Funderar lite. Inte på att skriva uppsats som sig bör, men på annat.


Folks systrar och pappor och andra kära får cancer, Alzheimers, MS, krockar med bilen eller lider av schizofreni, och vi fokuserar mest på the Kardashians? På grannfamiljens nya veranda. På kollegan som måste informera Facebook om sina mysiga kaffepauser. 17 gånger om dagen, varje dag. (Det är i och för sig jävligt enerverande).

Men jag förstår inte. Nog för att man måste få distansera sig med ytligheter för att överleva. Fundera över vilket läppstift som ska inhandlas härnäst, sura lite för att man gått upp tre kilo, renovera altanen och sådant. Det är okej, det måste man få fokusera på. Det kan ge glädje och göra saker lite enklare. Men när man börjar tro att det är det fundamentala här i livet, det som gör oss lyckliga, tillfredsställda, då måste man ta ett steg bakåt. Har man inte den distansen till the Kardashians, som fick oturen representera alla distraherande oviktigheter, då är det viktigt att försöka skaffa sig den. Annars kommer det en dag när det är ens egen mamma som får en knöl i bröstet, och så har man mellan renoveringar och lipfillers råkat försumma all tid med henne som kunde ha varit.

Det är okej att testa lite botox, skvallra om hur fult chefen klär sig och att känna sig exalterad över nya tapeterna. Det är till och med sunt och fint att man kan göra det, tror jag. Men jag tror också att det är viktigt att, precis som man gör med en kamera för att hitta rätta skärpan i stunden, ha förmågan att kunna zooma ut och in för att få till en okej fokus.

Sedan ska man inte umgås med människor för att de en dag ska dö och försvinna, det tycker jag inte. Det ansvaret kan man inte bära. Ibland får man välja bort och kanske till och med välja ut en icke biologisk liten familj som funkar i vardagen. Eller kan man välja sina katter som familj. Eller fotbollslaget. Eller kanske en idol (Kim Kardashian är ju mångas), om man väljer det. Bara man inte glömmer de stora dragen. Det som man minns och gläds åt och kommer att sakna så det värker den dagen man står och ska välja ut musik till pappas begravning. Bara man inte lagt all sin vakna tid åt att oroa sig för vad grannarna ska tycka om nya fälgarna eller om man kommer ha råd till den årliga Thailandsresan. Så man inte livet ut vältrar sig i sorgen över att aldrig få bli Voguemodell.
Man får göra detta. Man behöver få göra detta. Det gör vi alla. Bara man mellan dessa aktiviteter zoomar ut och ser de stora dragen.

(Då ser man inte pormaskarna på näsan heller).

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Har länge sneglat på den där boken. Så vid ett av mina många biblioteksbesök kom jag att tänka på den igen. Den fanns inne, så jag lånade hem den. Trots andra parallella projekt (meningslösa googlingar och mycket choklad) så tog det endast två kvällars läsning att ta sig från pärm till pärm.

Hur var den?

Jo, hon verkar vara en person i min smak, den där Amoruso. Lite motvalls, bitter, och har en skön självdistans. Hon startade sitt (vad kom att bli ett) klädimperium när hon satt på sitt jobb som id-kontrollant i en högskoleentré genom att sälja några plagg på Ebay. Därifrån växte det. I boken pratar hon (kan man prata i en bok?) om hur hon kontinuerligt fick utöka både lagerplats och kompetens för att hålla tempot med det växande företaget. Jag uppskattar att hon inte på ett fånigt sätt påstår att alla och vem som helst kan bygga ett imperium bara man visualiserar ett, utan kan stå med bägge fötterna på jorden samtidigt som hon uppmuntrar oss läsare att jobba hårt.

Många gånger är hon vitsig också. Bjuder på sig själv. Den är lättläst och läsvärd.

Läs.


Likes

Comments

Nu får det ändå vara dags. Jag har en mycket dålig ovana (vad är det ens för uttryck? Antingen är det väl en dålig vana eller är det väl en ovana? Har aldrig förstått detta) att fundera tills hjärnan är mycket nära att implodera. Nu behövs en kanal att ventilera dessa funderingar på. Tack mig själv för att jag äntligen skaffat mig en sådan.


Ventilering nummer 1:

Det finns inte mycket som slår en viss typ av hemmakväll. En där man rotar i lådor efter värmeljus och tändare, letar fram ljuslyktor och får åtnjuta det varma ljus som fladdrar i den lilla lägenheten. Äntligen fick ljusslingorna som inhandlades på Ikea sin efterlängtade upprättelse. Muttrandet och svordomarna under halvtimmesprojektet att få upp dem på väggen. Högt uppe mot taket, så rummet kan få kännas lite rymligare. Ena änden uppe. Bara andra halvan kvar. När andra halvan och änden är på plats går det två sekunder och så trillar fanskapet ner igen. Upp med den igen och då rasar givetvis nästa ner. Muttrande och svordomar. Men nu. Nu sitter slingorna där och lyser med sin hemtrevliga närvaro. Jag ligger i sängen och knaprar pizzariskakor tills sängen förvandlas till vad som känns som en sandstrand av ganska grovkorniga små korn. Kliande småsten som luktar pizza. En god bok också. Det är mysigt nu. Jag har det bra. 

Vad tycker ni? Känns det jobbigt att vara hemma själv en fredagkväll? Som ett misslyckande? Känner man sig ensam? Berätta.

Likes

Comments