Jag såg den nog bara någon sekund för sent. När jag smällde till myggan på Majas arm smetades en smal blodstrimma ut på huden. Den måste precis ha hunnit börja suga. Det var knappt några mygg alls på Perhentian, men just den lördagseftermiddagen när vi satt på vår lilla veranda utanför huset och åt duku-frukt i solen kom det fram några stycken och surrade.

Jag fick direkt en dålig känsla. Nästa dag blev myggbettet så konstigt rött. Dagen därpå blev det ännu en röd ring en bit utanför bettet också. Som den lilla piltavleemojin med tre ringar; rött, vitt, rött. Det här är inte bra, sa jag till Magnus. Men vi försökte lugna oss med att det kanske bara var en liten reaktion för att myggorna är annorlunda här.

Igår kväll var Maja så glad. Vi busade och kastade en boll i rummet och hennes skratt var verkligen kiknande hjärtligt. När jag borstade tänderna stod jag med ett leende framför spegeln i badrummet och lyssnade på det bubblande skrattet som fortsatte från rummet medan hon busade med Magnus.

Nästan varenda natt sedan hon föddes har hon och jag sovit tätt intill. Jag vet precis hur hennes kropp ska kännas mot min. Så det tog inte många sekunder när jag kröp ner bredvid henne i sängen någon timme senare att säga; hon har feber!

39,4 visade första mätningen. Tre dagar efter myggbettet. Jag visste precis vilken diagnos jag skulle googla efter... Denguefeber.

Vi bestämde oss för att ge en alvedonsupp och försöka sova under natten och sen söka läkare på morgonen. På natten tänker jag extra bra, eller kanske extra dåligt då det nog hade varit bättre att sova istället. De värsta scenarierna hann målas upp i huvudet mellan några få timmar sömn. Klockan 19 den kommande dagen väntade dessutom ett plan till Australien på oss också...

På morgonen packade vi ihop våra väskor, åt frukost och bad hotellet beställa taxi till ett sjukhus. Majas feber låg på 38,9. Hon var varm och lite hängig men inte mer tagen än så. Oron för denguefeber började lugna sig, men med en lång flygning som väntar ville vi ändå träffa en läkare för säkerhetsskull.

Med all vår packning med ramlade vi in på ett av de privata sjukhusen i Kota Bharu. Fem stycken i personalen samlades vid disken för att tyda innehållet i Majas pass och vad de skulle skriva på hennes besöksblankett. Knappt 10 minuters väntan innan vi blev visade in till en doktor. Inga kräkningar, diarréer eller hemsk värk i kroppen gjorde att denguemisstankarna avskrevs. En supp i rumpan fick hon och så fick vi hämta ut en karta suppar och en flaska flytande febernedsättandet i disken utanför, det hade läkaren skrivit på ett papper att vi skulle ha. Knappt 70kr för allt, och; läkaren gav grönt ljus för flygresan.

Strax efter kl 10 var sjukhusbesöket klart. Vi var utcheckade med all vår packning, ett småfebrigt barn och 9 timmar att fördriva innan avgång. Vad gör vi nu?

Magnus hade sett att det kunde finnas bagageförvaring på busstationen, så vi tog en taxi dit för att kunna lämna av väskorna. Några skåp fanns dock inte, men granne intill låg ett superstort shoppingmall. Inga förvaringsskåp där heller men vi hittade en kundvagn att lasta väskorna i. Svalt och luftkonditionerat, massa matställen, butiker att kika i och rena toaletter. Allt som behövs för att fördriva en lång dag i väntan på flyget!

Så där gick vi runt hela dagen. Maja sov en lång stund och är så gott som feberfri igen. Nu sitter vi på flygplatsen och väntar bara på att vårt plan ska gå.

Australien nästa!

Gillar

Kommentarer

Vi känner oss renade inifrån och ut. Ölivet var underbart och fort vande vi oss med charmen och det enklare boendet på stranden. Men nu är det ganska skönt att slippa myror i badrummet, en kran som hängde snett och att sopa bort sand och insekter från sängen varje kväll.

Vi har varit in till stan och fyllt på förrådet av blöjor och tvättlappar. McGyvnus Oja har lagat sitt fiskespö med hjälp av en tändare, fiskekrok, eltejp och superlim.

Maja fick en lekpaus på en supermarket

Jag hittade maskeringstejp och spritpenna och har märkt upp alla små påsar jag delat upp min packning i. Kanske vi skulle skriva mer om vad vi valt att ha med oss någon dag om någon är intresserad? Två ryggsäckar för tre personer klarar vi oss gott på. Vikten är inga problem utan det är mest utrymmet som känns lite trångt. Hur kan allt bli större för varje gång det ska packas ner? Jag funderar på att posta tillbaka lite saker till Sverige. Mest Majas kläder, henne tog vi med fler ombyten till men vi skulle hittills klarat oss bra på mindre.

På väg in till Kuala Besut

Imorgon åker vi igen. Australien är nästa stopp på vår resa. Ännu en lång flygning, som vi gör över natten.

Men tills dess ska vi njuta av mer poolbad, lite gym, rena lakan och sandfria golv.

Gillar

Kommentarer

Så kom dagen då vi lämnade Perhentian Island och underbara New Cocohut Chalet där vi haft det toppen och blivit så väl omhändertagna. Särskilt Maja som varit i centrum hela tiden för allas uppmärksamhet. Alla tyckte det var så ledsamt att hon skulle åka och vinkade hejdå till henne.

Det var inte lika höga vågor på båtturen denna gång men VÄLDIGT blåsigt av fartvinden. Blev lite oroad att Maja inte fick luft och höll på att dö men det visade sig att hon tyckte det höga brummandet var så sövande att hon hade somnat.

Nu hade vi bokat tre dagar inne på fastlandet på ett hotell som vi valde bara för att det såg så fint ut! Bilderna på bokningssidan visade bruna trähyddor med en exotisk trädgård och pool. Ja det unnar vi oss! Det låg lite för sig själv utanför stan och var lite i överkant på priset men vi tänkte att det blir en härlig plats att hänga på innan vi ska dra vidare.

När vi kom fram till hotellet efter taxituren från hamnen blänkte stengolvet i entrén och redan från receptionen såg vi ut mot dammarna, all härlig grönska och hyddorna. Det här blir ju toppen!!

Vi checkade in och blev visade till vårt rum. När vi passerat alla hyddor tittade vi förvånat på varandra. Istället skulle vi gå upp i en långsmal byggnad längst bort på området. Rummet vi kommer in i ser helt okej ut och jag öppnar pardörrarna till balkongen för att blicka ut mot poolen som är... knallgrön!

Badsugen någon?

Bakom den slajmgröna poolen såg det dessutom ut som en skräptipp. Och inget annat heller i närheten att göra. Hela kroppen sa bara nej. Vad ska vi göra? Sitta på det här stället i tre dagar utan att ens kunna ta ett dopp och svalka oss? Dessutom var det inte en käft där som Magnus uttryckte det. Vi var de enda gästerna på hela hotellet. Det här kändes inte alls bra. Vi bestämde oss för att börja med att gå tillbaka och fråga om poolen.

Något rengöringsmedel var slut sa personalen och svarade lite osäkert maybe tomorrow, när vi frågade när poolen skulle funka igen.

Att få rabatt på rummet pga den trasiga poolen gick inte heller.
- Då avbokar vi! Sa vi våghalsigt utan att ens veta var vi då skulle ta vägen...

För att få bryta bokningen behövde en chef komma ner och säga om den godkände det. Under tiden hittade Magnus ett öppet wifi och börjar söka efter lite hotell i närheten.

Avbokningen blir till slut ordnad och vi behöver inte betala mer än någon kortavgift tack och lov. Under väntetiden hann Magnus hitta ett riktigt fint hotell på specialerbjudande för samma summa som vi får tillbaka för detta. Hotellet ringer en taxi, vi hämtar våra ouppackade väskor, och åker iväg igen.

Nöjda att vi får dra

Nu är vi på Tok Aman Bali Beach Resort och det kändes som vi var tre smutsiga, svettiga rishögar som klev in på ett slott. Det var alldeles för fint för oss och känns nästan som vi bor på ett spa. Hela kroppen är lugn och harmonisk och vi rör oss långsamt bland de vitkalkade väggarna, de diskreta bruna trädetaljerna och alla blanka skinande ytor. Den stora inifinitypoolen är ren och har bubbelzoner. På ena sidan hotellet ligger stranden och resten av hotellet omringas av en lagun så att alla rum har sjöutsikt.

En hörna av vårt nya rum på 30 kvm

I lagunen kunde Magnus äntligen få plocka upp sitt fiskespö en stund (som han dock kastade sönder, men det är en annan historia).

Magkänslan är återställd! (och Magnus letar superlim)

Gillar

Kommentarer