View tracker

Har tvingat mig till att sätta mig ner. Skriva. Det är mycket som skaver men som jag inte orkar reda ut. Mycket beror på att jag inte kan sätta fingret på vad som skaver. Jag mår bra. Åtminstone när jag inte hinner stanna upp. När jag jobbar och äter och sover och jobbar, då mår jag bra. Då jag inte hinner tänka. Sen kommer helgen. Pressen över att träffa folk. Och att tampas med känslan att inte veta om jag trivs runt folk eller inte. Att tampas med allt som har med känslor att göra. Jag tampas med det mesta. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har tappat all trygghet. Vet inte vad jag tycker om person eller platser, och inte heller om mig själv. Jag tittar mig i spegeln och avskyr det jag ser. Jag hör mig själv uttrycka vettiga saker och är nöjd med mig själv. Tittar mig i spegeln och gillar det jag ser. Jag hör mig själv men undrar vem som pratar. Det är väl så livet är, upp och ned mest hela tiden. För inget är konstant. Men mina toppar och dalar är så höga och så låga. Så svåra att hantera. Minsta lilla negativa slår hårt på mig och kan få mig att bryta samman, inte orka på hela dagen. Men det dåliga är kortvarigt. Bra saker lika så. Bra saker kan få mig att må obeskrivligt bra. Som att jag är ur balans. Det går så fort och jag hinner inte med. Jag är så lycklig samtidigt som jag är trasig och jag försöker komma på hur det kan komma sig.

Livet rullar på och går bra tills jag ska medverka i sociala sammanhang. Då rusar hjärtat. Jag vill inte följa med. Jag följer med för att visa att jag duger, att jag visst kan umgås med människor. Att jag inte är en självisk jävel, utan kan faktiskt följa med. Och det går bra, tills tankarna kommer och jag funderar på vad jag gör där. Vad jag fyller för funktion. Vad jag egentligen betyder för människorna i rummet. Det spelar ju ingen större roll om jag är där eller inte. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till dessa funderingar. Självklart får man tänka så, men samtidigt, vad gör det om man inte utgör en funktion? Om man bara är. Man behöver inte alltid betyda så mycket för alla man omringar sig av, man kan bara vara någon gång ibland. Bara smälta in. Att vara hon som inte är någonting alls.

Jag vet ingenting längre.

Omfamningar. xx

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är stabilt. Tills det kommer en grop innan jag hinner stanna. Och faller. Långt långt långt tills jag får tag på repet som jag kan dra mig upp med. Och drar tills jag har mark under fötterna, omöjligt att falla. Och så kommer nästa oväntade grop. För allt är stabilt tills något puttar ner en med allt det där tunga i ryggsäcken. Då jag hatar allt och alla. Då avundsjukan kommer och ensamheten kommer och ilskan, otillräckligheten, kraven kommer. Allt på en gång, och skapar känslor av utanförskap. Jag vill också ha det där, den där sammanhållningen och tillhörigheten. Men jag kan inte bli en del av den för dom är inte som jag. Och jag vill inte prova för det slutar i besvikelse. Jag passar inte in. Jag passar inte in nånstans. Trivs inte nånstans. Jag vill hitta folk med samma värderingar som jag, med samma intressen som jag, med samma tankesätt som jag. Och folk undrar varför jag fastnar på instagram, men det är ju där jag hittar dom som jag skulle vilja känna.

Hon säger att jag aldrig blir nöjd, och nej, det är svårt att vara nöjd när jag inte är tillåten att vara mig själv.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

View tracker

Alla tankar bubblar inom mig. Det finns så mycket känslor som inte vet var de ska ta vägen. Så jag lägger dem här.

Jag är så arg. Allt återupprepas på nytt. Det var en fin sommar, något som lutar sig mot det seriösa och sedan smäller det till och mörkret i huvudet slår till. Det spelar ingen roll hur fina ord jag får, det finns inget positivt som når mig. Jag tar däremot åt mig av varenda negativt ord och de negativa tankarna exploderar än en gång, vilket resulterar i att jag vill ha ett avstånd. Ett avstånd där ingen kan nå mina känslor. Så ingen kan göra mig varken glad eller ledsen, för det blir sådana toppar och dalar. Jag skapar avståndet genom hård humor där jag visar en sida av mig själv som jag hatar vilket gör avståndet ännu större eftersom jag inte vill vara den personen.

Ångestklumpen i magen vill ge ifrån sig ett skrik av desperation. Jag HATAR att en person som är helt obetydlig för mig kan få mig att må såhär dåligt, och jag hatar honom för det. Jag vill inte ha honom i mitt liv och jag vill helst aldrig någonsin igen behöva träffa honom. Men tyvärr är det paketpris som gäller, så grattis till mig.

Ilskan fortsätter till mig själv. Mitt huvud talar om för mig hur ful jag är, hur jag väger för mycket och hur dåligt beteende jag har. Jag måste börja träna, och mycket ska det vara. Jag ska vara trevlig, inte trycka upp mina onödiga åsikter i andras ansikten. Jag måste dessutom få bort rodnaden i mitt ansikte, fixa perfekta ögonbryn samt få bort alla finnar. Jag är otrevlig och borde prestera bättre på jobbet och i vänskapsrelationerna. Jag är inte heller tillräckligt bra för honom. För något inom mig säger att det är henne han vill ha. Och jag hatar henne för att hon får mig avundsjuk. Och sedan viskar något om att jag bara är en ny version av exet. Vi är samma person i grunden men har olika inriktningar. Jag vet vad han inte gillade hos henne och jag är precis likadan. Pressen går mig över huvudet och jag orkar inte mer. Känslan säger åt mig att dra täcket över huvudet och stänga ut mig själv från alla. Vill inte få en anledning att behöva känna något. Jag kan inte hantera känslor. Jag hatar känslor.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

"Hård som asfalt ville jag va" sa en viss Veronica och jag lyssnar och blundar och nickar medan ett leende smyger sig fram. Det vill jag också, Veronica. Den där asfalten är ett bra skydd, det är svårt att komma igenom materialet. Men där innanför asfalten finns jag. Personen som blir sårad, ledsen och egentligen inte orkar gå upp ur sängen under helgen. Personen som glider ifrån sina vänner för att vänner tar för mycket energi. Energi som inte finns. Jag faller igen, sakta sakta sakta. Så sakta att det inte märks. Men jag faller. Det är som att välkomna en gammal vän in i sitt liv. Hej mörkret, är du här igen? Tårarna faller dom också. Speciellt när mörkret kommer för nära inpå. Jag önskar att jag kunde få det att sluta, som jag fick det att sluta förra vintern. Men jag vet inte hur en gör det längre. Mörkret finns där, dömer mig dag som natt och berättar för mig hur jag är och vad som borde göras åt det. Jag gräver ner mig i konversationer där jag kunde svarat på annat sätt eller situationer där jag skulle agerat annorlunda.

"Jag har fler vänner än du", sa nån. Ja det är sant. För jag stöter bort alla mina. Vill inte umgås. Vill inte döma mig själv. Så jag har bara kontakt med de som orkar ta kontakt med mig, för jag orkar inte ta kontakt med någon. Skulle ingen höra av sig skulle jag nog inte märka det. För jag är inne i mig själv. Konstant. Tänker på alternativa lösningar till mitt beteende. Det gör mig så ledsen för jag trodde aldrig att jag skulle hamna här igen. Tänk va naiv en kan va.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag förstår inte varför hösten alltid ska omringa mig med känslor av otillräcklighet. Jag önskar att jag var mer som... Varför kan inte jag se ut som... Varför kan jag inte tänka mer som... Önskar att jag var lika rolig/spontan/glad/trevlig/självsäker/snygg/hjälpsam som... Jag måste sluta med... Jag måste börja med... Jag är aldrig nöjd. Och att aldrig vara nöjd är ett tecken på vantrivsel enligt mig. Du trivs inte med nuet så du försöker sträcka dig efter något annat hela tiden. Det farliga är om jag börjar leva efter dessa tankar. Jag har gjort det förr och det slutade med att jag blev någon annan. Någon som fick panikattacker på skolans toalett och körde på tills det inte gick mer och mamma skrev in en på ungdomspsykiatrin. Fick höra "Men herregud va negativ du är" av kompisar och andra rynkade sina pannor i oro. Fel tankebanor kan bli farliga. Och jag gick till ungdomspsykiatrin några gånger tills det dåliga bemötandet gjorde att jag slutade och inte ville prata. Tills ett dödsfall kom upp, och jag blev tvungen att gå till någon för att prata med. Då började det dras i knutar i huvudet. Och det började rätas upp. Och jag blev mig själv igen. Det tog ca åtta månader att komma upp på fötterna igen. Det läskiga är att jag inte minns hur det var att vara i det där allra mörkaste stadiet. För kroppen stöter bort det där jobbiga. Men jag förstår på mina vänners oroliga blickar att det var illa och det påminner mig nu också eftersom de fortfarande checkar in med mig för att se att saker inte stressar upp mig. Jag minns att jag ständigt jämförde mig med andra och undrade varför inte jag var mer som dem. Jag efterliknade andras beteenden för att bli mer nöjd med mig själv, vilket fick mig att må ännu sämre. För det var inte fel på mig, det var fel på mitt tankesätt och min bild av mig själv. Vi ska inte bli mer som någon annan, vi ska lära oss att använda oss av det vi redan har. Jag är inte bra på att ha många bollar i luften eller stressa, har inte perfekt hår eller kropp, är ofta den tråkiga kompisen som oftare säger nej än ja. Men jag kan se andra människor, kan lösa problem, har en stor drivkraft för det jag brinner för och tror på, utför det jag bestämt mig för, håller tider och vågar drömma. Det gäller att fokusera på rätt saker. Vi måste lära oss att vi duger som vi är, och den som det inte passar för måste ut ur våra liv. Det kan gå så fel annars.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vaknar gång på gång om nätterna, ofta drar jag efter andan. Min kropp är fylld med känslan "du kommer dö en dag". Det knyter sig i magen. Att dödsångesten slår till när jag sover kan vara något av det obehagligaste eftersom jag inte kan styra det alls. Den kommer och spökar för mig om nätterna, påminner mig att ingenting varar för evigt. Jag försöker rubba känslan, skjuta bort den, somna om. Det gör jag också, tills det händer nästa gång. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det den här gången, för det har ett stålgrepp om mig. Hur ska jag rubba något som är ett faktum?

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Senaste tiden har varit en berg-o-dalbana mellan att känna allting eller ingenting. Just nu faller tårarna. Jag saknar henne. Hon som fick mig att ändra tankebanor och bli mig själv igen. Hon fyllde mig med en känsla av att jag kan klara vad som helst. Hon fick mig att känna någonting igen. Hon var min kurator och det kändes ofta som att hon kände igen sig i mig trots att hon försökte dölja det. Vi fick ett speciellt band och det kändes (och känns fortfarande) jobbigt att skiljas från henne, för jag har inte längre tillåtelse att gå till henne när livet krånglar. Hon som jag kunde prata med om allt får jag inte längre träffa. Jag vill inte heller gå och prata med någon annan för den personen kommer inte ge mig samma känsla som hon fick mig att känna. Bandet mellan oss kommer inte gå att ersätta. Jag kommer alltid vara tacksam för hennes kloka ord, att hon alltid visste hur hon kunde få mig att må bättre, att hon sa till när jag nedvärderade mig själv. När kroppen fylldes av känslan att inte räcka till eller ångesten kom över mig så var hon den jag skrev till och gick till, för jag visste att jag skulle gå därifrån med ett leende på läpparna. Nu finns bara ett stort skrikande behov efter henne, men hon finns inte där för att kunna ge mig ett svar.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Försöker hitta en känsla i kroppen men når aldrig till resultatet. Det är tomt. Han berättade att han kände sig som en liten pojken omringad av ett stort rum. Jag är ett stort rum utan något inuti. Ibland sveper en storm förbi, tar med allt det där som inte finns. Det som togs med i den första stormen och som aldrig hittat tillbaka.

Försöker hitta det som en gång var, men inser att inget är som förr. Försöker hitta något ljus att klamra sig fast vid, hittar en tändsticka som inte lyckas skapa någon glöd och är på väg att brinna ut.

Pulsen känns i örat som vilar mot kudden som blivit blöt då kroppens sista hopp sipprat ut. Kroppen är kvar med ett hjärta som försöker hitta en anledning att fortsätta pumpa tomma ådror, och med en hjärna som försöker stänga ner bollplanket som tankarna skjuts mot.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Stora varningstecken är på gång. Tankemönster som jag kommer på mig själv att tänka. Kommentarer jag yttrar. Irritationer som blir större än de borde. Känslan av utanförskap. Allt summeras med höstångest. Och då frågar jag mig själv: är det mitt fel att jag drar mig undan? Borde jag stå ut istället för att gå därifrån när känslorna som säger åt mig att fly slår till? Hur vet jag vad som är mitt fel och vad som är ångestens fel? Eller blir allt till slut helt mitt eget fel? Det är ju trots allt jag själv som gör dessa grejer.

Jag har kommit till den punkt då alla irriterar mig. Varje liten motgång känns som ett nederlag. Allt tar hårt på mig, allt sliter mig itu. Jag blir irriterad för att sedan irritera mig på att jag blivit irriterad från första början. Jag har kommit så långt att jag helst av allt vill vara hemma själv. Helt själv för ingen kan yttra sig om något så jag inte kan reagera på det som blir sagt. Jag vill isolera mig mot allt som kan få mig att känna något. Kroppen kan inte hantera känslor. Jag tröttnar helt enkelt på mig själv. Jag kan inte se mig själv runt andra människor för att allt jag gör kritiserar jag. Jag kritiserar även alla andra. Jag är inte bra nog och det är inte de heller. Alla intryck runt mig stör. Som ett evigt skrik jag försöker tysta.

Jag sätter mig i hörnet, tittar på folket som jag alltid kommer älska hur mycket jag än stör mig på dem. De som delar gener med mig. Jag tittar, observerar och ser allas relationer till varandra. Stela som kärleksfulla. Äkta leenden och de mer påtvingade. Jag undrar vad som är meningen med det. Att träffas och känna gemenskap, för en dag finns vi ändå inte. Vad spelar något för roll egentligen. Varför ska jag göra något vettigt med mitt liv när det ändå kommer tas ifrån mig. Allt är som en grå dimma. Det är skrämmande när jag kommer på mig själv att tänka dessa tankar, för det märks inte att de smugit sig på förrän de är här framför mig. Jag önskar att jag kunde prata om det, men när tårarna rinner sätter det sig ett lock för halsen och det går inte att få fram ett enda ord. Så allt samlas. Och liksom, blir större och till slut tar över.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Att hitta någon med samma tankar, åsikter och intressen som du själv är något väldigt fint. Men det finns två sidor på allt sa en klok man. Och baksidan av att hitta en person som du själv är att alla andra verkar få sådana brister. Som stör och skaver. För det finns något alldeles för fint bredvid dig helt plötsligt, som konkurrerar ut alla andra runtomkring. Men tänk va fint att hitta en sådan person. Som konkurrerar ut alla andra. Så sällsynt skört underbart.

Omfamningar, xx

Likes

Comments