Visst är det märkligt hur vägarna korsas? Flera av de jag följer på instagram och facebook är sådana som jag aldrig ens träffat utan känt sedan vi hade hemsidor för våra hundar för en sådär 15 år sen.

Det låter väl fånigt med hemsida och blogg för sin hund, men det var många personer då som fick en speciell plats i hjärtat när vi följde varandras liv på nätet.

Hundarna gav också nya vänner i verkliga livet när vi möttes på kurser, tränade och promenerade ihop. En sådan vän var Linda. Det måste varit runt 2000-2001 som vi gick på en kurs ihop med våra då unghundar. Sedan har vi bott i lite olika städer under massor av år, någon gång stött på varann men inte glömt bort varandra tack vare sociala medier.

Och nu blev hon vår räddning! Här i Filippinerna där vi mest hängt på stranden hela dagarna, men inte bara kunnat slappna av. För det är en sak vi inte haft någon aning om. Vart ska vi ta vägen efter Boracay?

Medan nätterna tickat på mot utcheckning och dagarna närmade sig avgång för flyget som redan var bokat till Cebu, nästa stopp i Filippinerna. En stad som dock bara skulle vara en utgångspunkt för att resa vidare till någon annan. Men vilken?

Till slut var det bara två dagar kvar, och vi hade fortfarande ingen lösning. Vi letade och letade men det var inget som kändes rätt. Men så blev Linda vår räddande ängel! Hennes familj driver hotell här och efter ett samtal till hennes pappa som är här nere nu var det bokat. Vårt nästa stopp blir Panglao och på måndag checkar vi in i det sista lediga rummet som fanns på deras Harmony hotel.

En stor sten har släppt! Nu ska vi försöka att bara njuta av strand och ingen stress här på Boracay. Tack, tack och tack än en gång!

Likes

Comments

Skulle jag få uppfylla ännu en dröm? Efter att ha sett en annons om kitesurfing så fick jag ett infall att testa. De råkade dessutom ha tid ledig redan dagen efter för en pröva-på-lektion så jag slog till.

Ställde klockan och gick upp tidigt. Efter en natt med magsjuka för Pernilla så var det inte den bästa uppladdningen, dessutom var det helt grått på himlen och regnet hängde i luften. Allt talade för att ställa in det, men vi åkte ändå.

In i en tricycle som tog oss till andra sidan ön där vi kom till ett kite-mecka, hur många som helst var ute i vattnet. Det blåste nästan storm och regnade i sidled. Det här kommer inte sluta bra tänkte jag. Antingen krockar jag med någon eller blåser bort totalt.

När jag fått på utrustningen och guiden hade börjat visa hur det funkade så kändes det lite lugnare.

Först var det teori och övningar på stranden. Vilken kraft det var i vinden när jag skulle träna med kiten men jag tyckte det gick ganska bra.

Övningarna med kiten fortsatte sedan ute i vattnet. Efter ett tag ute i vattnet fick jag börja gå ut ganska långt och bodysurfa inåt, det flöt på bra det med.

Nu hämtar nog guiden snart brädan så jag får testa på riktigt tänkte jag, men då säger han istället; gå ut långt en gång och kör hela vägen in så är vi klara.

Vilken besvikelse! Jag måste sett ut som en unge som tappat en glass i sanden...

Tydligen så är det bara drakflygning de första tillfällena men det hade jag missförstått. Att pröva på kitesurf är för mig att det inkluderar en bräda, kite + surf! Kunde inte låta missnöjet passera men trots en lugn och trevlig ton så är jag nog nu ovän med den osympatiske ägaren av kiteskolan. Så kan det gå. Och drömmen om att kitesurfa får visst leva vidare till framtiden.

/ Magnus

Likes

Comments

Är det så här vi ska dö? På en liten båt i Filippinerna? Så kändes det när vi kom fram till hamnen i Caticlan och fick se båten som skulle ta oss över till Boracay.

Vi hade rest hela dagen med två flyg och sedan minibuss. Solen hade redan hunnit gå ner så det var kolsvart ute, hård vind och stora vågor som kastade omkring den smala lilla båten med tunna medar på båda sidorna.

Spången för att gå ombord ryckte och slog mellan bryggan och båten av de hårda vågorna. Vi grep krampaktigt i det tunna bräckliga räcket beredda på ett helt plötsligt kastas åt sidan.

Men vi lyckades ta oss över till båten och drog sedan direkt på flytvästarna, beredda på en helvetesresa. Tack och lov blev det faktiskt betydligt lugnare på havet än i hamnen och färden över tog bara några minuter. Puh.

Så kom vi till Boracay, har flyttat in på Turtle Inn Resort och hängt hela dagen på White Beach. Sanden är kritvit och havet riktigt blått. Det är väldigt mycket turister här, men det var vi också förberedda på.

Annars gick resan otroligt smidigt. Filippinerna har varit överraskande lätt hittills. Alla pratar bra engelska och transfern som Magnus hade bokat med My Boracay Guide var toppen. Olika guider visade oss rätt mellan varje transportsätt som redan var ordnade, hjälpte bära våra ryggsäckar och såg till att vi kom hela vägen fram till hotellet. Det var bara några skakiga minuter ett tag i hamnen.

Men nu är vi här och gör vi vårt bästa för att bara ha det gott, lära oss räkna huvudräkning för ännu en ny valutakurs och aktivera solbrännan igen.

Likes

Comments

Så var det dags att resa igen men i sinnet är vi faktiskt inte riktigt där än. Dagarna har gått alldeles för fort och vi har det ju så bra här precis som det är.

Det känns även som att vår resa börjat gå i expressfart mot sitt slut. Den som ska ha sex veckor semester hade varit jättenöjd, medan vi får panik över att det snart bara är sex veckor kvar! Den allra sista tiden är nu också bokad med vad som blir finalen på vår resa. Och ångesten börjar mellan varven krypa på över hur vi ska kunna återgå till vardagslivet i Sverige och Luleå efter alla dessa månader ute i världen. Vad ska, och vad vill, vi göra då?

Fast mest försöker vi trycka undan de tankarna och fortsätta njuta av här och nu. Resten får väl lösa sig på något sätt!

På vår gata i Ho Chi Minh-stan.

Vi valde ett hotell i Ho Chi Minh City som skulle vara centralt, det blev Meraki Boutique
hotel. Så centralt att vi har bott på en livad partygata där vi somnat till högljudd musik och skrän varje kväll. Men det har ändå inte förstört vår härliga känsla av staden och landet.

Utsikt från vår frukostterrass på åttonde våningen

Förmiddagen spenderade vi idag på ännu ett museum - ännu ett om krig. Det kanske kan verka tråkigt och tjatigt, för vilket ställe med samma tema är det nu i ordningen? Men vi gick båda ut alldeles tagna och nästan tårögda från War Remnants museum. Fotografier från kriget, på soldaterna och på offren. Och ännu fler tankar om hur det går att se på det som utspelade sig.

Vi hade kunnat fortsätta i en evighet att äta pho, dricka coconut milk cocoa och gå på tio museum till om Vietnamkriget. Men nu är det bara att börja packa ihop och runda av för imorgon går planet mot Filippinerna!

Likes

Comments

Väckarklockan ringde tidigt för uppstigning. Vi är tacksamma för alla vardagar vi slipper ha det så!

Klockan åtta stod vi ute på gatan och väntade på att bli upplockade av bussen. Vi hade bokat en halvdagstur till Cu chi-tunnels. Någon timme först i buss och sedan en intressant förmiddag med guiden Ken som berättade om hur folket levde i tunnlarna under krigen.

På väg ner i en tunnel.

Vi fick se vapentillverkning och fällor. Höra hur de skyddade sig mot översvämningar och från att bli upptäckta. Minst sagt uppfinningsrika människor!

På skjutbanan passade även Magnus på att skjuta med en AK47. Och testade sedan en kamouflerad lucka ner i en av gångarna.

Det gäller att ha rätt teknik.

Tunnelsystemet har en gång i tiden varit ca 250 km långt och vi fick nu ta oss igenom en sträcka som var drygt 100 meter i tre våningar. Magnus gav upp och klev ur tunneln efter 20 meter med Maja, men jag stretade vidare. Smalaste delen gick det bara att krypa igenom.

I did it!

Mer historia har hänfört oss även denna dag. Vietnam bara fortsätter att fascinera!

Likes

Comments

Ordningen är återställd. Idag åkte vi allihop på utflykt igen för Magnus mådde bättre. Vi tittade på kartan över staden och valde något som verkade enkelt och minimalt energikrävande. Som att gå i en park och titta på en pansarvagn.

Tank 390 var den som gjorde att Vietnamkriget fick sitt slut när den rullade in mot palatset. Det där stora vita huset som den stod utanför och såg ut som en tråkig myndighetsbyggnad från 70-talet. Men vi hade ju betalat de 16 kronorna i inträde så det var väl lika bra att gå till huset också och titta vad det var för något. Kanske fanns det någon skylt med lite text att läsa på eller nåt?

Så tråkig byggnad att jag bara fotade parken istället för huset haha.

Independence palace visade sig vara Sydvietnams presidents dåvarande hem och arbetsplats. Allt var bevarat från hur det såg ut när kriget tog slut 1975. Rum där viktiga personer haft möten, fester och planerat nästa krigsmanöver. Även presidentens sovrum, köket och bunkern nere i källaren var öppna att gå runt i. Allting tydligt uppmärkt med skyltar och information om vad som utspelat sig just där.

Uppe på taket med helikopterplatta och bombningsmarkeringar.

Det vi trodde var ett torrt tråkigt hus visade sig vara helt otroligt spännande och vi lärde oss mer idag om Vietnam och dess historia än någonsin innan. Tack även till internet som fyllde i några luckor om bakgrunden som vi inte hade kläm på. Helt plötsligt hade den lilla utflykten tagit flera timmar då vi var uppslukade i att gå runt mellan rummen och alla våningar. När vi kom ut igen var solen redan på väg ner.

Och vi var nöjda och fullmatade av den bästa historielektionen någonsin!

Likes

Comments

En av resans mysigaste dagar. För mig och Maja som var hela dagen på Saigon zoo. Inte för Magnus som låg sjuk på hotellrummet.

Efter så många månader ständigt ihop alla tre var det faktiskt underbart att få lite tid ihop bara vi tjejer. Vad passar då bättre än en heldag på djurpark!

Det var mest en sak som drog ner betyget. Lejon, tigrar och leoparder ska INTE sitta i små glasburar!!!

Även om det blir lätt att fota närbilder.

Vår busiga, roliga Maja är så underbar att hänga med. Tänk att just hon finns här med oss.

Det är också skönt att växa lite av att få fixa allt själv. I en ny och väldigt stor stad där vi aldrig varit förr. På ett matställe där allt står på vietnamesiska och ingen pratar engelska. I en taxi där chauffören inte ens förstår vad ordet zoo betyder. Vi löser allt!

Blonda barnet blev större attraktion än tigerburen bakom.

På väg tillbaka i taxin pussade jag extra mycket på Majas huvud medan hon sov i min famn och vi åkte tillbaka genom Ho Chi Minh City där vi är nu. Så tacksam för vår fina dag!

Likes

Comments

Så kommer de där gångerna när det blir helt åt skogen fel. Snurriga av att läsa på allt om städer, hotell, göra bokningar och planera - så blir det ibland missar.

Som tågresan när vi skulle åka vidare hit efter grottorna i Phang Nha. Vi visste att en 6,5 timmar lång tågresa väntade mellan Dong Hoi och Hanoi. Men då vi redan hade åkt tåg i Vietnam en gång visste vi också att det var helt okej. Sätena var rätt bekväma och gick dessutom att fälla ner långt bak, så det här skulle vi fixa.

Har du de uppblåsbara nackkuddarna så vi kommer åt dom ifall vi vill slumra en stund på resan, frågade jag Magnus i taxin. Jodå det hade han.

Någon skulle ha filmat våra miner när vi klev på tåget.

Vi hade tydligen inte bokat soft seats den här gången, vi hade bokat hard seats.

Det var träbänkar!!!

Vad i...!?

Det värkte i rygg och rumpor innan vi ens lämnat stationen. Att vi ens trott att det skulle kunna bli en sekund till vila kändes komiskt.

Inte heller Magnus enda önskemål om att få åka i färdriktningen hade vi lyckats med när biljetterna klickades i.

Vi försökte med handtecken peka och fråga konduktören om det fanns några soft seats lediga. Han kom då med varsin fleecefilt åt oss som vi vadderade sätena med. Det blev faktiskt bättre.

Vi kunde inte göra annat än att skratta åt det. Och alla timmarna gick sen förvånansvärt fort. Den sista biten dessutom i storslagen natur.

I Hanoi har vi haft det bra. En favorit här blev Dingo deli. Snygg restaurang med bra service och västerländsk mat. Så skönt att bara ha det lite mer som hemma ibland efter alla månader på ris. En annan restaurangfavorit blev Son Hoi slow food. Vietnamesisk mat lagad med underbara råvaror och mycket kärlek.

Mycket Pho har vi förstås ätit också, här är frulle på vårt hotell.

Nu blir det nog inte mer tåg. Inte i Vietnam och kanske inte mer på denna resa? Vi var för sena med att ta tag i visumansökan till Vietnam. Helt plötsligt skulle det krävas expressvisum tack vare kinesiska nyåret, vilket också höjde priserna från $20 till $200. Per person!

Så vi fick sålla i våra planer och avslutar med ett flyg till Ho Chi Minh-city ikväll där vi stannar fem nätter. Då håller vi oss inom de 15 visumfria dagarna i Vietnam och reser sedan vidare till nästa land - Filippinerna.

Ett land, där vi apropå planering, inte alls ännu styrt upp så mycket som vi borde.

Fast hur mycket vi än planerar verkar det ju ändå bli lite knasigt då och då. Men det ska nog ordna sig det också.

Likes

Comments

De två senaste dagarna har vi trampat iväg på våra cyklar mot stranden istället för staden. Goda boutique hotel där vi bor ligger mitt mellan båda.

Vägen dit omges av stora risfält varvat med husen, och en spegelblank flod som vi korsade över på en lyktklädd bro.

Första morgonen fick vi en chock när vi kom fram. Vi hade sett fram emot en lugn dag med sol, palmer, sand och bada i havet. Men när vi bromsade in i änden på vägen möttes vi av en soptipp!

Hög skränig musik, en man som skrek att vi måste betala parkeringsavgift för cyklarna, sopor mellan palmerna och stora mögliga sandsäckar vid vattenbrynet som de enorma vågorna slog emot.

Vi vände om direkt och cyklade vidare. Från Cua Dai beach till An Bang beach istället. Där hittade vi till slut en liten väg ner till mer vettig sandstrand med ett gäng solstolar och parasoll.

Så där har vi nu hängt i två dagar.

Och inte gjort mycket mer än att bada lite.

Och busa mycket!

Likes

Comments

Vi har kommit till Hoi An!

Som också kallas lyktornas stad.

På lånade cyklar från hotellet har vi trampat runt hela dagen i de små gränderna.

- We have a baby seat, sa personalen glatt när de skulle ta fram cyklarna. Nja kände vi när vi såg barnsitsen. Men att cykla med Maja i bärselen på ryggen gick faktiskt riktigt bra.

Vilken härlig dag det blev!

Likes

Comments