Jag hatar honom, jag hatar honom, jag hatar honom. Min syster skulle på sin första date idag. Hon skulle äta lunch med en kille hon träffade på Tinder. De hade pratat hela veckan, skrivit godmorgon till varandra och hon såg så mycket fram emot att träffa honom. Min syster söker kärleken. Hon vill ha någon. Men så imorse när hon skrev sin hälsning upptäckte hon att deras matchning var borta. Hon frågade varför via Facebook och han sade att han inte längre var intresserad. Hon var inte det han sökte i utseendet hos en tjej.

Min syster grät precis i mitt öra i telefon. Igår när jag pratade med henne var hon så bubblig. Kunde inte sluta tindra. Fan ta honom! Om han ändå skött det snyggt, om han inte bara raderat henne sådär. Han krossade hennes hjärta utan att ens ha gett henne en riktig blick.

Rubrik från låten "Every Breath You Take" av the Police.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har döpt min blogg till "Odysséen" för att det är någonting som för samman två saker som är väldigt viktiga för mig. Nämligen: havet och litteratur. Jag har en underlig fantasi om att när jag gråter och det smakar salt på läpparna är det för att det är havsvatten som rinner nerför mina kinder. Som havet finns inom mig. Jag kan inte hjälpa det. Sagofantasier är mycket trevligare än verkligheten. Jag känner mig lugn vid vatten, desto öppnare desto bättre. Vi stormande hav känns det allra bäst. När vinden tar tag i ens kläder och det skvätter iskallt upp i ansiktet. Då är det som jag kan andas lite bättre än vanligt.

Problemet är dock att jag inte kan någonting om havslivet. Jag kan inte segla eller dyka, vet ingenting om sjökort, jag vet inte ens någonting om fiske. Min familj är inte från kusten, och i hela mitt liv har jag bott mitt inne i landet i en gammal och övergiven industristad. Och ändå känner jag så starkt för det stora blå. Jag tror inte jag har havet i blodet, jag har det i själen.

Det är nästan samma sak med mitt litteraturintresse. Skillnaden där är att jag inte är ensam. Både min mamma och morfar läser. Problemet är det att vi inte alltid läser samma saker. De tycker om att läsa om mord och biografier om döda diktatorer. Jag är litteraturstudent och går ibland därför vilse bland prosa och poeter istället. Just nu skriver jag min kandidatuppsats i ämnet, vilket går både bra och dåligt på samma gång. Just nu har jag lite svårt med orden. Det känns nämligen som jag har förlorat mig i ämnet, och det tar över så mycket av mig och min tid. Det känns nästan som jag skriver för min lärare snarare än för mig själv. Som allt jag gör är att jaga hans godkännande. Kanske var det därför jag skapade den här bloggen just nu. För att jag måste få skriva lite för mig själv igen.

Jag har läst så länge jag kan minnas. Eftersom jag är förstfödd filmade mina föräldrar mycket när jag var liten, och på bandet från min ettårsdag kan man höra min mamma säga: "Hon tycker om att sitta och bläddra" när hon öppnar en bok åt mig. Jag kommer ihåg när jag var liten och kröp upp i sängen bredvid mamma när hon läste en av sina mordböcker. Jag fick inte läsa dem då det ansågs vara alldeles för läskigt för en femåring, men jag smygläste när jag låg där bredvid henne i alla fall. Hon trodde troligtvis att jag inte hann läsa någonting och att det därför inte gjorde någonting att jag låg där och stirrade upp på hennes sidor. I början gjorde jag inte det heller, men snart lärde jag mig att läsa snabbare. Det var en ständig tävling mot mig själv att se hur mycket av mammas bok jag hann läsa innan hon bytte sida. Till slut blev jag klar innan henne.

Jag önskar mig böcker varje år under jul och i födelsedagspresent. Jag får det dock inte lika ofta längre, inte som när jag var barn. Folk tycker jag är tråkig som önskar mig samma sak hela tiden och istället får jag köksartiklar. Kastruller, slevar och ugnsformar. Det gör inte jättemycket eftersom jag tycker om att laga mat, men jag saknar känslan av att öppna paket och se en ny bok där. Att smyga ifrån firanden för att få läsa några kapitel ifred. Höra hur alla väsnas på andra sidan dörren medan jag har stängt in mig på ett sovrum. Nu brukar jag ha med mig en bok hemifrån om vi är borta, men det är inte samma sak.

Det vore så underbart om någon kände mig tillräckligt väl för att ge mig den perfekta boken. Om någon kom med en och sade: "Jag tror du kommer gilla den här". Om någon kände till mina intressen och gav mig böcker om andra världskriget, om någon såg min fascination av propaganda, eller såg hur mycket jag gillade vackra, svåra och långa ord. Om någon gav med den mest pretentiösa boken i världshistorien skulle jag aldrig låta den människan gå. Jag menar inte en flick- eller pojkvän nu. Sådant är jag inte intresserad av. Att vara med någon annan på det sättet är för mig helt otänkbart. Det känns fängslande, och jag är bara tjugosex år gammal och har fortfarande tillräckligt med luft under vingarna för att vilja vara fri och otämjbar. Men någon. Om någon kunde ge mig den boken. Det skulle vara underbart.

Jag har ingen aning om när jag lärde mig läsa. Det var innan jag började skolan. Jag var inte bäst i klassen på det utan hamnade först på den enklaste nivån. Jag vet att det gjorde mig så arg. Att det fanns dem som var bättre än mig på någonting jag älskade att göra. Så jag började läsa ännu mer. Det blev nästan på ett hårt sätt. Tvingade fram orden bara för att visa att jag minsann kunde jag också. Det tog lite mindre än ett halvår innan lärarna ansåg att jag fick vara på samma nivå som de andra, duktigare, eleverna. Jag kommer inte ihåg om jag var stolt eller triumferande.

Nu börjar klockan närma sig två. Tiden går så fort att det är lätt att få ångest över den. Det är nu dags för mig att kliva ur pyjamasen, duscha och göra ordning lite mackor för att bege mig till skolans bibliotek. Trots detta uppehåll så måste uppsatsen skrivas någon gång. Här är vädret är grått och jag känner mig lite melankolisk, och helst skulle jag vilja ligga i sängen och lyssna på svår musik. Jag tycker nog att det här blev ett väldigt fint första inlägg för en ny blogg, men nu måste jag sluta innan all text och alla tankar ramlar ur mig på samma gång. Jag vill ju ändå spara någonting till kommande inlägg.

Rubrik från boken "Dödssynden" av Harper Lee.

Likes

Comments