Det var så lätt att hänga med, att låtsas vara som alla andra, en i gänget. Att inte behöva förklara sig, bara flyta med. Att vara en i gänget innebar att jag inte kunde döma eller bry mig om vad dom gjorde. Men med det kom även blundandet. Jag blundade för det jag under hela mitt liv haft mina ögon vidöppna inför. Jag låtsades som att det inte var något fel med att dricka. Jag låtsades som att det inte spelade någon roll. Men grejen med att känna sig hemma någonstans är att du också blir dig själv. Jag själv kom tillbaka, och mycket starkare denna gång. Jag kan inte blunda längre, och jag ser svart igen. Jag kan inte förklara det och ingen förstår. Och jag känner mig så ensam igen, för ingen tänker som jag. Folk frågar varför jag är som jag är, och tro mig, visste jag det skulle jag ändra mig på en gång. Jag kan inte dricka alkohol med gott samvete, för jag vet hur dåligt det är. Det slutar alltid med en fight inom mig. Antingen är jag en i mängden, men hatar mig själv. Eller så är jag totalt ensam men stolt.

Det kommer emellan oss. Jag hatar alkohol och han älskar det. Förut kunde jag se förbi, men ju närmare vi kommer varandra, desto mer svart ser jag. Jag önskar att jag kunde ändra på mig, vara någon annan. Jag vill att han ska kunna göra vad han vill, men jag kan inte se förbi längre för det gör bokstavligen ont i mitt hjärta när han vill dränka sin stress i alkohol. Jag önskar att jag kunde komma med en bättre lösning på hans stress, men det är en sådan gemenskap kring alkoholen att jag aldrig någonsin kommer komma med något bättre förslag. Jag kommer aldrig vara tillräcklig för det.

Jag förstår inte hur jag kan känna ett sådant självhat. Det slukar mig allt mer och jag kan inte längre vara nöjd med något jag gör. Jag förstår varför de troende säger att Gud testar dig när du går igenom svåra saker. Det är ett knep för att få människor att fortsätta kämpa och inte välja den enkla vägen ut. Jag är i något konstigt mellanläge, för jag har dödsångest men fattar inte grejen med att leva. Att leva är så svårt och jag förstår inte hur folk klarar det. Hur klarar jag det? Jag har inte självmordstankar, jag bara undrar hur jag ska orka göra detta i så många år till. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd och jag är redan trött på att leta. Jag är 19 år och redan trött på att leta. Hur går det ens till? Jag vill bara hitta något där jag inte behöver fundera så mycket. Någonstans jag passar in. Där jag inte behöver krossas varje gång någon tänder en cigarett eller dricker alkohol. Jag vill hitta någon som har samma värderingar som jag och som kan förstå mig. Någon som inte tittar ner på mig. Men när jag hittat det kommer jag ändå inte vara nöjd. Jag tror att jag börjar inse att inget håller för evigt och kanske har det en mening. Jag vet att jag älskar honom mer än något annat, men min syn på berusningsmedel kommer förstöra allt för oss och jag önskar att jag kunde få vara någon annan så det inte kommer behöva hända. Jag kan dock inte vara någon annan så vi får väl se hur allt kommer omkring.

Omfamningar, xx

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag brydde mig inte förr. När det blev för mycket kunde jag stänga dörren om mig och isolera mig från alla jobbiga känslor som trängde sig på. Jag kunde lätt säga "varför skulle jag bry mig?" när någon frågade om det var lugnt att du rökte, för jag behövde inte hantera känslorna efteråt. Jag kunde alltid fly in i min trygghetszon, även kallad mitt rum. Jag kunde gömma alla underliggande åsikter jag låtsades som att jag inte hade, de som jag försökte glömma och tränga undan. För jag behövde inte ta itu med det efteråt. Jag hade hunnit glömma den lilla irriterade känslan inom mig som uppstod men som jag gång på gång puttade undan. Men här, nu, när allt kommer så nära, har jag ingenstans att fly. Jag kan inte sopa min känslor under mattan. Jag kan inte undvika kniven som sticker i hjärtat varje gång jag ser eller hör att du för döden mot din mun. Jag har inte råd att förlora dig, inte för något så patetiskt som det där. Ska jag förlora kan det väl iaf vara för en värdig anledning. Och jag menar inte att förlora som i att göra slut, jag menar som i att cigaretterna tar ditt liv. Ifrån mig. För jag kommer alltid förknippa cigaretter med maskinen min morfar fick kopplat till sina lungor för att dom fylldes med vatten för att de inte längre fungerade tillräckligt bra. Och hur det färgade hans hud gul och hur kinderna sjönk in i hans ansikte och hur han trodde att jag var mamma för hans kropp sakta stängde av och hur han till slut inte kunde se och hur mamma förklarade hur det var när han tog sina sista andetag. Jag kommer aldrig förlåta cigaretterna för det. Och jag är ledsen att det gör dig sårad när jag blir sårad när du röker. Men jag kommer aldrig ändra mig. För det tog en så värdefull människa ifrån mig. Och jag kommer aldrig förlåta dom och jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig försöka förstå heller. Jag tycker bara att alla är så jävla blinda. Varför öppnar ni inte ögonen och ser sanningen, det är inte bra! Bara inse. Jag gråter för jag är så hjälplös. Det finns inget jag kan göra. Jag ser bara slangen som pumpade ut vatten ur morfar och jag ser hur du tänder din cigarett och jag ser hur det är din hud som färgas gul och jag ser hur det är min axel som sjuksköterskan tar tag i för att jag inte klarar av att se hur livet lämnar någon. Jag ser hur du låter den ta över dig och jag står och tittar ner i marken och vrider mig för jag inte kan titta på och helst vill gå därifrån. Jag hör mig själv säga "nej gud det är inget med mig, varför skulle det?" och jag känner hur mitt ansikte döljer besvikelsen genom att dra fram det där leendet som berättar att han oroat sig i onödan. För jag kan inte bestämma över någon annan. Jag kan bara bestämma över mig själv och ge tips och fakta till andra. Mer kan inte göras. Och hjälplösheten är där. Igen. Och det här gången kan jag inte gå till mitt rum. Jag kan inte skjuta undan det. Så istället skjuter tårarna fram. Och jag stänger in mig i mig själv för mitt rum är på andra sidan jorden och så himla otillgängligt och då får min egen kropp ersätta.

Inte nån omfamning nu heller

Likes

Comments

Jag kan inte rå för det. Jag ser hur han för cancern mot sin mun. Andas in det. Jag ser svart. Kan inte hantera det. Kan inte förstå det. Jag har sett hur cigaretterna sakta färgade min morfars hud gul när hans kropp inte längre kunde bära honom. Jag känner lukten samtidigt som hatet smyger sig på. Hur kan du utsätta dig för det där när det dödar? När det dödar dom jag älskar? Dom jag inte längre kan träffa, för döden tog dom ifrån mig mycket tidigare än det var tänkt. Jag förstår inte. Och hon som fortfarande är med mig, hon kan inte andas ordentligt, för hennes lungor är förstörda av det där. Och jag vet att "vi kommer ändå dö en dag" och jag vet att du får göra vad du vill, men jag kommer ändå aldrig någonsin förstå hur du kan låta något patetiskt som det där bestämma över din kropp.. "Det är ju bara ibland" och jag bryr mig inte om hur ofta det är, för varje cigarett gör att du kommer ett steg närmre och morfar kom så långt att han inte längre är med mig. Han fick aldrig se mig sluta nian, aldrig se min ta studenten, aldrig se mig uppfylla mina drömmar. För han lät ciggaretterna bestämma över hans liv. Döm mig hur mycket du vill , tyck att jag överreagerar. Jag låter iaf inte någon som cigaretter bestämma över mitt dödsdatum.


Inga jävla omfamningar

Likes

Comments

Livet är ett underligt ting. Något som försöks listas ut men som aldrig går att få rätsida på. Jag är så otroligt lycklig just nu, men lyckas finns inte inom mig själv, min lycka finns i oss, han och jag. Vi två tillsammans. Jag som ensam är däremot inte lycka. Jag har kommit på att jag tappar bort mig lite så fort jag måste göra något själv, som att jag glömt vem jag är, eller hur jag står på egna ben. Tryggheten jag får av honom är så enorm att jag glömmer hur det är att gå utan den bredvid mig. Det slog mig idag att det kanske är han som gör att jag mår bra, att jag tar mig upp på morgnarna och som gör att jag fortsätter som vanligt. För när jag tänker på mig själv finner jag inte så mycket just nu. Jag är varken glad eller ledsen. Jag är däremot väldigt hård mot mig själv. Jag måste gå ner i vikt, vara trevligare, vara högljuddare, tystare, i boxen, utanför boxen. Och det slår mig i denna sekund att mitt huvud bara försöker hitta någonstans att tillhöra. Jag känner mig väldigt ensam, jag vill hitta folk som gillar samma saker som mig. Det är därför jag finner sådan lycka hos honom, för där kan jag vara mig själv. Där behöver jag inte vara trevligare, högljuddare, tystare eller i någon box alls. Han förstår mig ändå, som ingen annan gör. Det är därför jag inte vill umgås med andra, för dom förstår inte mig, inte som han gör. Och det är farligt, jag vet. Men jag träffar folk ibland, och jag gillar dom också såklart. Jag älskar dom, men dom är också en trygghet för mig. Dom är mer som familj. Och jag vill utveckas, hitta vänner som tänker som jag och gillar samma musik som jag, som analyserar och finner nöje i att umgås med sig själva. Var gömmer ni er?

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Har tvingat mig till att sätta mig ner. Skriva. Det är mycket som skaver men som jag inte orkar reda ut. Mycket beror på att jag inte kan sätta fingret på vad som skaver. Jag mår bra. Åtminstone när jag inte hinner stanna upp. När jag jobbar och äter och sover och jobbar, då mår jag bra. Då jag inte hinner tänka. Sen kommer helgen. Pressen över att träffa folk. Och att tampas med känslan att inte veta om jag trivs runt folk eller inte. Att tampas med allt som har med känslor att göra. Jag tampas med det mesta. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har tappat all trygghet. Vet inte vad jag tycker om person eller platser, och inte heller om mig själv. Jag tittar mig i spegeln och avskyr det jag ser. Jag hör mig själv uttrycka vettiga saker och är nöjd med mig själv. Tittar mig i spegeln och gillar det jag ser. Jag hör mig själv men undrar vem som pratar. Det är väl så livet är, upp och ned mest hela tiden. För inget är konstant. Men mina toppar och dalar är så höga och så låga. Så svåra att hantera. Minsta lilla negativa slår hårt på mig och kan få mig att bryta samman, inte orka på hela dagen. Men det dåliga är kortvarigt. Bra saker lika så. Bra saker kan få mig att må obeskrivligt bra. Som att jag är ur balans. Det går så fort och jag hinner inte med. Jag är så lycklig samtidigt som jag är trasig och jag försöker komma på hur det kan komma sig.

Livet rullar på och går bra tills jag ska medverka i sociala sammanhang. Då rusar hjärtat. Jag vill inte följa med. Jag följer med för att visa att jag duger, att jag visst kan umgås med människor. Att jag inte är en självisk jävel, utan kan faktiskt följa med. Och det går bra, tills tankarna kommer och jag funderar på vad jag gör där. Vad jag fyller för funktion. Vad jag egentligen betyder för människorna i rummet. Det spelar ju ingen större roll om jag är där eller inte. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till dessa funderingar. Självklart får man tänka så, men samtidigt, vad gör det om man inte utgör en funktion? Om man bara är. Man behöver inte alltid betyda så mycket för alla man omringar sig av, man kan bara vara någon gång ibland. Bara smälta in. Att vara hon som inte är någonting alls.

Jag vet ingenting längre.

Omfamningar. xx

Likes

Comments

Det är stabilt. Tills det kommer en grop innan jag hinner stanna. Och faller. Långt långt långt tills jag får tag på repet som jag kan dra mig upp med. Och drar tills jag har mark under fötterna, omöjligt att falla. Och så kommer nästa oväntade grop. För allt är stabilt tills något puttar ner en med allt det där tunga i ryggsäcken. Då jag hatar allt och alla. Då avundsjukan kommer och ensamheten kommer och ilskan, otillräckligheten, kraven kommer. Allt på en gång, och skapar känslor av utanförskap. Jag vill också ha det där, den där sammanhållningen och tillhörigheten. Men jag kan inte bli en del av den för dom är inte som jag. Och jag vill inte prova för det slutar i besvikelse. Jag passar inte in. Jag passar inte in nånstans. Trivs inte nånstans. Jag vill hitta folk med samma värderingar som jag, med samma intressen som jag, med samma tankesätt som jag. Och folk undrar varför jag fastnar på instagram, men det är ju där jag hittar dom som jag skulle vilja känna.

Hon säger att jag aldrig blir nöjd, och nej, det är svårt att vara nöjd när jag inte är tillåten att vara mig själv.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Alla tankar bubblar inom mig. Det finns så mycket känslor som inte vet var de ska ta vägen. Så jag lägger dem här.

Jag är så arg. Allt återupprepas på nytt. Det var en fin sommar, något som lutar sig mot det seriösa och sedan smäller det till och mörkret i huvudet slår till. Det spelar ingen roll hur fina ord jag får, det finns inget positivt som når mig. Jag tar däremot åt mig av varenda negativt ord och de negativa tankarna exploderar än en gång, vilket resulterar i att jag vill ha ett avstånd. Ett avstånd där ingen kan nå mina känslor. Så ingen kan göra mig varken glad eller ledsen, för det blir sådana toppar och dalar. Jag skapar avståndet genom hård humor där jag visar en sida av mig själv som jag hatar vilket gör avståndet ännu större eftersom jag inte vill vara den personen.

Ångestklumpen i magen vill ge ifrån sig ett skrik av desperation. Jag HATAR att en person som är helt obetydlig för mig kan få mig att må såhär dåligt, och jag hatar honom för det. Jag vill inte ha honom i mitt liv och jag vill helst aldrig någonsin igen behöva träffa honom. Men tyvärr är det paketpris som gäller, så grattis till mig.

Ilskan fortsätter till mig själv. Mitt huvud talar om för mig hur ful jag är, hur jag väger för mycket och hur dåligt beteende jag har. Jag måste börja träna, och mycket ska det vara. Jag ska vara trevlig, inte trycka upp mina onödiga åsikter i andras ansikten. Jag måste dessutom få bort rodnaden i mitt ansikte, fixa perfekta ögonbryn samt få bort alla finnar. Jag är otrevlig och borde prestera bättre på jobbet och i vänskapsrelationerna. Jag är inte heller tillräckligt bra för honom. För något inom mig säger att det är henne han vill ha. Och jag hatar henne för att hon får mig avundsjuk. Och sedan viskar något om att jag bara är en ny version av exet. Vi är samma person i grunden men har olika inriktningar. Jag vet vad han inte gillade hos henne och jag är precis likadan. Pressen går mig över huvudet och jag orkar inte mer. Känslan säger åt mig att dra täcket över huvudet och stänga ut mig själv från alla. Vill inte få en anledning att behöva känna något. Jag kan inte hantera känslor. Jag hatar känslor.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

"Hård som asfalt ville jag va" sa en viss Veronica och jag lyssnar och blundar och nickar medan ett leende smyger sig fram. Det vill jag också, Veronica. Den där asfalten är ett bra skydd, det är svårt att komma igenom materialet. Men där innanför asfalten finns jag. Personen som blir sårad, ledsen och egentligen inte orkar gå upp ur sängen under helgen. Personen som glider ifrån sina vänner för att vänner tar för mycket energi. Energi som inte finns. Jag faller igen, sakta sakta sakta. Så sakta att det inte märks. Men jag faller. Det är som att välkomna en gammal vän in i sitt liv. Hej mörkret, är du här igen? Tårarna faller dom också. Speciellt när mörkret kommer för nära inpå. Jag önskar att jag kunde få det att sluta, som jag fick det att sluta förra vintern. Men jag vet inte hur en gör det längre. Mörkret finns där, dömer mig dag som natt och berättar för mig hur jag är och vad som borde göras åt det. Jag gräver ner mig i konversationer där jag kunde svarat på annat sätt eller situationer där jag skulle agerat annorlunda.

"Jag har fler vänner än du", sa nån. Ja det är sant. För jag stöter bort alla mina. Vill inte umgås. Vill inte döma mig själv. Så jag har bara kontakt med de som orkar ta kontakt med mig, för jag orkar inte ta kontakt med någon. Skulle ingen höra av sig skulle jag nog inte märka det. För jag är inne i mig själv. Konstant. Tänker på alternativa lösningar till mitt beteende. Det gör mig så ledsen för jag trodde aldrig att jag skulle hamna här igen. Tänk va naiv en kan va.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag förstår inte varför hösten alltid ska omringa mig med känslor av otillräcklighet. Jag önskar att jag var mer som... Varför kan inte jag se ut som... Varför kan jag inte tänka mer som... Önskar att jag var lika rolig/spontan/glad/trevlig/självsäker/snygg/hjälpsam som... Jag måste sluta med... Jag måste börja med... Jag är aldrig nöjd. Och att aldrig vara nöjd är ett tecken på vantrivsel enligt mig. Du trivs inte med nuet så du försöker sträcka dig efter något annat hela tiden. Det farliga är om jag börjar leva efter dessa tankar. Jag har gjort det förr och det slutade med att jag blev någon annan. Någon som fick panikattacker på skolans toalett och körde på tills det inte gick mer och mamma skrev in en på ungdomspsykiatrin. Fick höra "Men herregud va negativ du är" av kompisar och andra rynkade sina pannor i oro. Fel tankebanor kan bli farliga. Och jag gick till ungdomspsykiatrin några gånger tills det dåliga bemötandet gjorde att jag slutade och inte ville prata. Tills ett dödsfall kom upp, och jag blev tvungen att gå till någon för att prata med. Då började det dras i knutar i huvudet. Och det började rätas upp. Och jag blev mig själv igen. Det tog ca åtta månader att komma upp på fötterna igen. Det läskiga är att jag inte minns hur det var att vara i det där allra mörkaste stadiet. För kroppen stöter bort det där jobbiga. Men jag förstår på mina vänners oroliga blickar att det var illa och det påminner mig nu också eftersom de fortfarande checkar in med mig för att se att saker inte stressar upp mig. Jag minns att jag ständigt jämförde mig med andra och undrade varför inte jag var mer som dem. Jag efterliknade andras beteenden för att bli mer nöjd med mig själv, vilket fick mig att må ännu sämre. För det var inte fel på mig, det var fel på mitt tankesätt och min bild av mig själv. Vi ska inte bli mer som någon annan, vi ska lära oss att använda oss av det vi redan har. Jag är inte bra på att ha många bollar i luften eller stressa, har inte perfekt hår eller kropp, är ofta den tråkiga kompisen som oftare säger nej än ja. Men jag kan se andra människor, kan lösa problem, har en stor drivkraft för det jag brinner för och tror på, utför det jag bestämt mig för, håller tider och vågar drömma. Det gäller att fokusera på rätt saker. Vi måste lära oss att vi duger som vi är, och den som det inte passar för måste ut ur våra liv. Det kan gå så fel annars.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vaknar gång på gång om nätterna, ofta drar jag efter andan. Min kropp är fylld med känslan "du kommer dö en dag". Det knyter sig i magen. Att dödsångesten slår till när jag sover kan vara något av det obehagligaste eftersom jag inte kan styra det alls. Den kommer och spökar för mig om nätterna, påminner mig att ingenting varar för evigt. Jag försöker rubba känslan, skjuta bort den, somna om. Det gör jag också, tills det händer nästa gång. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det den här gången, för det har ett stålgrepp om mig. Hur ska jag rubba något som är ett faktum?

Omfamningar, xx

Likes

Comments