Jag är så tacksam över alla fina komenterar och allt stöd jag får från min oroligt fina omgivning men när jag får höra att jag är stark och klarar detta så vill jag ba falla ihop och gråta..
För att för mig så känns de som att hela världen går under, jag faller isär sakta men säkert och folk säger att jag är stark.
Om jag var stark skulle jag inte blivit alkoholist, då skulle jag inte falla för de gift som förstört mitt liv, och jag skulle verkligen inte leva med depression och ständiga ångestatacker.
Dem som är starka de är mina nära och kära.
Ni har varit med och sett min resa,mina med och mot gångar, men ni ger aldrig upp på mig, inte ens när jag gett upp mig själv.
Fast jag stänger av och blir känslokall så tar ni det lugnt och stöttar mig till att bearbeta det jag känner. Tack vare er så växer jag efter varje gång jag faller, för ni lyfter mig högre än jag varit innan.
Det är STARKT
utan er så hade jag inte funnits idag,är så tacksam över allt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag åkte till Beroandeakuten för en vecka sen, för jag känner att jag kommer när som helst supa ihjäl mig själv eller slå ihjäl någon.
Mitt beroende går i perioder men nu är jag på botten.
Jag känner sån grov jävla ilska, känner mig så sviken av livet.
Och de är för att jag inte kan få känna den där känslan, jag kommer ALDRIG få känna mig berusad igen utan att ha gjort fel och sen behöva leva med ännu mer ångest och skuld.
Kommer aldrig mer få känna den känslan som är de absolut bästa jag vet,den känslan jag skulle nästan göra vad som helst för att få känna... Och de gör mig så jävla ledsen. De krossar mig verkligen.
När jag tänker på det så får jag en klump i halsen, får svårt att andas och de känns hopplöst. Får en sån obeskrivligt obehaglig känsla i hela kroppen som bara skriker nej.
För att fast att jag inte kommer använda mig av alkohol , så styr de fortfarande hela mitt liv. Det styr mitt hela humör och alla mina känslor.
Och vart jag en vänder mig, oavsett dag så blir jag ständigt  påmind om alkoholen.

Och detta ska jag leva med,resten av mitt liv, och de ska vara värt smärtan på något sätt eller?

Jag hade en tid på ett nytt beroendecentrum igår, men jag gick inte dit.
Jag klarar inte av det längre. Jag vill inte sitta och förklara hur patetisk jag är som inte vill leva utan alkoholen, hur jag ständigt tänker på att sticka iväg och bara supa och aldrig komma tillbaks, hur jag blir känslokall och skiter I allt för att jag inte orkar känna och hur de leder till ångestatacker när alla känslor bubblar upp samtidigt,  hur jag går till min Brors rum och tar hans alkohol i handen och bara sitter och asbölar, hur jag skulle kunna göra precis vad som helst för att de ska vara okej för min omgivning att jag börja dricka igen.... hur jag helt enkelt inte känner någon mening med skiten längre.
För jag vet vad jag kommer att få för svar.
Och jag tror inte på dem svaren längre.
....
5 månader sen jag drack..

Likes

Comments


Det känns som att jag har ett gift i mig, ett gift som sliter sönder mig inifrån, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder smärtan är kvar . Smärtan som sliter sönder mig,krossar mig helt och sen kastar ner mig på botten igen .... 

  Och det som är värst av allt är att jag vet att det finns något som tar bort alla min smärta, men det är samma sak som gett mig allt dessa lidande.

Jag ångrar nästan aldrig saker jag gjort här i livet, för gjort är gjort. Men jag ÅNGRAR som fan att jag ens smakade alkohol.

för den har förstört mitt liv

Likes

Comments

Jag är svag för dig, för du gör mig stark

Du är bra för mig, ändå förstör jag allt

Du har sönder mig, fast du gör mig hel

Det känns så rätt, även om allt som vi gör blir fel

Jag är slav för dig, jag gör vad som helst

Allt för att va' med dig, kan aldrig dra en gräns

Jag har tappat greppet, vet inte in och ut

Vi kan ha trampat snett men det här är sinnessjukt

Jag vill älska dig, och jag vill slå ihjäl dig

Vill ha dig ur mitt liv, men nånting står i vägen

Och jag gör allt för att behålla förståndet

Men jag har fastnat i ett beroende som håller mig fången

För du är alkohol...


Alkoholen förstörde allt, ingenting jag trott på eller stått för fans kvar när alkoholen togs ifrån mig, Om jag ska vara helt ärligt så vet jag inte om jag fanns kvar, jag ville inte vara kvar iallafall. 

Men där var jag, utan de enda som kändes rätt. Med alla mot mig,ingen som förstod, ingen som förstod att jag inte ville leva vidare utan detta rus. 

Blev satt på mediciner som skulle dämpa ''suget'' som dem kallade det, men de var aldrig något sug,det var ett begär,det var något som krävdes för att jag skulle kunna fortsätta, det var som att vara ständigt hungrig och veta  att om man inte äter så dör man. Det blev inget dämpande på känslorna jag kände iallafall och då satt dem mig på ett AA möte. Det är en kväll jag aldrig kommer kunna glömma. 

Jag kommer in i ett rum med ungefär 15 personer , medelåldern där är ungefär 40, jag tittar skeptiskt på alla och sätter mig på en av stolarna som står i en ring. Sen ställer sig alla och jag med och alla tar varandras händer och börjar läsa upp några ord,och jag försöker hålla minen, men tänker att dem alla är ufon och att jag inte har ett skit gemensamt med dem här idioterna. 

När dem haft sin ramsa i kör så sätter sig alla och så välkomnar en man mig som är ny, sen blir det tyst en stund innan en gubbe i hörnet säger ''Hej,jag heter Lars och jag är alkoholist'' Alla svarar i kör ''Hej Lars''. Jag asgarvar inombords och försöker verkligen att hålla masken, för de var ju precis som på tv, och där satt jag och slösade min tid på ett jävla skämt. 

Sen började Lars berätta en historia, han berättade hur alkoholen gjort så han förlorat sin fru, hur den tog allt ifrån honom och att han är så glad över att han varit nykter i fem år. Sen började nästa person, för varje person som sagt hur länge den varit nykter och är lycklig så fick jag bara ännu större klump i halsen, i bröstet, ångesten bara växte. 

En person berättade att man försöker lura sig själv att man ska kunna dricka normalt men att det aldrig kommer gå, för att vi är alkoholister och faller tillbaks direkt, att vi har en relation till alkoholen som aldrig kommer kunna fungera, då börjar tårarna rinna längst mina kinder, det gick inte att hålla in längre och det började bli tungt att andas, ville bara ut därifrån. 

Jag satt stum, helt förstörd, för sättet några beskrev alkoholen på, deras relation till den,hur dem kände till den, stämde exakt in på mig. Dem kände till känslan av att inget var lika bra,känslan av att få försvinna bort, känslan av att vara villig att ge upp allt annat för alkoholen,Känslan att det man vet är så fel är det enda som någonsin känts rätt. 

Jag blev så arg och började direkt försöka hitta olikheter mellan mig och dem, för jag var inte alkoholist, jag kulle kunna dricka, jag måste kunna, fast jag visste att de aldrig skulle funka så.

Sen blev det min tur i ringen att prata,  ''Hej, jag heter Ida... jag stannar där och alla tittar på mig en stund innan dem svara ''Hej,Ida''  i kör och sedan väntar på att jag ska berätta något. Nu är klumpen i halsen så stor att de känns omöjligt att få ut ett ord.

Jag sitter med tårar rinnandes från mina kinder och tittar på han som välkomnat mig till mötet och det enda jag får ut är ''jag vill inte leva utan alkoholen'' och bryter ut i gråt, nu får jag försöka hämta andan. Alla är tysta en stund och sen fortsätter nästa person med sin historia.  Efter mötet kommer det fram flera stycken som säger att de bara är jobbigt först och att jag kommer klara det här och att dem gärna vill att jag kommer på nästa möte.

Jag kommer från mötet utan någon som helst hopp i kroppen, allt jag känner är ångest och hopplöshet.Vad skulle jag ta mig till? Jag var väll inte alkoholist, jag ville inte sluta som dem,utan familj,utan någon att lita på, men ville inte vara nykter, jag kunde inte vara nykter. Jag gick aldrig tillbaks på ett till möte...

Ett år har jag varit nykter nästa vecka, de har varit de jobbigaste året i mitt liv, har känt mer under det här året än vad jag känt tidigare i hela mitt liv. Från att stå där efter att alkoholen tagit allt från mig så har jag nu mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag är lycklig på riktigt, jag känner på riktigt. Jag var tvungen att växa upp, från ingenting till någonting. Och jag är så otroligt stolt över vart jag kommit. 

Självklart finns de stunder då jag faller tillbaks i mitt gamla tänkande men jag  har så fina människor som håller mig uppe, som påminner mig om hur långt jag kommit.

Jag önskar ofta att jag skulle fungera med alkoholen, men jag vet att det aldrig kommer gå och jag har accepterat de nu och därför är jag starkare än någonsin. 

Så redo att få leva på riktigt och längtar tills dagen då alla tankar är borta, då de inte ens finns en längtan. 


Likes

Comments