För ca. ett och ett halvt år sen var jag inne i en väldigt mörk period. Min älskade häst som fanns där när jag kände att ingen annan gjorde det dog på sommaren innan min mörka period, dessutom dog även min systers häst samma dag, antagligen av samma orsak. Vi vet inte riktigt varför men veterinären gissade på kolik, trots att det är konstigt att två hästar drabbades på samma dag. Detta har gjort att jag ständigt går runt och oroar mig medan jag går i skolan och inte kan bo hemma hos min mamma och hästarna, då det är för långt bort.

På vardagarna bodde jag hos min pappa och hans fru. Jag är inte 100 på vad det var, men jag trivdes bara inte där, hade aldrig gjort trots att pappa och hans fru flytta ihop när jag var sju. När jag åker hem dit nu för att hämta grejer får jag fortfarande den där klumpen i magen, den där klumpen som visar att jag verkligen inte vill vara där.

Strax efter nyår, 10 januari mer exakt, dog även min farmor. Hon hade haft bröstcancer och diabetes i flera år, men det var lungcancern som tog henne ifrån mig, som hon fick någon vecka innan julafton. Det var droppen. Med ovanstående, detta och dessutom min avskyvärda självkänsla att ha att göra med gick det inte längre... jag såg ingen större mening med livet. Och så min f.d. pojkvän som fråga "varför jag betedde mig så konstigt" två dagar efter min farmors död...
Jag slutade äta, drog mig undan från det sociala och hade ingen lycka kvar i min egentligen glädjefyllda kropp.
INGEN som brydde sig.
INGEN som förstod mig.
INGEN jag kunde prata med.
INGEN som vågade fråga.
INGEN som såg det.
INGEN förrän han dök upp. Han som jag knappt hade pratat med innan som bara prejade sig in i mitt liv. Han som fick mig att öppna upp mig för honom.
HAN som brydde sig.
HAN som förstod mig.
HAN jag kunde prata med.
HAN som vågade fråga.
HAN som såg det.
HAN kom och räddade mitt liv. Jag ville inte släppa in honom, för i det laget var min själ redan död, och jag började göra mig beredd på att låta resten av mig dö också. Slippa lidandet.

Idag är vi två faktiskt tillsammans, vi bor praktiskt taget ihop. Jag flytt städar lite smått från pappa. Jag har dessutom fått (enligt mig) en bättre relation med honom, desto sämre med hans fru. Jag har även kommit närmare min farfar och mina vänner. Jag har plockat upp gamla vänner, nya och de jag uteslöt under min mörka period.

Oron sitter dock kvar, lika så sorgen och självkänslan. Men de förändringarna jag valt att göra i mitt liv har fått mig att orka leva med det.




Likes

Comments

Det finns en tjej som går i min och min pojkväns klass, vi kallar henne för J i detta inlägg. Hon försökte kyssa min pojkvän på en fest. Visst det var ett år sen, men vad har jag för anledning att släppa det?

Innan detta hände, var de ganska bra vänner och det hade jag absolut inget emot då. När jag var med dom kände jag mig dock som tredje hjulet, vilket självklart gjorde mig bekymrad. När vi alla tre träffades och kanske gick på stan och jag gick emellan dem trängde de sakta men säkert ut mig från ledet så jag hamnade bakom dem och de pratande på med varann, jag försökte hänga med i samtalen, men de bjöd inte in mig över huvud taget, så det blev mest de som pratade.

Jag tog upp det med honom då, och han sa att han inte hade märkt av det, och bad om ursäkt. Efter det hände det några gånger igen men han hade blivit bättre på att lägga märke till mig i alla fall.

En helg skulle min pojkvän ha en hemmafest, jag kunde inte komma, och det var tydligen många som hade reagerat på att jag inte var där. Men J var där i alla fall, och hon försökte kyssa honom. Det berätta han flera månader senare, bättre sent än aldrig dock. Enligt honom hindrade han henne.

Men, en liten del av mig tror honom inte, en annan del tror att han ville, en del litar på honom och avskyr J, och det är väl den delen som visar sig mest. Visst jag behärskar mig i skolan, men om vi jobbat tillsammans blir jag förbannad efteråt, märkte jag igår.

Jag har försökt komma över det, och det gjorde jag faktiskt en kort period i våras, men så fort jag gjorde det började han träffa henne jätte mycket igen, på fritiden så fort jag inte var med, skrev massor med henne och var även med henne i skolan, han var med mig också, men det blev precis som förr. Det blev helt enkelt för mycket för mig och jag började hata henne igen.

Innan jag fick redan på detta hade även hon en fest, där han sov över. Då sov han och massa andra tjejer i en dubbelsäng, han berättade för mig att när han vakna så hade han armen om henne, men att det inte var meningen. Jag uppskattar verkligen att han är ärlig, men vad ska jag tro, efter allt jag sett?

Jag tror inte att han inser vad att gör. Så som det ser ut och känns för mig, ser antagligen inte likadant ut för honom. Men varje gång jag inte är med, som när jag är hemma hos mamma i skärgården och han är i stan, är hon en av de första han skriver till och frågar om de kan ses, nu när jag är sjuk är det henne han är med i skolan "hur roliga är de andra att vara med" säger han, och menar ju då att han helst är med henne av de i klassen, även fast han inte har något problem med någon av dem.

När jag blir lite upprörd över henne säger han även till mig att skärpa mig, och det är inte första gången han tar hennes sida. Han säger även att jag borde släppa det så inte skolan påverkas, det gör den ju dock inte eftersom jag behärskar mig, utan den riktiga anledningen till varför han vill att jag släpper det är ju antagligen för han vill börja träffa henne igen.

Jag säger dock inte att han inte får, men jag blir ganska upprörd vilket jag inte kan dölja, jag döljer dock mycket av min ilska, för det är mycket han inte ser och hör.

Om det är rädslan av att förlora honom till den där, eller om det är känslan av att han faktiskt gillar henne mer än en vän eller om jag bara är långsint vet jag inte. Jag vet dock att vi båda har andra vänner och varandra så vi klarar oss bra utan henne.




Likes

Comments

När jag har en fråga eller vill säga något, måste jag få det ur mig. En fråga kan komma upp men jag vet att jag inte borde ställa den, så jag släpper det, men till slut kommer alltid frågan tillbaka, och DÅ MÅSTE jag ställa den för annars vet jag att jag aldrig kommer släppa det.
Jag vet dock också att jag inte vill veta svaret, innerst inne, det kanske är därför jag känner att jag måste ställa den.
Han säger det jag vill höra, för att skydda mig och mitt välmående, men det han inte verkar veta är att jag vet när han ljuger. Att han ljuger i dessa lägen blir jag inte arg för, eftersom jag vet att han gör det för att han vill skydda mig, även fast han inte gör det.
Han har ljugit och talat sanning så många gånger, så jag ser verkligen när han ljuger, jag hör och jag känner det på energin i rummet, jag ser det på hans rörelser, hur han "undviker" mig efteråt.
Det tar så HÅRT på mig! Ändå gör jag det?! Varför frågar jag något som jag inte vill veta?! Som jag VET att jag inte vill veta.
Jag gjorde detta nyss, jag nämnde en grej som jag "ville" ha svar på, en grej som kom tillbaka till mig flera gånger. En grej som jag skäms för att jag bryr mig om att fråga om, vilket gör att jag inte ens kan skriva vad jag sa, trots att ingen som läser detta vet vem jag är.
Jag har en klump i magen, är tung i bröstet, vill skrika, springa ut och kanske gråta? Men det gör jag inte, jag släpper aldrig ut det, jag sitter här har det inom mig och mina tankar upprepar sig om och om igen, och jag mår vara sämre...

Likes

Comments