Livet känns så hopplöst. Du satsar allt på en person, men den satsar inte tillbaka. Jag kan inte säga åt honom att sluta göra allt det där jag hatar, för det är inte ett sånt liv jag vill leva. Jag vill leva med någon som delar mina värderingar, inte tvingar på dom på nån. Jag kan konstatera att jag inte mår bra här - och varför ska jag då stanna kvar? Imorgon ska jag samla mod för att ringa till mamma och berätta allt. Hon kommer säga I told you so, och jag antar att jag får bita i det sura äpplet. Jag är så omtumlad, för jag trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Men tanken på att han gör sådär mot sig själv får mig att känna sådan rädsla att jag inte kan hantera det. Jag känner nästan avsky och jag hatar honom för att han får mig att känna så om honom. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som gjorde slut, men inte trodde jag att han skulle välja drogerna över mig heller. För vad ska jag göra då? Säga att han inte får, som att jag vore hans mamma? Nej tack. Vår tid är över och det är dags att sörja oss och gå vidare. Jag kommer förmodligen må så mycket bättre hemma där jag får lugn och ro och kan återhämta mitt nedbrutna psyke igen. Jag är sjukt besviken samtidigt som jag känner att det är för det bästa. Stelt för honom när han ska berätta för sin familj vad som gjorde att vi gjorde slut - men det är ju inte mitt problem. Borde inte skriva detta med ilskan som rusar i kroppen, menmen, gjort är gjort.

Omfamningar, xx

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är något med att ligga där hemma, och se deras storys och känner fan. fan fan. fan. Varför kan inte det där vara jag. Och känna dom där svidande tårarna fällas återigen. Och det skär längre och längre in i hjärtat. Och jag kan liksom inte längre låta bli att tänka tanken på att han kanske har rätt. Att han inte är bra för mig. För jag känner att det inte är värt det längre. Jag orkar inte fälla fler tårar. Jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte ha en orkan inom mig, konstant. Jag orkar inte känslor. Jag orkar inte honom, jag orkar inte mig själv, jag orkar ingenting längre. Jag vill bara få vara själv utan någon som kan påverka hur jag känner. Jag orkar fan inte längre. Jag vill vara på egen hand. Det är så jag känner ikväll. Det känns så overkligt starkt. Det känns som att det är sanningen. Och jag vet att det inte kommer kännas så imorgon. Men i detta nu, känns det som att jag vill lämna detta hus och vandra ut ensam och inte titta mig om. Jag vill inte behöva känna såhär. Jag vill inte ha skuldkänslor för att jag inte gillar det han gör. Jag vill inte känna plikten att säga att det är ok när jag vet att jag kommer fälla dom där jävla tårarna.

Jag saknar dom hemma. Jag saknar dom så det gör ont. Dom förstår mig. Detta är inte värt längre. Jag orkar inte försöka vara någon annan. Jag har gjort det förut och det slutade på bup. Jag är så trött på att jag alltid gör såhär mot mig själv. Och jag inser att jag aldrig kommer hitta någon som inte får mig att känna sån sorg. Sån sorg över att jag inte är tillräcklig. Just nu vill jag be honom att inte komma hem. Jag vill bara få vara själv, dra den där offerkoftan över mig och aldrig komma ut. Jag orkar inte. Jag bara gör inte det längre.

Inga jävla omfamningar

Likes

Comments

Det börjar bli blurrigt igen. Skillnaden mellan tankar och verklighet bleknar, jag kan inte längre urskilja vad som är vad. Déjà vu känslan sprider sig i kroppen till våren 2014, då jag nådde botten men vägrade inse det. Jag körde på, låtsades som att det inte va något på g. Och sen blev det juli och det blev ännu värre och kroppen sa nej och mamma skrev in mig på BUP. Jag känner skuldkänslor för hur jag skyllt allt på honom. Det var inte hans fel, inte allt. Det var lika mycket mitt fel. Jag mådde dåligt och han kunde inte göra något åt det. Jag såg allt som svart, ville inte gå utanför hans lägenhet, men han tvingade mig. Ibland blev det till det bättre, ibland sämre. Jag minns att han inte visste vad han skulle göra. Det gick ju inte att bota mig. Jag försökte vara någon annan för jag tänkte att jag inte var bra nog för honom, det bröt ned mig ännu mer. Jag har skyllt detta på honom, sagt att han bröt ned mig. Jag inser nu att jag bröt ned mig själv. Så som jag gör nu också. Jag kom då fram till att jag passar bäst ensam och idag fick jag den känslan igen. Jag fick känslan av att vara obotlig. Jag fick känslan av att det är bättre att vara på egen hand så jag inte behöver ta hänsyn till någon annan, jag verkar nämligen inte vara så bra på det. Jag orkar inte hopplösheten som faller över mig och som sätter ett ankar runt mitt hjärta och släpper. Det bara sjunker och sjunker och sjunker tills det når botten och inte vet hur det ska ta sig upp. Jag kan inte känna lycka. Och jag kan inte umgås med andra människor för dom skapar känslor i mig som jag inte kan hantera. Det blir för mycket i min hjärna. Jag klarar inte av att ha folk runtom mig som inte förstår. Jag saknar Rebecca så mycket. Hon förstod alltid. Hon förstod hopplösheten och hur det va inte kunna lycka och hur det var när kroppen inte orkade mer. Just nu känner jag att mitt psyke inte klarar av att vara med honom för jag kan inte va glad. Inte i långa stunder. Och han klarar inte det. Jag vill inte att han ska klara det. Det är någonting som brinner inom mig som säger "snälla säg att jag är så jävla dålig," så jag inte behöver leva upp till några förväntningar. Jag orkar inte förväntningar. Ändå älskar jag honom mer än något annat och skulle aldrig säga att jag inte ville att han skulle va min. Men den sekund han ber mig att gå kommer jag va borta, för jag vill att han ska ha det så bra som möjligt. Och jag kan höra hans röst "Vadå? Så du menar att det bara är jag som tar dom besluten?" och jag vet mitt svar. "Nej, älskling. Men jag kommer alltid älska dig, så det kommer inte vara jag som vill. Och jag skulle aldrig gå med på att du skulle stanna för min skull." och jag kan höra hans tankar som indikeras av hans rynkade ögonbryn "du ska aldrig säga aldrig".

Jag försöker att tänka en enda helhjärtad bra sak om mig själv, men misslyckas varje gång. Jag ser det inte. Och det tynger mig ännu mer att jag kommer titta tillbaka på Sydney och referera det med just detta. Det gör det inte bättre. För det är ju just på grund av detta jag inte klarar av Uppsala, det är för mycket tunga känslor som nu förknippas med den staden. Så många tankar av värdelöshet. Så mycket ångest. Så jävla mycket självhat. Och precis så kommer Sydney bli nu också. Och nu pratar vi om att resa. Och jag kommer inte klara det. Jag kommer inte klara av att låtsas vara glad inför människor. Och vi snacka inte bara dagar, utan non-stop, från att jag vaknar tills jag går och lägger mig eftersom resan ska göras med klasskompisar.

Men jag ska ta mig igenom det, som alla gånger förut. För det är sånt jag gör.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det var så lätt att hänga med, att låtsas vara som alla andra, en i gänget. Att inte behöva förklara sig, bara flyta med. Att vara en i gänget innebar att jag inte kunde döma eller bry mig om vad dom gjorde. Men med det kom även blundandet. Jag blundade för det jag under hela mitt liv haft mina ögon vidöppna inför. Jag låtsades som att det inte var något fel med att dricka. Jag låtsades som att det inte spelade någon roll. Men grejen med att känna sig hemma någonstans är att du också blir dig själv. Jag själv kom tillbaka, och mycket starkare denna gång. Jag kan inte blunda längre, och jag ser svart igen. Jag kan inte förklara det och ingen förstår. Och jag känner mig så ensam igen, för ingen tänker som jag. Folk frågar varför jag är som jag är, och tro mig, visste jag det skulle jag ändra mig på en gång. Jag kan inte dricka alkohol med gott samvete, för jag vet hur dåligt det är. Det slutar alltid med en fight inom mig. Antingen är jag en i mängden, men hatar mig själv. Eller så är jag totalt ensam men stolt.

Det kommer emellan oss. Jag hatar alkohol och han älskar det. Förut kunde jag se förbi, men ju närmare vi kommer varandra, desto mer svart ser jag. Jag önskar att jag kunde ändra på mig, vara någon annan. Jag vill att han ska kunna göra vad han vill, men jag kan inte se förbi längre för det gör bokstavligen ont i mitt hjärta när han vill dränka sin stress i alkohol. Jag önskar att jag kunde komma med en bättre lösning på hans stress, men det är en sådan gemenskap kring alkoholen att jag aldrig någonsin kommer komma med något bättre förslag. Jag kommer aldrig vara tillräcklig för det.

Jag förstår inte hur jag kan känna ett sådant självhat. Det slukar mig allt mer och jag kan inte längre vara nöjd med något jag gör. Jag förstår varför de troende säger att Gud testar dig när du går igenom svåra saker. Det är ett knep för att få människor att fortsätta kämpa och inte välja den enkla vägen ut. Jag är i något konstigt mellanläge, för jag har dödsångest men fattar inte grejen med att leva. Att leva är så svårt och jag förstår inte hur folk klarar det. Hur klarar jag det? Jag har inte självmordstankar, jag bara undrar hur jag ska orka göra detta i så många år till. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd och jag är redan trött på att leta. Jag är 19 år och redan trött på att leta. Hur går det ens till? Jag vill bara hitta något där jag inte behöver fundera så mycket. Någonstans jag passar in. Där jag inte behöver krossas varje gång någon tänder en cigarett eller dricker alkohol. Jag vill hitta någon som har samma värderingar som jag och som kan förstå mig. Någon som inte tittar ner på mig. Men när jag hittat det kommer jag ändå inte vara nöjd. Jag tror att jag börjar inse att inget håller för evigt och kanske har det en mening. Jag vet att jag älskar honom mer än något annat, men min syn på berusningsmedel kommer förstöra allt för oss och jag önskar att jag kunde få vara någon annan så det inte kommer behöva hända. Jag kan dock inte vara någon annan så vi får väl se hur allt kommer omkring.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag brydde mig inte förr. När det blev för mycket kunde jag stänga dörren om mig och isolera mig från alla jobbiga känslor som trängde sig på. Jag kunde lätt säga "varför skulle jag bry mig?" när någon frågade om det var lugnt att du rökte, för jag behövde inte hantera känslorna efteråt. Jag kunde alltid fly in i min trygghetszon, även kallad mitt rum. Jag kunde gömma alla underliggande åsikter jag låtsades som att jag inte hade, de som jag försökte glömma och tränga undan. För jag behövde inte ta itu med det efteråt. Jag hade hunnit glömma den lilla irriterade känslan inom mig som uppstod men som jag gång på gång puttade undan. Men här, nu, när allt kommer så nära, har jag ingenstans att fly. Jag kan inte sopa min känslor under mattan. Jag kan inte undvika kniven som sticker i hjärtat varje gång jag ser eller hör att du för döden mot din mun. Jag har inte råd att förlora dig, inte för något så patetiskt som det där. Ska jag förlora kan det väl iaf vara för en värdig anledning. Och jag menar inte att förlora som i att göra slut, jag menar som i att cigaretterna tar ditt liv. Ifrån mig. För jag kommer alltid förknippa cigaretter med maskinen min morfar fick kopplat till sina lungor för att dom fylldes med vatten för att de inte längre fungerade tillräckligt bra. Och hur det färgade hans hud gul och hur kinderna sjönk in i hans ansikte och hur han trodde att jag var mamma för hans kropp sakta stängde av och hur han till slut inte kunde se och hur mamma förklarade hur det var när han tog sina sista andetag. Jag kommer aldrig förlåta cigaretterna för det. Och jag är ledsen att det gör dig sårad när jag blir sårad när du röker. Men jag kommer aldrig ändra mig. För det tog en så värdefull människa ifrån mig. Och jag kommer aldrig förlåta dom och jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig försöka förstå heller. Jag tycker bara att alla är så jävla blinda. Varför öppnar ni inte ögonen och ser sanningen, det är inte bra! Bara inse. Jag gråter för jag är så hjälplös. Det finns inget jag kan göra. Jag ser bara slangen som pumpade ut vatten ur morfar och jag ser hur du tänder din cigarett och jag ser hur det är din hud som färgas gul och jag ser hur det är min axel som sjuksköterskan tar tag i för att jag inte klarar av att se hur livet lämnar någon. Jag ser hur du låter den ta över dig och jag står och tittar ner i marken och vrider mig för jag inte kan titta på och helst vill gå därifrån. Jag hör mig själv säga "nej gud det är inget med mig, varför skulle det?" och jag känner hur mitt ansikte döljer besvikelsen genom att dra fram det där leendet som berättar att han oroat sig i onödan. För jag kan inte bestämma över någon annan. Jag kan bara bestämma över mig själv och ge tips och fakta till andra. Mer kan inte göras. Och hjälplösheten är där. Igen. Och det här gången kan jag inte gå till mitt rum. Jag kan inte skjuta undan det. Så istället skjuter tårarna fram. Och jag stänger in mig i mig själv för mitt rum är på andra sidan jorden och så himla otillgängligt och då får min egen kropp ersätta.

Inte nån omfamning nu heller

Likes

Comments

Jag kan inte rå för det. Jag ser hur han för cancern mot sin mun. Andas in det. Jag ser svart. Kan inte hantera det. Kan inte förstå det. Jag har sett hur cigaretterna sakta färgade min morfars hud gul när hans kropp inte längre kunde bära honom. Jag känner lukten samtidigt som hatet smyger sig på. Hur kan du utsätta dig för det där när det dödar? När det dödar dom jag älskar? Dom jag inte längre kan träffa, för döden tog dom ifrån mig mycket tidigare än det var tänkt. Jag förstår inte. Och hon som fortfarande är med mig, hon kan inte andas ordentligt, för hennes lungor är förstörda av det där. Och jag vet att "vi kommer ändå dö en dag" och jag vet att du får göra vad du vill, men jag kommer ändå aldrig någonsin förstå hur du kan låta något patetiskt som det där bestämma över din kropp.. "Det är ju bara ibland" och jag bryr mig inte om hur ofta det är, för varje cigarett gör att du kommer ett steg närmre och morfar kom så långt att han inte längre är med mig. Han fick aldrig se mig sluta nian, aldrig se min ta studenten, aldrig se mig uppfylla mina drömmar. För han lät ciggaretterna bestämma över hans liv. Döm mig hur mycket du vill , tyck att jag överreagerar. Jag låter iaf inte någon som cigaretter bestämma över mitt dödsdatum.


Inga jävla omfamningar

Likes

Comments

Livet är ett underligt ting. Något som försöks listas ut men som aldrig går att få rätsida på. Jag är så otroligt lycklig just nu, men lyckas finns inte inom mig själv, min lycka finns i oss, han och jag. Vi två tillsammans. Jag som ensam är däremot inte lycka. Jag har kommit på att jag tappar bort mig lite så fort jag måste göra något själv, som att jag glömt vem jag är, eller hur jag står på egna ben. Tryggheten jag får av honom är så enorm att jag glömmer hur det är att gå utan den bredvid mig. Det slog mig idag att det kanske är han som gör att jag mår bra, att jag tar mig upp på morgnarna och som gör att jag fortsätter som vanligt. För när jag tänker på mig själv finner jag inte så mycket just nu. Jag är varken glad eller ledsen. Jag är däremot väldigt hård mot mig själv. Jag måste gå ner i vikt, vara trevligare, vara högljuddare, tystare, i boxen, utanför boxen. Och det slår mig i denna sekund att mitt huvud bara försöker hitta någonstans att tillhöra. Jag känner mig väldigt ensam, jag vill hitta folk som gillar samma saker som mig. Det är därför jag finner sådan lycka hos honom, för där kan jag vara mig själv. Där behöver jag inte vara trevligare, högljuddare, tystare eller i någon box alls. Han förstår mig ändå, som ingen annan gör. Det är därför jag inte vill umgås med andra, för dom förstår inte mig, inte som han gör. Och det är farligt, jag vet. Men jag träffar folk ibland, och jag gillar dom också såklart. Jag älskar dom, men dom är också en trygghet för mig. Dom är mer som familj. Och jag vill utveckas, hitta vänner som tänker som jag och gillar samma musik som jag, som analyserar och finner nöje i att umgås med sig själva. Var gömmer ni er?

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Har tvingat mig till att sätta mig ner. Skriva. Det är mycket som skaver men som jag inte orkar reda ut. Mycket beror på att jag inte kan sätta fingret på vad som skaver. Jag mår bra. Åtminstone när jag inte hinner stanna upp. När jag jobbar och äter och sover och jobbar, då mår jag bra. Då jag inte hinner tänka. Sen kommer helgen. Pressen över att träffa folk. Och att tampas med känslan att inte veta om jag trivs runt folk eller inte. Att tampas med allt som har med känslor att göra. Jag tampas med det mesta. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har tappat all trygghet. Vet inte vad jag tycker om person eller platser, och inte heller om mig själv. Jag tittar mig i spegeln och avskyr det jag ser. Jag hör mig själv uttrycka vettiga saker och är nöjd med mig själv. Tittar mig i spegeln och gillar det jag ser. Jag hör mig själv men undrar vem som pratar. Det är väl så livet är, upp och ned mest hela tiden. För inget är konstant. Men mina toppar och dalar är så höga och så låga. Så svåra att hantera. Minsta lilla negativa slår hårt på mig och kan få mig att bryta samman, inte orka på hela dagen. Men det dåliga är kortvarigt. Bra saker lika så. Bra saker kan få mig att må obeskrivligt bra. Som att jag är ur balans. Det går så fort och jag hinner inte med. Jag är så lycklig samtidigt som jag är trasig och jag försöker komma på hur det kan komma sig.

Livet rullar på och går bra tills jag ska medverka i sociala sammanhang. Då rusar hjärtat. Jag vill inte följa med. Jag följer med för att visa att jag duger, att jag visst kan umgås med människor. Att jag inte är en självisk jävel, utan kan faktiskt följa med. Och det går bra, tills tankarna kommer och jag funderar på vad jag gör där. Vad jag fyller för funktion. Vad jag egentligen betyder för människorna i rummet. Det spelar ju ingen större roll om jag är där eller inte. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till dessa funderingar. Självklart får man tänka så, men samtidigt, vad gör det om man inte utgör en funktion? Om man bara är. Man behöver inte alltid betyda så mycket för alla man omringar sig av, man kan bara vara någon gång ibland. Bara smälta in. Att vara hon som inte är någonting alls.

Jag vet ingenting längre.

Omfamningar. xx

Likes

Comments

Det är stabilt. Tills det kommer en grop innan jag hinner stanna. Och faller. Långt långt långt tills jag får tag på repet som jag kan dra mig upp med. Och drar tills jag har mark under fötterna, omöjligt att falla. Och så kommer nästa oväntade grop. För allt är stabilt tills något puttar ner en med allt det där tunga i ryggsäcken. Då jag hatar allt och alla. Då avundsjukan kommer och ensamheten kommer och ilskan, otillräckligheten, kraven kommer. Allt på en gång, och skapar känslor av utanförskap. Jag vill också ha det där, den där sammanhållningen och tillhörigheten. Men jag kan inte bli en del av den för dom är inte som jag. Och jag vill inte prova för det slutar i besvikelse. Jag passar inte in. Jag passar inte in nånstans. Trivs inte nånstans. Jag vill hitta folk med samma värderingar som jag, med samma intressen som jag, med samma tankesätt som jag. Och folk undrar varför jag fastnar på instagram, men det är ju där jag hittar dom som jag skulle vilja känna.

Hon säger att jag aldrig blir nöjd, och nej, det är svårt att vara nöjd när jag inte är tillåten att vara mig själv.

Omfamningar, xx

Likes

Comments

Alla tankar bubblar inom mig. Det finns så mycket känslor som inte vet var de ska ta vägen. Så jag lägger dem här.

Jag är så arg. Allt återupprepas på nytt. Det var en fin sommar, något som lutar sig mot det seriösa och sedan smäller det till och mörkret i huvudet slår till. Det spelar ingen roll hur fina ord jag får, det finns inget positivt som når mig. Jag tar däremot åt mig av varenda negativt ord och de negativa tankarna exploderar än en gång, vilket resulterar i att jag vill ha ett avstånd. Ett avstånd där ingen kan nå mina känslor. Så ingen kan göra mig varken glad eller ledsen, för det blir sådana toppar och dalar. Jag skapar avståndet genom hård humor där jag visar en sida av mig själv som jag hatar vilket gör avståndet ännu större eftersom jag inte vill vara den personen.

Ångestklumpen i magen vill ge ifrån sig ett skrik av desperation. Jag HATAR att en person som är helt obetydlig för mig kan få mig att må såhär dåligt, och jag hatar honom för det. Jag vill inte ha honom i mitt liv och jag vill helst aldrig någonsin igen behöva träffa honom. Men tyvärr är det paketpris som gäller, så grattis till mig.

Ilskan fortsätter till mig själv. Mitt huvud talar om för mig hur ful jag är, hur jag väger för mycket och hur dåligt beteende jag har. Jag måste börja träna, och mycket ska det vara. Jag ska vara trevlig, inte trycka upp mina onödiga åsikter i andras ansikten. Jag måste dessutom få bort rodnaden i mitt ansikte, fixa perfekta ögonbryn samt få bort alla finnar. Jag är otrevlig och borde prestera bättre på jobbet och i vänskapsrelationerna. Jag är inte heller tillräckligt bra för honom. För något inom mig säger att det är henne han vill ha. Och jag hatar henne för att hon får mig avundsjuk. Och sedan viskar något om att jag bara är en ny version av exet. Vi är samma person i grunden men har olika inriktningar. Jag vet vad han inte gillade hos henne och jag är precis likadan. Pressen går mig över huvudet och jag orkar inte mer. Känslan säger åt mig att dra täcket över huvudet och stänga ut mig själv från alla. Vill inte få en anledning att behöva känna något. Jag kan inte hantera känslor. Jag hatar känslor.

Omfamningar, xx

Likes

Comments