Det hände igen. Jag lät tankarna och rösterna ta över igen, denna gång hann jag be om hjälp innan det gick för långt.

I torsdags lades jag in på psyket igen. Varför? Jo, alla de dåliga tankarna hade börjat krypa fram, rösterna blev så starka och intensiva att jag var nära på att göra något dumt. När jag säger röster så tror säkert alla att jag blivit galen, vilket även jag tror ibland. Jag vet ju att rösterna bara är i mitt huvud och att de inte är på riktigt men när de för tionde gången skrikit hur värdelös och misslyckad jag är så är det ibland svårt att inte lyssna på dem. Så när jag träffade min psykolog i torsdags och berättade allt så kunde vi båda hålla med om att det nog var bäst om jag blev inlagd igen.

Sagt och gjort så fick jag först läggas in på Piva. Tidigare har jag bara varit på Allvården så detta var en helt ny grej för mig. Piva tar säkerhet till en helt ny nivå. När jag först kom dit gick de igenom allt jag hade med mig, kläderna låstes in i ett skåp, mobilladdare togs ifrån mig och luvtröjan med snöre i var tvungen att tas av. Toaletten i rummet var låst så jag var tvungen att säga till varje gång jag behövde gå på toa. Ville jag duscha så följde personalen mig till ett duschrum där de sedan satt utanför och knackade på varannan minut. Det kändes verkligen som ett fängelse och när jag ett par dagar senare fick flytta upp till Allvården igen så var jag mer än överlycklig.

Dagen efter att jag lagts in på Piva så fick jag träffa en läkare. Han ställde en massa frågor om hur jag mådde, vad jag kände, varför jag var där jag var. Efter bara ett par minuter in i samtalet så kunde läkaren konstatera att jag med största sannolikhet lider utav bipolär sjukdom.

Att vara bipolär innebär att man pendlar från att vara väldigt uppåt och manisk till att bli väldigt deprimerad. För mig är det exakt så. Jag kan under en period känna mig helt överlycklig, börja planera tusen olika saker, spendera alldeles för mycket pengar och helt enkelt känna att jag skulle kunna ta över världen. Sen BAM! utan att ha kunnat förbereda mig så hamnar jag längst ner på botten. Jag hatar mig själv, jag hatar att jag gjort så mycket planer och spenderat så mycket pengar, jag hatar allt. Det enda jag möjligtvis skulle kunna planera när jag är här nere är ett till självmordsförsök.

Det här är så mitt liv sett ut de senaste åren och så ser det fortfarande ut. I torsdags ville jag dö, ta överdos, hoppa från balkongen och idag vill jag åka utomlands, börja högskola, skaffa jobb, ja, allt vill jag göra. Många tror nog att det borde kännas bra att vara i en sånhär manisk/uppåt period, vilket det kan göra för stunden. Men ärligt talat så hatar jag det. Smällen från när man ramlat ner igen blir så mycket kraftigare om man nu gjort en massa planer, sökt skolor, bokat resor utomlands etc. Man sitter liksom där med noll vilja att göra någonting.

Exempelvis så har jag under en uppåt period bestämt mig för att nu jäklar ska jag flyga till Spanien och volontärarbeta (observera att jag är extremt flygrädd och har noll cash). Och sen ett tag innan jag ska åka så raserar allting. Inte nog med att jag får ångest över att bara vara allmänt deppig utan jag får även ångest över att ha spenderat pengar jag egentligen inte har på en resa som jag inte kommer att göra.

Nej, usch, får ju nästan lite ångest bara av att bli påmind om det nu, haha.

Anyhow, tillbaka till läkarsamtalet. Min läkare sa alltså att jag var bipolär vilket även innebar medicinbyte. Tydligen så kunde de mediciner jag då tog förvärra symtomen (vilket det verkar som att de gjort). Så Lamotriginet togs bort och Litium sattes in. Biverkningarna från detta är inte nådiga. Jag mår konstant illa, har sådan yrsel att jag håller på att svimma så fort jag reser mig upp och tbh så känner jag mig som en grönsak.

Jag håller i alla fall tummarna för att de nya medicinerna ska hjälpa så jag någon jäkla gång kan må bra på riktigt.

Jag hoppas att ni som själva lider utav bipolär sjukdom eller misstänker att ni gör det får den hjälp ni behöver. Ingen ska behöva vara en slav för sin sjukdom.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag tänkte ta upp ett viktigt ämne, ett ämne som allt för många lider utav, ett ämne som kan innebära döden.

Jag har aldrig riktigt berättat för någon om detta så det känns väldigt jobbigt att skriva om men samtidigt vet jag att det är väldigt viktigt att ta upp.

"Bulimi är en ätstörning som innebär att du hetsäter och sedan försöker göra dig av med maten, till exempel genom att kräkas eller använda laxermedel."

Denna ätstörning är något jag har lidit av sedan jag var 14 år. Jag har aldrig riktigt hetsätit utan för mig har det mer varit perioder av olika dieter och konstant räknande av kalorier. Jag kanske ska ta det från början.

När jag var 14 år gick jag på teater, något av det roligaste jag gjort. Till en pjäs vi spelade upp så skulle vi dansa i ganska så åtsittande kläder. Första gången jag provade dessa kläder så stod jag i provrummet på Gina Tricot. Jag kollade mig själv i spegeln och min första tanke var "herregud, vad stora mina lår är". Det var så allt började. Jag ville se bra ut, eller rättare sagt, jag ville se perfekt ut till första teater framträdandet. Jag började träna morgon och kväll. Men jag tyckte fortfarande att jag såg tjock ut. Nu har jag ingenting emot överviktiga människor what so ever, jag tycker att alla människor är vackra precis som de är men jag, jag ville vara smal. Träningen tyckte jag inte räckte. Första gången jag spydde var efter en tacokväll på fredagskvällen. Jag åt, såg mig själv i spegel och fick sådan ångest över hur jag såg ut och hur mycket jag ätit. Jag kände mig äcklig, jag skämdes. Det var den första gången men verkligen inte den sista gången jag spydde.

Att spy blev som ett beroende för mig. Jag hatade känslan av mättnad. Att var mätt innebar att man ätit för mycket, enligt min uppfattning i alla fall. Att spy var något som pågick i flera år men periodvis. Jag kunde i vissa perioder känna att fuck it, jag ska älska min kropp precis som den är och jag ska behandla den som ett tempel. Därför började jag äta nyttigt. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. Jag fick energi, jag orkade göra saker igen. Men sen kom tankarna långsamt krypandes. "Jag kanske kan hoppa över frukosten, jag är ändå inte så hungrig på morgonen". "Kvällsmat känns nog lite överdrivet, det räcker nog med middag". "Äsch, jag behöver inte äta lunch, det är ändå så omständigt att ta med lunch till skolan".

Efter att ha dragit in på måltiderna så blev hungern starkare och starkare. Jag började äta en större middag än vanligt och jag började småäta vilket gav mig en sådan stark ångest att det enda jag trodde skulle hjälpa var att spy. Vilket faktiskt hjälpte, ett tag i alla fall. Men kort efter att jag spytt och magen var så tom att det gjorde ont så blev jag såklart hungrig igen. Så jag tänkte "jag kanske kan äta nu i och med att jag ändå spytt upp det jag nyss ätit". Så jag åt igen. Och återigen kom ångesten tillbaka. Såhär såg många av mina dagar ut. Det gick från att äta bra och nyttigt till att skära ner på kalorierna, till att spy och sedan äta mer. Det blev en ond cirkel. Ju mer jag spydde desto mer åt jag.

Jag kollade i spegeln och hatade mig själv. Min vikt pendlade ständigt upp och ner. Vissa veckor var så dåliga att jag spydde varje dag efter varje måltid. Jag började känna mig svimfärdig mer och mer och ofta när jag spydde så kände jag mitt hjärta dunka så fort att jag trodde det skulle hoppa ur bröstet.

Sist jag fick mig själv att spy så var jag 20 år. Jag hade alltså periodvis spytt i 6 år. Jag tänker inte ljuga, jag får fortfarande ångest efter varje gång jag äter. Men jag spyr inte längre, för nu vet jag bättre. Att lida utav bulimi är en oerhört farlig ätstörning. Det skadar inte bara tänderna utan även hjärtat.

Jag hoppas att ni som lider utav bulimi vågar be om hjälp. Ni är inte ensamma. Ni kan bli bättre.

Likes

Comments

Tänkte bara skriva en liten snabb uppdatering om hur livet ser ut just nu. I söndags blev jag magsjuk och det har ännu inte gått över. Jag sover alldeles för mycket, min hy ser ut som skit pga för lite vätska och det mesta känns allmänt jobbigt. Oh well, snart kommer nog uppåt perioden tillbaka. Lär i allafall bara äta flytande föda ett tag framöver då min mage känns kaos.

Jag har sökt högskola också, både till sommaren och hösten. Till sommaren blev det två olika kriminologikurser på distans och till hösten blev det två olika kriminologiprogram samt lite olika distanskurser så som kriminologi, fantasylitteratur och skräckens historia.

På tal om skräck så såg jag filmen The Roommate igår. Filmen handlar i princip om en roommate som är psycho. Skrattade högt när man får reda på att hon är galen och inte tar sina mediciner. Mediciner som jag själv tar, lol.

Dagen lär förmodligen spenderas i soffan framför diverse serier OCH ÅH, Victoria's secret fashion show såg jag fanns massor av på youtube så det blir det nog en liten binge watch med.

Hoppas alla mår bra och njuter av det varma vädret. Själv drar jag för persiennerna och myser ner under täcket.

Likes

Comments

Igår hade jag en riktigt, riktigt bra och rolig kväll på bra länge. Jag och Elin hade nämligen tjejkväll vilket innebar en massa prat, vin och frukter. Kvällen avrundades sedan med ett besök på Rockbaren. Det var längesen jag gick ut på krogen och faktiskt hade riktigt kul. I och med min ångest så brukar jag mest bara bli stressad och få panik när det är så himla mycket folk ute men igår gick det hur bra som helst. Kände mig även väldigt trygg med Elin då hon frågade flera gånger hur jag mådde och om jag ville gå hem. Är så glad över att vi lärt känna varandra.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt och titta på Bates Motel och imorgon ska jag försöka ta mig till gymmet! Hoppas alla haft en fin söndag <3

Likes

Comments

Dagen till ära börjar med en superfrukost á la havregrynsgröt proppad med hallon och banan. Så himla gott, gröt är alldeles för underskattat.

Planerna för idag är:
-Sitta och sträck-kolla youtube (Caito Potatoe, så himla bra youtuber, love her)
-Lägga ansiktsmask och dricka så mycket kaffe att jag skakar
-Äta en superlunch så jag orkar med kvällen
-Och kvällen ska spenderas med min fina vän Elin. Vi kommer ha det så himla mysigt, vin, prata skit, kanske blogga lite, åh jag längtar <3 Det var ett bra tag sedan jag faktiskt umgicks med någon på riktigt så det ska bli jättekul.

Igår var jag hos min psykolog, vilket var riktigt behövligt då jag hade lite av ett breakdown i Onsdags. Alla tankar och känslor kom tillbaka, rösterna i mitt huvud blev så starka att jag inte visste vad jag skulle göra. Då mina lugnande inte hjälpte så hällde jag i mig massa alkohol, vilket var så himla dumt, jag vet. Den natten slutade med tårar och spyor (yum).

Men nu såhär efter psykologmötet känns det mesta mycket bättre. Det gör sådan stor skillnad att faktiskt sitta och prata med någon. Vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Nu ska jag gå och göra mig iordning iförs ikväll (ja, jag vet jag är supertidig med allt men what the hell)


Likes

Comments

Som vanligt så har jag helt missat att blogga, jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag tror att jag börjar få förtidsdemens eller något. Helt borta alltså. Och min kreativitet har ju helt försvunnit iväg någonstans.

Jaja, något positivt som hänt i mitt liv är att jag äntligen vågat gå på stan. Liksom, inte bara promenera igenom utan verkligen all in. In på affärer, prova kläder, äta ute, hela köret med andra ord. Och jag känner mig så jäkla stolt över mig själv, trots att det mot slutet blev väldigt jobbigt med alla människor och det enda jag ville var att bli osynlig.

Jag köpte i alla fall på mig en hel del grejer. Alltså gud, jag vet inte vad det är med mitt tangentbord, jag liksom trycker men knapparna sitter stenhårt. Oh well, det är nog bara att inse att min gamle vän inte längre orkar med. R.I.P.

Var var jag nu då? Just det, jag köpte på mig en hel del kläder och det känns som himla kul att få ha uppgraderat garderoben lite, jäklar vad det behövdes. Lägger till lite bilder så ni också kan få njuta lite av själva åsynen av de vackra plaggen. Och ja, jag älskar svart, allt ska vara svart!

Allt är från H&M förutom topparna som är från Cubus. Jag har förresten helt slutat använda BH. Använder i princip bara sådana här toppar eller ingenting alls. Känns helt amazing. Free them boobs.

Just det. Jag kom precis på min e.l.f. haul jag hade för ett tag sedan. Foundationen jag köpte var way wayyyy för mörk så jag sålde den till en vän. Jag testade dessutom att sminka henne lite med den och det blev hur fint som helst. Den täckte så himla bra utan att lägga sig för tjock på huden. Så självklart så var jag tvungen att beställa hem en ny, nu i färgen porcelain som passar min hudton helt perfekt.

Jag kan verkligen rekommendera e.l.f. Acne Fighting Foundation


Slänger in en liten throwback-bild också, just because

Likes

Comments

Alltså, jag orkar inte mer. Vet ni hur länge jag har gått utan att köpa kläder? Och som den shopaholic jag är så är jag väldigt nära ett breakdown, eller ja, ett till (lol).

Har gått igenom flera affärer och hittat så mycket jag vill ha.


Likes

Comments

Idag fick jag äntligen träffa min psykolog igen. Ärligt talat så är det höjdpunkten på min vecka. Jag är så himla glad över att ha fått henne som psykolog.

Idag tog vi upp ämnet ADHD. Eller egentligen började vi ta upp det ämnet förra samtalet men idag gick vi liksom all in Förra samtalet avbröt jag henne nämligen med att berätta att jag inte hört ett ord av vad hon sa, utan var helt spaced out. Detta är något som har hänt nu på senaste tiden. Eller egentligen har det varit så sedan jag var liten men det är nu jag börjat lägga märke till det. Jag har svårt att koncentrera mig, jag kan inte sitta länge med något utan att bli rastlös. Jag kan mitt i ett samtal sväva bort och sedan komma på mig själv med att inte ha hört ett dugg av vad personen sa.

Vi pratade om barndomen och hur detta med koncentrationen sett ut då. Jag har aldrig riktigt tänkt på det men nu när jag tänker tillbaka så inser jag att detta med koncentration aldrig riktigt varit min grej. Nu är inte jag hyperaktiv utan väldigt lugn till sättet. Men i mitt huvud är det en jävla shitstorm. Mina tankar far fram och tillbaka, runt omkring utan att riktigt fastna någonstans. Det är liksom i en ständig rörelse vilket gör att jag väldigt lätt tappar fokus. Nu säger inte jag att jag har ADHD trots mitt ständigt skakande ben (skämt åsido). Jag har inte fått någon diagnos och ärligt talat så vill jag inte ha det heller. En diagnos är bara ord på ett papper. Det påverkar inte mitt mående överhuvudtaget.

Idag medicineras jag mot bipolär sjukdom, även fast jag inte fått det som diagnos. Ibland kan jag känna att det skrivs ut alldeles för mycket mediciner. Idag tar jag Lamotrigin, Venlafaxin, Olanzapine, Theralen och Propavan. Helt sjukt mycket tabletter i min åsikt. Ärligt talat skulle marijuana kunna bytas ut mot majoriteten av dessa tabletter. Men nu ska jag inte gå in på det ämnet utan tänkte gå vidare med dagen.

Jag kom på mig själv idag när jag var inne i stan och handlade presenter att jag inte tagit en enda lugnande på hela dagen. Och trots det klarade jag av att både åka buss, gå på stan och sitta i möte med psykologen. Self five! Mötet gick i alla fall skitbra och presenten blev även den lyckad

Dagen avrundas i alla fall med vin, snacks och How to get away with murder (FYI en av de bästa serierna någonsin)

Likes

Comments

Innan ni börjar läsa så tänker jag varna alla för en bild på självskador. Jag vet att det kan vara svårt för många att se sådant så läs inte och kolla inte på bilden längst ner om ni känner att ni inte klarar av det.


I Juni förra året blev jag sjuk. Inte fysiskt utan psykiskt. Allt började med en bussresa. En bussresa där en kille fick den briljanta idén att börja äta en äggmacka. Jag, som verkligen hatar lukten av ägg blev illamående. Jag fick panik. Jag fick panik och var tvungen att springa av bussen då jag nästan höll på att spy.

Det var så allting började. En sådan liten grej fick mig att bli illamående varenda gång jag åkte buss. Tillslut klarade jag inte av det längre då jag var livrädd för att spy. Bussresa övergick till bilresa som övergick till att ens gå utanför huset. Så fort jag gick ut fick jag ångest och panikattacker och höll på att spy hela tiden. Det blev liksom en ond cirkel. Jag fick ångest över att gå ut för att jag var rädd att spy, även fast jag inte ens var illamående så blev jag det, på grund av ångesten och oron. Allt var ett helvete. Jag kunde inte åka till skolan, jag kunde inte gå till affären, jag kunde inte ens åka och hälsa på min syster och systerdotter. Allt kändes meningslöst och det enda jag hade i mitt huvud var att jag ville försvinna. Jag ville försvinna från ångesten, panikattackerna och livet som en fånge i mitt egna hem. Självmordstankarna blev starkare och starkare för varje gång jag misslyckades med att försöka övervinna mitt psykiska mående.

4.e Januari kom ett minne tillbaka. Ett minne som jag förtryckt sedan jag var liten. När jag var 8-9 år var jag med om ett övergrepp. Ett övergrepp som kändes så overkligt att jag förträngde det.. 5.e Januari blev tankarna och minnena så starka att jag inte klarade av mer. Egentligen ville jag inte dö, jag ville bara få död på tankarna.

Jag svalde mina sista sömntabletter som jag hade kvar med en halv flaska rom. Jag satte mig sedan i duschen och skar upp handlederna. Jag känner att jag behöver få ut mig allt det här. Det känns jobbigt att behöva gömma det som hänt. Att ständigt komma på mig själv med att dra upp tröjärmarna och snabbt dra ner dem igen. Att hela tiden oroa mig för att människor ser mina armar, att de dömer mig och allt de tänker om mig.

Idag mår jag skit. Igår mådde jag bättre. Förra veckan mådde jag skitbra. Allt är som en bergochdalbana och jag hinner aldrig med mina känslor. Trots det känner jag mig bra mycket bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Självmordstankarna blir svagare och svagare för varje dag som igår. Minnet från övergreppet finns kvar men även det blir mer och mer lätthanterligt. Tack vare min psykolog, familj och vänner klarar jag mig igenom det mesta.

Idag kan jag åka buss (ibland), jag kan åka bil, jag kan umgås med vänner, jag kan gå till affären och jag kan till och med gå på promenader.

Idag känner jag mig starkare än jag någonsin gjort. Jag kan till och med säga att jag känner mig stolt över mig själv.

Jag vill inte längre behöva gömma det som hänt. Jag kommer att leva med det resten av mitt liv. Därför känns det skönt att få ur mig allt, berätta allt så jag inte längre ska behöva skämmas.

Till er som mår dåligt, som varit med om det värsta och som inte längre klarar av mer. Jag vet att det låter klychigt men det blir bättre. Skäms inte över hur ni mår. Låt oss ta död på tabun med psykisk ohälsa.

Likes

Comments

Idag mår jag bra. Idag har jag faktiskt mått bra hela dagen, inte en enda sekund har varit dålig. Detta är kanske inte så stor sak att hurra över för de flesta men för mig är det större än något. Jag minns inte ens senaste gången jag mådde bra en hel dag.

Jag insåg även att för lite mer än ett år sedan så satt jag här hemma, efter att ha fått min första panikattack och klarade inte av att åka buss till skolan. Jag försökte flera gånger men varje försök gav samma resultat. En hyperventilerande, illamående, gråtande Mya som bara ville försvinna. Även om det känns extremt jobbigt att tänka på så känner jag mig ändå glad. Jag har tagit mig så himla långt sedan dess. Jag klarar av att gå till affären, jag klarar av att gå till gymmet och förra veckan klarade jag dessutom av att åka buss till och från Nyköping, utan en enda panikattack!

Så trotts alla minnen så har det ändå varit en bra dag. Jag tog mig upp ur sängen strax innan 6 imorse och kände mig helt utvilad. Jag åt frukost (vilket är sjukt stort då jag typ aldrig äter frukost) och promenerade sedan iväg till gymmet - ja! Jag har börjat gymma igen och det känns fucking amazing.

Efter gymmet promenerade jag hem där jag satte mig ner med en stor kopp kaffe och spelade Sims (Ja, jag spelar sims get off my back) Efter ett tag kom rastlösheten ikapp mig så jag började storstäda hela lägenheten tills jag slutligen fick sms.et jag väntat på. "Ditt paket från Lyko Online finns nu att hämta ut". Har återigen gått bananas och köpt på mig massor av smink. Firade nämligen min födelsedag i helgen och fick ett presentkort på lyko av fina Elin.

Jag och Elin ska förresten börja gymma tillsammans och jag är så himla taggad. Det alltid mycket roligare och motiverande att gymma tillsammans med någon.

Nu ska jag passa på att njuta utav min dag som förhoppningsvis kommer vara lika bra imorgon.

drool.jpg

Likes

Comments