Morsning!
Min stressnivå har nått klimax och bokstavligen sprutar ur sig små stressbebisar..

Bebisar, barn, gravid, missfall, abort.
De är just de jag vill skriva om.

Stunden efter att ha förlorat mitt barn och jag måste gå ut ur huset och det första jag ser är en mamma med en nyfödd bebis.

De är en smärta som ingen annan.

Att förlora ett barn är hemskt. Jag undrar ibland vem du skulle ha varit, vem du skulle vara lik. Om du hade haft min näsa eller mina ögon. Jag han aldrig träffa dig och jag skulle göra vad som helst för att se dig nu.

Du gjorde mig till en mamma, även för ett liten tag. För mig kommer Du alltid finnas i mitt hjärta, älskade änglabarn.


​Tack Oscar Linnros gör denna bild, den är för mig mitt i prick

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Så idag var alltså dagen jag fyller år.
Fyfan va jag känner mig gammal, helt sinnesjukt!
Med mina 23 varv runt solen så har jag för första gången på alla dessa varv firat min dag på annan ort UTAN min familj. Och jag måste säga att det känns så ofantligt konstigt, men jag får ju spendera tid med den människan som faktiskt förstår mig utan och innan, min Linda, så de är faktiskt värt de.
Får fira med mina nära och kära när jag lämnar campus för denna gång, vilket är i morgon!

Jag sa alltid när jag var liten att när jag fyllt 23 ska jag vara gift, ha barn och bo i ett stooort rosa hus på mammas baksida.
Ja, jag erkänner, jag hade en väldigt skev världsåskådning på den tiden. Ehe
De är nu när jag tänker efter på de jag sa när jag var liten som man börjar fundera vafan jag gjort med mitt till fram tills nu.
De känns som jag inte gjort någonting vettigt överhuvudtaget. Jag har inget jobb, jag har inget hus, jag har inga barn och jag har verkligen inte gift mig än.
De känns som om jag borde ha panik.
Men har jag de? JA.
Men är de för att jag inte har allt de där jag trodde jag skulle ha och vara när jag blev 23? Nä, idag har jag bara panik över att jag käka en halv Club Sandwich på Birsta..

Visst att jag skulle vilja ha allt dedär nu, men varför ska jag stressa?
Jag är 23 år, jag har minst 60år kvar att leva. Så varför i hela helvete ska jag stressa?

Likes

Comments

Ursäkta mina fula räktår men var tvungen

Chacha, hej alla bloggläsare!
(Okej Andrea, krillebooi var ute ut tiden för typ 10 år sen, gå vidare)

Har ju glömt att berätta att jag nu mera inte har mycket hår på huvudet! Jag känner mig så jävulskt naken och tunnhårig men på samma gång är det så fantastiskt underbart!
Har alltid varit besatt av att ha långt hår men eftersom jag har lika långt tålamod som en guldfisk har minne så kan ni kanske förstå att det aldrig händer att håret blir långt.. är inte sådär superduktig på att vårda mitt hår heller måste jag väl erkänna.
Så jag har ju använt löshår typ konstant ett bra tag och har verkligen älskat livet (skämt åsido)
Men här om dagen så kände jag ba nä fuck it nu får de vara bra.
Så ja nu har jag inte nå löshår i och tänker inte sätta i nå nytt heller förns i höst igen!

Men mitt andra problem är då dehär med hårfärg.
Jag har ju naturligt blont hår och är just nu mörkbrun.
Vill ju ha lite ljusare nu när de går mot varmare tider, men vågar jag?



Beslutsångest deluxe

Likes

Comments

Har ni någonsin känt känslan bär man bara "nä jag orkar fan inte".
Misstänkte de.
Idag är en sån dag, sån där bajsdag jag bara vill ligga i sängen, glåma Netflix och böla tills ögonen är som Sahara öknen. Dock är jag student, de säger väl det mesta om mitt liv. Jag andas, äter och sover stress och plugg. Konstant, typ 24h konstant plugg och stress. De är väldigt mycket konstant de.
Eller ja, när jag väl kan sova så är jag faktiskt inte stressad. Hehe

Ju mer stress jag har desto mindre plugg blir gjort och ju mer plugg som blir ogjort desto mer stress.
Fuck logic.
Att jag är så jävla envis och helst ska ha högsta betyg gör ju inte direkt mitt liv enklare och bättre.

JA JAG VET ATT JAG SKA SÄNKA MIN RIBBA.
Och att när jag är examinerad och står där med min lärarlegitimation på arbetsintervjun så inte fan kommer dom kolla mina betyg från en teoretisk kurs.
NEJ INTE FAN KOMMER DOM DET JAG VET DE.
Men har man varit så i 23 är är de då fan inte så lätt.

Närå, livet som student är underbart, fullt av rosa moln och pengar på hög. Plugga vidare, ni kommer inte dö.
Tips från coachen.

Likes

Comments

Tänker inte inleda detta inlägg med en hälsningsfras, är på tok på för dåligt humör för de.

Ni vet när man vaknar på morgonen åh bara "nä, bajs"
Exakt så var det för mig i morse. Klockan var ställd på 05.45 (bara där börjar jag bli irriterad) för att jag skulle sätta på Emblaplåster och bedöva armen.
Varför jag skulle göra de får ni se i slutet av inlägget, känsliga läsare varnas.
Somnade såklart om, jag SKULLE ha vaknat kl 7.30, hände det? Nä.
08.30 vaknade jag mitt jävla klantarsel, vilket betyder att jag hade mindre än en 30 min på mig att ta mig ur sängen, klä på mig, skrapa rutorna och åka till sjukhuset. Det värsta jag vet är att sova över, jag är jordens tidspessimist så ni kan ju förstå paniken av att vara "sen". Kan ju säga att de förstörde ska min dag.
Jag hann, hör och häpna var jag till och med tidig. Hur tusan de hände är för mig ett mirakel.
Väl på sjukhuset skulle jag ta ur min pstav. ÄNTLIGEN. Har varit 3 år av hemskheter, hur jag har stått ut är även det ett mirakel.
MEN FY I HELA HELVETE VA ONT DE GJORDE.
Jises, även fast jag var bedövad kändes de ju och nu känns de som om min arm ska ramla av! Men förhoppningsvis så kommer mitt liv bli så mycket bättre.

Idag är en sån dag som jag tycker så sjukt synd om J som får stå ut med att jag bara fräser åt honom och hugger. Får egentligen så sjukt dåligt samvete men jag rår inte för de.
Så förlåt hjärtis, Love u.

Summa sumarum så suger den här dagen, men i morgon blir en så mycket bättre dag för då är det fasen Lill-lördag!

Hej då, puss och kram din motherfucker jag kommer inte sakna dig för fem sekunder.

Likes

Comments

Men hallå såhär på kvällskvisten!

Just nu ligger jag och luskammar blocket i jakt på den nya familjemedlemmen. Jag och J har ju bestämt oss att ta steget att bli 4 istället för 3.
Så ja vi ska skaffa oss en voffsing! (Därför mitt val av bilden där uppe)
Vilken ras har ju inte direkt varit de lättaste och när båda två är lika envisa så får en helt enkelt ge sig. Gissa vem som fick lägga sig?
Ledtråd: de va inte han iaf.
Skämt åsido
Jag vill helst ha en liten mops, amstaff eller en schabrador medan J vill ha en labbe eller en schäfer.
Hans val är fina hundar, de förnekar jag inte men de känns inte som hundar för mig på någe vis. MEN efter måååånga heta diskussioner har vi kommit fram till vad vi båda vill ha nämligen en golden!

Ja, vi vet att de är mycket jobb med en hund och ja vi vet att den ska aktiveras. Jag har haft hund i hela mitt liv så det här ska nog fungera fint!
Blir ju som ett litet smakprov på att ha ett "barn" för det kommer de ju bli.

Så, nu är det bara att leta och hitta en BRA och vettig kennel.

Puss

Likes

Comments

Min kära sambo är verkligen inte den romantiska typen (vilket jag för överfor är, hopplös romantiker)
MEN när han väl anstränger sig och försöker stilla mitt bekräftelsebehov så kan de sluta som bilden här ovan tillsammans med hemlagad middag. En riktig mysdejt helt enkelt.

Jag har en teori.
Jag tror nämligen att man måste skämma bort varandra ibland, behöver absolut inte vara tusen rosor varje dag eller en resa till Egypten. Absolut inte nått sånt (men hade inte klagat)
Det är ju dom små sakerna i livet som blir dom stora, right?
Som Jocke och jag tex, varje fredag och då menar jag verkligen VARJE fredag har vi fredagsdejt och vi äter ALLTID samma sak. Vi har en "egen" rätt, vilket är hamburgare för de var de vi åt på våran allra första dejt på Allstar. Rätt cheesy va?

Men de blir ett avbrott fån vardagen, en tid för bara er.
Det är så lätt att par blir van med varandra och tillslut tröttnat på varandra. Därför tror jag att en kväll i veckan tillsammans, bara du och din partner kan förlänga erat förhållande.
Men som sagt, de är i alla fall vad jag tror.

Mer kärlek till folket!


Ja okej, här är vi på Olearys men ändå.
Snyggast i världen
😍

Likes

Comments

Hehe blev ingen uppdatering igår då jag dels låg så himla bakis (fy skäms) sen så var jag och min kära svärmor till Sandviken och va på Rock of 80's, HUR BRA SOM HELST!

Men i alla fall, idag är de ju söndag ocg vad passar bättre än att plugga lite i detta tråkiga väder? Jag studerar på Mittuniversitetet i Sundsvall till förskollärare och just nu har vi en bildkurs (SÅ HIMLA KUL!) Gick ju estet på gymnasiet så känner mig rätt safe på den här kursen. Till veckan har vi redovisning på en handdocka vi gjort i papier mache, även presentation av oss själva som vi ska ha med på våran VFU (praktik) och ett collage. Blir så lycklig i själen när jag får hålla på och pyssla! Så bilden här ovanför har jag ritat, tog mig ca en vecka att göra och storleken är A3. Det där är terapi för mig att få sitta och pilla med smååå mönster!

Så nu i veckan är det ju campus vecka och jag ska bo i Sundsvall hela veckan, vilket ska bli rätt skönt att få "komma bort" från den "vanliga vardagen" men självklart kommer jag att sakna J och våran katt Esther, men jag vet ju att dom kommer vara där när jag kommer hem. Mina fina. 

Sen eftersom det är söndag så är det ju faktiskt helt lagligt att ligga i sängen och glåma Netflix, har ni några tips på BRA spännande serier? Förslag tas tacksamt emot!

Ha det toppen i rusket och en fortsatt trevlig söndag :)


Likes

Comments

Hur blir man bästis med sig själv, och går det ens?

Som rubriken lyder, går det att bli bästis med sig själv? Jag, min kropp, mitt inre jag och mitt yttre jag har nog aldrig riktigt kommit överens sådär jättebra under hela mitt liv. Vilket jag på senare år, eller ja nu i år har fått reda på varför. ( lovade mig själv att inte skriva jordens tyck-synd-om-mig inlägg, vilket detta inte heller är, utan att ni ska ha en liten hum om vad jag pratar om, återkommer till dedär med att vara bästis med sig själv snart, lugn bara lugn.)

Som jag berättat i tidigare inlägg så har jag kämpat sen lågstadiet med psykisk ohälsa, men det var först förra året som min redan överfulla bägare rann över, rejält dessutom. Det var i maj och jag bodde då i Sundsvall, helt ensam. (Kommer från Söderhamn från början).

Så nu börjar min berättelse, jag blev alltså inlagd på sjukhus. Eller ja psyk, akutpsykiatrin är väl de riktiga namnet. Jag hade aldrig mått så här jävla pissigt i hela mitt liv. För mig var det svårt att leva, svårt att kliva upp på morgonen, svårt att sova, svårt att andas, svårt att känna men framförallt var det svårt att ta hand om mig själv. Jag vet nu vad jag är kapabel till att göra.

Men varför åkte jag in akut då?

Jo, de var såhär: allt började egentligen med att jag förlorade en väldigt viktig person i mitt liv för 11 år sen. Men allt blev förvärrat när jag i gymnasiet fick ätstörningar, följt av en abort och i januari 2015 fick jag uppleva de värsta som en tjej kan bli utsatt för. Nämligen en våldtäkt.

Jag kände bara att all sorg som jag har i min ryggsäck svämmade över. När jag kom hem på söndagen efter att ha firat sista april hemma i Söderhamn ville jag bara vända i dörren och åka hem till Söderhamn igen. Jag fick sån panik över att vara i min fina älskade lägenhet. Allt jag såg och kände var svart och det enda som snurrade i mitt huvud var " hoppa Andréa, hoppa från fönstret" om och om igen. Jag bara skakade och grinade. Jag fattade inte vad som hände. Huvudet bara malde på med samma mening hela tiden, medans kroppen spjälade emot. Men tillslut stod jag där på fönsterbrädet och kollade ner från 4de våningen. Tårna precis utanför fönsterkanten. Jag tänkte att nu är det äntligen över.

Men jag hoppade inte. Jag lever, tack vare min fantastiska mamma. Hade inte hon ringt (de här känns skitkonstigt att skriva) hade jag varit död. Mosad och krossad av asfalten nedanför.

Den natten förlorade jag mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta mig själv igen. Det är tiden som får avgöra och jag visste inte då om jag skulle överleva, vilket jag idag vet att jag kommer att göra!

Så nu vet ni en bråkdel av allt


Tillbaka till att vara bästis med sig själv

Vad tror ni, går det att vara bästis med sig själv? Och om man nu blir det, hur ser livet ut då?

Har man uppnått Nirvana, det optimala levnadsförhållandet, eller känns det exakt som vanligt bara att dom olika delarna av sig själv samspelar? Jag har egentligen ingen aning utan de är tur att man har yttrandefrihet i Sverige så jag får spekulera kring det. (hehe, skämt åsido)

Jag tror att om man nu är bästis, eller inte bästis heller, utan kompis med sig själv så tror jag att man har lättare att acceptera vissa saker om sig själv. Så som till exempel, jag har lite (extremt) sne näsa men jag duger och är fin ändå, eller är jag helt ute och cyklar? Är det jag beskriver istället självinsikt, eller är det kopplat till att vara homie med sig själv? Jag vet inte.

Erkänner att jag är expert på att ställa frågor som jag inte kan besvara, hehe.

Men HUR blir man kompis med sig själv? Det är en fråga som jag mer än gärna skulle vilja ha svar på. Någon som har några tips? Det är ju inte direkt så att man kan bjuda sina olika jag på fika och diskutera hur man ska bli kompisar direkt. Om det hade varit möjligt hade jag nog varit uberbästis med mig själv, förhoppningsvis.

Känner att detta blev ett på tok för långt inlägg och jag skulle kunna fundera i flera hundra rader till men någon form av självbehärskning ska jag väl försöka ha. :D

Sååå, min fråga, hur blir ni kompis mer er själva och tror ni det går?

Likes

Comments