Stora varningstecken är på gång. Tankemönster som jag kommer på mig själv att tänka. Kommentarer jag yttrar. Irritationer som blir större än de borde. Känslan av utanförskap. Allt summeras med höstångest. Och då frågar jag mig själv: är det mitt fel att jag drar mig undan? Borde jag stå ut istället för att gå därifrån när känslorna som säger åt mig att fly slår till? Hur vet jag vad som är mitt fel och vad som är ångestens fel? Eller blir allt till slut helt mitt eget fel? Det är ju trots allt jag själv som gör dessa grejer.

Jag har kommit till den punkt då alla irriterar mig. Varje liten motgång känns som ett nederlag. Allt tar hårt på mig, allt sliter mig itu. Jag blir irriterad för att sedan irritera mig på att jag blivit irriterad från första början. Jag har kommit så långt att jag helst av allt vill vara hemma själv. Helt själv för ingen kan yttra sig om något så jag inte kan reagera på det som blir sagt. Jag vill isolera mig mot allt som kan få mig att känna något. Kroppen kan inte hantera känslor. Jag tröttnar helt enkelt på mig själv. Jag kan inte se mig själv runt andra människor för att allt jag gör kritiserar jag. Jag kritiserar även alla andra. Jag är inte bra nog och det är inte de heller. Alla intryck runt mig stör. Som ett evigt skrik jag försöker tysta.

Jag sätter mig i hörnet, tittar på folket som jag alltid kommer älska hur mycket jag än stör mig på dem. De som delar gener med mig. Jag tittar, observerar och ser allas relationer till varandra. Stela som kärleksfulla. Äkta leenden och de mer påtvingade. Jag undrar vad som är meningen med det. Att träffas och känna gemenskap, för en dag finns vi ändå inte. Vad spelar något för roll egentligen. Varför ska jag göra något vettigt med mitt liv när det ändå kommer tas ifrån mig. Allt är som en grå dimma. Det är skrämmande när jag kommer på mig själv att tänka dessa tankar, för det märks inte att de smugit sig på förrän de är här framför mig. Jag önskar att jag kunde prata om det, men när tårarna rinner sätter det sig ett lock för halsen och det går inte att få fram ett enda ord. Så allt samlas. Och liksom, blir större och till slut tar över.


Omfamningar, xx

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att hitta någon med samma tankar, åsikter och intressen som du själv är något väldigt fint. Men det finns två sidor på allt sa en klok man. Och baksidan av att hitta en person som du själv är att alla andra verkar få sådana brister. Som stör och skaver. För det finns något alldeles för fint bredvid dig helt plötsligt, som konkurrerar ut alla andra runtomkring. Men tänk va fint att hitta en sådan person. Som konkurrerar ut alla andra. Så sällsynt skört underbart.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det har hoppat runt en hel del tankar de senaste dagarna och även idag har några tankar attackerat mig. För att få dem att sluta hoppa runt så väljer att skriva ner dem här. Som vanligt alltså.

Idag har jag faktiskt saknat honom. För en kort stund kände jag genuin saknad. Det är nog första gången på ett år jag verkligen saknar honom. Jag saknar hur han alltid kunde tackla mig när jag betedde mig såhär. Hur han fick mig att haka på, oavsett om jag från början ville eller inte. Han skämdes aldrig över att ha mig vid sin sida. Han var alltid stolt över mig. Han hade inga krav på mig, jag fick alltid vara som jag ville runt hans kompisar. Det saknar jag också, umgänget som kom med honom. De vuxna hjärnorna som jag trivdes så bra med. Jag säger inte att jag vill ha tillbaka det, jag känner bara en liten saknad idag. Oavsett hur mycket vi bråkade han och jag, hur olika vi än såg på saker och ting så förstod han hur jag fungerade. Han var sån, han förstod hur det var att vara annorlunda. Han sa ALLTID "Men Malin, när du väl kommer dit kommer du ha jättekul, det vet både du och jag." och efter dessa ord följde jag alltid med, för jag visste hur sant det var. Men de få gånger då jag inte orkade föra ett samtal med hans vänner fick jag ändå sitta i bakgrunden och observera, och det gjorde ingenting för honom. Han visste ju själv hur det en gång var att sitta där. Jag saknar hur vi kunde vara the misfits tillsammans.

Jag har än en gång fått vara den som förstår mig på andra och rättar mig därefter. Varför ska jag ha så lätt för att förstå mig på andra? Det är omöjligt att beskylla dem något då.

Trots att en del känslor stretade emot tog jag mig i kragen och tog mig ut med en kompis och hennes klasskompisar som jag inte känner. Jag tänker inte låta obehaget byggas upp igen och stänga in mig i mig själv. Så trots att jag inte känner någon av dessa personer särskilt bra åkte jag dit. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Jag trodde att det skulle bli en vanlig kväll där jag pratade lite, men mest kollade på klockan. Men dessa personer var så härliga och tiden glömdes fort bort. Vi spelade biljard och dart och trots att jag ogillar att spela dessa spel blev det så roligt. Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillade de här personerna så mycket, men vi klickade på några sekunder. Kanske var det för att det gick att föra en konversation med dem. De lät mig in i gruppen och det var inte alls den där utfrysningen som jag ofta stöter på i Uppsala. Jag älskar sättet de umgicks och hur de accepterade varandra oavsett. Jag hoppas innerligt att få träffa dem igen. Underbara människor, tack för ikväll.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Staden där jag spenderat större delen av mina tre senaste åren får mig nu att fyllas av en obehagskänsla. Rädslan som det för med växer också eftersom jag börjar ifrågasätta hur bra jag egentligen hade det under gymnasiet. Jag minns när jag började gå till skolans kurator. Jag berättade för henne hur jag vantrivdes i klassen, hur jag inte kände mig som en del av den. Att jag inte kunde förstå hur de kunde se alla förhinder som ett stort problem eller hur de kunde irritera sig så mycket över vad andra skulle se som möjligheter. Allt jag ville var att spräcka hål på deras naiva beteende och få dem att inse hur bra de hade det. Vi fick möjlighet till att gå i skola, tänk hur många som inte fick det. Jag kallade deras naiva beteende för skolbubblan, och istället för att spräcka den sögs jag in i den. Det var mitt sätt att överleva tror jag. Jag började trivas i klassen, gjorde saker efter skolan. Men såhär efteråt är den ingenting jag saknar och jag undrar om jag verkligen tyckte att det var så kul. Jargången mellan oss var inte någon jag trivdes med. Från och till under sista året drogs jag ifrån dem, försökte umgås med andra. Och trots att jag hittade folk som jag fann mer intressanta var det sista året och det var svårt att komma in i en ny grupp. I min gruppen fanns den här centrala personen som alla ville få bekräftelse från och hon tyckte om att bestämma över oss andra. Jag fick ett stort problem med detta och jag tror att det är på grund av detta vår kontakt är knaper idag.

Under mina tre år på gymnasiet visade jag bara delar av mig själv och därför känner jag att jag inte kan vara mig själv där fullt ut. När jag är med dem känns det inte som att de accepterar hela mig, endast delar av mig. Nu när jag inte umgås med dem varje dag minns jag inte längre vem jag var med dem. Jag har fått tid för mig själv sedan studenten. Tid att få tänka till. Jag kan inte relatera till mina vänner från gymnasiet. Vi hade kul i gymnasiet, till synes iaf, men nu. Nu känner jag inte att jag har mycket gemensamt med dem längre. 

Ovanstående är alltså grunden för obehagskänslan som gör att jag undviker Uppsala så mycket som möjligt. Den påminner mig om festande, trevande mellan känslosamma minor och stress. Ett liv som inte längre tillhör mig, och inget jag saknar.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag är den som sitter på sidan av, håller i den skakande handen, nickar medan min pannas veck skvallrar om min oro. Försöker lösa problem och få personer att se deras riktiga värde. För sådant är viktigt.

Idag är en sådan dag då jag behöver vara den andra, om så bara för en kvart. Det är så många dagar jag förstår varför en person beter sig som den gör, och därför väljer jag att inte reagera till ett snäsigt beteende eller onödiga kommentarer. Men en dag som denna skulle det vara skönt att inte behöva vara den som förstår alla andras beteende och höra någon annan förstå mig. Någon som inte tar mig för lat, någon som förstår det där underliggande. Någon som nickar och säger "Jag förstår, men släpp det där, gör inget du inte vill.". Missförstå mig inte. Jag har själv valt att vara den med stöttande hand och förstående nickningar, och jag trivs med det. Men ibland tar energin slut. Ibland faller jag också en bit. Jag blir trött. Och inte i trött som i sömnlöshet eller näringsbrist. Trötthet som i själen. Tröttheten över att behöva förstå allt och alla, att inte ta sig själv först och anse att någon annans beteende är fel. Trött på att vara för förstående, med förståelse kommer acceptans och ökad tolerans. Jag blir mentalt trött. Men det går över, det gör det alltid. 

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Ordet kärlek har så många betydelser och just den här helgen har jag känt på två stycken olika betydelser av denna på ett sätt som det va ett tag sedan jag kände sist. Först var det i fredags, då det var min mammas födelsedag. Jag fixade tårta och andra bakverk till henne samt städade undan tills hon kom hem från jobbet. Lyckan strålade ut från henne när hon klev innanför ytterdörren och såg detta, och det smittade av sig så. För om det finna någon som kan få mig att må otroligt bra är det min mamma, och det slog mig vilken otrolig kärlek jag känner för min mamma. Vi kan ha dom tuffaste stunderna, men hon är det finaste och sköraste som finns i mitt liv. Jag älskar henne så, och att se hennes ögon tindra på hennes födelsedag var fantastiskt och det pirrade i hela min kropp av att få dela denna dag med henne. Jag glömmer ofta hur mycket hon faktiskt betyder för mig, eftersom vi ofta grälar och inte samtycker om mycket. Men vi grälar ju för att vi vet att vi älskar varandra mer än något annat. Jag är så glad att just hon är min mamma, för hon har gjort att jag är den jag är, och det är jag stolt över.

En annan kärlek är till min fina vän som jag träffade idag. Vi pratade om våra alla olikheter och försökte hitta en likhet men misslyckades. Vi är olika på alla sätt och vis men vi går ändå ihop. Kompletterar varandra, allt i ett. Det finns ingen jag kan bli så frustrerad på som på henne, och likaså är det för henne med mig. Men vi klarar oss inte utan att få dela våra tankar med varandra. I timmar sitter vi och pratar och ändå finns det alltid samtalsämnen kvar som vi måste spara till en annan gång eftersom vi faktiskt måste åka hem. Och idag pratade vi om en incident som varit lite av ett skavsår i vår relation. Även om den inte skavt på senaste åren så gjorde den det förr. Och detta ventilerade vi nu, mindes, förklarade oss, ursäktade oss, fick nya perspektiv och förstod varandra. Efteråt känner jag en sådan enorm kärlek för denna vän. Tack för allt du gjort för mig, och allt jag fått göra för dig.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Min irritation angående alkoholnormen kommer och går. Under vissa perioder kompromissar jag med den, stänger ett öga och bara accepterar att den finns. Sedan finns det sådana här perioder, då jag verkligen inte kan förstå, vägrar att acceptera den. Jag har vänner som endast kan umgås över ett glas vin eller på någon uteservering/bar/krog. Jag skulle uppskatta om någon kunde berätta charmen med det. När en vänskap är så skör att den hänger på ett glas vin. Utan alkoholen, ingen träff, ingen vänskap. "Jag kan inte följa med för jag kan inte dricka", det har alltså kommit till den punkt att du låter en dryck bestämma om du ska träffa dina vänner eller ej. Förstår ni hur osammanhängande detta låter för mig? Folk tycker att detta är helt normalt. Men ser de inte hur skev hela grejen är? Jag sitter där, kollar på alla människor och undrar hur många det är som känner varandra egentligen. Om de vet vad varandras föräldrar heter och vilken relation de har till dessa. Bostad. Syskon. Bakgrund. Framtidsplaner. Mål. Hur mycket lär du känna en person över ett glas vin några gånger i månaden? Känner de varandra bättre än jag tror? Kanske hjälper vinet att lätta på trycket. Jag undrar om de vet vad riktig vänskap är. Jag undrar om de har fått uppleva det band jag har till en del kompisar. Det band jag har med dem som vet att jag mår dåligt utan att behöva träffa mig en gång i veckan för ett glas vin. De som på något underligt sätt ser hur jag mår genom sättet jag skriver mina sms eller det första ögonblicket efter att vi inte träffats på månader. De som frågar hur jag egentligen mår, nickar och lyssnar och får mig att berätta alla tankar om mig själv som skaver där i själen. Och de som sedan ser hur jag ler igen. Och hur de ler när de ser mig och vet att jag mår bra på riktigt, de vet att djupa samtal inte behövs längre för jag mår bra igen. Har de som endast träffas över ett glas vin upplevt detta? Ni får mer än gärna motbevisa mig, men jag tvivlar starkt på det. Vänskap för mig är ett utbyte. Vi lär oss av varandra. Vi respekterar varandra, stöttar kramar nickar gråter frågar skrattar förklarar ger tillit och förståelse. Alkohol har alltså inget med mina relationer att göra. Och jag förstår att en relation som en gång är uppbyggd runt alkohol förblir så. Men varför skapa dessa från en början om de ska kosta dig så mycket pengar att hålla den vid liv? Snälla kan någon förklara.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Imorgon sätter jag mig på ett tåg där min slutdestination är Sundsvall. Jag vet inte när jag kommer hem nästa gång. Jag vet att jag inte kommer tänka så mycket på mina vänner, jag vet ju att de alltid finns där och oftast pratar vi över telefonerna ändå. Men han. Han kommer jag sakna. Varje dag. Jag kommer sakna hans tröstande och varma armar om mig. Hans kyss på min panna och min hand flätandes i hans. Våra konversationer som bara vi kan ha. Den stilla tystnaden som säger så mycket mer. Att vi hör ihop han och jag. Och nu åker jag iväg utan honom. Han som får de allra sämsta dagarna att glänsa. Hans trygga omfamning de oroliga nätterna och hans skratt de allra mest fartfyllda. Hur han alltid vet när något inte är som det ska, och hur han alltid lyckas få det ur mig fast jag inte alltid känner att orden på något vis kan komma ur mig. Han som retsamt rör mina fötter för att han vet att jag hatar det. Han som jag kan umgås med konstant för att jag kan dela med mig av alla funderingar jag har istället för att stänga in dem.

Samtidigt hummar en oro inom mig. För jag vet hur jag fungerar. 100% fokus, det är då det blir som bäst. Och jag är rädd för att jag ska glömma hur hela han helar mig. Hur ljudet av hans röst får alla orosmoln att blåsa bort och hur hans beröring får hela min kropp att rysa. Jag är rädd att jobbet slukar mig och förtränger hur bra han får mig att må för att han inte är där. Men jag vet samtidigt att jag är ju 100%, vilket betyder att jag kommer ge 100% av min kärlek till honom. Därför kommer jag låta jobbet sluka mig 100% arbetsmässigt och låta min kärlek till honom sluka oss lika mycket. För vad skulle något vara utan honom?

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Saker förändras hela tiden. Tänk på vilka ni var för tre år sedan. Jag känner inte igen mig själv. Jag är mycket starkare som person, mina värderingar är mycket klarare och jag har ett bättre hum om vad jag vill.

Ibland förändras saker ännu snabbare. En bortgång. Ett tillskott. En anställning. I mitt fall är det anställningen. För en vecka sedan gick jag runt med konstant magont pga ångest över framtiden. Hur mycket jag än tänkte "det löser sig", så försvann inte ångesten. Inte ens när jag omringade mig med människor som vanligtvis får den att försvinna. Så jag tog tag i problemet och sökte ett jobb. En vecka senare, närmare bestämt igår, fick jag jobbet. Nu vet jag var jag kommer befinna mig i höst och lättnaden är obeskrivlig. Men mycket kommer att förändras. Jag kommer stå på egna ben, min vardag kommer varken bestå av mina föräldrar eller vänner. Jag kommer åka runt i landet mellanmjölk med några hittills okända människor och det kommer bli jättespännande. Just nu finns ingen vilja att stanna här, och det kommer bli otroligt skönt att få se mig om och möta massor av nya människor. Tomrummet som mina vänner och familj lämnar efter sig kommer såklart vara stor, men jag vet ju att de finns kvar så fort jag kommer hem. Och att jag känner såhär är ett enormt tecken på hur mycket jag faktiskt tycker om dem, mina älsklingstjejer. Men jag är redo för den nya utmaningen, bring it on!

Omfamningar, xx

Likes

Comments

​När allt byggs upp inom en. Sakta, så det inte märks. Tills det slutligen exploderar under något så enkelt som en diskussion om mat. När gränsen är nådd. När gråten är mer synonymt med ett vattenfall än tårar. Som inte har något stopp. Att få frågan vad som är fel och inte kunna vara ärlig. Ärlighet gör saker värre. För ärliga svaret är inte vad de egentligen vill höra. Ärlighet upprör. För jag kan inte berätta att det är deras fel. Att jag inte känner mig stöttad, att jag från och till inte känner mig som en del av det de har. Att jag inte tillåts utvecklas. Jag kan inte berätta om alla krav jag känner att jag har på mig. För jag har berättat förr och allt jag får till respons är förnekelse. Som att det ska lösa några problem. Som att mina känslor inte är värda något. Och de undrar varför jag inte vill bo kvar här och dela mitt liv med dem. Jag har alltid följt deras ord till punkt och pricka, ibland ifrågasatt och fått en förklaring, perspektiv. Men nu. Nu känner jag att allt jag säger sätts emot bara för att sättas emot. För att jag börjar tänka själv, på ett annat sätt än vad de gör. När du viker av från normen blir du ett hot som måste bekämpas. Det de inte fattar är att de driver iväg mig längre och längre ifrån dem. Jag vågar drömma för att sedan bli nedpressad. För jag får ju inte tro att jag är någon, så är det i hålor som den jag är uppväxt i. Jante står skriven i pannan på alla och det gör mig så fruktansvärt trött. Jag vill inte vara en del av jante eller den här hålan. När jag förklarar om detta så håller de med, men när det sätts i praktik blir det ståhej för då är det plötsligt inte lika ok längre. De förstår inte att de är med och skapar ångesten som härjar inom mig. Ångesten som får mig att vilja krypa under täcket och inte komma fram på obestämd tid. Hade jag stöttats mer hade jag vågat följa mina drömmar, men istället trycks jag ner så fort jag orkar ställa mig på benen igen. Och det är så tröttsamt. Hur länge sak en orka?


Omfamningar, xx

Likes

Comments