Klockan är 01.54. Jag vaknade upp av en såndär torrhet i munnen en inte kan ignorera - jag måste hämta vatten! När jag kommer tillbaka kryper jag ner i sängen igen, där han ligger halvt snarkandes djupt försjunken i drömmarnas värld. Jag tittar på honom medan det pirrar till i magen. Vi hittade varandra. Där efter gymnasiet när livet liksom sätter dig på plats och säger "vad ska du göra nu med ditt liv, då?". Det var då vi fann lugnet hos varandra, en stadig ståndpunkt, någon att luta sig mot. Någon att dela sina tankar med. Både de bra och mindre bra. Någon som accepterade alla de där fula fantastiska bristerna som gör oss till människor. Men framför allt någon att dela sin vardag med. Den första att skriva "vet du vad som nyss hände!!" till. Vi fann varandra. Och jag tittar på honom nu, ett år senare, där han ligger snarkandes några centimeter ifrån mig, i vårt rum i det share house vi kallar hem. Och glädjen väller över mig. Vi är inte på något sätt perfekta, vi har våra inte så bra sidor, men vi har även de fantastiska sidorna, och det är så fint. Vi tillåter oss att vara glada och ledsna och vi får känna ilska och kärlek och allt däremellan och vi pratar om det. Pratar och pratar och pratar och löser det som uppkommer mellan oss. När det blir svårt och ilsket så tillåter vi det. Och sen pratar vi om det när stormen lagt sig. Hur ska vi lösa det denna gång? Och så löser vi det. Även de gånger då det känts som att det varit för mycket. När det egentligen inte alls varit förhållandet det varit fel på, men annat som tryckt på och råkat valt att just uttrycka sig i förhållandet. Sånt där som går ut över den som minst förtjänar det. Men vi har ju valt just det, att vara varandras punching bags och allt som kommer med det. Tillit. Respekt. Kärlek. Jag ligger där i sängen och tänker "du är min, och jag är din" sådär klyschigt. För det ju så, just här, just nu, är han min. Och vem vet vad framtiden har för planer för oss. Men vad jag vet just nu, är att framtiden, den vill jag dela med honom. Han ser mig, lyssnar, nickar, skakar på huvudet, utbrister "måste vi alltid tycka lika?" efter att jag lagt ut argument om hur vi kanske kan mötas på mitten, och inser att nej det behövs inte alltid något möte på mitten. För det kommer alltid finnas saker två inte kommer ha samma åsikt om, och istället för att mötas på mitten behövs det istället förståelse där. Du tycker si, och jag så, och det är precis som det borde vara, helt ok. Och jag ligger där och tankar formas till ord och jag viskar "Jag älskar dig så, Pelle".

((Omfamningar, xx))

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det osar av alkoholen som pulserar i deras kroppar. Ljudet av deras rassel väckte mig, trots hörlurarna som troget omslöt mina öron och försökte skydda mig från det. Lättnaden över att jag har en egen säng sköljer över mig, samtidigt som jag fantiserar om en kväll när hans armar är runt mig och beskyddar mig mot allt ont som skrämmer. Utan oset av alkohol såklart. Jag tänker tillbaka till då det bara fanns han och jag i min värld, utan något tvivel på att det alltid skulle förbli så. Men allting förändras och jag undrar hur tvivlet kom. Jag undrade hur jag förändrades på vägen, och han likadant. Jag undrar hur jag kunde gå från "gör vad du vill" till "nej, helst inte det". Jag undrar hur mitt hjärta blev så skört. Var tilliten försvann.

Alla säger att han älskar mig mer än något annat. Det måste jag ju såklart stanna kvar vid. Men, hur ska det gå om jag inte kan ta emot det? Om jag inte kan ge det tillbaka? Det spelar ingen roll hur stor hans kärlek är för mig, om min kärlek till honom försvann någonstans på vägen.

En annan säger åt mig att lämna. Att jag inte mår bra i det förvirrande. Jag måste ta hand om mig själv.

Men vad säger jag själv? Jag säger såhär. Sedan jag satte min fot i detta land jag har agerat svans. Jag har gjort det han gjort. Jag har varit intresserad av det han varit intresserad av. Och jag har känt mig kass, för jag inte varit tillräckligt bra. Jag har varit för upptagen med det han gillar för att komma på vad jag själv gillar, vad jag själv vill göra. Jag säger också såhär. Han har gjort allt för mig. Hållit om mig när jag som minst förtjänt det men också när jag behövt det som mest. Han har lämnat mig ifred när jag behövde det, men han absolut inte ville. Han har lagat mig mat när jag själv inte kommit ur sängen. Han har hållit min hand på väg till skolan när ångesten dunkat för hårt för att själv hitta styrkan att öppna dörren och gå ut. Han har gett upp sina intressen när jag bett honom. Han har sagt nej till kompisar för att stanna hemma med en ångestladdad jag. Han har visat sin kärlek till mig sen vi satte våra fötter här, och långt innan det. Ingen har behandlat mig så bra. Och det gör att jag inte förtjänar honom. För varför skulle jag tveka på honom när han gör allt detta för mig? Det finns något som gör att jag tvekar. Detta tvivlet tror jag finns i mig själv. Jag tvivlar på mig själv. Jag vill ge honom den tjej han blev kär i, men hon finns inte kvar. Tjejen som inte brydde sig hur många glas öl han hävde i sig eller hur många cigaretter han förstörde sina lungor med. Hon som sa att det va lugnt och menade det. Hon som han kunde lita på. Hon som bjöd in honom till hennes värld och som visste precis vad han behövde. Hon som inte behövde tävla mot honom, hon som bara lät honom vara den han är. Allt det där självförtroendet som gjorde att hon kunde vara alla dessa saker är borta. Det lämnades kvar i Sverige. Och kvar är en liten tjej som inte har egna tankar, som måste tävla för att försöka ha nån stolthet kvar. En tjej som måste visa att hennes åsikt är rätt. En tjej som tittar på hur mycket uppmärksamhet han får och vet att han snart kommer välja dom framför henne för att hon inte ger honom uppmärksamhet längre. En tjej som tappat sin inre röst. En tjej som gått vilse. Och därför vet jag att jag behöver vara själv en stund. Arbeta upp mig själv för att kunna förtjäna honom och hans kärlek. Men hur ska jag kunna gå och begära att han ska vara kvar när jag kommer tillbaka? Allt är en stor gåta jag inte har svaren till.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag undrar vad som hände där på vägen. Från att sitta i Sverige, exalterad över allt som fanns att göra i Australien till att sitta instängd i sitt rum i just Australien. Jag lever inom dessa fyra väggar. Ibland smiter jag ut för att gå på toa eller laga mat. Ibland har jag skola som tvingar mig ut härifrån. Jag tycker att utsidan känns läskig. Jag känner ingen excitement till att röra mig på dessa gator. Vill inte umgås med de från skolan. Jag har byggt upp mina väggar så högt att ingen kan klättra över längre. Stänger in mig i mitt eget huvud, det är så enkelt att bara vara där. Det är ingen som dömer, förutom jag själv ibland. Det är så jobbigt att se på honom. Han som sover inom dessa fyra väggar, men smiter ut så fort han får chansen. Det är så klaustrofobiskt säger han. Jag ser på hans ansikte. Försöker urskilja någonting. Med tom blick säger han att han älskar mig. Han säger att allt är lugnt men har för långa pauser innan han svarar och ingen känsla i rösten. Så jag har slutat fråga. Vill inte höra på hans velande. Jag väntar på att han ska säga något samtidigt som jag vet vad han lärt sig hemifrån. Vänta ut det. Och det kommer ordna sig. Han säger att han inte vill bli som dom, men han är dom upp i dagen. Men jag är inte upplärd så. Jag har blivit lärd att en ska skrika, uttrycka sig, kasta saker om det behövs. För när känslorna är ute och inte frodas inom en så är det enklare att sen tänka klart. Men jag orkar inte längre försöka prata med en vägg som ger mig dom svar "jag vill höra". För vad jag egentligen vill ha, sanningen, den tror jag är för jobbig för honom att han inte kan uttryck högt. Men den finns i hans ögon, kroppsspråk och i alla ord han inte säger. Jag kan ju såklart ha fel, men vad ska jag tro när han vägrar prata om det och ger mig pikar hela tiden. Så istället väntar jag på att han ska börja prata. För kanske gör han det när han är redo. Han är inte den person jag träffade. Han är inte längre den som såg förbi min bitterhet och istället såg hon som hade lite för mycket åsikter med för lite underlag. Han som inte behövde skapa ett argument, utan bara kunde lyssna utan att döma, han saknar jag. Hans varmhet är borta och har ersatts med iskall sten, omöjlig att slå hål på. Hans ögon glittrar inte längre och jag känner mig allt oftare som en jobbig familjemedlem han måste komma hem till.

Och jag. Jag har aldrig en bubblande känsla i kroppen längre. För jag har ingen inspiration, inga ord som vill rymma från min mun. Jag känner mig bedövad. Jag kysser honom och det känns som att kyssa en sten, för han lägger inte någon känsla i det. Jag är ofta djupt inne i min egen värld, långt bort, så han tyvärr inte har en chans att nå mig. Jag blir allt räddare för att öppna munnen, för kritiken kommer lika snabbt. Men tyst kan jag inte heller vara, för då är ju något fel. Det är som att någon lagt bomull i mitt huvud, gjort det omöjligt att tänka och ta beslut. Allt är blurrigt och inget makes sense. När jag umgås med folk i skolan får jag kommentarer som gör att jag hellre stannar hemma eller bara står på sidan och tittar på. För jag orkar inte känslorna som kommer med kommentarerna. Jag är inte lika glad och vill inte längre göra saker. Och han saknar det. Men jag kan inte ge honom det, för jag vet inte var jag ska få energin eller viljan ifrån.

Det är så mycket vi inte längre förstår om varandra. Hur kan hon tänka så? Varför gör han så? Vi är uppe i nordpoolen där glaciären stått stadigt men som smälter och vi står på varsitt isflak och glider längre och längre ifrån varandra. Livet, hörni, livet.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Två språk. Som en gång va samma. Ungefär som engelskan, som hamnade på olika ställen i världen och utvecklade olika accenter. Det är du och jag nu. Vi pratar olika språk, fast ändå samma. Vi säger samma saker, men förstår inte riktigt ändå. Mellan dom två accenterna finns också en vägg. En vägg som blir tjockare för var dag som går. Jag vet att du är trött på att prata, men hur många tårar jag än fäller så måste vi prata. Ta reda på vad var accents ord betyder. Det är svårt att bryta sig igenom väggen. Det är svårt när du håller i den så hårt. Det krävs en kraft jag inte vet om jag har. Jag tror du håller i den av rädsla. Rädsla för vad som kan hända när allting är sagt och alla korten ligger på bordet. Men vad är det för ett liv att spela, om vissa kort förblir bakom ryggen, eller i rockärmen. Jag orkar inte fråga vad du tänker på längre, för du säger att du inte vet. Men jag vet att du vet, och jag vet att du tror att du inte vet för att du inte vill att det ska vara sanningen. Men sanningen är där, precis framför oss, ingen talar om den, men vi båda ser den. Den sliter oss inuti, itu. Så vi måste prata. Om sanningen. Det är inte farligt att saker tar nya vägar. Det är inte farligt att saker går sönder och inte går att laga. Det är inte farligt när saker tar slut. Det gör ont, men det är inte farligt. Så snälla säg mig sanningen. För jag orkar inte längre höra det tomma ekot efter orden du inte sagt. För de osagda orden sveper om mig och drar ner mig i mörkret. Där får ingenting mening för ingenting är sant. För där är sant och falskt samma sak. Bara olika accenter.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Livet känns så hopplöst. Du satsar allt på en person, men den satsar inte tillbaka. Jag kan inte säga åt honom att sluta göra allt det där jag hatar, för det är inte ett sånt liv jag vill leva. Jag vill leva med någon som delar mina värderingar, inte tvingar på dom på nån. Jag kan konstatera att jag inte mår bra här - och varför ska jag då stanna kvar? Imorgon ska jag samla mod för att ringa till mamma och berätta allt. Hon kommer säga I told you so, och jag antar att jag får bita i det sura äpplet. Jag är så omtumlad, för jag trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Men tanken på att han gör sådär mot sig själv får mig att känna sådan rädsla att jag inte kan hantera det. Jag känner nästan avsky och jag hatar honom för att han får mig att känna så om honom. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som gjorde slut, men inte trodde jag att han skulle välja drogerna över mig heller. För vad ska jag göra då? Säga att han inte får, som att jag vore hans mamma? Nej tack. Vår tid är över och det är dags att sörja oss och gå vidare. Jag kommer förmodligen må så mycket bättre hemma där jag får lugn och ro och kan återhämta mitt nedbrutna psyke igen. Jag är sjukt besviken samtidigt som jag känner att det är för det bästa. Stelt för honom när han ska berätta för sin familj vad som gjorde att vi gjorde slut - men det är ju inte mitt problem. Borde inte skriva detta med ilskan som rusar i kroppen, menmen, gjort är gjort.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det är något med att ligga där hemma, och se deras storys och känner fan. fan fan. fan. Varför kan inte det där vara jag. Och känna dom där svidande tårarna fällas återigen. Och det skär längre och längre in i hjärtat. Och jag kan liksom inte längre låta bli att tänka tanken på att han kanske har rätt. Att han inte är bra för mig. För jag känner att det inte är värt det längre. Jag orkar inte fälla fler tårar. Jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte ha en orkan inom mig, konstant. Jag orkar inte känslor. Jag orkar inte honom, jag orkar inte mig själv, jag orkar ingenting längre. Jag vill bara få vara själv utan någon som kan påverka hur jag känner. Jag orkar fan inte längre. Jag vill vara på egen hand. Det är så jag känner ikväll. Det känns så overkligt starkt. Det känns som att det är sanningen. Och jag vet att det inte kommer kännas så imorgon. Men i detta nu, känns det som att jag vill lämna detta hus och vandra ut ensam och inte titta mig om. Jag vill inte behöva känna såhär. Jag vill inte ha skuldkänslor för att jag inte gillar det han gör. Jag vill inte känna plikten att säga att det är ok när jag vet att jag kommer fälla dom där jävla tårarna.

Jag saknar dom hemma. Jag saknar dom så det gör ont. Dom förstår mig. Detta är inte värt längre. Jag orkar inte försöka vara någon annan. Jag har gjort det förut och det slutade på bup. Jag är så trött på att jag alltid gör såhär mot mig själv. Och jag inser att jag aldrig kommer hitta någon som inte får mig att känna sån sorg. Sån sorg över att jag inte är tillräcklig. Just nu vill jag be honom att inte komma hem. Jag vill bara få vara själv, dra den där offerkoftan över mig och aldrig komma ut. Jag orkar inte. Jag bara gör inte det längre.

Inga jävla omfamningar

Likes

Comments

Det börjar bli blurrigt igen. Skillnaden mellan tankar och verklighet bleknar, jag kan inte längre urskilja vad som är vad. Déjà vu känslan sprider sig i kroppen till våren 2014, då jag nådde botten men vägrade inse det. Jag körde på, låtsades som att det inte va något på g. Och sen blev det juli och det blev ännu värre och kroppen sa nej och mamma skrev in mig på BUP. Jag känner skuldkänslor för hur jag skyllt allt på honom. Det var inte hans fel, inte allt. Det var lika mycket mitt fel. Jag mådde dåligt och han kunde inte göra något åt det. Jag såg allt som svart, ville inte gå utanför hans lägenhet, men han tvingade mig. Ibland blev det till det bättre, ibland sämre. Jag minns att han inte visste vad han skulle göra. Det gick ju inte att bota mig. Jag försökte vara någon annan för jag tänkte att jag inte var bra nog för honom, det bröt ned mig ännu mer. Jag har skyllt detta på honom, sagt att han bröt ned mig. Jag inser nu att jag bröt ned mig själv. Så som jag gör nu också. Jag kom då fram till att jag passar bäst ensam och idag fick jag den känslan igen. Jag fick känslan av att vara obotlig. Jag fick känslan av att det är bättre att vara på egen hand så jag inte behöver ta hänsyn till någon annan, jag verkar nämligen inte vara så bra på det. Jag orkar inte hopplösheten som faller över mig och som sätter ett ankar runt mitt hjärta och släpper. Det bara sjunker och sjunker och sjunker tills det når botten och inte vet hur det ska ta sig upp. Jag kan inte känna lycka. Och jag kan inte umgås med andra människor för dom skapar känslor i mig som jag inte kan hantera. Det blir för mycket i min hjärna. Jag klarar inte av att ha folk runtom mig som inte förstår. Jag saknar Rebecca så mycket. Hon förstod alltid. Hon förstod hopplösheten och hur det va inte kunna lycka och hur det var när kroppen inte orkade mer. Just nu känner jag att mitt psyke inte klarar av att vara med honom för jag kan inte va glad. Inte i långa stunder. Och han klarar inte det. Jag vill inte att han ska klara det. Det är någonting som brinner inom mig som säger "snälla säg att jag är så jävla dålig," så jag inte behöver leva upp till några förväntningar. Jag orkar inte förväntningar. Ändå älskar jag honom mer än något annat och skulle aldrig säga att jag inte ville att han skulle va min. Men den sekund han ber mig att gå kommer jag va borta, för jag vill att han ska ha det så bra som möjligt. Och jag kan höra hans röst "Vadå? Så du menar att det bara är jag som tar dom besluten?" och jag vet mitt svar. "Nej, älskling. Men jag kommer alltid älska dig, så det kommer inte vara jag som vill. Och jag skulle aldrig gå med på att du skulle stanna för min skull." och jag kan höra hans tankar som indikeras av hans rynkade ögonbryn "du ska aldrig säga aldrig".

Jag försöker att tänka en enda helhjärtad bra sak om mig själv, men misslyckas varje gång. Jag ser det inte. Och det tynger mig ännu mer att jag kommer titta tillbaka på Sydney och referera det med just detta. Det gör det inte bättre. För det är ju just på grund av detta jag inte klarar av Uppsala, det är för mycket tunga känslor som nu förknippas med den staden. Så många tankar av värdelöshet. Så mycket ångest. Så jävla mycket självhat. Och precis så kommer Sydney bli nu också. Och nu pratar vi om att resa. Och jag kommer inte klara det. Jag kommer inte klara av att låtsas vara glad inför människor. Och vi snacka inte bara dagar, utan non-stop, från att jag vaknar tills jag går och lägger mig eftersom resan ska göras med klasskompisar.

Men jag ska ta mig igenom det, som alla gånger förut. För det är sånt jag gör.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det var så lätt att hänga med, att låtsas vara som alla andra, en i gänget. Att inte behöva förklara sig, bara flyta med. Att vara en i gänget innebar att jag inte kunde döma eller bry mig om vad dom gjorde. Men med det kom även blundandet. Jag blundade för det jag under hela mitt liv haft mina ögon vidöppna inför. Jag låtsades som att det inte var något fel med att dricka. Jag låtsades som att det inte spelade någon roll. Men grejen med att känna sig hemma någonstans är att du också blir dig själv. Jag själv kom tillbaka, och mycket starkare denna gång. Jag kan inte blunda längre, och jag ser svart igen. Jag kan inte förklara det och ingen förstår. Och jag känner mig så ensam igen, för ingen tänker som jag. Folk frågar varför jag är som jag är, och tro mig, visste jag det skulle jag ändra mig på en gång. Jag kan inte dricka alkohol med gott samvete, för jag vet hur dåligt det är. Det slutar alltid med en fight inom mig. Antingen är jag en i mängden, men hatar mig själv. Eller så är jag totalt ensam men stolt.

Det kommer emellan oss. Jag hatar alkohol och han älskar det. Förut kunde jag se förbi, men ju närmare vi kommer varandra, desto mer svart ser jag. Jag önskar att jag kunde ändra på mig, vara någon annan. Jag vill att han ska kunna göra vad han vill, men jag kan inte se förbi längre för det gör bokstavligen ont i mitt hjärta när han vill dränka sin stress i alkohol. Jag önskar att jag kunde komma med en bättre lösning på hans stress, men det är en sådan gemenskap kring alkoholen att jag aldrig någonsin kommer komma med något bättre förslag. Jag kommer aldrig vara tillräcklig för det.

Jag förstår inte hur jag kan känna ett sådant självhat. Det slukar mig allt mer och jag kan inte längre vara nöjd med något jag gör. Jag förstår varför de troende säger att Gud testar dig när du går igenom svåra saker. Det är ett knep för att få människor att fortsätta kämpa och inte välja den enkla vägen ut. Jag är i något konstigt mellanläge, för jag har dödsångest men fattar inte grejen med att leva. Att leva är så svårt och jag förstår inte hur folk klarar det. Hur klarar jag det? Jag har inte självmordstankar, jag bara undrar hur jag ska orka göra detta i så många år till. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd och jag är redan trött på att leta. Jag är 19 år och redan trött på att leta. Hur går det ens till? Jag vill bara hitta något där jag inte behöver fundera så mycket. Någonstans jag passar in. Där jag inte behöver krossas varje gång någon tänder en cigarett eller dricker alkohol. Jag vill hitta någon som har samma värderingar som jag och som kan förstå mig. Någon som inte tittar ner på mig. Men när jag hittat det kommer jag ändå inte vara nöjd. Jag tror att jag börjar inse att inget håller för evigt och kanske har det en mening. Jag vet att jag älskar honom mer än något annat, men min syn på berusningsmedel kommer förstöra allt för oss och jag önskar att jag kunde få vara någon annan så det inte kommer behöva hända. Jag kan dock inte vara någon annan så vi får väl se hur allt kommer omkring.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag brydde mig inte förr. När det blev för mycket kunde jag stänga dörren om mig och isolera mig från alla jobbiga känslor som trängde sig på. Jag kunde lätt säga "varför skulle jag bry mig?" när någon frågade om det var lugnt att du rökte, för jag behövde inte hantera känslorna efteråt. Jag kunde alltid fly in i min trygghetszon, även kallad mitt rum. Jag kunde gömma alla underliggande åsikter jag låtsades som att jag inte hade, de som jag försökte glömma och tränga undan. För jag behövde inte ta itu med det efteråt. Jag hade hunnit glömma den lilla irriterade känslan inom mig som uppstod men som jag gång på gång puttade undan. Men här, nu, när allt kommer så nära, har jag ingenstans att fly. Jag kan inte sopa min känslor under mattan. Jag kan inte undvika kniven som sticker i hjärtat varje gång jag ser eller hör att du för döden mot din mun. Jag har inte råd att förlora dig, inte för något så patetiskt som det där. Ska jag förlora kan det väl iaf vara för en värdig anledning. Och jag menar inte att förlora som i att göra slut, jag menar som i att cigaretterna tar ditt liv. Ifrån mig. För jag kommer alltid förknippa cigaretter med maskinen min morfar fick kopplat till sina lungor för att dom fylldes med vatten för att de inte längre fungerade tillräckligt bra. Och hur det färgade hans hud gul och hur kinderna sjönk in i hans ansikte och hur han trodde att jag var mamma för hans kropp sakta stängde av och hur han till slut inte kunde se och hur mamma förklarade hur det var när han tog sina sista andetag. Jag kommer aldrig förlåta cigaretterna för det. Och jag är ledsen att det gör dig sårad när jag blir sårad när du röker. Men jag kommer aldrig ändra mig. För det tog en så värdefull människa ifrån mig. Och jag kommer aldrig förlåta dom och jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig försöka förstå heller. Jag tycker bara att alla är så jävla blinda. Varför öppnar ni inte ögonen och ser sanningen, det är inte bra! Bara inse. Jag gråter för jag är så hjälplös. Det finns inget jag kan göra. Jag ser bara slangen som pumpade ut vatten ur morfar och jag ser hur du tänder din cigarett och jag ser hur det är din hud som färgas gul och jag ser hur det är min axel som sjuksköterskan tar tag i för att jag inte klarar av att se hur livet lämnar någon. Jag ser hur du låter den ta över dig och jag står och tittar ner i marken och vrider mig för jag inte kan titta på och helst vill gå därifrån. Jag hör mig själv säga "nej gud det är inget med mig, varför skulle det?" och jag känner hur mitt ansikte döljer besvikelsen genom att dra fram det där leendet som berättar att han oroat sig i onödan. För jag kan inte bestämma över någon annan. Jag kan bara bestämma över mig själv och ge tips och fakta till andra. Mer kan inte göras. Och hjälplösheten är där. Igen. Och det här gången kan jag inte gå till mitt rum. Jag kan inte skjuta undan det. Så istället skjuter tårarna fram. Och jag stänger in mig i mig själv för mitt rum är på andra sidan jorden och så himla otillgängligt och då får min egen kropp ersätta.

Inte nån omfamning nu heller

Likes

Comments

Jag kan inte rå för det. Jag ser hur han för cancern mot sin mun. Andas in det. Jag ser svart. Kan inte hantera det. Kan inte förstå det. Jag har sett hur cigaretterna sakta färgade min morfars hud gul när hans kropp inte längre kunde bära honom. Jag känner lukten samtidigt som hatet smyger sig på. Hur kan du utsätta dig för det där när det dödar? När det dödar dom jag älskar? Dom jag inte längre kan träffa, för döden tog dom ifrån mig mycket tidigare än det var tänkt. Jag förstår inte. Och hon som fortfarande är med mig, hon kan inte andas ordentligt, för hennes lungor är förstörda av det där. Och jag vet att "vi kommer ändå dö en dag" och jag vet att du får göra vad du vill, men jag kommer ändå aldrig någonsin förstå hur du kan låta något patetiskt som det där bestämma över din kropp.. "Det är ju bara ibland" och jag bryr mig inte om hur ofta det är, för varje cigarett gör att du kommer ett steg närmre och morfar kom så långt att han inte längre är med mig. Han fick aldrig se mig sluta nian, aldrig se min ta studenten, aldrig se mig uppfylla mina drömmar. För han lät ciggaretterna bestämma över hans liv. Döm mig hur mycket du vill , tyck att jag överreagerar. Jag låter iaf inte någon som cigaretter bestämma över mitt dödsdatum.


Inga jävla omfamningar

Likes

Comments