Det finns en tjej som går i min och min pojkväns klass, vi kallar henne för J i detta inlägg. Hon försökte kyssa min pojkvän på en fest. Visst det var ett år sen, men vad har jag för anledning att släppa det?

Innan detta hände, var de ganska bra vänner och det hade jag absolut inget emot då. När jag var med dom kände jag mig dock som tredje hjulet, vilket självklart gjorde mig bekymrad. När vi alla tre träffades och kanske gick på stan och jag gick emellan dem trängde de sakta men säkert ut mig från ledet så jag hamnade bakom dem och de pratande på med varann, jag försökte hänga med i samtalen, men de bjöd inte in mig över huvud taget, så det blev mest de som pratade.

Jag tog upp det med honom då, och han sa att han inte hade märkt av det, och bad om ursäkt. Efter det hände det några gånger igen men han hade blivit bättre på att lägga märke till mig i alla fall.

En helg skulle min pojkvän ha en hemmafest, jag kunde inte komma, och det var tydligen många som hade reagerat på att jag inte var där. Men J var där i alla fall, och hon försökte kyssa honom. Det berätta han flera månader senare, bättre sent än aldrig dock. Enligt honom hindrade han henne.

Men, en liten del av mig tror honom inte, en annan del tror att han ville, en del litar på honom och avskyr J, och det är väl den delen som visar sig mest. Visst jag behärskar mig i skolan, men om vi jobbat tillsammans blir jag förbannad efteråt, märkte jag igår.

Jag har försökt komma över det, och det gjorde jag faktiskt en kort period i våras, men så fort jag gjorde det började han träffa henne jätte mycket igen, på fritiden så fort jag inte var med, skrev massor med henne och var även med henne i skolan, han var med mig också, men det blev precis som förr. Det blev helt enkelt för mycket för mig och jag började hata henne igen.

Innan jag fick redan på detta hade även hon en fest, där han sov över. Då sov han och massa andra tjejer i en dubbelsäng, han berättade för mig att när han vakna så hade han armen om henne, men att det inte var meningen. Jag uppskattar verkligen att han är ärlig, men vad ska jag tro, efter allt jag sett?

Jag tror inte att han inser vad att gör. Så som det ser ut och känns för mig, ser antagligen inte likadant ut för honom. Men varje gång jag inte är med, som när jag är hemma hos mamma i skärgården och han är i stan, är hon en av de första han skriver till och frågar om de kan ses, nu när jag är sjuk är det henne han är med i skolan "hur roliga är de andra att vara med" säger han, och menar ju då att han helst är med henne av de i klassen, även fast han inte har något problem med någon av dem.

När jag blir lite upprörd över henne säger han även till mig att skärpa mig, och det är inte första gången han tar hennes sida. Han säger även att jag borde släppa det så inte skolan påverkas, det gör den ju dock inte eftersom jag behärskar mig, utan den riktiga anledningen till varför han vill att jag släpper det är ju antagligen för han vill börja träffa henne igen.

Jag säger dock inte att han inte får, men jag blir ganska upprörd vilket jag inte kan dölja, jag döljer dock mycket av min ilska, för det är mycket han inte ser och hör.

Om det är rädslan av att förlora honom till den där, eller om det är känslan av att han faktiskt gillar henne mer än en vän eller om jag bara är långsint vet jag inte. Jag vet dock att vi båda har andra vänner och varandra så vi klarar oss bra utan henne.




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När jag har en fråga eller vill säga något, måste jag få det ur mig. En fråga kan komma upp men jag vet att jag inte borde ställa den, så jag släpper det, men till slut kommer alltid frågan tillbaka, och DÅ MÅSTE jag ställa den för annars vet jag att jag aldrig kommer släppa det.
Jag vet dock också att jag inte vill veta svaret, innerst inne, det kanske är därför jag känner att jag måste ställa den.
Han säger det jag vill höra, för att skydda mig och mitt välmående, men det han inte verkar veta är att jag vet när han ljuger. Att han ljuger i dessa lägen blir jag inte arg för, eftersom jag vet att han gör det för att han vill skydda mig, även fast han inte gör det.
Han har ljugit och talat sanning så många gånger, så jag ser verkligen när han ljuger, jag hör och jag känner det på energin i rummet, jag ser det på hans rörelser, hur han "undviker" mig efteråt.
Det tar så HÅRT på mig! Ändå gör jag det?! Varför frågar jag något som jag inte vill veta?! Som jag VET att jag inte vill veta.
Jag gjorde detta nyss, jag nämnde en grej som jag "ville" ha svar på, en grej som kom tillbaka till mig flera gånger. En grej som jag skäms för att jag bryr mig om att fråga om, vilket gör att jag inte ens kan skriva vad jag sa, trots att ingen som läser detta vet vem jag är.
Jag har en klump i magen, är tung i bröstet, vill skrika, springa ut och kanske gråta? Men det gör jag inte, jag släpper aldrig ut det, jag sitter här har det inom mig och mina tankar upprepar sig om och om igen, och jag mår vara sämre...

Likes

Comments