idag var det dags för andra inskolningsdagen för Theo!

Alltså denna killen... Jag är så otroligt stolt över honom så jag tror jag spricker! Jag var så orolig och ledsen innan inskolningen.. Orolig för att han skulle bli behandlad illa av de andra barnen när jag inte var med, efter han var inskolad. Att liksom inte kunna vara med och "skydda" honom när något händer som jag har kunnat göra innan när någon varit dum mot honom. Och ledsen för att inte ha min guldklimp i närheten hela tiden(det är jag såklart fortfarande ledsen för, men nu kan jag glädjas åt att han är glad på dagis). Men efter att ha varit på dagiset nu (ja jag säger dagis för dagisfröknarna här ville helst att vi kallade både dom och stället för de gamla orden😍) så är jag mycket lugnare. Han är så utåtriktad, glad, trygg i sig själv och säger ifrån när någon tar något ifrån honom etc. Han har roligt hela tiden, blir glad när han ser vart vi är påväg på morgonen, och är redan en stjärna hos fröknarna! Så detta kommer nog gå hur bra som helst! Imorgon är sista inskolningen, sedan ska vi lämna honom på fredag och prova hur det går utan mamma och pappa ❤
Ha en fin dag!

Likes

Comments

Jag är verkligen jättedålig på att blogga. det slutar alltid med att jag startar upp en blogg, skriver en till två gånger i den och sen glöms den bort/jag tröttnar.

Men.. Nu när jag väntar mitt andra barn (är nu i vecka.. hmm måste kolla appen. haha!.... 33.) och jag återigen går igenom ett rent helvete så ökade mitt behov av att skriva av sig/"klaga ut" oerhört! Det känns lite som att hör någon i min närhet ett ord till vissa dagar så kommer dom att få spel. Så de dagarna det är som värst kan jag istället kasta ut all min frustration, ilska, ledsamhet osv.. här! Visst låter det som en förbannat rolig blogg att läsa om dagarna? En riktig humörboost? Haha, nej men jag kommer förhoppningsvis att komma ihåg att skriva någon gång när jag mår bra och är glad också.

Idag tex har varit en ganska bra dag. Den började mindre bra- som mina dagar brukar göra nu sedan typ två veckor tillbaka(igen) efter ett långt uppehåll på hela 3 veckor. Nämligen att spy. Min graviditet började med spyor. Som de flesta gör. Men det gick inte över (som alla försökte trösta mig med heeeela tiden och hela tiden kom med nya tröstmilstolpar när jag inte slutat spy i den och den veckan) i vecka 12, som tydligen är en vanlig tid att sluta spy? Vad vet jag, förra graviditeten spydde jag till vecka 25 och började igen vecka 33 typ. Aja, när jag inte slutade spy alla veckorna de tröstade mig med denna graviditeten (och förra såklart) så lugnade folk mig med det tar slut SENAST den och den veckan "jag slutade inte förrän vecka 16-18, så håll ut!"-sen knep de käft om när de kunde sluta när jag även då fortsatte kaskadspy. De hade även lärt sig (de flesta iaf)att när man tipsade om usla tips som tex salta kex så fick man mördarblickar from hell. Det tog helt enkelt ett tag för dom att inse att alla graviditeter inte är likadana. Utan att det ibland istället för att kännas som en "tröst" blir en väldig besvikelse när man inte "lyckas" sluta tex vid den tipsade veckan.

Men men.. jag höll ut.. i 9 veckor till. Slutade alltså i vecka 27 att spy (det hade avtagit mer och mer under ett par veckor, men de var först vecka 27 som jag kunde äta normalt igen utan att få upp det direkt. Eller stiga upp på morgonen utan att spy tre gånger. Eller som den gången jag hade varit hos barnmorskan en snabbis och skulle gå ut till bilen. Spydde som en gris mitt på parkeringen bland (givetvis just då) massor med folk som hade storhandlat på apoteket och haft släktträff på vårdcentralen eller något.

Men iallafall, förutom spyorna så fick jag precis som förra gången foglossning. Skillnaden var bara att de började vecka 10 istället för 16 denna gången.

Och, som om inte det vore nog så började mitt blodtryck stiga och jag fick protein i pisset. Så har åkt på extra kontroller varje vecka hos barnmorskan för att lyssna på bebisens hjärtljud men även kollat mina egna värden för att se så att allt håller sig under kontroll. Jag har nämligen legat på gränsen till havandeskapsförgiftning sedan scratch (samma visa förra gången även där, men denna gången så har de varit värre). jag lyckades hålla mig ifrån gränsen till för en månad sedan ungefär. Då blev jag plötsligt sämre. Började få värre huvudvärk, kände mig sjuk hela tiden osv osv. Åkte in till akuten en natt för jag tyckte jag kände minskade fosterrörelser. Men det visade sig vara alla tiders med bebisen, men mina dåliga värden hade blivit sämre så.. ja, nu var det vila som stod på schemat. Eller bli inlagd. Så hur vilar man när man har en snart 2-årig son hemma? Det blev alltså akut aktuellt med inskolning på dagis för sonen. Har känts jättemotigt och sorgligt, MEN det har verkligen gått HUR bra som helst hittills. Mycket tack vare att han är så himla "enkel". Det har han varit sedan han föddes😍

Nä nu måste jag fixa lite kvällsmat!
Förlåt för skitklagigt inlägg. Eller eh. Nej!! helvete heller! Jag tar tillbaka förlåtet! Jag har all rätt att klaga faktiskt. Har man bara mått illa till max vecka 18 så har man heller ingen anledning att ens fundera på att vi som har jobbiga graviditeter klagar mycket. För vi har fan anledning. Det ÄR jobbigt att se andra ha perfekta/inte mkt besvär med sina graviditeter. Även om de såklart inte heller är något man väljer eller kan rå för. Men då blir de klagande osv från de motsatta hållet eftersom det känns så in i helvetes orättvist många gånger😞 hej svejs!

Likes

Comments