Det närmar sig. Katterna har nu fått pass och är vaccinerade. Vi säljer möbler och saker till höger och vänster för att få in så mycket pengar som möjligt innan flytten. En lägenhet i Barcelona är inte dirket billig. Vill man bo i en etta får man lugnt betala kring 900€ för 35m2. Däremot är det billigare att handla mat och sånt.

Vi har även rensat genom våra kläder. Nu äger jag inte så mycket kläder så jag fick bara ihop en påse, resten är alla Annes kläder. Kläderna donerade vi till en klädinsamling och vi kommer ännu gå igenom lakan och gardiner m.m. och troligen donera det med.

De saker vi väljer att behålla, som böckerna såklart, kommer vi att placera i ett förråd under tiden.

Mina kvällsstudier börjar 30.10 så i slutet av oktober flyttar jag. Sedan när Anne har fixat allt vad hon måste göra här så kommer hon också ner. Förhoppningsvis kommer även Birk med, då kan vi även bo bättre.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Paraden hade just startat när vi svängde in på parkeringen till Juthbacka. Vi hoppade in bland folkmassan och promenerade stolt hand i hand genom nykarleby centrum.

Maten som senare serverades var helt underbar, men trött som jag är var vi tvugna att åka till Jakobstad mellan varven för att vila lite.

På kvällen åkte vi tillbaka, lyssnade på programmet och mest bara tog det lugnt.


Likes

Comments

Vad fan har jag gett mig in på?
Det är en sak att ligga hemma i sängen och publicera ett blogginlägg om vem man har legat med, men nu tar jag det till nya nivåer. På konstens natt kommer jag nämligen ha högläsning ur min högstadiedagbok! Ja.. Alla mina små förälskelser, namn efter namn kommer räknas upp + lite mer (var inte rädd, efternamnen lämnar jag bort).

Så vill ni se mig skämma ut mig själv live så kom till Ritz i Vasa kl. 21:30.

Likes

Comments

Det har hänt sig kanske två eller tre gånger att jag har hört någon säga att de faktiskt helhjärtat älskar sitt jobb. Oftast klagar folk på det ena och det andra, de längtar tills dagen är slut, eller räknar ner dagarna till semester eller ledig helg. Visst är det skönt med ledigt men varför jobba vid en arbetsplats där varje ny vecka börjar med en suck?

Sen jag gick i högstadiet har jag alltid sagt att jag aldrig kommer arbeta med åldringar, aldrig på en avdelning och absolut inte med dementa. Här är jag nu, saknar och längtar tillbaka till arbetet med de dementa åldringarna. Inte en dag har jag vaknat upp och tänkt att jag inte vill till jobbet, eller att jag hellre låtsas ha magsjuka för att slippa åka dit. Att se deras glädje och tacksamhet förgyller mer än bara min dag.
Även om samma dam frågar varje kväll upprepade gånger när maten är, och även om vi får gå igenom samma visa, om och om igen, varje kväll, så är hon lika söt för det. När jag tvättat upp efter att en sängliggande herreman har tömt vad som verkar vara en hel veckas last i blöjan på en gång så känner jag mig behövd. Nu är han ren och ligger skönt i sin säng igen. Eller när jag sitter och matar hon som har så mycket slem i halsen, har sett henne gå från uppegående till sängliggande och är nu helt orörlig i kroppen, då tänker jag på hur viktiga deras liv är och att någon visar omtanke, och även om damen mitt emot svär, spottar och klöser allt vad hon kan så känner jag mig stolt över mitt tålamod som står kvar vid min sida tills hennes humör svängt om och allt är bara "tack" och fint.

Jag har länge skämts över min titel som närvårdare just på grund av bemötelsen man får av dem som aldrig satt foten inom vårdyrket.

"Jasså, du torkar skit."
"Byter du mycket blöjor?"

Närvårdaryrket är så mycket mer, det är anhöriga som kramar om en av tacksamhet, det är kramar tillbaka när man ser en tår tränga sig fram i deras ögon. Det är djupa blickar av ängslan som lugnas med en mjuk hand mot deras. Det är smärta som vi lättar och skratt som vi lockar fram. Det är musik och det är filmkväll, och det är så mycket humor. Älskar man inte sitt arbete så kanske man inte ser detta. Man ser det jobbiga, det tunga, och det invecklade. Klart det finns där, men de goda stunderna väger så mycket mer.

För att inte tala om de kära kollegorna. Det finns dagar man sitter och har djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord, eller när man sjunger alla sånger ur High School Musical filmerna samtidigt som man piggar upp någon åldring. Vi dansar och vi skojar runt. Där kan jag verkligen vara mig själv och där känner jag mig välkommen

Dessa människor ger mig så mycket som jag aldrig trodde att någon på en arbetsplats skulle kunna göra. Det finns dagar jag hittat på en ursäkt för att komma förbi en sväng, bara för att få hälsa på under min sjukledighet, och varje gång har jag lämnat stället med gråten i halsen. För så mycket älskar jag mitt arbete som närvårdare på serviceboende.

Likes

Comments

Hej jag heter Sara och jag lider av ångest. Ibland svårare och ibland lite lättare. Just inatt är det ganska tufft.
Jag och Anne sover ifrån varandra denna natt och efter att jag legat sömnlös cirka två timmar så börjar jag ofrivilligt förbereda mig mentalt på hur jag skulle reagera på ifall hon vore otrogen mot mig.
Dessa nätter fungerar inte melatonin, ASMR-klipp på youtube eller lavendeldroppar på kudden. Inte allt tillsammans heller. Mitt hjärta fortsätter klappa och förbereder sig för att slåss, eller fly. En klump bildar sig i halsen och jag överväger att ringa henne, fullt medveten om att jag endast kommer brista ut i gråt och göra henne orolig i onödan. Så jag ligger här, försöker andas lugnt och tänka på något annat, vilket aldrig fungerar. Mina tankar behöver distraheras och min hjärna stimuleras. Motsatsen till receptet för en god sömn. Men i detta fall prioriterar jag bort ångesten.

Den har varit lugn en bra tid nu, ångesten, men bara för några dagar sedan kände jag mig svagt depressiv igen och dödsångesten visade sig mitt på ljusa dagen. Jag grät en bra stund för den orsaken att Anne är rökare och jag var rädd för att hon skulle dö. Det finns alltid en massa "tänk om" i mina ångesttankar, men det är väl så ångest fungerar.

Mitt sängliggande gör sig synlig både fysiskt och psykiskt. Min ämnesomsättning går på lågvarv och jag blir yr bara av att ta en dusch. De gånger jag rör på mig lite mer får jag hjärtklappningar och börjar må illa. Jag blir svag av alla måltider jag missar men illamående vid tanken på "maffig" mat.
Min trötthet bara ökar men min vilja att leva normalt finns kvar, så när jag efter en sån lång tid nu levt med sånt enormt sömnbehov så börjar jag vilja ge upp. Det börjar kännas lika bra att bara ligga i sängen, scrolla genom samma tre appar på telefonen och kolla korta youtube-klipp. För jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt länge för att kolla serier. Jag vill ha tillbaka min ork och det är nu!

Likes

Comments

Fjortonde Juni 2016

Nu har jag snart avklarat första veckan på min nya arbetsplats. Det är söndag och klockan är kring halv åtta på kvällen, mitt senaste kvällsskifte avslutades med tårar på grund av all stress och hur ovärdig jag kände mig, men denna kväll var det annorlunda.

Att arbeta endast två vårdare på en avdelning med 14 klienter är lite väl lite, nog när hälften ska matas, fem stycken är sängliggande, och tre stycken väntar på döden, och detta ska kallas serviceboende. Jag har sprungit av och an och endast haft tid att sitta ner i tio minuter. Klienterna har fått långt ifrån den vård och omsorg de är värda och som de betalar för, vi blir tvungna att sätta press även på dem och motsäga allt som rehabilitering innebär. Här kan vi inte vänta på att någon själv ska få dra upp sina byxor trots att de klarar av det. Så är det när man endast arbetar två vårdare på 14 klienter.

Det är kväll och med lite tur så hinner vi dokumentera klart och ge rapport strax innan arbetsskiftet är slut. Vi kikar in hos han som har haft så många på besök den senaste tiden. Han är döende och just nu ser han mycket avlägsen ut.

För två år sen blev jag utexaminerad närvårdare men jag har aldrig sett någon dö eller någon död person, ikväll blir det ändring på den saken.

Hans ansikte är blekt, nästan grått, men hans hjärta slår ännu. Jag lägger min hand på hans bröst och känner svaga hjärtslag. Jag ser honom i ögonen som har slutat blinka. Min kollega springer fram och tillbaka fortfarande, plockar och städar, men för mig har tiden stannat. Plötsligt är all stress borta, jag har glömt vad övertid är och alla mina tankar går till mannen vars liv är på väg att ta slut. Jag kan inte se honom andas mer och jag trycker lite hårdare på bröstet och ändrar position för att känna bättre, men de finns inte kvar längre, hjärtslagen.


Likes

Comments

Okej, sugmärken var väl lite av en grej när man var där kring 15 år, man gjorde dem lite för skojs skull eller för att helt enkelt show off. Så var det iallafall för min del. Men nu när man är 22 år så tror jag inte man behöver skrika ut åt alla man träffar att man har haft en person sugande, bitande och kyssande på ens hals. Det är inte så viktigt längre.
Nu råkar det vara så att jag gillar sånt, väldigt mycket, och till på det ha ganska så känslig hud. Så alltid nu som då går jag runt med sugmärken på min hals och känner mig som en högstadieelev. Fast när Anne, 38, står och håller föreläsningar med nya sugmärken var och varannan gång, då kanske det börjar bli lite pinsamt. Eller bara väldigt skrattretande.

Likes

Comments

Jag visade mina bröst för taxichauffören, sen tackade han och körde iväg. #boobiepwr

För övrigt så var jag så illamående efter lördagskvällen så även när jag sov såg jag helt bedrövad ut. Nu ska jag vara nykter fram till nyår.

Likes

Comments