Jag var inte som alla andra. Jag har en handled som är kortare än den andra för ett av benen i min handled hade slutat växa. Och det ledde till att min handled blev sne och jag fick ont. Så sista året på gymnasiet så operarede jag den dom tog ben ifrån min höft och satt in i min handled och satt fast med en titanplatta och småskruva. 

​Jag har levt med mitt handledsproblem sen typ årskurs fem. Den är fortfarande kortare än den andra typ två centimeter. Och handleden påverkade tillväxten av mina fingrar så dom är också nästan en halv centimeter kortare än på den andra handen. Men fingrarna är inget som man lägger märke till. Men eftersom att min arm är kortare så ser handleden bredare ut än min andra arm som är vanlig. Jag får ont i armen ibland för att den är kortare och det blir en extra belastning ibland. 

Jag undviker att göra armhävningar och att träna mina armar för jag gillar inte att ha ont i armen. Det är jobbigt att prata i telefon för länge eller bara göra vissa saker som kräver att man använder mycket armar. Jag fick en summa pengar av mitt försäkringsbolag för mina journaler och mitt ärr i alla fall. Det är bra att jag är liten i allmänhet så man inte lägger så mycket märke till min handled/arm. Läkarna vet inte varför det blev som det blev.

Men det är som det är. Jag skulle önska att jag kunde berätta för den lilla flickan som jag var att det var okej att vara annorlunda. Så många gånger jag har försökt att dölja min arm eller mitt ärr. Så många gånger som jag har haft ångest över den. Så många gånger som jag har önskat att jag kunde vara någon annan någon frisk och vacker person. I början när jag gick på krogen så hade jag alltid småkoftor på mig för att dölja min arm. Jag har en tvångstanke på förskolan om att jag inte kan visa mina armar. Jag hatar mina armar. Våga vara dig själv. 

Jäkla piss det här inlägget skulle bli typ inspiration och så tänker jag på att jag förmodligen måste ha kortärmat på mig på max hamburgare jobbet för dom har korta jobb kläder. Aja. Men min poäng är att våga vara som du är. Våga vara dig själv. All den tid som man lägger på att låtsas vara så bra och perfekt. Det är bullshit. Våga visa vem du är och stå för det. 

Mina närmasta vänner vet om min handled och jag känner mig trygg i T-shirt framför dom. Våga vara dig själv och sluta hata dina armar trots att dom är smala och sluta tänka på din handled. Det positiva är att jag vågar vara utan kofta på krogen i alla fall. :) stå för den du är vännen du är vacker precis som du är.<3 

All energi som du har lagt på att dölja det när du var liten och sånt lägg det på ditt självförtroende istället och äg dig själv!! Det finns bara en som du vännen och du är jättebra precis som du är . <3

Man är den man är och hur mycket man än önskar att man vill vara någon annan så är man den man är. Man har den kroppen som man har det skelettet som man har. Så sluta önska att bli någon annan jobba med det du har och gör det bästa av det istället!! <3

Du är inte värdelös fast du inte har en kropp som är "hel och vanlig". Du är inte ful trots ärr och vrister. Vem du är ligger inte i någon nu tänker jag skriva jävla. 

Vem du är ligger INTE I NÅGON JÄVLA HANDLED ELLER I ETT ÄRR. Den du är finns i din personlighet och i ditt hjärta. <3 Låt ingen inbilla dig något annat. 

Du är du och du är prefekt som du är. Du kan bli älskad trots dina "brister". Man har bara en kropp. Own it!!<3

Så våga visa det "operfekta" mina vänner. Så till den lilla flickan som jag en gång var som var osäker och ängslig på hur hon skulle dölja sina läkarbesök för sina klasskamrater. Jag önskar att du hade haft modet att stå upp för dig själv och varit självsäker istället för att få mamma att skriva falska tandläkar besöks lappar. Det kunde egentligen vara så enkelt att säga att du skulle till läkaren och inte ville berätta varför. Du skulle ha stått på dig. Jag kramar den lilla om den lilla flickan som jag en gång var och ger henne den största självförtroende boost:en som jag kan skänka. 

​Det här är till er läsare som har några "skönhetsfel" eller dåligt hy eller något "hemligt"  "fel". Jag ger er världens största självförtroende kram!! Vad det än kan vara så är ni vackra mina vänner!! <3 Vackra starka och värda att leva!! Låt ingen trampa på er!! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du klarar det här vännen. Jag vet att vuxenlivet är en chock för dig och att världen är hemsk när verkligheten slår till. Jag vet att livet känns mest som en evighet jakt på pengar för att hålla sig vid ytan. Men en dag så kommer du att hitta det fina vännen. Livets fina är där ute någonstans.

Jag vet att du förlorade din älskade katt och jag vet att du känner dig ensam. Men livet har en plan för dig och du får börja fundera på en plan för din framtid. Sätt upp mål vännen för livet har så mycket mera att ge än sorg dåliga känslor och jakten på pengar. Jag lovar att livet har bra saker att ge också. Så fortsätt kämpa vännen.

Fortsätt även när du vill ge upp och även fast det känns tungt. Fortsätt vännen så kommer det fina i livet så småningom. Blicka framåt.


Likes

Comments

Den vackra reaktionen på News Flash och när en tanke slår till...

Du lever i det förflutna vännen. Varje gång du mår dåligt så tänker du det har alltid varit så. Du tror att du alltid har varit värdelös och haft ett meningslöst liv. Det inre barnet som är i chock är i en vuxen kropp nu som är i chock över vuxen livet och bitter över att allt kostar pengar. Du behöver mogna? Vet inte om det är mognad eller vad det är. Jag är bara sur och bitter på livet.

De som har varit har varit och sen så har jag bara rullat in i vuxenlivet utan att vara beredd på något. Ingen har berättat saker för mig. Livets förändringar har bara ploppat upp liksom. Baam du bor hemifrån och Baam allt kostar pengar och man måste laga mat och handla osv. Jag har ingen aning om vad jag har förväntat mig av livet jag har aldrig haft någon aning. Allt bara funnits där och varit helt clueless. 

Och man ska inte förvänta sig något av livet man ska kämpa tills man har det som man vill... Men hur kan man kämpa när chocken är kvar? Jag vet inte ens om det är en chock eller bara bitterhet. Jag är på antidepressiva så jag kan inte ta på vad det är helt. Men det är något inom mig något som gör mig ledsen och tycker att saker känns jobbig. Vet inte om det är för att saknar min älskade barndomskatt eller bara känner mig övergiven.

Jag har aldrig varit beredd på något. Hade ingen aning om att jag kunde bli 24 år och sitta i en egen lägenhet och vara ett frågetecken? Jag brukar trösta mig med att oavsett vad som händer så är jag fortfarande kvar. Men ibland så är det inte tillräckligt man måste egentligen kämpa också. 

Men jag hatar bara allt. Jag hatar hur hela mitt liv har varit!!! Du måste släppa det förflutna vännen du är bättre än det förflutna. Kanske men bättre och bättre spelar ingen roll. Jag önskar bara att jag hade vetat om lite. Eller bara att någon hade pratat med mig mer om livet. När man aldrig var förberedd på något.

Om jag inte var förberedd hur kan jag då var stark och modig i livet när allt kommer som en chock? Jag vet inte vad jag ska göra men jag är på okänd mark och livet är läskigt.

Jag tänker att jag är vuxen nu och det borde inte komma någon mer stor chock i livet om jag inte skaffa barn.

Likes

Comments

Jag fyndade en awesome ögonskugga paljett på rean. Tydligen så ska man kunna göra awesome smoky eyes med den. Jag brukar vara dålig på smink so wish me good luck. Men det finns tydliga instruktioner på baksidan så jag borde lyckas. :)

Men jag tänkte skriva det här inlägget till den lilla ångestfyllda flickan som jag en gång var. Som oroade sig över skolavslutningar klänningar smink och håret. Som kände sig ful och dålig. Dålig för att jag sög på smink dålig för att jag hade fula kläder. Dålig för att jag hade fullt hår.

Jag tänkte faktiskt inte steget längre då, att jag kunde söka på Youtube om hur man sminkar sig eller om olika håruppsättningar. Men samtidigt så var det inte lätt att vara jag när jag växte upp.

Jag blev ifrågasatt och fick kritik för det mesta. Skulle helst inte ha tofsar i håret för det sliter på håret. Varför ska du handla en ny klänning eller en ny tröja när du har många? Men nästan ingen som jag tyckte om.

Mina känslor har aldrig blivit prioriterade, jag har aldrig blivit prioriterad. Ingen ville typ få mig att växa som person eller brydde sig jag har bara varit en unge som funnits där och fått kritik klagomål över mig och ingen har brytt sig.

Ingen har engagerat sig i mitt liv och när dom gjorde det så blev det bara fel. Jag har alltid blivit missförstådd. Jag har inte varit en komplicerad unge men jag har alltid tänkt mycket.

Så till den s.k. Fula lilla tjejen. Vuxna jag finns där och sätter på lite lagom med smink och hjälper till att hitta en fin klänning och fixar håret.

Vuxna jag stöttar lilla jag i personlighetsutveckling och pushar med intressen osv. Hjälper lilla jag att hitta något intresse i livet och lite livsglädje. Något som lilla jag kan utveckla och bli bra på.

Vuxna jag är den där lugna bra förebilden som jag inte hade som har koll på livet och tiden. Som planerar tiden så att det inte blir stress till någon kurs eller något.

Vuxna jag tar hand om lilla jag så att livet blir lite bättre. För det är inget som jag trodde när jag växte upp. Vuxna jag ger en positiv feedback som slår bort alla klagomål och kritik och alla negativa kommentarer.

Vuxna jag hjälper den lilla flickan att bygga upp sin självbild och sitt självförtroende. För den lilla flickan är värd att bli älskad. <3

Tjejer liksom som köpte många tröjor för att typ kunna byta varje dag. Men det är okej att ha samma tröja två dagar osv. Det är okej att ha samma festkläder så nu i vuxen ålder så skiter jag i det där.

Smink är inte viktigast i livet men såklart att man vill vara lite extra fin och uppklädd ibland. :)

Man ska släppa sitt förflutna och gå vidare men jag kan inte det om jag inte har bearbetat allt. Och det går inte när man har en gråtande liten flicka inombords. Så därför måste vuxna jag hjälpa mitt inre barn. <3

Likes

Comments

Det här är till den lilla flickan som jag en gång var som hatade sig själv. Som tyckte att hon var ful och att allt var fel på henne.

Till den lilla flickan som stod i badrummet och granskade sina finnar och den svåra aknen i ansiktet. Till lilla tjejen som jag en gång var som önskade mer än allt att jag skulle bli fin lång och lika bra som alla andra och ha lika fin hy som dom och hår.

Till den lilla flickan som var missnöjd med allt med sig själv och bara såg fel på hela kroppen och allt.

Till den lilla flickan som stod och kollade sig själv i spegeln och tyckte att hon var så ful och fula kläder, fult ansiktet fullt med akne, smala beniga armar... Som tyckte att hon nästan var den fulaste varelsen på jorden...

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som jag hatade mig själv och min kropp. Jag blir ledsen när jag tänker på alla dom gångerna som jag letade fel och kritiserade mig själv och mitt utseende.

Alla dom gångerna som jag jämförde mig med andra och tyckte att jag bara var liten och ful. Dom hade det bra och där var jag med en ful liten kropp och fult utseende...

Jag måste sluta hata mig själv och min kropp... Jag måste sluta vara så hård mot mig själv... Måste sluta leta efter perfektion.... Jag önskar att jag kunde berätta för den lilla flickan att hon är en jättefin söt liten tjej.

Att bara förmedla att man inte ska hata sig själv och ge positiv feedback. Och berätta att allt inte handlar om utseendet. Jag önskar att någon kunde sagt att jag var fin istället för all kritik som jag fick för smalhet m.m.

Till den lilla flicka som aldrig tyckte om sig själv. Tusen kramar på dig! Du var fin även när du inte kände dig fin. Din kropp är och har alltid varit jättebra den är inget att hata.

Du har alltid varit en söt liten tjej och kommer alltid att vara det. Att vara kort och liten är sött inget annat, inget negativt och dåligt alls. Du var så mycket finare och bättre än vad du trodde. <3

Sluta vara kritisk mot dig själv, du ser bra ut vännen. Du är jättefin och har en fin kropp . <3

Likes

Comments

När jag var liten sa folk att man inte ska äta sent på kvällen för att då blir man tjock osv. Att det inte var "normalt" att äta runt midnatt för att man var hungrig igen.

Jag önskar att folk hade hjälpt mig istället. Gjort någon kvällsmacka eller berätta att det är okej att vara hungrig. Ångesten alla dom gångerna när jag var liten och försökte smyga till köket så tyst som möjligt och ta något som gick snabbt att äta för att allt jag vill göra var att sova egentligen. Men hunger stör sömn så jag kunde inte sova. Man sover inge bra på tom mage.

Så vuxna jag stöttar den hungrig lilla flickan som jag en gång var som smög till köket för att hitta något som gick så fort att äta som möjligt. Eller någon brödskiva som jag kunde smyga in till mitt rum och äta i lugn och ro. En gång hittade jag torra brödskivor i en av mina lådor.

Så vuxna jag mäter upp lilla jag i köket och berättar att det är okej att bli hungrig. Att det är okej att vara hungrig och äta även om klockan är mitt i natten. Berättar att det inte är något fel med att bli hungrig ofta.

Vuxna jag kramar om lilla jag och gör en god kvällsmacka. Vi äter den tillsammans och så somnar lilla jag gott hela natten . <3

Det är okej att vara en hungrig typ med hög ämnesomsättning. <3 Det är okej att ha svårt att gå upp i vikt och att vara smal. Alla är olika. <3

Likes

Comments

Till mitt inre barn. Till den unga lilla flickan jag en gång i tiden var.

Jag önskar att jag hade haft erfarenheten av livet som jag har nu så att jag kunde ha stöttat mig själv. Jag önskar att jag inte såg alla fel på mig själv som jag såg när jag var liten.

Jag önskar att jag inte trodde på alla ord som folk sa och alla elaka tankar i mitt huvud. Jag önskar så att jag hade vetat det som jag vet nu så hade det kanske varit lite bättre.

Men eftersom att man inte kan ändra det som har varit så är allt jag kan göra nu är att försöka förebygga så att andra inte tror det som jag trodde om mig själv osv. Förebygga så inte andra går igenom samma sak.

Jag önskar att jag hade haft en stöttande förälder som hade pushat mig till olika fritidsaktiviteter och sånt. Visst mina föräldrar ställde upp och mamma sa att jag fick börja i vad som helst och hon skulle betala osv. Men jag tänkte inte något mer på det.

Jag prövade på badminton en gång. Mina föräldrar följde med... Men det är inte lätt när man är hypokondriker i sina tankar. Det är bästa sättet som jag kan beskriva mina tankar på. När tankarna bara snurrar runt och fullt med ångest och grubblerier och sånt. När man bara vill fly osv.

Så jag ville dra mig ur men mina föräldrar sa nej för vi hade åkt till badmintonen så då fick jag lov att pröva på i alla fall. Det gick bra och det var väl lite kul men jag kom inte tillbaka och vill inte spela. Gillade inte när man känner sig obekväm i sin kropp och i situationen.

Till den lilla flickan som jag en gång var och all självkritik jag hade.

Din rumpa var inte så stor som du trodde och det var bara två omogna tjejer som viskade för högt om den den där gång i korridoren på högstadiet.

Jag önskar att jag hade vetat att det bara var ett dåligt omoget tonårstjejers perspektiv och att killar gillar tjejer med rumpa.

Du var inte ful trots att du hade hela ansiktet fullt av finnar under vissa perioder i livet.

Förstår inte varför du hatade dig själv så du är en jätte söt tjej med fint hår och fina ögon. Till den lilla flickan som önskade att hon kunde växa sig lång och stor och ha storlek 38 i kläder för att då var man "vuxen på riktigt" enligt någon konstig tanke i mitt huvud. Och till flickan som trodde att allt skulle vara annorlunda när man var vuxen.

Jag önskar att jag hade kunnat veta att det inte är något fel alls med att vara kort eller kortväxt. Det kallas söt att man bara är lite extra söt. En liten tjej i sötformat liksom med fina ögon och ett fint leende.

Det är okej att vara liten och smal alla är vi olika och har olika kropp. Jag var bra som jag var så jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag önskade att jag var någon annan någon längre vackrare bättre tjej.

Stora bröst är inte allt i livet vissa killar föredrar små.

Jag önskar att jag hade vetat att livet inte handlar om kroppen, kläder och utseende. Jag visste så lite om livet och ingen berättade något för mig eller typ pratade med mig. Jag fick forma min egen värld liksom och då är det såklart att mina tankar blev enspåriga och saknade yttre perspektiv.

Jag tycker nog bara synd om den lilla tjejen som jag en gång var som gick där med sina kritiska felaktiga tankar och så såg verkligheten ut på ett helt annat sätt.

Det är okej att vara liten i maten. Det är okej att vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde berätta för lilla jag att jag var en söt liten tjej som var jättebra som jag är. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv.

Det tär på krafterna att hata sig själv. Det tär på självförtroende att klanka ner och kritisera sig själv. Jag önskar att du hade accepterat din kropp och tyckt om den. Jag önskar att du hade kunnat sett hur söt och fin tjej du faktiskt var.

Jag var en liten svag tjej utan vingar. Men jag är fortfarande här och nu är jag en ung kvinna på väg ut i stora livet för att fälla ut vingarna och flyga mot okänd mark. Den här gången är jag äldre och mer erfaren så vingarna kanske bär. Den här gången har jag i alla fall större vingar. Så låt oss fälla ut vingarna och flyga mot livets äventyr! <3

Jag önskar att jag kunde ha dig vid min sida min älskade barndoms katt. Men jag hoppas att du vakar över mig och titta ner på mig. Jag saknar dig mer än allt du kommer föralltid att vara mitt hjärta och jag tackar dig för vår resa genom livet tillsammans. Kommer alltid att älska dig hoppas att vi ses igen en dag. <3

Tusen tack min älskade barndoms katt för att du gjort mitt liv värt att leva och gav mig orken att kämpa vidare.

Tusen krama till den lilla flickan som jag var som var så självkritisk och hård mot sig själv. Älskar er! <3

Likes

Comments

Jag läste en bok förut där det stod att vi alla har ett inte barn. Det handlar inte om man är preggo eller inte utan ett inre barn i det här fallet är den lilla flickan eller pojken som man själv var när man var liten.

Det bortglömda lilla barnet som alltid kommer att finnas inom oss även som vuxna. Om barnet inte är bortglömt så är det säkert frid och fröjd. Men har man haft en dålig uppväxt och otur i livet så saknar det inre barnet något, kanske tröst, bekräftelse som man aldrig fick m.m.

Den här boken var typ en terapi bok där det går ut på att man ska gå igenom sina smärtsamma minnen och händelser och sen som vuxen föreställa sig att man är bredvid sitt inre barn och tröstar det.
Lär känna dig själv på djupet : möt ditt inre barn av Marta Cullberg Weston (Boken)

En jättebra bok att läsa! Och då ska man föreställa sig t.ex. en situation där man var ledsen för att man hade gjort väldigt illa sig eller något och så fick man aldrig någon tröst.

Men det är nu man som vuxen har ansvar för sitt inre barn och finns där och tröstar och kramar om det lilla barnet som aldrig fick tröst och sånt. Det är nu man som vuxen ger det lilla barnet allt som barnet inte fick men egentligen behövde. Vuxen och vuxen, vuxen ålder i alla fall.

Det är nu som man i vuxen ålder står där bredvid sitt inre barn och ger barnet det berömmet som man aldrig fick. Eller finns där och står och tittar på skolavslutningen som ingen kom på och kramar om det lilla barnet stolt och kanske ger en liten fin blombukett.

Vuxna jag berättar hur stolt jag är över att lilla jag har klarat en till årskurs och fick så fint omdöme. Vuxna jag tar emot lilla jag med glädje, kärlek och stolthet.

Vuxna jag skulle handla en fin klänning till avslutningen tillsammans och fixa någon fin uppsättning/fläta så man ser så där extra söt ut när terminen är slut. Vuxna jag skulle berömma och peppa det nya barnet och berätta att nu kommer det nya utmaningar i livet.

Vuxna jag skulle berätta för den lilla flickan hur duktig hon har varit och hur mycket mer kunskap hon bär med sig efter att ha avslutat en årskurs. Jag skulle förklara att alla ser olika ut och att det är okej att vara precis som man är. Jag skulle få det lilla barnet att känna sig älskad.

Det som jag skulle göra mest och saknade mest är att det aldrig kändes som om någon hade kontroll över livet alls. Varken hur livet utvecklades eller föräldrar situationen. Jag skulle ge mig själv den lugna barndomen som jag aldrig fick när jag växte upp.

Jag skulle ge livet lugnet och kontrollen som jag aldrig fick. Jag skulle ge mig själv beröm istället för kritiken och hånet. Jag skulle framför allt göra allt så att lilla barnet kände sig älskad och önskad. Så lilla barnet fick tiden att bli ompysslad och känna sig värdefull.

Det som fortfarande gör ont var när jag jobbade på en förskola och så sjung barnen den blomstertid nu kommer och jag tänkte bara på mina skolavslutningar när ingen dök upp. Och sen så gick jag hem eller cyklade hem själv och det var ingen speciell dag. Medans andra hade föräldrar där som kramade dom, tog kort och var stolta.

Det svåraste i livet är att förlåta. Och alla är nybörjare föräldrar i början och alla har haft olika uppväxt och har med sig olika erfarenheter. Ibland så kan man inte påverka hur man är som person helt, men det jag kan som vuxen är att trösta mitt inre barn och att bryta kedjan om jag någon gång skaffar barn så historien inte upprepar sig.


Men sen så finns alltid undran varför det barnet skulle förtjäna en bättre uppväxt än vad jag hade osv.? Varför ska det barnet få det bättre och vara värt mer?

Tusen kramar till mitt inre barn. <3 Du var älskad även om det inte kändes så. Du var sedd och uppskattad även fast du inte trodde det. Du var fin, vacker och älskad även fast allt kändes tvärtom. Du var duktig som kämpade dig igenom skolgången och allt var skolan innebar.

Tusen kramar för alla ensamma funderingar och grubblerier under puberteten som du mötte ensam. Du var omtyckt och skulle ha fått den trösten som du behövde alla nätter som du grät dig till sömns. Du var stark fast du inte hade någon aning om vad livet innebar.

Stöttande kramar för alla förändringar i livet som blev en chock som du gick igenom själv. Även om ingen fanns där för dig under uppväxten så finns vuxna jag där nu och ger dig all kärlek och trygghet som du inte fick. Ger dig den trygga och stabila grunden och modet för att växa och bli en bra person.

Tusen kramar och blommor för allt du kämpade dig igenom, nu är vi här tillsammans och jag kommer alltid att hålla om dig.
Tillsammans är vi starka och du är älskad. <3

Likes

Comments