View tracker

Hehe blev ingen uppdatering igår då jag dels låg så himla bakis (fy skäms) sen så var jag och min kära svärmor till Sandviken och va på Rock of 80's, HUR BRA SOM HELST!

Men i alla fall, idag är de ju söndag ocg vad passar bättre än att plugga lite i detta tråkiga väder? Jag studerar på Mittuniversitetet i Sundsvall till förskollärare och just nu har vi en bildkurs (SÅ HIMLA KUL!) Gick ju estet på gymnasiet så känner mig rätt safe på den här kursen. Till veckan har vi redovisning på en handdocka vi gjort i papier mache, även presentation av oss själva som vi ska ha med på våran VFU (praktik) och ett collage. Blir så lycklig i själen när jag får hålla på och pyssla! Så bilden här ovanför har jag ritat, tog mig ca en vecka att göra och storleken är A3. Det där är terapi för mig att få sitta och pilla med smååå mönster!

Så nu i veckan är det ju campus vecka och jag ska bo i Sundsvall hela veckan, vilket ska bli rätt skönt att få "komma bort" från den "vanliga vardagen" men självklart kommer jag att sakna J och våran katt Esther, men jag vet ju att dom kommer vara där när jag kommer hem. Mina fina. 

Sen eftersom det är söndag så är det ju faktiskt helt lagligt att ligga i sängen och glåma Netflix, har ni några tips på BRA spännande serier? Förslag tas tacksamt emot!

Ha det toppen i rusket och en fortsatt trevlig söndag :)


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur blir man bästis med sig själv, och går det ens?

Som rubriken lyder, går det att bli bästis med sig själv? Jag, min kropp, mitt inre jag och mitt yttre jag har nog aldrig riktigt kommit överens sådär jättebra under hela mitt liv. Vilket jag på senare år, eller ja nu i år har fått reda på varför. ( lovade mig själv att inte skriva jordens tyck-synd-om-mig inlägg, vilket detta inte heller är, utan att ni ska ha en liten hum om vad jag pratar om, återkommer till dedär med att vara bästis med sig själv snart, lugn bara lugn.)

Som jag berättat i tidigare inlägg så har jag kämpat sen lågstadiet med psykisk ohälsa, men det var först förra året som min redan överfulla bägare rann över, rejält dessutom. Det var i maj och jag bodde då i Sundsvall, helt ensam. (Kommer från Söderhamn från början).

Så nu börjar min berättelse, jag blev alltså inlagd på sjukhus. Eller ja psyk, akutpsykiatrin är väl de riktiga namnet. Jag hade aldrig mått så här jävla pissigt i hela mitt liv. För mig var det svårt att leva, svårt att kliva upp på morgonen, svårt att sova, svårt att andas, svårt att känna men framförallt var det svårt att ta hand om mig själv. Jag vet nu vad jag är kapabel till att göra.

Men varför åkte jag in akut då?

Jo, de var såhär: allt började egentligen med att jag förlorade en väldigt viktig person i mitt liv för 11 år sen. Men allt blev förvärrat när jag i gymnasiet fick ätstörningar, följt av en abort och i januari 2015 fick jag uppleva de värsta som en tjej kan bli utsatt för. Nämligen en våldtäkt.

Jag kände bara att all sorg som jag har i min ryggsäck svämmade över. När jag kom hem på söndagen efter att ha firat sista april hemma i Söderhamn ville jag bara vända i dörren och åka hem till Söderhamn igen. Jag fick sån panik över att vara i min fina älskade lägenhet. Allt jag såg och kände var svart och det enda som snurrade i mitt huvud var " hoppa Andréa, hoppa från fönstret" om och om igen. Jag bara skakade och grinade. Jag fattade inte vad som hände. Huvudet bara malde på med samma mening hela tiden, medans kroppen spjälade emot. Men tillslut stod jag där på fönsterbrädet och kollade ner från 4de våningen. Tårna precis utanför fönsterkanten. Jag tänkte att nu är det äntligen över.

Men jag hoppade inte. Jag lever, tack vare min fantastiska mamma. Hade inte hon ringt (de här känns skitkonstigt att skriva) hade jag varit död. Mosad och krossad av asfalten nedanför.

Den natten förlorade jag mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta mig själv igen. Det är tiden som får avgöra och jag visste inte då om jag skulle överleva, vilket jag idag vet att jag kommer att göra!

Så nu vet ni en bråkdel av allt


Tillbaka till att vara bästis med sig själv

Vad tror ni, går det att vara bästis med sig själv? Och om man nu blir det, hur ser livet ut då?

Har man uppnått Nirvana, det optimala levnadsförhållandet, eller känns det exakt som vanligt bara att dom olika delarna av sig själv samspelar? Jag har egentligen ingen aning utan de är tur att man har yttrandefrihet i Sverige så jag får spekulera kring det. (hehe, skämt åsido)

Jag tror att om man nu är bästis, eller inte bästis heller, utan kompis med sig själv så tror jag att man har lättare att acceptera vissa saker om sig själv. Så som till exempel, jag har lite (extremt) sne näsa men jag duger och är fin ändå, eller är jag helt ute och cyklar? Är det jag beskriver istället självinsikt, eller är det kopplat till att vara homie med sig själv? Jag vet inte.

Erkänner att jag är expert på att ställa frågor som jag inte kan besvara, hehe.

Men HUR blir man kompis med sig själv? Det är en fråga som jag mer än gärna skulle vilja ha svar på. Någon som har några tips? Det är ju inte direkt så att man kan bjuda sina olika jag på fika och diskutera hur man ska bli kompisar direkt. Om det hade varit möjligt hade jag nog varit uberbästis med mig själv, förhoppningsvis.

Känner att detta blev ett på tok för långt inlägg och jag skulle kunna fundera i flera hundra rader till men någon form av självbehärskning ska jag väl försöka ha. :D

Sååå, min fråga, hur blir ni kompis mer er själva och tror ni det går?

Likes

Comments

View tracker

​Hej!

Idag är dagen med stort D. Ni vet känslan av att man inte trivs alls i sin kropp? 

Ah juste, den känslan är nog väldigt vanlig. Eftersom detta är mitt första blogginlägg här på Nouw så tänkte jag berätta lite om mig själv. 

Andréa heter då jag är 22 vårar gammal, lever med min kära sambo och har en förkärlek till katter. Jag har under en lång tid haft problem med psykisk ohälsa, vilket har gjort så att jag har haft sjuka matvanor med inslag av ätstörningar. (vilket inte syns på ovanstående bilder, right?) Men så är det i alla fall. 

Varför en blogg då undrar ni? Eller ni och ni, den som får för sig att läsa snarare. 

Jo för att koppla tillbaka till den där känslan att inte trivas i sin kropp, jag har gått allt för länge nu med att inte trivas i den saken jag går runt i. (Kroppen alltså, för den som inte fattade de) Och har bestämt att nu tamme fan ska jag göra någonting åt de. Så tänker använda bloggen till att sporra mig själv, kanske till och med andra, att sluta upp med att vara sån jäkla latmask och soffpotatis och faktiskt göra någonting åt det istället för att bara skjuta på det och säga "äh jag börjar på måndag". NEJ DU SKA BÖRJA NU!

Jag tänker att jag ska börja med LCHF, något som jag har varit helt anti emot om jag ska vara riktigt ärlig. Men efter lite övertalning av min kära vän Linda så tänkte jag att jag ger det en chans. 

SÅ avslutningsvis, bilderna är då hur jag ser ut i dagsläget plus mitt första mål mat av LCHF, omelett med kyckling. Jag ska försöka att var 14e dag ställa mig på vågen och även mäta och se hur det går för mig.

Håll i hatten för nu tänker jag köra igång!

Likes

Comments