View tracker

Trots allr som hänt nu så trodde jag att jag var ganska stark.
För exakt en vecka sen så tog en vän livet av sig, igår var jag på hennes minnesstund och idag var jag, 2 andra vänner till henne och hennes mamma och rensade i hennes lägenhet. Det var riktigt tufft!
Att känna hennes lukt och stå och plocka bland hennes grejer utan att hon var där, kändes inte alls rätt!
Men jag försökte hålla mig stark.. fast nu ikväll så brast alltihop.. tårarna forsade och jag fick sån panikångest, jag trodde jag skulle dö, jag fick ingen luft..
Gick tillbaka i gamla vanor..
Jag har en enorm ilska inom mig, jag vet inte vart jag ska göra av den... jag vill bara slå vett i skallen på dom som jobbar inom vården, fråga var i helvete dom gick sin utbildning.. låta dom gå igenom samma jävla helvete som dom låter andra gå igenom.
Jag vet inte hur jag ska reagera eller tackla allt skit. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill vara ensam, men ändå inte. Ingenting är logiskt längre..

Jag saknar dig Johanna! ❤
Jag ska kriga för dig.. ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 8 readers

Likes

Comments

View tracker

I mitt liv är det jag som bestämmer.
Ingen annan säger till mig vad jag kan och inte kan göra. 
Allt jag har varit med om har tagit mig dit jag är idag.
Jag bär på minnen och erfarenheter som tryckt ner mig men som kommer att omvandlas till styrka.
Jag tänker inte låta negativa tankar trycka ner mig.
När andra säger att jag inte duger eller att jag gör fel, så tar jag inte åt mig.
Inom mig finns det något stort som ingen kommer åt och som ingen kan slå sönder.
När livet känns tungt kommer jag dra ner på tempot och känna tacksamhet över allt jag har som är bra i mitt liv.
När saker utanför mig känns rörigt kommer jag gå tillbaka till mig själv och finna ro.
Ingen kan komma åt mig här.
Jag vet vem jag är, vad jag är menad för och att jag är värdefull.
Jag är stolt över mig själv. Jag står för vem jag är och jag gör mig inte till för någon annan.
De som inte vill vara i mitt liv, kan gå.
Mitt liv styrs av mina egna val och jag bryr mig inte om andras åsikter.
Jag vet vad jag vill och jag står upp för mig själv.
När andra blickar bakåt, försöker jag blicka framåt.
När andra tvekar, vågar jag ta steget.
Jag har bestämt mig. Allt jag behöver har jag inom mig och jag kommer att plocka fram det.

  • 15 readers

Likes

Comments

View tracker

Gårkvällen och natten slutade inte alls särskilt bra.
Jag och en person började prata om alkohol och hela min situation där jag inte kan vara i ett umgänge där folk dricker eller om det är fest. Och att jag tids nog hoppas på att hitta en strategi för att kunna hantera det och kunna vara med och ha kul nykter.
Men nåt gick snett och jag kände på fullaste allvar att de 41 drogfria dagar jag hade snabbt kunde bli 0 igen.
Började för en stund att ifrågasätta mitt val att leva ett drogfritt liv då man ofta känner sig utstött, glömd, tråkig osv när man inte längre är aktiv. Jag får för mig att folk tycker att jag är tråkig.
Men nu när jag tänker efter, vad är det för vänner isåfall?

För några dagar sen så gjorde jag mig av med alla tabletter som jag tidigare har använt för missbruket och jag hällde ut all alkohol, hela min backup kastade jag.
Det var bland det jobbigaste jag nånsin har gjort.
Speciellt spriten.. se den rinna ner i avloppet, känna lukten och få otaliga minnesbilder fladdrande som ett disco ljus framför ögonen, känna svetten rinna från pannan, skaka som ett asplöv och knappt kunna hålla kvar flaskan över diskhon, att önskan just då om att det var min hals det rann ner i istället var så förbannat stor. Jag trodde jag skulle ramla ihop, knäna bar mig nästan inte.
Det var vidrigt. Jag kände mig mindre än ett sandkorn, svagare än nånsin.
Och det var nog det jag började tänka på som gjorde att det gick så snett igår.
Jag fick abstinens igen, så idag är jag helt jävla slut mentalt. Det blir inte många knop här hemma idag.

Ofta får jag en känsla av att vara ensam, värdelös och dålig, för att jag inte är som andra människor som kan dricka normalt.
För att jag måste undvika vissa saker och platser, till och med vissa personer som betyder mycket för mig, för att det i värsta fall kan få mig att bryta ihop eller ta återfall snabbare än vad jag hinner blinka.

Under hela min uppväxt har jag alltid känt mig som det svarta fåret, då det alltid var jag som skapade problem både mellan oss i familjen och utanför, var arg, elak, aggressiv, slogs, känslokall och sket i totalt allting.
Trots min resa 2000 gånger genom helvetet från jourhem, familjehem, häkte, behandlingshem, aggressionsterapi, utredningar, depressioner och allt annat jag blev utsatt för så fortsatte jag att kämpa, vilket gav tydliga resultat då jag inte ens är nära att vara den person jag var för ca 12 år sen då allt eskalerade på riktigt.
Och ändå, idag, känner jag mig fortfarande som det svarta fåret som aldrig passar in.
Och folk är för jävla bra på att döma och ha åsikter om en annan människa även fast dom inte vet mer än vad personen heter.

Jag ska även tillägga att dom där 41 dagarna nu är 42!
Jag kan inte ta ett till återfall och riskera att förlora det jag nyligen fått tillbaka.
Och min kropp är i så dåligt skick så ett återfall kan vara det sista jag gör här i livet.

Om det finns en högre makt, så behöver jag lite hjälp på traven.

Likes

Comments

Att vara i en sits där man älskar en person som är så fin på många sätt men åt helvete på andra sätt.. det är skitjobbigt att veta vad som egentligen är rätt, men man gör nåt annat istället.
Jag har lärt mig av de idioter jag varit med att jag fan inte är värd att bli trampad på, och jag har lärt mig att se varningssignalerna i god tid.
Men det är svårt när man vill vara med personen.
Hjärtat och hjärnan vill inte samarbeta i såna situationer. Det gäller att försöka vara stark och lyssna på sin magkänsla. Och jag har fått höra; "livet är inte över om du lämnar honom".
Jag lämnade mitt ex för ca 2 månader sen och jag gick ner mig totalt, gick in i mitt missbruk igen och trodde livet var slut, men nu har det gått en tid och jag orkar leva igen och kan se att mitt val var rätt.
Man ska aldrig nöja sig med nåt halvdant. Man ska aldrig låta folk behandla en sämre än vad man förtjänar, för det lär sig folk jävligt fort.
Jag är glad att jag har fått ett självförtroende som gör att jag inte nöjer mig med nåt som är under standard, att jag vet vad som skadar mig och kan då sätta en gräns, trots att man egentligen inte vill. Mycket handlar nog om det, självförtroende. Innan jag fick det så tog jag nästan alltid det jag fick, för jag trodde att det var det enda jag nånsin skulle få.
Så då fick man "stå ut" istället för att vara ensam.
Men nu är jag hellre ensam om jag bara blir erbjuden skit.. då har man tid att lära känna sig själv, vilket är bra såklart 😊
Och just nu är det nyttigt för mig att lära känna mig själv, den riktiga Fannie, då livet utan droger är relativt främmande.
Jag svämmar över av känslor och har svårt att sortera dom, då jag var rätt känslokall förut.
Men det är fantastiskt att få känna igen, att få vara med i den sanna verkligheten.
Det är skitläskigt, men samtidigt så häftigt!

Jag är tacksam för att jag är drogfri, bara för idag!

Likes

Comments

Jag är inte en lätt person att leva med, det vet jag!
Hade man kunnat göra slut med sig själv så hade jag gjort det för länge sen!!
Varje dag försöker jag att lyckas med något, bara något väldigt litet, som gör skillnad för mig!
Min största önskan är att få leva livet fullt ut, utan ständiga depressioner, ångest attacker och stress.. att klara av en helt vanlig dag, utan massa måsten är riktigt, riktigt kämpigt!
"men du kan ju inte vara trött när du inte har gjort något" får jag ofta höra..
nej, men lev i min kropp bara för en dag och inse vilket jäkla jobb det är för mig att bara ta sig igenom alla plågsamma mardrömmar varje natt, att aldrig få sova och vakna utvilad, att aldrig kunna gå en dag utan att slåss mot det som tynger mig, att konstant tänka på att INTE tänka på de saker som en gång krossade och förändrade mig!
Ibland kan jag inte andas, det känns som om någon stampar på mitt bröst!

Nuförtiden så passar inte planering in i mitt liv, då måendet ofta vill nåt annat.
Att jag vaknar imorgon är inget jag tar förgivet längre.
Det enda jag kan göra, är att ta dag för dag. Och är det nån dag som är lite bättre än en annan, så får jag nöja mig med det.

Jag tycker inte synd om mig själv, men att ständigt höra alla onödiga kommentarer, från folk som inte lever i denna kamp, gör mig bara ledsen och förbannad!

Depression är en sjukdom som inte syns och kanske inte heller märks på alla!
Tänk på det innan ni dömer någon, att ni inte vet vad som döljer sig på insidan.

  • 26 readers

Likes

Comments

Nu var det ett tag sen.. igen.
Men det har varit väldigt stormigt den senaste tiden.
Jag valde för ca 1 månad sedan att lämna Kenneth, det var alldeles för mycket lögner, oroligheter och svek. Jag orkade inte mer!
Det tog fruktansvärt hårt på mig, känslorna för honom var verkligen starka!
Så.. sen dess ungefär kom missbruket tillbaka in i bilden.
Låg på intensiven pga överdos. Och hade skurit mig så jag fick sy.
Det har varit så otroligt turbulent, jag har haft panikångest som aldrig förr!
Men jag känner att stormen börjar avta och jag har varit drogfri och självskadefri i 10 dagar nu. Nu ger jag järnet igen!
Så nu sitter jag mest hemma, det blir en jobbig känsla när jag är i stan, att nåt som inte ska komma med hem, kommer med ändå.
Jag tar en dag i taget, helt enkelt.
Jag kommer att komma tillbaka igen till slut.

  • 40 readers

Likes

Comments


Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, eller snarare vart.. Det här en del av min "nakna" version. Det här är inte lätt, men jag ger det ett ärligt försök.
Efter en rejäl eftertanke på mig själv så upptäckte jag att jag är förändrad.
Både positivt och negativt, men det värsta är att jag har stängt mig som en mussla, värre än nånsin. Jag vågar inte berätta för mina vänner eller familj HUR jag egentligen mår eller VAD som faktiskt händer i mitt liv. Jag har målat upp mitt liv som en saga, känner jag. Det är så mycket jag vill berätta för folk, men jag vågar inte, jag skäms över att sanningen ska komma fram; att jag egentligen inte alls är på väg åt rätt håll, att jag fortfarande stampar på ruta ett! Visst, vissa grejer har blivit bättre, men jag hittar inte det viktigaste, mig själv. Vem är Fannie, liksom? Jag vet inte, men nånstans på vägen tappade jag bort mig själv i kampen om att värna om alla andra..
Utåt sett så kanske det ser rätt lugnt ut, men inuti är det bara spillror, en väldigt trasig människa döljer sig bakom det som ska se "hårt och självsäkert" ut. Det här kanske blir väldigt hoppigt, men jag måste passa på att få ur mig det innan det trillar ur tanken.
Jag vill inte vara såhär, för det ÄR inte den jag är. Det är trist att jag inte kan visa sånt här utåt, folk tror ju att jag fixar det här. Men fan alltså.. att ta klivet ur sängen på morgonen är det sista jag vill, jag vill bara tyna bort, sjunka genom marken, stänga in mig föralltid. Och jag fattar liksom inte att när jag säger "jag mår bra, saker ordnar sig", så är det bara mig själv jag ljuger för.
Jag lägger också för mycket vikt i vad alla andra gör, hur dom gör eller varför.. Det är inte heller jag, jag har aldrig varit dominant/krävande/kontrollerande, förutom mot mig själv då. Så jag vet inte vad som har hänt med mig. Om jag drar till med en vild gissning så är det förmodligen pga alla övergrepp, misshandlar, förhållanden skapade av lögner och svek, otrohet, svek av rättssystemet osv osv, listan kan göras lång. Och jag vet, det gör inte mitt beteende acceptabelt! Jag tror inte att någon egentligen vet/förstår hur trasig jag egentligen är. Teoretiskt sett så ljuger jag varenda dag, när jag säger att det är en helt okej dag eller att jag mår bra. Det är en falsk jävla fasad. Jag vågar inte släppa in människor för nära, med risken att bli sårad. Den muren blir bara högre och högre. Att stampa på den där förbannade rutan nummer 1 är jävligt frustrerande, jag har varit på botten alldeles för länge så jag vet inte ens hur det känns med ett normalt liv, vad det nu är.. jag vågar inte ens ta mig till ruta 2 längre, för den där jävla 1an kommer ständigt i repris. Varenda gång faller jag igen, det finns inget ljus i den där förbannat mörka tunneln. Ibland känns det som att jag kvävs, jag kan inte andas, paniken blir för svår. Det kanske låter som att jag bara vill ha uppmärksamhet, men det här är min vardag, varenda dag! Att klara en enkel dag, som egentligen kanske bara handlar om att sitta i soffan och glo, är för mig en fruktansvärd kamp. Det känns ofta som mellan liv och död. Jag inser i skrivande stund att det är jävligt skrattretande hur bra jag döljer det här för folk jag bryr mig om och som faktiskt bryr sig om mig. Jag har förstört många relationer pga sånt här skit. Och jag har väl aldrig gett 100% i ett förhållande, för att jag inte vågar. Jag vågar inte tillåta mig att vara varken lycklig, trygg eller sänka garden liksom.

  • 39 readers

Likes

Comments

Det blev en superdag!

Efter allt elände så kom det mycket positivt på samma gång!

Jag åkte in till stan för att gå på mitt NA möte som jag gör varje fredag, sen åkte jag med mamma hem till henne och skulle fika.
Telefonen ringer när jag sitter där i soffan, jag svarar och så får jag till svar i andra änden; "Hej älskling", mitt hjärta höll på att hoppa ur! Jag fick äntligen prata med honom!
Så nu känns alltihop mycket lättare!!
Vi fick prata i ca 15 minuter, men det var såå skönt!

Sen var jag på väg hem, då telefonen ringer igen.
Det var han som jag träffade på arbetsintervjun i onsdags, sökte dealer-jobb hos Betman Casino, och han sa att dom ville erbjuda mig jobbet! Jag blev helt ställd!
Utbildningen börjar nästa vecka och jag skulle få mer info på måndag/tisdag.
Blir jag godkänd på utbildningen så blir jag omedelbart provanställd 😁
Om inte så är jag en erfarenhet rikare.

Sen en bonus; vågen står nu på 85kg, vilket innebär att jag är 32kg lättare!

Kan det bli bättre?

  • 43 readers

Likes

Comments

Tiden går fruktansvärt långsamt, tankarna slutar aldrig att snurra, tvärtom, dom spinner vidare på minsta detalj och 4375 olika scenarion..
Jag kommer bli helt psycho om det fortsätter..
Att leva i ovisshet är bland det värsta som finns.. och nu är det helg så jag kommer inte få reda på nåt förrän tidigast nästa vecka isåfall och det jag har försökt ta reda på har fan inte gjort mig klokare!
Jag vet ju att hur mycket jag än försöker så kommer jag inte få något som helst svar av någon. Men ändå kan man fan inte ens försöka stänga av, för 2 minuter senare är man där igen liksom..!
Det gör såå ont att sakna dig, att behöva vara utan dig.
Jag har din (egentligen min, som du har lagt beslag på) tröja på mig och den luktar som dig. Det känns både bättre och sämre på samma gång..
Första natten utan dig, vaknade jag tidigt på morgonen i fullständig panik.
Jag kollade mot din sida av sängen, du var inte där, började känna efter dig med händerna, men det var fortfarande tomt.
Jag fick panik och flög upp ur sängen, för jag trodde du hade stuckit, men kom på mig själv hur det låg till.. 😔
Jag känner mig så ensam, jag blev helt tom..
Får jag bara prata med dig i 1 minut så kommer den största oroskänslan att försvinna.. men det är det jag får gå och vänta på. 😣🔫
Livet är fan ingen dans på rosor och kommer inte med någon jävla instruktionsbok, man får göra sina egna gränser och hitta sina egna lösningar på saker och ting..
Lite vägledning hade varit toppen...

Det här inlägget är säkert helt uppåt väggarna nu, men då är det ungefär så som det är i huvudet, så det blir inte bättre än såhär..

Det är dags att göra sig iordning för ännu en natt i ovisshet.

Jag hoppas att vi båda vet vart vi har varandra 💗

  • 48 readers

Likes

Comments

Det börjar bli jobbigt utan dig.. kvällen är här och jag hatar att jag ska behöva gå och lägga mig med en klump i magen.
Att försöka slappna av när huvudet rusar i 180, ögonen bränner och magen värker.. ja, ni hör själva, det är fan inte lätt!

Folk har tidigare i mitt liv sagt att man inte kan klara sig igenom ett förhållande tillsammans enbart för att man älskar varandra, men vi har fan mer än så, jag vet det, jag känner det!
Vi är så lika, vi får varandra att skratta, vi bryr oss om varandra, vi har så jävla kul ihop och vi stöttar varandra. Det är väl tillräckligt för att ha något att fortsätta bygga på?

Jag har så jäkla mycket jag vill prata med dig om och så jäkla många frågor..
Det äter upp mig inifrån snart..
Jag skulle inte oroa mig, så jag försöker att inte dra några förhastade slutsatser!
Jag väntar på dig här!!

På ett sätt känns det bra att skriva här, för när jag väl fått ut det i skrift så lättar det lite, det känns lite som att jag fått prata med dig.
Men förmodligen så vet du faktiskt allt det här..

Jag trodde inte att jag skulle vara med om något sånt här, men jag gör vad jag kan på mitt håll.

Jag tänker på dig, jag saknar dig, jag älskar dig ❤

  • 51 readers

Likes

Comments