För ett år sedan flyttade jag in i en liten etta i Göteborg och jag trodde livet skulle bli bra igen, men det var tyvärr då det började gå utför rejält. Efter alla panikattacker jag har haft, självmordsförsök och självskadebeteende trodde jag att det skulle va så för alltid. Men nu, ett år senare, har jag inte haft en panikattack på 41 dagar. 41 DAGAR!!!

Jag mår bra, jag är lycklig och jag trivs äntligen med mig själv igen. Jag är nybliven sambo, ägare till knasigaste men sötaste katten och jag har hittat rätt utbildning för mig.

Med det här inlägget vill säga förlåt till min familj och mina vänner för att jag har gjort er illa och oroat er. Förlåt för att jag gjorde så ni inte kunde lita på mig. Förlåt för den smärtan jag gav er omedvetet. Förlåt för allt jag har gjort mot er. Ni har alltid ställt upp för mig vid de mörkaste stunder, ringt mig och lugnat ner mig, på något sätt fått mig att skratta och hjälpt mig igenom allt. Jag är så tacksam för att jag fortfarande har kvar er, jag älskar er.

Det är konstigt hur en kan må så dåligt i över ett år och sen över en dag vänder det, men så var det verkligen. Till och med psykiatrikern jag träffade i tisdags tyckte det var märkligt. Dock är inte min resa över, jag ska fortfarande göra en utredning om jag har en personlighetsstörning eller inte och jag äter tabletter varje dag för att fortsätta vara stabil. Men just nu går livet väldigt bra och det är så oerhört skönt att känna så.

Jag är inte färdig än.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Runt jul förra året gick jag runt i hoppet och tron om att mitt 2016 skulle bli bättre. 2015 var ju året min psykiska ohälsa började och det påverkade mig på alla möjliga sätt. Min hypokondri blev outhärdlig, jag kunde inte hantera stress och jag blev mer introvert än jag hade varit förut. Därav kändes det rimligt att önska om ett bättre 2016.

Året började bra; jag fick en lägenhet efter sju månaders sökande, jag blev 20 och jag trivdes i skolan. Men ju längre in på året som gick desto sämre mådde jag. Ångesten kom nästan varje dag och jag hade svårt att gå upp ur sängen. Jag såg ingen mening med att fortsätta.

I maj fick jag min värsta panikattack någonsin och jag kunde inte stå ut med ångesten längre. Jag kunde inte stå ut med mig själv längre. Jag ville inte fortsätta. Det var första gången jag försökte ta mitt liv. Men så fort jag hade tagit de där sömntabletterna ångrade jag mig och ringde skamset min pojkvän och bara grät. Tillslut fick jag ringa på en ambulans och ta mig till sjukhuset där jag fick stanna över natten.

Jag är glad att jag lever, även om det är svårt ibland. Och jag är så tacksam för att jag har min Jonathan, min familj och mina vänner som hjälper mig igenom allt och som får mig att må bättre. Jag kommer aldrig kunna tacka er nog.

Nu satsar jag på att inte bara må bra nästa år, utan jag vill bli frisk.

Likes

Comments

​Overklighetskänslor, yrsel, illamående. Jag mår inte bra nu.

På senaste tiden har jag för det mesta mått bra, förutom veckan som varit och nu. Jag har haft panikattacker om vartannat, mått dåligt fysiskt, haft ångest som gjort mig deprimerad och jag har bara velat sova. Jag vill skada mig själv, få ont på riktigt och att den inre ångesten syns. Jag är beredd att göra allt bara för att en liten del av mig kan få må bättre. Det finns inget logiskt i det, det är bara en stark impuls jag har och det är svårt att kämpa emot - men jag försöker. 

Likes

Comments

Min magkänsla säger att det ska bli bra nu. Tråkigt nog måste jag prioritera bort en del saker för att det ska bli möjligt, så som:

1. Jag har sagt upp min superfina lägenhet för att flytta hem till mamma och pappa. På så vis kommer jag även närmre min pojkvän, den här kampen vill jag inte göra ensam längre. (Jag har självklart haft superfint stöd av min fina syster och alla kompisar i Göteborg också!)

2. Jag ska hoppa av skolan. Jag älskar inte att dansa längre och det har gett mig mer prestationsångest än glädje under de senaste året. Jag kan inte gå igenom en utbildning som jag inte mår bra av även fast det alltid har varit drömmen.

Jag vet inte vem jag är längre, jag känner inte igen mig själv. För över ett år sedan var jag superlycklig när jag dansade och jag drömde om att få stå på scen, jag hade ingen ångest och jag klarade av vad som helst. Nu är jag en vekling (läs modig) med ångest hit och dit och vill inte göra allt som jag har jobbat så hårt för.

Just nu behöver jag börja om på nytt, utan stress och måsten. Jag behöver tid för att hitta mig själv igen, och få reda på vem den nya Josefin är. Vem är jag? Vad gillar jag? Vad har jag för intressen?

Det ska bli ett äventyr att få komma tillbaka på fötter igen. (⬅klyschan 😂)

Likes

Comments

Torr i halsen, snorig, ont i huvudet. Förkyld.
Tom, ensam, deppig. Ångest.

Jag har sedan några veckor tillbaka börjat med nya mediciner utöver de andra. Denna gången provar jag antipsykotiska som påverkar delar av hjärnan som orsakar symptom. Det låter läskigt och jag tycker även att det är läskigt. Jag har svårt för att känna känslor, jag blir varken superglad eller superledsen utan känner mig mest tom. Men jag antar att det tar sin tid för kroppen att ställa in sig.

Min eftermiddag idag var jobbig av flera anledningar och det gav mig ångest. Såpass mycket ångest att jag satt i fosterställning i duschen när jag kom hem, vilket hjälpte till viss del och det var skönt att duscha bort en del ångest.

Next up: Psykologen på torsdag, sex veckor sen sist.

Likes

Comments

Borderline. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:

  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.
  • Impulsivitet som till exempel missbruk av droger, sex, mat eller pengar.
  • Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.

​Källa: 1177.se

På senaste tiden har jag känt ungefär såhär, och jag kan inte förklara varför. Men snart kanske jag kan.

Idag när jag kollade i brevlådan låg det ett brev från Västra Götalandsregionen och jag tänkte att det var ytterligare en faktura från akuten. Men istället, till min förvåning och glädje var det en läkartid på en psykiatrisk avdelning. Jag har äntligen blivit accepterad och de ska påbörja en utredning om jag har Borderline eller inte.

Det är en lyckodag idag. Jag ska få reda på vad som är fel med mig.

Likes

Comments

Jag mår bra nu. Det här är en bra period i mitt liv. Jag är lycklig.

Men ikväll har jag ångest och det känns som att paniken jagar mig och att jag inte orkar springa mer. Den kom från ingenstans helt oförberett. Oftast brukar jag känna på mig ifall jag ska ha en dålig dag eller inte och med tanke på att idag var en bra dag kom ångesten så plötsligt nu ikväll. Jag ska ju må bra nu, det var bra för en halvtimme sen.

Det är så otroligt jobbigt att inte ha kontroll över sin egna kropp och sina tankar. Tankarna vandrar iväg till det mest konstigaste och ologiska påhitten och kroppen reagerar därefter. Som nu, (när jag får ångest och panik mår jag lite illa) jag vågar inte ta en ångestdämpande tablett eller sömntablett för jag är rädd att jag ska kräkas i sömnen och inte vakna och därmed kvävas till döds. Jag vet inte ens om det är möjligt men just nu tror jag på mina tankar och det känns som att mina tankar äger mig.

Ikväll känner jag mig bekväm med att dö, det är okej. Så kände jag inte imorse och jag vill inte känna så någonsin. Att tänka och oroa sig mycket är energikrävande, det vet alla. Men när en inte kan eller vågar sova och inte kan göra något åt sitt problem utan tvingas känna och tänka på ALLT är det lite extra jobbigt och en vet inte vart en ska ta vägen. Då känns det som att det bara finns en utväg. 
Som sagt, mina tankar äger mig. 

Så länge jag inte kan kontrollera mina tankar litar jag inte på mig själv. Jag är rädd för att göra något dumt som jag kommer ångra djupt. Jag vill ju bara må bra.

Likes

Comments