View tracker

Blazer from H&M, trousers from Bik Bok, Comme des Garcons sweater, Louis Vuitton bag & Eytys.

Jag har verkligen fastnat för detta med blazers och kostym på tjejer! Tycker det är riktigt snyggt och ser liksom stiligt ut på ett kvinnligt sätt utan att vara för sött och gulligt. Älskar att kombinera kavajen med ett par skinnbrallor eller jeans också för en mer avslappnad look. Såhär till en lite coolare tröja och sneakers blir det uppklätt men ändå vardagligt! Riktigt snyggt helt enkelt!

Kram

Likes

Comments

Double me!

Hej alla finisar och alltså WOW!! Tack tack tack för allt stöd och alla som hört av sig efter mina senaste inlägg. Betyder massor ska ni veta och jag hoppas att jag kan motivera någon annan därute som går igenom ungefär samma sak och visa att det går att bli bra! Hoppas också att alla ni nya som kikat in gillar min blogg i övrigt och väljer att stanna, för då skulle jag bli glad <3

Jag kom precis hem efter en dag på jobbet och efter det har jag varit och tränat. Nu har pappa just lagat pasta och köttfärssås <333 så det ska jag äta nu!

Måste rusa för maten kallar!

Kram

Likes

Comments

Furjacket från Dry Lake, jeans from Gina Tricot, top from Åhlens and Mulberry bag.

Såhär såg jag ut igår när vi var inne i stan för att äta lunch! Jeansen och jackan är de jag hittade på stan igår! Jeansen är verkligen de perfekta bootcut jeansen enligt mig och jackan bara älskar jag. Den är så himla fluffig och godis, känner mig som ett stort fluffmoln, haha!

Vi hörs senare!

Kram


#nouwoutfit

Likes

Comments

Sneak-peak på gårdagens outfit! / All those carselfies..

Världens bästa bageri = Babettes! / Drömstolen från Gubi, en sån i rosa eller marinblått känns i nuläget som ett måste i min framtida lägis!

Haha, ännu en selfie, "promenad-selfie". Vädret var verkligen underbart igår! / Skinka- och briemacka <333

Några bilder som får sammanfatta min helg. Har haft en alldeles underbar helg och njutit varenda sekund även om jag egentligen inte gjort någonting sådär speciellt! Har bara varit så skönt med en ledig och fri helg! Nu längtar jag redan till nästa, haha!

Kram

Likes

Comments

Läs del 1 HÄR och del 2 HÄR!


Turkietresan började och jag hade gjort klart redan innan vi åkte att jag minsann inte tänkte dricka en endaste näringsdryck på hela resan, då stannade jag hellre hemma. Näringsdrycker var någonting jag druckit hela det senaste året för att få i mig tillräckligt med mat när jag tränade men nu hade sjukdomen fått nog. Mamma och pappa tog inte detta på så stort allvar och packade ner näringsdryckerna ändå, och när vi väl var framme och näringsdryckerna plockades fram blev det ett utbrott som hette duga. Ibland förstår man inte vad en sådan här sjukdom kan göra med en, men det är bland det värsta jag har varit med om för jag har nog aldrig tidigare i hela mitt liv blivit så arg som under denna sommar då sjukdomen var som allra starkast. Jag kunde skrika, slåss och kasta saker, smälla i dörrar utan att liksom kunna kontrollera min ilska. Jag hade ingenting att sätt emot utan ilskan bara tog över hela mig på ett väldigt obehagligt sätt.

Hur som helst, det hela slutade, som vanligt, med att mamma och pappa förtvivlat kapitulerade och någon näringsdryck syntes inte till på resten av resan. Det var trots detta den värsta resan i mitt liv, ja jag tror att det var den värsta resan för hela familjen. Jag fick panik av att ligga i en solstol, ville helst stå och gå hela tiden, kunde aldrig slappna av, var i och badade var tionde minut, var uppe och gick, ville helst äta så lite som möjligt och så vidare. Ingen vidare semester direkt. Vi tog oss i alla fall igenom veckan med ett antal raseriutbrott, tårar och uppgivna föräldrar. Men detta var bara starten på den värsta sommaren i hela mitt liv.

Ni förstår, den här sjukdomen kan göra sådana sinnessjuka saker med en så man inte ens förstår själv i efterhand. Olika tekniker för att slippa äta, manipulationer för att få röra på sig, äta annat, få den maten som är minst osv.

I början av sommaren var det ändå okej. Jag hade kvar mina fruktansvärda tvångstankar om att stå upp mest hela tiden och strax övergick de även till sömnen. Jag fick absolut inte gå och lägga mig innan kvart över 11 på kvällen och klockan ringde varje dag vid 20 över 6. Varje kväll var jag tvungen att läsa minst ett kapitel i min bok, helst samtidigt som jag låg i någon slags situps-ställning så magen värkte och när jag tillslut tillät mig att lägga huvudet på kudden somnade jag på en sekund, så utmattad var jag. Varje dag gick jag runt och längtade efter att den skulle ta slut så jag äntligen fick sova, åtminstone några timmar, och varje kväll när jag gick och lade mig var jag rädd att jag inte skulle vakna nästa morgon.

Det faktum att jag stod upp var självklart ingenting som mamma och pappa bara accepterade och hela mitt liv gick ut på att förbränna i smyg och därmed hela tiden vara på helspänn för att någon skulle se att jag inte satt ner framför datorn. Jag ställde mig upp så fort de inte såg mig och började snart räkna antalet minuter jag suttit på en dag. Det blev som en tävling, bara någonting att kontrollera. Egentligen tror jag inte att jag trodde jag skulle förbränna så otroligt mycket mer om jag hela tiden stod upp, men kunde jag förbränna några ynka kalorier extra så skulle de bort.

Hela livet var som ett tvång, ett fängelse i min egen kropp. När klockan ringde vid 20 över 6 varje morgon var jag så trött, men jag fick inte ligga kvar ens 1 minut. Direkt skulle jag upp och stå, upp och gå. Jag gick runt i smyg inne i mitt eget rum, fram och tillbaka. Eftersom jag visste att jag inte fick gå ut så var detta det enda jag kunde komma på som skulle stilla min ångest över att motionera mer och mer och mer. Även här, livrädd att någon skulle upptäcka mig.

Jag minns hur jag en dag antingen helt missat att ställa väckarklockan, eller bara stängt av den i sömnen av utmattning. Jag vaknade klockan kvart över 7 och jag fick panik. Började gråta helt otröstligt över att jag hade legat ner alldeles för länge, straffade mig själv för att jag inte kommit upp i rätt tid, blev arg på stackars mamma och pappa som inte hade väckt mig, hur kunde de låta mig sova?! Såhär i efterhand förstår jag inte ens hur man kan tänka dessa sinnessjuka tankar, men som sagt, hjärnan behöver energi för att fungera, annars blir man helt enkelt knäpp.

Två bilder från den sommaren. Här var jag absolut inte som sjukast, men jag har faktiskt inte så mycket mer bilder. Jag minns att jag tog dessa och typ 2 till. Sedan slutade jag för jag tyckte mina ben såg så fruktansvärt tjocka ut...

Jag tror det sjukaste av allt är hur man lär sig se alla möjligheter, alla möjligheter till att äta mindre, fuska med måltider, manipulera både en själv och alla i ens närhet till nya regler som nu är det som gäller och allting annat runt omkring. Det spelar ingen roll om det handlar om 30 sekunder, 15 minuter eller 2 timmar. Får man chansen måste man utnyttja den. 15 minuter ensam lämnad hemma innebar alltid antingen ut på promenad, springa upp och ner i trappan eller någon annan sinnessjuk aktivitet som kroppen egentligen inte hade en endaste liten droppe energi att ge till. Man blir så rubbad så det är läskigt, inlåst i sitt eget huvud, utan att kunna se vad som finns runt omkring.

Likadant var det med maten. Jag skulle ALDRIG ha stoppat i mig en smula om jag var lämnad hemma. Det gjorde jag knappt ändå i och för sig, men som tur är har jag världens bästa föräldrar som aldrig skulle lämnat mig ensam, om det ens vore för en timme. Varje måltid var någon med mig, som om de trodde det var nog för sjukdomen.

Jag och pappa satt bredvid varandra varje frukost, så satt vi alltid. Mamma var och jobbade, hade åkt tidigt och skulle komma hem vid lunch några veckor. Så illa var det, de klarade inte ens av att hantera mig själva utan både behövde jobba hemifrån till största delen. Hur som helst, pappa läste tidningen och jag åt frukost, det var åtminstone vad han trodde att jag gjorde. I själva verket hade jag börjat med att gröpa ur hela innehållet i smörgåsen och lagt på en kalkonskiva så det inte syntes, ägget kokade jag kortare och kortare tid varje dag, och gnällde sedan över att det var för löst för att kunna ätas. Jag bröt smörgåsen i småbitar, pappa hade ifrågasatt det till en början, men jag sa bara att jag gillade att äta så, jag tror inte han orkade tjata längre. Sedan långsamt och metodiskt bröt jag en liten bit av smörgåsen, sneglade på pappa som var helt inne i tidningen, och stoppade sedan snabbt ner den i fickan på morgonrocken. Utan att någon märkte. Så gick det till varje morgon, till en början stoppade jag kanske undan varannan tugga, visade pappa tydligt att jag åt de få tuggorna jag gjorde, men när jag insåg hur smärtfritt det gick kunde jag inte motstå. Jag kunde inte ta initiativet på egen hand att äta en tugga, om jag nu kunde stoppa ner den i fickan.

Efter frukosten smet jag snabbt in på toan, slängde allting i toaletten och spolade några gånger. Hoppades för Guds skull inte att någon skulle ana någonting.

Jag minns den dagen pappa upptäckte mig, men jag minns inte hur han reagerade. Jag minns faktiskt inte speciellt mycket detaljer från den sommaren, förutom allting som gällde sjukdomen. Jag minns inte vad som hände runt omkring, jag levde i min bubbla och allting utanför var ointressant. Sjukdomen var hur som helst förtvivlad, men smart. Snart hade den en ny plan.

Jag åt, det lilla jag åt, men samlade den i kinderna, som en hamster. Det funkade ett tag, men påkomsten skedde ganska snabbt. Då kom jag på det jag tyckt var det smartaste på länge, näringsdryckerna!! På natten smög jag upp, hällde ut kanske en tredjedel av näringsdrycken, satte försiktigt på locket igen och låtsades som att ingenting hänt, ingen förstod vad jag hade gjort, och sjukdomen jublade.

Såhär höll sommaren på. Jag lurade mamma och pappa att jag kunde ersätta näringdrycken med en smoothie, det var lika mycket, det visste jag. Men smoothien blev mindre och mindre, yoghurten magrare och magrare och till och med bären blev färre och färre. Till slut bestod smoothien av kanske en eller max en och en halv deciliter lätt naturell yoghurt och typ 3 frusna hallon. Jag orkade inte ens mixa det längre. Det var ofta min lunch, jag minns hur äckligt det var, men det var nästan bara skönt. Sjukdomen njöt ju mer jag plågades och om den lilla maten jag fick i mig faktiskt hade varit god hade det varit en skam.

Noggrant räknade jag de få kalorier jag fick i mig varje dag och sakta men säkert blev de färre och färre samtidigt som magen konstant värkte av hunger. Mamma och pappa försökte förtvivlat få hjälp ifrån sjukhuset där jag redan var inskriven, men det var ingen som tog mig på allvar. De flesta hade semester, och de få som var kvar sa någonting i stil med att de nog var dags att skärpa sig lite nu.

Inför varje sjukhusbesök varnade mamma mig om att jag kanske inte skulle komma hem idag, men efter varje besök hamnade jag hemma igen och visan fortsatte. Mamma och pappa, lite mer förtvivlade och panikslagna för varje gång. Även om det var det sista de ville skulle hända tror jag någonstans att de hoppades på inläggning, bara för att få ett stopp på allting, det var det enda som skulle få mig att ändra på mig. Jag tror faktiskt att en del av mig också varje gång hoppades på inläggning. Även om det även för mig var min värsta mardröm så ville jag bara att någon skulle bestämma. Mamma och pappa kunde inte längre. Om jag blev inlagd visste jag i alla fall att jag hade kört sjukdomen i botten, jag var klar, jag hade gjort allt jag kunde, men jag var tvungen att lämna över styret till någon annan. Nu var det någon annans tur att bestämma.

Den 12 augusti 2011 fick jag domen. Min vanliga läkare var äntligen tillbaka ifrån semestern och det dröjde inte många minuter innan han konstaterade att vångsinläggning var den enda utvägen. Även om det var det sista jag ville, var det också det bästa som kunde hända. Lättnaden sköljde som en våg över mig och måndagen därefter, den 15 augusti 2011 klockan 10:00 var det dags för inskrivning.

Denna bild är nog från när jag var som allra sjukast, dagarna innan jag blev inskriven. Den är fruktansvärd, jag ser helt tom ut. Usch och fy för denna hemska sjukdom!

Fjärde delen kommer upp i veckan och jag hoppas inte någon tar detta på fel sätt! Jag skriver detta för att förhoppningsvis hjälpa andra och visa hur mycket mer det är värt att vara frisk. Detta var som sagt den värsta sommaren i hela mitt liv och jag skulle aldrig någonsin sätta mig i den situationen igen. Jag hoppas inte att någon annan heller gör det, även om jag vet att det pågår hela tiden! Man får heller inte glömma att detta är en sjukdom, precis som vilken som helst och jag valde aldrig att sätta mig i denna situationen. Jag ville inte vara sjuk, men sjukdomen var starkare.

Kram

Likes

Comments

Fat från Mateus, skål från Ittala, kopp från Design letters och äggkopp från Lasse Åberg.

Godmorgon söndag! Hoppas ni sovit gott för det har jag gjort. Jag vaknade för kanske 1,5 timme sedan och nu har jag just ätit frukost. Nu ska jag få lite massage för jag är sååå stel i min stackars lille nacke och efter det ska jag göra mig iordning för att åka in mot stan och äta lunch med Joakim, Mia, Mias mamma och kidsen. Känns som det var jättelänge sedan som jag träffade dem så det ska bli mysigt.

I övrigt har jag inte så stora planer för denna söndag, bara ta det som det kommer helt enkelt! Ganska skönt det också ibland.

Förresten, tack för att feedback efter mina inlägg om anorexi. Jag tänkte publicera del 3 senare idag så kika in om några timmar om ni vill läsa fortsättningen!

Kram

Likes

Comments

Célinesunnies, H&M skirt, T-shirt and loafers from Gucci and bag from Givenchy.

Vet inte vad det är med den där t-shirten men jag kan inte riktigt släppa den! Jag tycker den är så sjukt snygg och den skulle verkligen piffa upp så många outfits, men 4000 loppor är ganska saftigt för en basic t-shirt liksom. Gucciloafers har jag haft span på under en längre tid, men tyckte till en början att dessa med päls var så fula. Nu har jag dock börjat tycka de är så coola. Dock tror jag trots allt att jag är mer sugen på ett par klassiska om jag skulle slå till på några framöver, men vi får väll se!

Kram

Likes

Comments

Plockis for dinner!

Ikväll åt vi vad som blivit en av våra standardrätter på senaste tiden, nämligen plockmat. Mamma sa bara att alla får ta vad de vill ha och så gjorde vi en salig blandning av allt! Det blev bland annat baconlindade dadlar, sötpotatis, vanlig potatis, tryffelsalami, små skagentoast, snittar med färskost, avocado, kräftstjärtar och skinka, kex, ost, vitlöksbröd osv. Supergott hur som helst, en riktig favorit! Alskar blandningen av allt så man slipper välja, hehe!

Nu har jag slagit ner rumpan i soffan och ska plocka fram en påse godis!

Ha en underbar lördag!

Kram

Likes

Comments

Zara jacket, Stradivarius bootcutjeans, scarf from Acne, sunglasses from Stella McCarney, Marc by Marc Jacobs earrings and bag from Mulberry.

Hej alla fina ni! Såhär har jag sett ut idag när jag och mamma varit på stan. Fyndade ett par supersnygga perfekta bootcutjeans från Gina som var på typ 70 % rea och en het underbar pälsjacka från Dry Lake på 50%, älskar fynd alltså! Ni får självklart se det i outfits framöver! Annars köpte vi med oss favoritbröden hem ifrån Babettes som vi åt till lunch alldeles nyss.

Planerna för resten av dagen är inte så stora. Jag ska tänka ut någon riktigt god mat till kvällen och köpa godis. Annars tänker jag bara ta det lugnt i soffan ikväll. Funderar på att gå ut på en promenad också, så himla underbart väder idag verkligen. Tänk vad solen kan göra en glad <3

Kram


#nouwoutfit

Likes

Comments