Jag letar efter nyckeln till lyckan. Men det betyder inte att jag är olycklig. Jag är bara inte i mål ännu. Mitt liv är som ett pussel, men alla bitar är inte på plats. Men när de sedan ligger tillsammans och pusslet är helt, så kan det vara de vackraste du någonsin skådat. Det är dit jag vill komma! Det är mitt mål. Jakten på självkänsla, självförtroende, äkta vänskap, tillit, förtroende men framförallt att vinna kärleken till mig själv. 

Idag består mitt liv utav mer negativa dagar än positiva. Och det är inte så jag vill leva. Jag vill ha en förändring. Att se mig själv i spegeln och se en stark, fantastisk och så otroligt vacker tjej. Men när jag sedan inte ser mig själv framför mig längre, eller när någon ger mig en komplimang så glömmer jag spegelbilden som jag nyss var så nöjd över. Istället ser jag en svag, osäker, förminskad och helt enkelt ingen speciell längre. Jag glömmer bort, det är som det aldrig skulle funnits där. Och samma sak när jag ser en bild på mig själv som jag sparat för att jag var nöjd över den så kan jag sitta och titta. Länge. Och le. För att jag önskar att jag var tjejen på bilden.

Jag har haft ganska många "tröga" år på sista tiden. Ungefär 8 år. För att för 8 år sedan förlorade jag min pappa i en hjärtinfarkt. 40år gammal. Och där tappade jag fotfästet. Och föll, och föll, och föll. Jag har sårat, jag har stängt av, stängt ute människor och byggt upp en fasad för att inte ha människor för tätt inpå för att jag är rädd för att bli sårad, besviken, ledsen och övergiven. Det har hänt, och jag vill inte uppleva det igen. Även om det inte går att undvika, så går det kanske att förebygga är min tanke.

Jag fann då bl a. min lycka och mitt stora intresse i shopping, skönhet och mode. Men min passion blev så stor att jag tappade fotfästet där också. Det gick överstyr och för långt. Idag är jag nästan tillbaka på fötter igen. Jag har ungefär 30% kvar, men snart är jag där. Men eftersom att det en gång gått överstyr så är många i min omgivning oroliga att jag ska tappa fästet igen. Och därför "hindrar" dem mig från att komma i närheten utav mitt stora intresse och passion. Vilket skapar olycka hos mig som person. Jag känner ingen tillit och får aldrig chansen att motbevisa och bygga upp mig själv igen. Nu tänker många: "Men allt sitter inte på utsidan i kläder, skor, väskor, smink, hår osv". Och nej, det gör det inte. Men lyckan sitter på insidan, och är jag lycklig så utstrålar den sig på utsidan. Ni måste våga lita på mig! Tills jag bevisar motsatsen. Alla människor förändras. Alla är värda en ny chans. För om jag inte är lycklig, hur ska jag då kunna göra någon annan lycklig?

När saker inte går som jag har tänkt, önskar eller vill så krockar det i mitt huvud. Det slår stopp och jag rent utsagt "skiter i vilket". Vad som händer just då, om jag dör eller överlever. Det har gått så långt så att jag stänger av totalt. Och den känslan som uppstår när det händer tycker jag inte om. För den skrämmer mig. Men nu är jag äntligen på väg upp, men jag har en enormt lång väg kvar att gå tills jag når målet där jag kan finna min ro. Men jag närmar mig, även om det inte är med storsteg.

Igår skrev jag på mitt anställningsavtal för en tillsvidare tjänst. Mitt första fasta jobb någonsin! 75% på ett jobb som jag älskar, trivs så enormt bra på och som ger mig massvis varje dag. Att få skriva på det och veta att jag inte behöver oroa mig för att snart inte ha ett jobb fick en stor sten att lätta från mitt bröst. Lycka. Nu ska jag bara hålla en tumme eller två att dem inom kort erbjuder mig en tjänst på 100% istället för 75%.

8 saker som jag är lycklig över idag:

  • Min tillsvidare anställning på jobbet 75%.
  • Att jag är frisk, och att jag fortfarande har ork till att kämpa.
  • Min fästman och hans tålamod för mig. Jag älskar dig ♡
  • Att jag ska få spendera min födelsedag i morgon tillsammans med min familj.
  • Att jag tog steget att resa ensam i 6 veckor i våras.
  • Att min pappa vakar över mig dagligen.
  • (Något jag inte kan tala om just nu.)
  • Att jag och min mamma åkte och hälsade på min släkt i Kalifornien förra sommaren.

Men nu ska jag ta och avsluta det här inlägget och titta på en film innan det är dags att sova. Jag kan behöva lite sömn i natt efter två nätter med väldigt lite sömn. Och nu när jag har kontrolläst det här inlägget, och får mitt mående så svart på vitt så brister det. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag blir så arg för att jag inte kommit längre än såhär. Så nu säger jag godnatt, så hörs vi i morgon. På min 27års dag! KRAM

Likes

Comments