Den här lilla elaka filuren kan vi kalla för matmonstret.
Jag har alltid ritat mitt monster så för då blir det mer konkret och lättare att avskilja från sig själv och att ta på.
Det är en elak liten filur vars drivkraft är att sno energi och göra en deprimerad. Den jublar varje gång jag fegar ur pga. rädsla eller någon dålig tanke.

Så hur uppstod mitt matmonster?
Jag har alltid sedan jag var liten fått kritik kring mat. Att man inte får slänga mat på tallriken för att det är dåligt för miljön. Man ska vara duktig och äta upp maten. Jag åt på en restaurang med familjen när jag var liten och fick kritik över mitt matval för att jag valde "alldagligt" matval när vi väl åt på en restaurang. Men jag var liten och jag älskade ärtsoppa och pannkakor så jag förstod inte varför jag fick kritik. Jag valde bara det som jag gillade.


Det här med att jag inte fick slänga maten ledde till att jag i vissa situationer tvingade mig själv att äta upp maten och tugga på den äckliga massan i munnen. Ibland så mådde jag illa när jag försökte tvinga i mig maten.
Jag fick ångest när jag slängde mat och hemma så försökte jag gömma att jag slängde maten i kompostpåsen och fick ännu mer ångest när jag blev avslöjad.

Alla dom här händelserna som jag hade kring matsituationen när jag var liten gjorde att jag utvecklade en rädsla av att gå på restauranger osv. Så själva monstret är en samling av alla dåliga tankar, kritiska matröster och rädslor som jag hade kring matsituationer.

Matmonstret sa:

Du kan inte äta på restauranger du som är så liten, du kommer inte att hitta något som du tycker om. Det var en stor del av min restaurang rädsla. Det var inte själva byggnaden som jag var rädd utan själva matsituationen.
Även om du inte hittar något som du kommer att tycka om så kommer du att tvingas slänga mat/lämna kvar mat för att du inte orkar äta upp. Och då har du betalat pengar i onödan när du slänger bort halva portionen för att du inte orkar äta upp.

Eftersom att jag inte åt så mycket, har alltid varit liten i maten. Så blev jag hungrig på natten så jag hade en rädsla för att sova över hos andra också pga. min natthunger. Hemma så smög jag oftast upp och tog en smörgås, en banan eller ett glas fil.

Det var nog restauranger som var min största rädsla för matsituationen och den kritiken för maten som faktiskt avtog med åren blev jag van med. Och mina föräldrar har alltid jobbat mycket så jag har alltid fått ta mat själv när jag var hungrig.

Monstret vann över mig i vissa situationer och hindrade mig ifrån:
Jag undvek att sova över hos kompisar för att jag var rädd för att bli hungrig på natten och var inte helt bekväm med matsituationer. Jag var som sagt rädd för att matsituationen på restauranger så jag fikade inte med mina kompisar och bangade en klassmiddag på pizzahut som klassen hade vunnit men matmonstret var för stort och starkt så jag kunde inte gå. Jag var rädd för Subway så alltid efter krogen så sa jag kan vi inte ta donken. Jag var hypokondriker om att bli hungrig, vilket jag blev ofta. Så om jag åkte bort eller något så försökte jag alltid att ha mackor eller något ätbart i min ryggsäck som en trygghet för mig och för att lugna mina tankar. Det är inte alltid kul att fråga i tid och otid om man kan få något att äta.

Tog studenten 2012, så det var några år sedan som jag kämpade med matmonstret.

Hur gjorde jag för att bli av med matmonstret?
Det är en lång process beroende på hur intensiva känslorna är och hur stort monster man har. Jag är en sån som alltid har haft nära till känslor och sånt. Så för mig var det sjukt mycket tårar och känslor.
Min skolkurator sa att jag skulle börja med att slänga lite mat varje dag i skolan. (Jag hade ångest när jag slängde mat.) Slängde en halv pan pizza hos min kompis förut fick ångest länge över det. Så jag skulle som sagt slänga lite mat varje dag, kasta maten i kompostpåsen och föreställa mig att det var ett monster där nere som fick maten över sig och ropade hjälp. Varje gång jag slängde maten och inte fick någon ångest så var det 1-0 till mig vs matmonstret. Och varje gång som jag tog poäng så krympte matmonstret lite.

Jag och min kurator diskuterade och pratade mycket om matmonstret och tankarna. Att man ska vara kritisk till sina egna tankar som går runt i huvudet på rutin. Som man inte helt vet att man har där. Som jag skulle aldrig kritisera min kompis för hennes matval eller ge elaka kommentarer om mängden hon äter och sånt. Men mot sig själv så är man hur dum som helst.

Så genom småsteg kom jag långsamt över monstret. Man måste inse att tankarna inte är realistiska och sånt. Varje gång jag fick en tanke som "nämen slänger du mat igen, vad dålig du är!" så kunde jag tänka att det bara är monstret som talar och inte jag. "Titta du orkar inte äta upp maten!"- monstret som talar. Så vid varje mattanke som uppstod så var jag medveten om att det var monstret som talade och alltså inte jag. Och la jag mycket energi på den tanken eller undvek situationen för att lindra tankarna eller min rädsla så växte sig monstret starkare. Och varje gång jag gjorde något som jag normalt sätt brukade få ångest över men inte fick det så fick jag ett poäng.
Jag skrev ner t.ex. veckans händelser kring mat och sånt och sen så utvärderade jag och min skolkurator det och markerade där jag fick poäng och blev lite starkare och dom gångerna som monstret hade vuxit sig lite starkare. Ibland så gör man framsteg och ibland tar man ett steg tillbaka. Men huvudsaken är att man inte slutar kämpa.

Det är som sagt en lång process och det är faktiskt först efter gymnasiet som jag verkligen hade smält typ allt och vågade gå till restauranger.

Nu efteråt så har jag vågat äta både på Pizza hut, subway och andra restauranger. Jag vet hur jag ska hantera mina tankar och oroar mig inte för dom längre. Om jag ska iväg så brukar jag fortfarande ha lite mackor i ryggsäcken och sånt. Men det tycker inte jag är några problem och det påverkar ingen annan än mig. Det är skönt att inte behöva begränsa livet för att jag är rädd för restauranger. Så nu är jag mycket friare och kan äta på restaurang med mina kompisar. Och det finns numera ofta möjlighet att ta med överbliven mat till form av en doggy bag. :D

Du får tycka vad du vill om monster metoden, men det är det bästa som jag har fått med mig av alla som jag har pratat med och kuratorn som jag hade på gymnasiet är det som har hjälpt mig mest. Jag har inte hittat någon som är lika bra som henne eller som förstår mig lika bra.

Pröva gärna monstermetoden om du känner för det, men det kan vara en lång process så man måste kämpa länge.
Matmonstret är besegrat men tyvärr så uppstår nya problem och jag har ett nytt monster i huvudet. :( Har nog inget speciellt som jag kan döpa det till. Men kommer att skriva mer om det sen. :)

Kram från nyponsoppan. :)

Likes

Comments