View tracker

Hej från Indonesien!

Nu sitter vi på Balis flygplats och väntar på att få stiga på planet som ska ta oss till Lombok och ett två veckor långt surfläger. Från pagoder, sumpigt kaffe, thailändskans härliga intonationer ("sawasdee KHAAAAA"), mycket rundresande och storstadsmyller kommer vi nu få lite annorlunda upplevelser än vi tidigare haft, och förhoppningsvis lära oss att surfa.

Idag är det tredje dagen i rad som vi flyger. Efter mycket resande ska det bli skönt att stanna på samma ställe i två veckor. Det började i Yangon, Burma då vi flög till Bangkok. Thailands huvudstad har för oss blivit lite som en skild förälder som vi besöker med jämna mellanrum; det är nästan lite "varannan vecka"-stuk på det hela. Bange K har en stor plats i våra hjärtan! Igår lämnade vi för att, via Kuala Lumpur, ta oss till Bali. Vi sov en natt i Kuta, åt hostelets toast till frulle (vi ber som ödmjukast till våra päron där hemma att köpa danskt rågbröd till hemkomsten) och nu är vi häääär!

En liten sidonotering är att det bara är ca en månad kvar på vår resa och Indonesien är det sista landet vi besöker. Vemodigt, spännande, konstigt, roligt, ledsamt... Hur som helst kommer vi att njuta till fullo av den tid vi har kvar. Hittills har vi haft extraordinära upplevelser och vi längtar tills vi kan dela med oss av dem till er, men nu ska vi strax gå på planet. So long!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Maingalarpar! (Hej på burmesiska)

Amanda här. Hanna och jag är fortfarande vid liv, så oroa er inte. Vi har inte varit nära Fiji-ovädret, vi har inte blivit kidnappade och vi har inte heller trillat och slagit sönder oss (bara snubblat lite, det är ju ändå mig och Hanna vi snackar om). Den största anledningen till vår frånvaro här på bloggen är att vi är så populära bland alla kambodjaner och burmeser så vi hinner inte med bloggen längre, och den lilla andra anledningen är att vi inte har haft wifi de senaste två/tre veckorna. Det har dock varit väldigt skönt att slippa all uppkoppling ett tag och få njuta av livet här borta.

Vi har som sagt tagit en sväng om i Kambodja. Vi började i Siem Reap, sen ner till Koh Rong, och till sist ett stopp i Sihanoukville. Sen var vi några dagar i Bangkok innan det bar vidare till Burma där vi befinner oss just nu! Vi startade i Yangon, sen tog vi oss med den lyxigaste nattbussen någonsin (vi fick koöra-kaka och fanta) till Kalaw. Från Kalaw till Inle Lake var vi på en tredagarstrek som var riktigt häftig! Vi stannade några dagar i Inle Lake innan det bar vidare till Bagan och alla dess pagoder. Där fick ni en snabb genomgång av våra stopp. Ni ska få lite mer bilder och roligheter i senare inlägg om våra senaste två/tre veckor.

Nu ska jag och Hanna snart hoppa på en nattbuss tillbaka till Yangon. Samma lyxiga buss som vi åkte med till Kalaw, JJ Express heter bussbolaget, och vi är megataggade!! Vi hörs när vi hörs! Förhoppningsvis ganska snart hehe.

Likes

Comments

View tracker

​Att resa är fantastiskt härligt och frihetskänslan är närmast oslagbar. Att resa kan också vara tufft och extremt oförutsägbart, men motgångarna gör att uppskattningen blir extra stor när problemen är lösta.

För min del har oturen lurat lite bakom en del hörn. Ända sedan julen har jag varit sjuk till och från, så när vi kom till Bangkok bestämde jag mig för att ta tag i saken och se om det fanns något att göra åt symptomen. Inte ett utan tre besök senare fick jag reda på att jag skulle ta knapra penicillin i tio dagar. Föredrar ju egentligen thaimat men det var väl okej.

I Ayutthaya, där vi gick runt bland alla tempel i det gamla kungariket, passerade vi en av många gatuhundar. Denna lille byracka var en riktigt lurig en som vände på huvudet efter att den hade gått förbi, och bet mig i vaden. Jahapp, dags för sjukhusbesök nummer två. Hunden bet inte hål men läkaren tyckte att jag borde ta rabiesvaccin ändå, för säkerhets skull. Detta innebar att jag skulle ta fem sprutor på vissa datum utspridda över en månads tid. Min och Amandas backpackerresa förvandlades plötsligt till en rundresa på asiatiska sjukhus. Det kan ju vara spännande det med. Det mest intressanta vaccineringstillfället (i nuläget har jag tagit tre stycken sprutor) var på Koh Rong här i Kambodja. Ön är långt borta från civilisationen men de hade i alla fall en sjuksköterska. Vaccinet fanns inte i den lilla sjukstugan så de fick beställa det från fastlandet. När jag skulle ta sprutan insåg sjuksköterskan att de, i ren Kambodja-anda, skickat fel vaccin. Hepatit och rabies är väl samma sak, eller? Skrattretande, men det löste sig ganska bra då jag kunde få vaccinet dagen efter istället.

När vi satt på en strandrestaurang på en overkligt vacker paradisstrand och problemen kändes lika långt borta som molnen på himlen, visste jag inte att couscous-salladen jag precis proppat i mig skulle orsaka en klassisk matförgiftning. Håller mig nog till den kära asiatiska maten i fortsättningen!

Nu är jag och Amanda i Sihanoukville. Vi ska egentligen inte vara i Sihanoukville. Vad hände här då? Vi åkte med båt från Koh Rong till Sihanoukville tidigare idag för att ta en nattbuss till Bangkok. 1239876 stycken missförstånd senare blev vi meddelade att bussen hade kört utan oss och att vi helt enkelt fick åka någon annan dag. Då var det bara att sätta på sig våra ryggsäckar (Bertil, min stora ryggsäck, har gått på diet och tappat några kilon så det var ju i alla fall skönt) och gå och leta efter boende för en natt här i staden, vilket var lättare sagt än gjort. Efter x antal "Sorry, it's full" fick vi äntligen napp och kunde slänga oss i varsin säng, helt utmattade.

Med detta sagt - allt går inte som en dans på rosor men det mesta går att lösa och när man tänker efter är de flesta problem av i-landsvarianten. Till exempel (det tog i och för sig ett litet tag) insåg vi imorse, efter att vi hade upptäckt att Amandas solglasögon och en av mina flipflops var borta, att jorden faktiskt inte går under. Tro det eller ej. Utan några hinder alls hade resandet bara blivit för enkelt och tråkigt!

/Hanna

Likes

Comments

Både Amanda och jag var i stort behov av en tupplur, så vi såg verkligen framemot flygturen från Bangkok till Siem Reap i Kambodja. Alla olika formulär vi behövde fylla i i kombination med en extremt kort flygning gjorde dock att våra små drömmar inte slog in. Men, vi var inte bittra för det. Nytt land, nya möjligheter. Eller något.

Vi möttes av Kambodjas hetta och vår stackars tuk-tuk-chaffis som var väldigt pratglad fick nog inte mycket ut av vår konversation (eller ja, nästan monolog för hans del) eftersom vi satt och halvblundade där bak. Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hostel som är så himla bra!

Den första hela dagen här i staden bestämde vi oss för att låna cyklar och kika runt. Här är det väldigt annorlunda jämfört med vad vi upplevde i Bangkok. Temperaturen är mycket högre, de små vägarna består av rostbrun sand, massor av barn vinkar glatt och storstadskänslan är noll, zero, null. Trafiken är dock väldigt igenkännbar, dvs. kaosartad. Vi hade inte riktigt någon plan när vi stack ut med de gnisslande cyklarna utan ville bara se oss omkring. Efter ett tag fick vi syn på en skola och fick för oss att fråga om vi fick komma in och hälsa på. När ingen kan engelska funkar alltid teckenspråk bra så efter lite språkkomplikationer lyckades vi få en av lärarna att förstå vad vi menade och hon bjöd in oss till sin lektion med ett stort leende. Alla varma och genuina leenden vi får här är helt underbara. Klassen vi hälsade på bestod av barn i ca. sju-årsåldern och de välkomnade oss med att stå upp, samla sina händer framför munnen och säga något på khmer. Vi tog plats där bak i klassrummet och fick se på när de övade på olika ord. Vi förstod såklart ingenting men det var så roligt att se. Alla barn hade varsin liten tavla där de skrev orden som läraren sa, och sedan fick de stå upp och hålla upp sina tavlor. Läraren verkade vara kompetent men också sträng - var det någon som inte skötte sig fick de ett slag, vilket för oss kändes hemskt att se på.

Barnen var hur som helst mestadels väldigt glada och nyfikna. Vi lekte med dem på deras raster och de var väääldigt fascinerade av våra kameror. Vi konstaterade ganska snabbt att vi aldrig sett så många linslusar på en och samma gång. Det var en otroligt häftig upplevelse att få hälsa på i skolan och träffa alla barn. Trots fattigdom ger de så mycket i sina sätt att vara.

​/Hanna

Likes

Comments

Vi har så fullt upp här i Bangkok att vi knappt hinner med bloggen. Men efter lite klagomål från Anton så tar vi oss i kragen!

De senaste dagarna har vi besökt Khaosan road (och det är precis som det låter - kaos!!) där det kryllade av matstånd och butiker med kläder och souvenirer. Det var något slags Kareokeparty där också med några thailändska tanter som sjöng och dansade. Det var gulligt... Vi har även åkt till Chinatown. Det var väldigt speciellt! En massa utsmyckningar och en massa mat, så jag och Hanna kände oss som hemma hehe.

Efter chinatown tog vi tuktuk till en rooftop skybar (vi har åkt en hel del tuktuk här och vi älskar det!!). Vertigo & Moon skybar hette den och ska tydligen vara the number one skybar i Bangkok! Det var riktigt fett. Sjukt lyxigt (inte vår backpackerstil direkt) och utsikter var MAGISK!! Vi hängde där ett bra tag och smuttade på våra fruktdrinkar.

En liten cykeltur runt om i Bangkok har vi även hunnit med. Vi cyklade genom små gränder, bostadsområden, marknader och vi tog en båt över floden och fick se den tredje största Buddhan i Thailand. Den var helt enorm!! Vi uppskattade verkligen den cykelturen eftersom de tog oss till ställen i Bangkok som vi aldrig annars skulle fått se. Lite mer icke turistiga ställen. Efter vår tretimmars cykeltur provade vi på att äta grodlår och även lite fishfood. Det var dock så starkt att vi trodde våra munnar skulle brinna upp. Riktig spicy thaimat! Sen bar det av mot det lyxigaste biobesöket vi någonsin har varit med om!! Vi kommer nog inte kunna se på bio hemma i Hibbi längre... Vi köpte VIP-biljetter för ca 250 kr och i det ingick en 15 minuter lång massage, lite loungehäng, en drink, snacks och i biosalongen fick jag och Hanna en soffa/fåtölj som vi kunde ändra till liggposition och vi fick vars en kudde och filt. Det var så bekvämt att vi båda faktiskt somnade haha...

Ett litet café nära vårt hostel serverar riktigt god och billig frukost, så vi har blivit lite av stammisar där nu. Så efter en stabil frukost bar det igår av mot vår vän Taku. Han hämtade upp oss vid tåget och körde oss hem till hans hus som ligger en bit utanför stan. Sen tog han oss till Ayutthaya som är en stad en och en halv timmes bilfärd från Bangkok. Det var ett kungarike för många år sedan. Det existerade från 1351 till 1767. Nu är det en massa tempelruiner kvar och Buddhastatyer och vackra byggnader. Där vandrade jag ich Hanna runt hela dagen. När det var dags att ta oss hem skulle vi (enligt Takus färdbedkrivning) enkelt hitta till minibussarna. Men eftersom det är Hanna och mig vi pratar om så var det inte lika enkelt... Det tog oss lite mer än en och en halv timme att hitta rätt. Gött! Vi blev upphämtade av Taku när vi kom tillbaka till Bangkok och sen spenderade vi kvällen och natten i hans hus med honom, hans fru Wi och hans kollega om också var 19 år. Det var superkul att få träffas igen och få se hur de lever! Och även träffa Takus kollega Raichi som jobbar som assisterande fotbollscoach till Taku. Det var även skönt att få leva lite lyxigt hehe och sova i en skön säng med AC!!

Ni som orkade läsa allt detta, bra jobbat!!! Nästa inlägg kommer nog vara från Kambodja för dit åker vi i eftermiddag!

Peace out!

Likes

Comments

Halloj från Bangkok!

Idag har jag och Hanna hittat oss tillrätta och lyxat till det lite (för en galet liten summa pengar!!). Vi fick en sketen frukost på hostelet, så vi gick ut för en andra frukost på stan, sen blev det en del shopping och en thai massage på det! Vi fick frukosten för 10 kr, två linnen & ett par byxor för 60 kr och en timmes massage för 55 kr. Hur gött?

Gårdagen var som ett stort blurr för oss båda. Vi var helt groggy av jetlaggen, värmen och kulturkrocken. Men idag känns det så mycket bättre så det är skönt! Bangkok är dock fortfarande en extremt stressig stad enligt mig och jag blir ganska trött i huvudet av alla intryck och allt som händer. Samtidigt är det rätt coolt här borta. Det finns gatukök och olika gatustånd över allt (som är galet billiga!!!), en massa tuktuks, bilar & extremt många mopeder som kör hej vilt. Ingen bryr sig om rödljusen här inte. Det är snarare riktlinjer än regler...

Jag ursäktar för dålig kvalitet på bilderna, speciellt på den sista hehe. Men jag var tvungen att ta med den bilden för att visa våra fina outfits när vi fick massage. Vi kände oss som Zlatan.

Likes

Comments

Det blev ett kärt återseende igår i Auckland (förutom att Anton skrämde livet ur mig) och en tidig uppstigning idag för mig och Amanda. Nu är vi äntligen på plats i Bangkok!

Likes

Comments

Obligatoriska Mt. Cook selfies. Som det syns på bilden så hade vattnet en sån galet vacker färg!!

Anton, jag och resten av vårt gäng hikeade upp för Mt. John. Det tog ungefär två timmar. På vägen upp blev det en hel del fotopauser (okej vilapauser är kanske mer rätt ord hehe) med magisk utsikt över Tekapo. Högst uppe på berget var utsiken magnifico. Som ni kan se på bilderna nedan så blåste det galet mycket där uppe. Det kändes nästan som vi skulle flyga iväg.

Just nu sitter jag och Anton på flygplatsen och väntar på att få lämna Christchurch för Auckland där Hanna väntar på oss. Så om bara några timmar kommer äntligen Hanna och jag vara återförenade. Jaaaaaaa!!

Likes

Comments

Queenstown var verkligen en väldigt speciell stad. Man kan göra så galet mycket olika aktiviteter eller så kan man bara ta det lugnt på stranden och mysa runt i staden. Vi hann med båda delarna eftersom vi var där i fem dagar. Det blev även en hel del festande och utelivet i Queenstown är verkligen on top. En kväll startade vi på stranden med utsikt över sjön och bergen innan vi gick vidare till klubbarna.

Jag, Anton och två svenskar som vi reste med gjorde the Canyon Swing. Vi fick välja mellan en rad olika sätt att hoppa på. Man kunde bland annat sitta i en stol och falla baklänges, åka ner för en rutschkana, cykla ut eller hoppa på olika sätt. Vi hade allihopa köpt två hopp och självklart fick jag (väldigt motvilligt) börja. På något vänster så lyckades jag faktiskt hoppa väldigt fort innan jag hann börja tänka på vad vi gjorde! Det går inte att beskriva känslan när man faller fritt - det var bara helt galet.

En pre-Canyon-Swing-bild

Efter vårt Canyon Swing blev jag så taggad att jag bestämde mig för att boka bungyjump också (Det är verkligen ingen billig resa det här). Så dagen efter bar det av mot bungyjumpcentret. Lagom nervösa kom vi fram efter 45 minuters bussresa upp på ett berg. Det var en extremt smal grusväg som slingrade sig upp på berget. Vi åkte en slags gondol ut till plattformen där vi sen skulle hoppa. Det går inte heller att beskriva känslan före, under och efter hoppet. Jag kan bara säga att jag var livrädd. Helt fullkomligt skräckslagen. Men det är det coolaste jag har gjort!

En "we survived the bungy selfie"

Sista dagen var vi lagom slitna efter alla adrenalinkickar och alla utgångar så det blev en lugnt dag. Lite minigolf med vårt mysiga gäng, pizzakräng och sen en hel del sömn, vilket var väl behövligt. Därefter var det tack och adjö till Queenstown!

Likes

Comments

Tillbaka i "Windy Wellington"!

Jag kom hit den 20:e och lämnar imorgon bitti igen för att åka en tio timmar lång bussresa upp till Auckland, där allt började för nästan exakt två månader sedan. Två månader!? På ett sätt känns det som att jag precis kom hit men när jag tänker på allt jag har varit med om känns det nästan ännu längre.

Under dagarna i Wellington har jag helt ärligt inte gjort många knop men det har varit rätt gött. Ännu mer gött var det att kunna sprida ut mina saker på golvet här, hehe. Annars är det att föredra att ha alla grejer kvar i ryggsäcken om man ändå drar vidare nästa dag.

Barhäng, kaffedejt, mycket strosande i stan, kortspel, skypeande, misslyckat filmförsök och lite annat smått och gott har förgyllt mina dagar här. Vad som inte var så smått men definitivt gott var mina sötpotatispommes som jag provade på igår, mumsfilibabba!!! Kände mig lite tvungen att äta fish & chips åtminstone en gång när jag är här - det är ju trots allt lite av en nationalrätt...

Nu är det bara några få dagar kvar på Nya Zeeland. Jag är väldigt nöjd med min tid här, men jag hade inte velat stanna längre. Vissa stunder har varit tuffa och allt går inte alltid som man har tänkt, men när jag nu i efterhand ser tillbaka så inser jag att mycket varit lärorikt. Många upplevelser jag har haft har däremot nästan känts för bra för att vara sanna. Alla människor jag mött och all den vackra natur Nya Zeeland har bjudit på har verkligen gjort avtryck.

Helt ärligt kan jag inte säga att jag älskar landet. Naturen är nog bland den vackraste i världen och människorna är vänliga, men för att det ska vara så där extra bra enligt min uppfattning, behöver kulturen vara lite mer intressant. När jag är utomlands älskar jag att ta del av andra traditioner och maträtter, och helt enkelt uppleva något annat än vad jag är van vid.

Missförstå mig inte - Nya Zeeland är värt ett (eller tre) besök. Hur som helst, nu ska jag åka upp till en utkiksplats med en roomie för att se Wellington från ovan, i kvällsljus. Hörs senare!

Likes

Comments