Jag, som ni kanske inte visste har NPF diagnoser och lider av psykisk ohälsa som dag ut och dag in varit ett stort problem för mig. Ett problem som jag liksom aldrig har fått ett riktigt svar på eller fått en förklaring på varför jag reagerat som jag gjort i vissa situationer. Det är inte förens nu som jag börjat fått en inblick i min funktionsnedsättning men också i mitt mående. Det som hjälpt mig mest och som jag har fått mest information ifrån är internet men har krävt mycket tid då man varit tvungen att söka på så mycket olika sidor. Det är inte alltid som man har tid med det och som hos mig skapar det en sån stress över att inte hitta direkt det jag söker. Av just den anledningen så har jag startat en hemsida där du snabbt och enkelt hittar information om dem olika diagnoserna som igår i NPF samt att sidan är uppbyggd på det sätt att alla ska hitta det dem söker. Hoppas du får hittar det du söker och känner att du får svar på det du söker. Maila gärna om du hr några frågor: Kram :)

Hemsidan: http://cms.ohalsoportalen.webnode.se/

Kontakt:

E-post: ohälsoportalen@outlook.com

Telefon: 0709815807

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Efter mitt förra inlägg som jag skrev och publicerade igår så fick jag så mycket fina kommentarer och lovord, men det var en kommentar som stack ut ur mängden och som var från en person som otroligt nog studerar på samma ort och till o med i samma lokaler. Eller gjorde i alla fall.

Som sagt kom jag i kontakt med en så fin människa som går eller snarare sagt inte fick den rätta möjligheten som h*n idag behövt för att h*n skulle kunna gått kvar. Jag har bara pratat med h*n över messenger och ser att h*n har en jättestor potential över att vilja lyckas med framtiden även fast hennes/hans arbetsgivare gjort så stora tjänstefel och verkligen chockerade mig.

Men om jag säger så mycket som att hennes/hans kollegor trakasserat samt mobbat henne/han och att hans/hennes arbetsgivare gått på personens familj men även ifrågasatt om personen missbrukar bara för att personen har ett hjälpmedel som få dennes vardag att fungera. Där sjönk min respekt för samhället till bottnen och jag anser att åtgärder med omedelbar verkan måste göras. Nu är det ingen lek längre och den som inte håller med mig betalar jag gärna en beteendevetande kurs åt, men även lär hur man bemöter sina medmänniskor i samhället. Fy skäms på dem människor som spelar oskyldiga i pressade situationer och inte kan stå för sitt kast, då man istället väljer att sparka på dem som redan ligger ned, och bevisar bara på hur lite man bryr sig som sina anställda och lägger hela sitt fokus på vad man tjänar för varje anställd man har.

Jag kan säga att personligen så skiter jag fullständigt i hur mycket jag tjänar på varje anställd jag har, eller om min anställd fått ett hjälpmedel ordinerat från en utbildad läkare eller om min anställd skulle lida av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är mitt ansvar som chef att se till att jag har den rätta och motiverande lösningen på svårigheten hos min/mina anställda. Eller vad tycker ni som läser detta? har jag fel i något jag säger eller är det här bara en självklarhet som arbetsgivare och chef att få dessa krav uppfyllda?. Ni som har en annan åsikt kan gärna ta i kontakt med på ohalsoportalen@outlook.com så kan vi föra ett resonemang kring din åsikt och i slutändan se om du fortfarande tänker likadant:).

Jag tycker att det skulle vara kul om vi så många som möjligt kunde ställa någon fråga som ni kanske går runt och funderar på kring NPF eller psykisk ohälsa men även om ni kanske tänker hur jag tänkte där. Förklarar mig mer än gärna och jag tar mig god tid på svaret så att du får det så utförligt som möjligt och slipper återkomma med samma fråga en gång till:). Jag finns tillgänglig på ohälsoportalens fb-sida som ni kommer till om ni söker på " Ohälsoportalen ". Hoppas på många frågor och att ni känner att ni får svar på just eran fråga.

Fortsatt trevlig torsdag på er!

Kontakt:

Sms: 070 981 58 07

Fb-sida; Ohälsoportalen

E-post: ohalsoportalen@outlook.com


Likes

Comments

...och vem fan vill egentligen vara med en som dig?","eller ens kolla på dig din fula och äckliga jävla bögjävel"."Fyfan, jag får hellre aids än att veta om att du fortfarande lever och jag kanske ska göra något åt saken".

Det här är saker som jag, den 17 åriga "bögen" från Enköping fått höra sen den dagen jag kom ut. Jag kom ut hösten 2015 som homosexuell, vilket var ganska lätt i alla fall till en början. Men sen så kom alla kommentarer och hot som gjorde att jag hamnade i min depression. Jag fick det inte konstaterat av en läkare utan jag visste och kände själv att mitt mående hade förändrats på grund av att jag gjorde en så enkel sak som att komma ut med min läggning och som inte alla kunde respektera. Det var tråkigt att man fick den dåliga reaktionen och att man på köpet fick det dåliga måendet men även det sämre självförtroendet.

Det var nog det som gjorde att jag satt på mig den där jävla masken och visade egentligen inte hur dåligt jag mådde. Att må psykiskt dåligt som 15 åring är inte lätt, både föräldrar och skolan skyllde mitt mående på puberteten och alla hormoner och att det berodde på det. Ja till viss del ja, men om ett barn säger att den mår dåligt så är det väldigt viktigt att verkligen prata med den och kanske ställa jobbiga frågor för att ta reda på sanningen. Det är viktigt att du som vuxen eller som ser att det är något som är "fel" inte känner skuld eller att du är taskig över att fråga frågor som kanske kan vara tuffa för barnet som t.ex. "hur mår du egentligen, är det något som är jobbigt" eller "har du tänkt någon gång att du inte vill leva längre". Det kanske inte låter som om jag vet vad jag snackar om, men det är precis vad jag gör. Att fråga någon kontinuerligt över ens mående får tillslut den effekten att man kan erkänna sitt mående. Ser man att personen fortfarande mår dåligt så kan man med en vit lögn också få fram hur det egentligen ligger till gällande måendet(viktigt att du tänker ut noggrant över vad du ljuger om). Kanske låter konstigt men funkar för vissa i praktiken och det kan vara värt ett försök om man levt i ett ständigt dåligt mående precis som jag har gjort.

I ungefär 2 år har jag vetat att något inte stått rätt till, men inte vågat berätta för någon för att jag trott att det varit något fel på mig. Att en människa ska vara rädd för att fråga någon angående sitt mående är så himla hemskt, att man inte ens kan få den stöttning och hjälp för att kunna ta reda på hur man egentligen mår är skrämmande. Jag som tur har en mamma som ställt upp på mig till tusen och verkligen kämpat för att skolor och andra olika platser i samhället ska få en förståelse över att jag har haft det svårt med olika situationer men aldrig lyckats. Det är tråkigt att en förälder som delvis stått ensam med två barn och som samtidigt kämpat för deras bästa inte fått den respekt och inte haft personer som velat förstå vad hennes barn behöver. Som skolan eller någon annan instans anser jag att man har en skyldighet att ta fram rätt stöd och resurser till ett barn med särskilda behov. Jag är en av dem och som 17 åring har jag inte fått den hjälpen än utan vissa antyder på att jag inte har en tillräckligt grov problematik för att få rätt till den hjälp som jag behöver. Så dem menar alltså att ADHD, atypsik Autism, depression, panikångest och självmordsbenägenhet är inte tillräckligt allvarligt för att kunna få den rätta hjälpen och tilläggsbelopp av samhället!? Helt ärligt så blir jag inte ens chockad över att det är så många ungdomar som tar sitt liv idag med tanke på hur vi blir behandlade av våra föregångare.

Vuxna människor som sitter i kommuner, landsting och regeringen undrar jag helt ärligt över om dem ens ser allvaret i problemet kring psykisk ohälsa och att siffran för drabbade ökar. Det gör mig jävligt förbannad att veta att t.ex. Lars Hortlund kommundirektör i Ekerö använt skattepengar till konferensresa till Vemdalen där dem bodde på det dyraste hotellet, hundratals bjudluncher för skattepengar och Stefan Carlsson landshövding i Kalmar län använt skattepengar till telefonsex. Summan av kardemumman är ca 8.75 miljoner kronor och har betalats av skattebetalarna, och tror inte bara det är jag som tycker att man prioriterat liite fel. Enligt statiska centralbyrån 2012 fanns det 1 908 322 ungdomar i Sverige och medans alla kåta kommungubbar, ovetande lunchgäster desperata kommundirektörer super bort sig sitter det nästan 1 900 000 barn i skolbänken varav kanske 150 000 - 200 000 behöver en extra resurs. Så tråkigt att dem är vuxna människor som sitter och slösar bort skattebetalarnas pengar på egentligen bara skit och tänker inte alls på att hjälpa och stötta framtiden som sitter i dem redan hemska lokalerna och bygger upp stress, oro och ångest över att inte känna sig lyckad.

Så nästa gång som förskolan eller skolan inte har råd att sätta in resurser så vill man inte höra att dem inte har en möjlighet till det eller att dem inte har råd, det handlar inte om det utan hur man som förskola eller skola prioriterar. Du som förälder har som skyldighet att kräva rätt hjälp efter ditt barns behov och ska inte låtas dig bli överkörd på något sätt för då sluter det som med mig.

Tack vare den "bristande" ekonomin och okunskap gällande mitt behov så sitter jag här idag, hemma för att jag inte anses skolfrisk enligt vissa personer. Att dem inte förstår att någon med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa inte får bli understimulerad då en ökad stress och oro byggs upp hos personen vilket inte är bra för psyket över huvud taget.

Så säger bara en sak och det är att ingen ska få dig att må dåligt för att hen kommenterar dig och absolut ingen annan än du själv och dem med en förståelse ska komma med ett förslag som "kan" funka.

Hoppas att ni förstår lite av det jag försöker säga er och att det inte är någon lek. Om det nu mot slutet är lite konstigt skrivet så betyder det att mina tabletter gått ur kroppen och jag blir en helt annan person.

God natt på er alla starka, grymma och unika människor där ute! Kom ihåg att tillsammans klarar vi allt. // Linus

Likes

Comments

Hej på er!

Jag heter Linus Haglund Isotalus och är en snart 17 årig homosexuell kille. Jag hade den turen att bli en del av dem ca 45% ungdomar som har känslan av ångest och oro. Och ingår även i dem 84% ungdomar som fått sig diagnostiserad med ADHD och atypisk Autism. Det kanske låter konstigt när jag skriver att jag fick turen men jag menar det verkligen, om dem som har fått sig diagnostiserade bara visste.

Turen med att få sin diagnos tidigt är att man får rimliga och hänsynstagande krav i skolan, man får svar på sina svårigheter men även sina styrkor och man har lättare att ställa krav på förskolan/skolan samt olika myndigheter. Men enligt skolverket så har en elev rätt för särskilt stöd eller ett åtgärdsprogram oavsett diagnos eller inte. Det är egentligen inte diagnosen som styr utan barnets behov. Men bara för att man fått en diagnos ska man inte "missbruka" den och tro att man har rätt till vad som helst. För att det ska vara lättare och enklare för dig att förklara eller visa upp din/dina diagnoser så får man något som heter läkarintyg. Ett läkarintyg kan beskrivas som ett förtydligande eller en sammanfattning av din diagnos/diagnoser och behövs vid t.ex. när du ska söka körkortstillstånd och vid vissa läkarbesök. Det finns egentligen huur mycket som helst att skriva och förklara så tänker inte skriva allt nu!

Säger bara en sak och det är att du är perfekt precis som du är!

God natt och sov gott // Linus


Likes

Comments