att det finns en mening med livet. Just i detta ögonblick kan jag säga att jag känner äkta glädje och tacksamhet. Jag svävar lite på rosa, fluffiga moln!
6. Den 27/3 ska jag på arbetsintervju. För första gången på länge så vill jag göra nåt vettigt med mitt liv och kunna känna att jag förtjänar att ta helg, utan att bara ha suttit hemma hela veckan och inte reflektera över om det är tisdag eller lördag.

One day or day one.
You decide. 👌

Jag är fylld med tacksamhet, kärlek och värme! ❤

Likes

Comments

Märkligt egentligen hur allt kan vända på en tiondes sekund.
Imorse när jag vaknade mådde jag relativt bra, jag skulle äntligen på mitt NA möte som jag längtat efter hela veckan!
Men på väg in till stan hände nåt. Jag fick ett extremt drog sug. Det kom från ingenstans!
Jag började skriva om det till en vän, men tog bort det. För jag planerade att ta ett återfall ensam hemma, då skulle ingen få reda på det.
Men först skulle jag gå på mötet, sen efteråt skulle jag fixa det jag ville ha och åka hem.
Under mötets gång så försvann suget mer och mer och näre var slut så var jag inte ens sugen.
Där fick jag en tankeställare, nu vet jag verkligen hur viktiga dessa möten är och hur mycket jag behöver dom i mitt tillfrisknande!
Jag är oerhört tacksam över att jag åkte hem utan nåt som inte skulle följa med!
Men allt det där sänkte mig, så jag ska låta bli sociala medier ikväll och bara vara..

Minsta lilla grej, så är man tillbaka i skiten igen. Det är så lätt att trilla dit! Har man varit drogfri i en månad eller 20 år spelar ingen som helst roll. Det kommer alltid vara lika lätt att falla tillbaka. Så tid har ingen betydelse. Man kommer aldrig bli frisk från denna sjukdomen, det är bara att börja acceptera det.

Det är verkligen livet på livets villkor.

Likes

Comments

Okey, here we go again!

Det har varit fullt upp de senaste veckorna med möten, gett mig själv behövlig tid och umgåtts mycket med en vän.
Alla hjärtans dag blev lite jobbig, som den blir varje år.
Den dagen påminner om så mycket negativt.
Det var alla hjärtans dag 2006 som jag och min första och största kärlek bestämde oss för att det skulle vara vi.
Vi höll ihop i 2 turbulenta år som kantades av våld.
Han förstörde mig, men jag förstörde nog honom åxå.
Det handlar inte just om den dagen, utan helheten, att det var med honom livet tog en stor vändning, helt åt fel håll. Och det hemska valet jag gjorde som kunde betyda livsfara för honom, det kommer jag få leva med resten av livet.
Det har gått lång tid nu, men jag kommer ju aldrig att glömma det. Så vissa dagar eller datum påminner lite extra om det jag gjorde, det jag gått igenom och den jag en gång var.
Men idag är jag starkare än nånsin, jag vaknar oftast glad och jag trivs i mitt eget sällskap! :)
Så jag lever för dagen och försöker sluta med att planera allt i minsta detalj.

Det är skönt att vi går mot ljusare tider, då blir mitt mående åxå lite bättre.

Jag har påbörjat mitt stegarbete, igen, och har kommit en bra bit på första steget.
För nu är jag säker på mitt beslut om att sluta droga, så då kör vi på stegen igen!
Man måste nämligen börja om från början om man tar ett återfall, så därför la jag det på hyllan ett tag, då jag var trött på att börja om hela tiden.
145 drogfria dagar är jag uppe i nu och det fortsätter att räknas uppåt! :)

Likes

Comments

Tjenixen!
Som vanligt äre ett tag sen nu, men livet pågår för fulla muggar här!
I tisdags, den 24, så tog jag 4 månader som drogfri.
Jag har även påbörjat Motivationsgruppen inför själva dagbehandlingen, den är varje tisdag i fem veckor till.
Jag har egentligen inte haft fullt upp fysiskt, men i huvudet äre 180km/h ungefär.
Men jag mår faktiskt ganska bra, även om jag blir helt utmattad av allt som händer, så är jag glad och mår bra. Jag har inget att gnälla över, livet går mot rätt riktning, bättre än så kan det inte bli!

Om ni vill följa mig på instagram; fanniiebrobeck
snap; oktoberbarn91

Ta hand om er! ❤

Likes

Comments

Jag klev drogfri in i 2017 och jag lever i nån form av lyckorusbubbla just nu.
r första gången i mitt liv så känner jag att jag är på väg framåt, på nästan alla plan!
För första gången så går inte precis allting emot mig.
Om jag ska försöka minnas mig själv för bara 6 månader sen, så är skillnaden helt otrolig!
För 6 månader sen var allting svart, hela jag var katastrof, energi fanns inte och jag stängde in mig, jag kunde inte ens ta förgivet att jag skulle vakna imorgon.
Nu börjar det ljusna, jag har mer energi, jag ser fram emot en ny dag och jag har tagit tag i mig själv.
Jag tycker om mig själv idag, jag vågar säga vad jag tycker och jag orkar inte längre bry mig om hur folk ser på mig!
Jag skäms inte över nåt längre och jag har tagit av mig offerkoftan!
Jag kommer aldrig bli felfri, det blir ingen, men man kan alltid göra det bättre! Jag är inte vad som hänt mig, jag är vad jag väljer att bli.

Jag är inte ens säker på vad som hände, vad det var som fick livet att göra en helomvändning.. men det är jag tacksam för! Allt gick så fort, nästan över en natt! Men jag är ganska säker på att jag inte hade fått uppleva ett nytt år utan den här förändringen och hade jag nu överlevt så hade själen fortfarande varit död.

Det här ska bli mitt bästa år! Ni som vill följa mig på mitt livs resa, är välkomna att göra det! ❤

Jag börjar tro på, eller fundera på att nån form av högre makt finns, att nånting leder mig i rätt riktning. Jag vet ännu inte vad, men nånting måste det ju vara.

Allt slit, svett och tårar under mina 25 år börjar äntligen ge resultat! Jag tror att det är min tur att få leva nu, och det ska jag göra åxå! Den här chansen som nåt/nån har gett mig kommer jag ta tillvara på till 110%, för det kanske är min sista chans. Vem vet?

Tack för alla som finns när jag behöver, tack för att jag får vara en del av gemenskapen och tack för livet jag har fått! Tack! ❤

  • 30 readers

Likes

Comments

Det är så fruktansvärt mycket som hänt på kort tid nu. Det här året har varit riktigt jobbigt men jag har åxå lärt mig mycket! Hoppet inför ett ljusare och lättare 2017 finns ändå, för trots allt detta året så är jag tacksam över allt jag har, alla förändringar jag har gjort och att jag är vid liv!

Idag är en extra tung dag uppå allt annat som samlas på hög. Idag för 9 år sen ändrades mitt liv radikalt! Där och då rasade allt jag trodde att jag var, hela min värld krossades i miljoner bitar, och åren som kom skulle definitivt inte bli bättre!
Den 21 december 2007 är den absolut värsta dagen i mitt liv, men när jag blickar tillbaka så var det där mitt livs resa skulle börja, det var där mitt liv skulle forma mig till den jag är idag!
Jag är och kommer aldrig vara stolt över det beslut jag tog den här kvällen för 9 år sen, men hela den här helvetes resan har gjort mig till att vara så långt i från den människan jag var då!

Jag är ett levande bevis på att förändringar är möjliga om man har vilja!
Jag hade kunnat låta mitt liv fortsätta gå utför i den rasande takt som det höll på att ske. Men jag gav aldrig upp, trots att jag inte ens visste vem jag var, vad jag ville eller vad jag behövde!
Jag har fortfarande inte klara svar på dessa frågor, men jag vet vad jag INTE vill med mitt liv!

Ibland känns det som att mitt liv bara har motgångar, och känslan att vilja ge upp finns såklart ibland.
Men allt skit jag och min familj har gått igenom tillsammans, då ingen annan ville se allvaret, visar ju att det funkar förr eller senare!
Bandet vi har är starkare än nånsin och jag är otroligt ledsen över vad jag har utsatt dom för! Men dom gav heller aldrig upp hoppet om mig!
Idag är jag tacksam! Vägen är inte spikrak, jag har mycket som tynger mig. Men en dag så kommer jag vara nästintill hel, det vet jag, det känner jag!
Har jag klarat allt det här hittills och ändå blivit en bättre människa så kan jag fan klara resten!

SLUTA ALDRIG ATT TRO PÅ ER SJÄLVA! ❤

  • 40 readers

Likes

Comments

Trots allr som hänt nu så trodde jag att jag var ganska stark.
För exakt en vecka sen så tog en vän livet av sig, igår var jag på hennes minnesstund och idag var jag, 2 andra vänner till henne och hennes mamma och rensade i hennes lägenhet. Det var riktigt tufft!
Att känna hennes lukt och stå och plocka bland hennes grejer utan att hon var där, kändes inte alls rätt!
Men jag försökte hålla mig stark.. fast nu ikväll så brast alltihop.. tårarna forsade och jag fick sån panikångest, jag trodde jag skulle dö, jag fick ingen luft..
Gick tillbaka i gamla vanor..
Jag har en enorm ilska inom mig, jag vet inte vart jag ska göra av den... jag vill bara slå vett i skallen på dom som jobbar inom vården, fråga var i helvete dom gick sin utbildning.. låta dom gå igenom samma jävla helvete som dom låter andra gå igenom.
Jag vet inte hur jag ska reagera eller tackla allt skit. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill vara ensam, men ändå inte. Ingenting är logiskt längre..

Jag saknar dig Johanna! ❤
Jag ska kriga för dig.. ❤

  • 48 readers

Likes

Comments

I mitt liv är det jag som bestämmer.
Ingen annan säger till mig vad jag kan och inte kan göra. 
Allt jag har varit med om har tagit mig dit jag är idag.
Jag bär på minnen och erfarenheter som tryckt ner mig men som kommer att omvandlas till styrka.
Jag tänker inte låta negativa tankar trycka ner mig.
När andra säger att jag inte duger eller att jag gör fel, så tar jag inte åt mig.
Inom mig finns det något stort som ingen kommer åt och som ingen kan slå sönder.
När livet känns tungt kommer jag dra ner på tempot och känna tacksamhet över allt jag har som är bra i mitt liv.
När saker utanför mig känns rörigt kommer jag gå tillbaka till mig själv och finna ro.
Ingen kan komma åt mig här.
Jag vet vem jag är, vad jag är menad för och att jag är värdefull.
Jag är stolt över mig själv. Jag står för vem jag är och jag gör mig inte till för någon annan.
De som inte vill vara i mitt liv, kan gå.
Mitt liv styrs av mina egna val och jag bryr mig inte om andras åsikter.
Jag vet vad jag vill och jag står upp för mig själv.
När andra blickar bakåt, försöker jag blicka framåt.
När andra tvekar, vågar jag ta steget.
Jag har bestämt mig. Allt jag behöver har jag inom mig och jag kommer att plocka fram det.

  • 54 readers

Likes

Comments

Gårkvällen och natten slutade inte alls särskilt bra.
Jag och en person började prata om alkohol och hela min situation där jag inte kan vara i ett umgänge där folk dricker eller om det är fest. Och att jag tids nog hoppas på att hitta en strategi för att kunna hantera det och kunna vara med och ha kul nykter.
Men nåt gick snett och jag kände på fullaste allvar att de 41 drogfria dagar jag hade snabbt kunde bli 0 igen.
Började för en stund att ifrågasätta mitt val att leva ett drogfritt liv då man ofta känner sig utstött, glömd, tråkig osv när man inte längre är aktiv. Jag får för mig att folk tycker att jag är tråkig.
Men nu när jag tänker efter, vad är det för vänner isåfall?

För några dagar sen så gjorde jag mig av med alla tabletter som jag tidigare har använt för missbruket och jag hällde ut all alkohol, hela min backup kastade jag.
Det var bland det jobbigaste jag nånsin har gjort.
Speciellt spriten.. se den rinna ner i avloppet, känna lukten och få otaliga minnesbilder fladdrande som ett disco ljus framför ögonen, känna svetten rinna från pannan, skaka som ett asplöv och knappt kunna hålla kvar flaskan över diskhon, att önskan just då om att det var min hals det rann ner i istället var så förbannat stor. Jag trodde jag skulle ramla ihop, knäna bar mig nästan inte.
Det var vidrigt. Jag kände mig mindre än ett sandkorn, svagare än nånsin.
Och det var nog det jag började tänka på som gjorde att det gick så snett igår.
Jag fick abstinens igen, så idag är jag helt jävla slut mentalt. Det blir inte många knop här hemma idag.

Ofta får jag en känsla av att vara ensam, värdelös och dålig, för att jag inte är som andra människor som kan dricka normalt.
För att jag måste undvika vissa saker och platser, till och med vissa personer som betyder mycket för mig, för att det i värsta fall kan få mig att bryta ihop eller ta återfall snabbare än vad jag hinner blinka.

Under hela min uppväxt har jag alltid känt mig som det svarta fåret, då det alltid var jag som skapade problem både mellan oss i familjen och utanför, var arg, elak, aggressiv, slogs, känslokall och sket i totalt allting.
Trots min resa 2000 gånger genom helvetet från jourhem, familjehem, häkte, behandlingshem, aggressionsterapi, utredningar, depressioner och allt annat jag blev utsatt för så fortsatte jag att kämpa, vilket gav tydliga resultat då jag inte ens är nära att vara den person jag var för ca 12 år sen då allt eskalerade på riktigt.
Och ändå, idag, känner jag mig fortfarande som det svarta fåret som aldrig passar in.
Och folk är för jävla bra på att döma och ha åsikter om en annan människa även fast dom inte vet mer än vad personen heter.

Jag ska även tillägga att dom där 41 dagarna nu är 42!
Jag kan inte ta ett till återfall och riskera att förlora det jag nyligen fått tillbaka.
Och min kropp är i så dåligt skick så ett återfall kan vara det sista jag gör här i livet.

Om det finns en högre makt, så behöver jag lite hjälp på traven.

Likes

Comments