View tracker

I många år har folk sagt till mig, våga, lev livet, släpp in människor i ditt inre, var inte rädd.

För jag har alltid varit som en vägg, bara en massa yta, no strings attached. Jag byggde genom åren upp en slags försvarsmekanism, för jag hade inget val. Efter all hat man fick varje dag, av alla gånger någon kommit för tätt in på och därefter totalt förstört dig. Så var det som att mitt enda val var att inte dra in folk för tätt in på. Att jag inte skulle låta mina känslor bli förstora så att jag inte kunde ha kontroll över dom. Att när jag blev sårad igen så skulle jag bara kunna ruska av det och gå vidare. Så jag byggde automatiskt upp en mur i mitt inre, en mur som skulle vara alldeles för svår att riva.

Tills man träffar den där personen, som lyckas riva alla murar du byggt under så många år, fått dig börja leva, fått dig börja känna på riktigt, omedveten om vad som är på väg att ske. När man står där med hundratals känslor, som du inte har en aning om hur du ska styra, den där känslan att inte kunna bestämma. Helt förvirrad, ingen aning om hur man ska vara, eller hur man ska bete sig. För jag stod där och gjorde varenda liten sak fel. För jag hade passerat min egna gräns, jag hade passerat min trygga zone. Jag hade ju intalat mig själv att jag inte skulle släppa in någon för tätt in på, jag hade ju varit tydlig för mitt inre att se allt negativt så jag var beredd när något dåligt skedde. Jag trodde jag hade kontrollen, tills jag tappade den helt och förstod vad som precis hade hänt. Allting som jag intalade mig själv inte fick ske, skedde.

Under många år så var jag ganska duktig på att ha denna mur uppe. När jag egentligen skulle bli sårad, så blev jag inte det, tack vare muren. Det var bara att ruska av sig allting och blicka framåt med ryggen rak. Fan vad jag älskade den muren under dagarna som borde varit dom värsta.

Så jag kanske borde vara fly förbannad på personen som rev den? Helt ärligt, nej. Jag vill tacka personen, tack för att du lyckades. För personen fick mig att inse något jag egentligen visste, att muren var bara något som medförde negativet, jag såg ju allting negativt. Så när detta år är över går jag ut med en ny lärdom och en ny inställning. Inga mer murar.. Inget mer förvänta sig de dåliga, eller sitta och vänta på de dåliga.

Så jag ska göra det många bett mig göra under så många år, jag ska leva. Jag ska släppa in människor, ska låta dom såra mig. Jag ska se allting positivt, för oavsett vad än som händer, så kommer saker och ting bara göra mig starkare. Det tog mig några år att inse att det är okej att känna, men bättre sent än aldrig.

Dags att leva livet. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Samma dag som jag skrev mitt senaste inlägg så hade jag ingen aning om att exakt 24 timmar senare skulle jag träffa honom, den där killen som till slut skulle bli killen i mitt liv.

Jag hade sett honom några gånger under kvällens gång, sneglat, spanat, stirrat, kalla det vad du vill. Våra blickar hade mötts, vem var denna killen? Det var som att det bara var han jag såg, han var ju inte direkt ful. Hur skulle jag kunna låta bli att kolla?

Sedan hamna jag i en fåtölj inte alls långt bort ifrån honom, med fötterna uppe på fåtöljen bredvid mig, jag ville markera att den var upptagen, satt och vänta på Angelica medan hon var och beställde i baren. Det gjorde ingenting för mig, för han stod nästan framför mig, så för mig spelade det ingen roll hur länge jag fick vänta, mina ögon hade ju något fint att kolla på då och då. Våra blickar möttes, ofta. Jag gav dock upp hoppet när han sedan stod och prata med en tjej, han var väl tagen. Började kolla runt på annat, vart var ens Angelica? Jag hade nog suttit en evighet kändes det som på den fåtöljen med fötterna uppe, måste sett jävligt dumt ut. Till slut kom hon och jag berätta om den snygga killen som stod bakom henne. Japp, han hade fastnat så mycket att jag till och med bad henne kolla, då är det speciellt.

Vi hade ingen aning om vart Niclas och Lucas hade tagit vägen, så vi bestämde för att kolla dansgolvet, där vi till slut hamna och stod still i ett hörn för i våra händer fanns dricka, aldrig kul att dansa då. Helt plötsligt står han där, framför mig. Han säger någonting, hör inte riktigt. Då säger han igen "Jag känner igen dig", jag blev nog mest chockad att han kommit fram till mig, jag hade ju spanat in honom. Wow! Jag kände dock inte igen honom så det var ju lite..... pinsamt. Stelt framför allt när han försökte berätta vem man hade varit med den kvällen då vi tydligen hade varit hemma hos honom. Det enda som sprang i mitt huvud var, har jag varit hemma hos denna hära killen? Seriöst? Haha. Jag kände ju inte ens igen namnet som han nämnde som jag hade varit med den kvällen... Ännu mer stelt, hade han tagit fel på mig och någon annan tänkte jag? Det hade ju varit ännu mer pinsamt. Vi båda kände under denna stunden hur pinsamheten och stelheten bara växte, tills det där lilla namnet på hans kompis kom fram. Namnet som gjorde så jag förstod vem som stod framför mig. Jag tror om det hade levt några på månen så hade dom hört mig skrika hans namn, så högt kändes det som att jag skrek haha. Nej men nästan faktiskt. Jag var chockad, jag hade inte sett honom på fyra år. Jävlar säger jag bara vad som kan hända på fyra år! Han hade ju gått och blivit mycket snyggare, en hel del tatueringar, några år äldre och skägg. Dröm?

När jag väl förstod vem det var så var det inte alls svårt att börja prata, vi pratade faktiskt ganska mycket. Jag tror till och med jag glömde bort Angelica ett tag, var så fokuserad på att stå och prata med honom. Även fast jag hade velat stå där hela kvällen så visste jag att det inte gick, det hade varit taskigt mot mina vänner. Så vi skildes åt.

Vi stötte dock på varandra ganska mycket under nattens gång ändå, vid dansgolvet, vid baren, ja lite överallt. Till slut stod jag där på dansgolvet och dansade med hans vänner också, konstigt nog haha. Han kändes så eftertraktad så jag höll mig till att spana då och då. För mig var det helt okej.

Jag avslutade kvällen tidigt, jag och Angelica åkte hem till henne, tänkte sova, sade att jag inte skulle laga mat, hamnar ändå vid spisen och lagar mat. Jag kunde helt ärligt inte sluta tänka på att jag hade träffat på honom efter fyra år och att han hade förändrats så mycket. Det var som att jag fortfarande var i chock. Dock hade jag bara den känslan att vi hade fått så mycket osagt den kvällen, som om vi inte kunde prata alls, jag ville ju veta vad han gjorde idag. Så många år senare. Så jag bestämde mig samma natt, klockan fyra på morgonen att dagen efter så ska jag skriva och fråga hur han hade det under natten, haha. Ja, jag planerade. Stalker-nudel-on.

Det jag inte hade kunnat förvänta mig var att vi sedan skulle prata från den fredagsmorgonen, till kvällen, sedan hela lördagen, och hela söndagen, och hela måndagen. Tills jag fick nog och sade att vi borde ses innan jag skulle åka hem igen till Stockholm. (Helt ärligt så skulle jag åka hem på måndagen, men jag drog ut på det.) Jag hade bestämt att åka hem på onsdagen istället, så vi bestämde oss för att ses på tisdagen. Det blev biljard och mat. Det var nog det sjukaste, det klickade så himla bra mellan oss. Det var aldrig en pinsam tystnad och allting bara flöt på? Som om man hade pratat varje dag dom där fyra åren som vi egentligen inte hade. Jag blev ännu mer chockad att allting gick så himla bra. Han var ju fan skön haha. Det var så himla enkelt att vara sig själv. Även fast jag faktiskt var nervös för första gången i hela mitt liv innan jag träffar någon. Jag hade ju aldrig gjort något sådant direkt innan. Typ gått på en "dejt", det var ju verkligen helt nytt.

Jag skulle åka hem dagen efter, det blev inte riktigt så... Jag stannade rättare sagt enda till måndagen veckan därefter. För alla dagar efter den där första "dejten" spenderade jag med honom. Jag kände mig inte riktigt redo för att lämna, det kändes så himla rätt att bara vara med honom. Jag var till och med blyg, jag är aldrig blyg. Skäms aldrig för någonting, men på något sätt så lyckades han få mig vara det. Så man börja ju undra vad var det han gjorde med mig egentligen...

Efter det så är allting bara en underbar historia, vi har hunnit med mycket på kort tid. Vi har varit utomlands, vi har festat, vi har gråtit, vi har skrattat, vi har legat och degat i sängen (nästan!) en hel dag, vi har tävlat mot varandra i olika spel, (Japp, jag är inombords en 80 årig pensionär som älskar frågesport och Uno, jag erkänner haha.) Vi har varit på Summerburst, presenterat våra vänner till varandra, planerat flytta ihop och köpa lägenhet tillsammans och en hel del annat.

Så ja, jag är ganska säker på att detta är mannen jag kommer fortsätta leva med, väldigt långt framåt i livet. För när det är rätt så vet man det bara. Jag har upplevt kärlek, men aldrig en sådan här. Det här är något nytt och något speciellt. Något man aldrig vill riskera förlora. Han är mannen i mitt liv och jag behöver inte ens fundera på om det är så. För när man vet så vet man verkligen.
Jag är glad över att jag har upplevt kärlek innan, i tidig ålder. För nu är inte kärlek nytt, även fast denna är helt annorlunda så kan man lära sig från sina små misstag från de tidigare och aldrig göra om det med den nya. Jag är dock en jobbig brud, så jag kan vara svår att ha med att göra. Står man ut med mig så är det verkligen äkta! Tur det. En-tjej-med-mycket-humörsväningar-och-dåligt-morgonhumör. Nej så illa är det inte riktigt.. Eller? Haha

Grattis Christoffer om du orkade läsa hela vägen ner hit, starkt jobbat älskling! Haha

Likes

Comments

View tracker

Hugga sin vän i ryggen? Vardag. Bryta löften? Vardag. Ljuga? Vardag. Mobbning? Vardag. Misshandel? Vardag. Mord? Vardag. Våldtäkt? Vardag. Krig? Vardag. Rasism? Vardag. Hat mot olika religioner? Vardag. Döma människor? Vardag.

Dessa saker är bara några få saker som sker varje dag i vår grymma värld. Saker som gör mig illamående att veta existerar. Jag ställer frågorna hela tiden, hur lyckades vi gå åt så fel håll? Vad gjorde så att man kanske inte kan lita på folk i sin närhet? Vad gjorde så samhället gick så förbannat snett. Just nu kanske någon person blir våldtagen och det går förbi någon människa som inte bryr sig, som inte ens lägger energi på att ringa polisen. "Rädd för att lägga näsan i blöt"
Det låter hemskt, men det stämmer så väl. Det gör ont att veta att sanningen som samhället blundar åt faktiskt stämmer.

Vissa frågor kommer jag nog aldrig få svar på, och vissa punkter har funnits genom generation efter generation. Ändå har man inte fått något svar på varför sådana hemska saker existerar. En sak är dock säker, denna pågående generationen slår många utav dessa punkter rakt av jämfört med tidigare generationer. Vi människor har utvecklats till så elaka människor. Det är som att folk har glömt av hur man är trevlig. Att det finaste en människa kan vara är att vara omtänksam och medmänsklig. Inte en kall person som lever för att trycka ner andra människor för att få sig själv må bättre.

Varför kan alla inte enas och förstå att vi alla människor är olika, men att vårt blod är lika rött oavsett hudfärg, religion eller sexuella läggning. Att vi faktiskt är olika men så lika. Varför kan vi inte sluta vara rädda för att hjälpa andra och sluta tänka på oss själva hela tiden. Jag vill bara leva i ett samhälle med medmänniskor och folk som känner empati för varandra. Är det verkligen så himla mycket begärt?

Så snälla värld, kan vi sluta sätta folk i olika fack beroende på deras inkomst eller bakgrund. Kan vi sluta trycka ner varandra för att man kanske inte har lika mycket saker som en själv. Kan vi bevisa att något som ett bra samhälle kan existera?

För jag är verkligen trött på att se människor som ställer sig i en ring när någon blir mobbad och bara tittar på. Eller när någon blir misshandlad och man står bredvid och hejar på den som slår en oskyldig människa. Jag är trött på rasismen, trött på att man blir nedtryckt för att ens andra generation kommer från ett annat land. Att man inte passar in i samhället förrän man har en bra utbildning, ett bra jobb eller en bra inkomst. Jag är trött på att varje dag behöva bevisa att min svenska är felfri och att jag är skötsam. För att ingen ska dra för snabba slutsater och säga "Där är en typisk unge från förorten." Jag vill slippa behöva bevisa att varje unge från förorten inte är kriminell. Jag är trött på att inte känna mig välkommen i det land jag föddes i. De enda landet jag någonsin bott i.

Jag är trött på att människor gång på gång trycker ner varandra och dömer en människa utifrån vart den är uppväxt. Eller vilket land man kommer ifrån. Vill att alla människor ska förstå att man inte är terrorist för att man kommer från ett visst land, eller att man inte är rasist just för att man är uppväxt bland människor som varit det.

Blir så besviken när folk glömmer av innebörden av respekt, att det är något utav de finaste man kan ha mot en annan medmänniska. Jag lärde mig som barn att alltid ställa mig upp på bussen för en gravid eller äldre person, att aldrig höja min röst mot någon som är betydligt mycket äldre. Ändå ser jag varje dag folk som gör tvärtemot. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde något som respekt för andra inte längre vara en självklarhet?

Ens utseende definierar inte ens personlighet. Är det så himla svårt att förstå?

Likes

Comments

Jag tror att vi en dag inte kommer behöva fråga en annan människa vart den kommer ifrån, eller att varenda tjej inte behöver se varenda man som en "potentiell våldtäktsman", att etnicitet, hudfärg, sexuella läggning, religion eller namn inte spelar någon roll.

Jag tror att det kommer bli fred på jorden, att något som krig inte kommer existera för någon dag kommer folk tröttna. Att rasistisk propaganda aldrig behöver dyka upp för att människor lärt sig att det finns ingen skillnad på människor oavsett hudfärg, för andra människors blod är precis lika rött som ditt. Att personer med en viss tro, en viss religion inte är farliga för att någon annan med samma tro har gjort något dumt. Att man slutar döma och inser att varje handling som sker i världen utförs utav specifika individer och inte en hel "folkgrupp." Jag tror att vi alla en dag kommer kunna vara enade och överens.

Jag skriver detta för idag är det 2015, det är snart 100 år sedan första världskriget var. Under dessa 100 åren som har gått så har vi haft krig runt omkring i världen mer gånger än vad jag kan räkna upp på en hand. Ett andra världskrig blev det och efter det trodde alla att något som krig skulle ta slut. Så fel man kunde ha. Lite pengar och makt kan göra så du får göra vad du vill. Vi har visat att samma rasistiska propaganda som Hitler spred under andra världskriget fortfarande sitter kvar. Att rent psykiskt så plågar nationalisterna dom som inte ser ut som de själva än idag, under 2015. Det känns som ingenting har förändrats. Att förändring bara sker för några år sedan är det tillbaka igen till ruta etta.

Så jag tror att om tio decennium så är allt detta borta. Att vi inte fortsätter leva i samma bubbla som vi gjort de senaste åren. Att livet är frid och fröjd, att människor som inte ser skillnad på andra inte existerar. Att människor som våldtar vuxna eller barn plågas så att ingen annan vågar göra det. Att tillsammans är vi starkast.

Jag kommer inte sluta hoppas, men det räcker inte med att hoppas, så därför tror jag. Även fast allting pekar åt fel håll just nu att det kommer bli bra så säger jag bara I believe, I believe. 🙌

Jag hoppas världen ser annorlunda ut när mina barn ska växa upp, för idag är jag bara rädd att låta ett barn få växa upp i en sån snevriden värld.

Likes

Comments

Fixade precis viaplay bara för en serie. Tror ni inte då att det stå "insticksfil saknas". Min tur i livet. Skoja inte. Alltid tyckt att viaplay är bättre än Netflix men börjar ångra mig lite och borde kanske valt Netflix istället? Har även Netflix som app på min tv. Ganska nice. Menmen nu är det lite försent! Ska iallafall ladda ner lite saker och så får vi hoppas på det bästa.

Verkar börjar funka i skrivande sekund. Får se! Iallafall så har jag inga planer idag. Skönt tycker jag faktiskt, älskar att bara kunna ta det lugnt och inte göra någonting. Lat kanske, men nä. Orkar inte bara haha. Som jag sagt, min säng är skön. Den lockar mig mycket mer.

Idag fick jag även tillbaka mitt samhälle prov. Jag är sååååå stolt över mig själv. Det gick så bra! Jag hade inte ens pluggat så mycket. Satt verkligen mycket redan där uppe i huvudet. Jag är i alla fall överlycklig, äntligen börjar de gå som jag vill. Livet är underbart ibland.



Hur ser ni ut när ni tvättar? Haha. Jag bjuder på denna. Ser så th
uglife ut.

Likes

Comments

Hallusu som min bror brukar säga, jag somnade såååå förut haha. Verkligen sten däckade typ. Orkade inte hålla upp ögonen, men det är ingen fara. Får träffa min vän på fredag istället. Jag gjorde det jag inte skulle haha.. Menmen, nu har jag i alla fall precis vaknat och beställt hem mat från onlinepizza. Blir att äta en snabbis sedan gå och lägga mig igen.

Min logic - "Kan inte bestämma vad jag ska äta, så jag köper två huvudrätter" haha och det var precis det jag gjorde. Blev Hamburgar tallrik och pytt i panna. Mums!

Men jag saknar faktiskt mild sås, ni som förstår ni förstår. Här blandar man liksom tomatsås och vitlökssås? Vad i hela friden gick snett vid Stockholmarens födelse. Haha vad är det för kombination? Tycker bokstavligt talat synd om dom som inte ens vet vad mild sås är. Istället väljer jag alltid bearnaisesås. Det är faktiskt ganska okej men jag har aldrig varit med om att beställa just den såsen till sådan mat. Jaja... Vissa smällar får man ta haha. Nu kanske jag ska börja klä på mig innan personen kommer.

Nu när vi ändå pratar mat så lägger jag upp två passande bilder. En från Jades födelsedags middag på en resturang här på Söder. Sedan en bild där jag och mina vänner hade grillkväll. Mysigt!

Likes

Comments

Det var länge sen jag skrev ett vardagligt inlägg.. Kanske dags? Vet att dagen precis börjat. Nästan, men den har än så länge varit så bra. Känner verkligen mig utvilad då jag senaste dagarna (måndag och tisdag) sovit 15 timmar per dag. Helt sjukt, kommit hem från skolan och somnat, sedan vaknat, ätit, kollat ett avsnitt av en serie typ sedan lagt mig igen. Jag har inte ens behövt ställa alarm! Fast ibland kan det vara lite sådär att vakna tre timmar innan man börjar, men skönt!

Jag bor 2,5 km från skolan. Alltså tre minuter med buss men 20 minuter om jag går. Ändå har jag riktigt svårt för att vakna till på morgonen, framför allt för att jag duschar varje morgon, sedan ser jag sängen och tänker här kan jag ligga lite. Problemet är ju inte att jag inte vaknar i tid, utan bara att jag har sååå svårt att ta mig hemifrån haha. Nackdelen med en skön säng. Så att vakna ännu tidigare är skönare, då hinner man göra det man inte brukar kunna göra om man inte då vill ha frånvaro. Jag har till och med fått varning från CSN för min dåliga vana! (Tendens till att missa morgon lektionen, just för att jag går och lägger mig under täcket igen) Haha not good. Så nu gäller det bara att hålla fast vid detta. Hoppas jag kan det. I måndags åt jag till och med frukost?! Jag har inte gjort det på två år om inte mer.

Som sagt, dagen började i alla fall bra. Har sedan slutet av förra terminen att börja gå till skolan. Börjar nu inse varför har jag inte gjort detta tidigare?! Det är så skönt att bara kunna gå, frisk luft på morgonen är nog det bästa med musik i öronen. Då slipper jag även lägga tusenlappar på ett SL-kort. Nudel har blivit sparsam, vad i hela friden gick snett där? Haha. Bästa med dagen var nog att vi koppla in musik till våra högtalare som finns i klassrummet på nästan högsta nivå och började spela massa gamla klassiker. Till slut stod nästan alla lärare, jag och några andra elever och verkligen sjöng allt vad vi hade och dansade till "Vill ha dig - Freestyle". Har så gamla minnen med den låten och ler lite för mig själv när jag tänker på de. Det kom (nästan) inte på tal att sänka, för vi har nämligen musik högskolan våningen ovanför oss så vi brukar alltid höra dom så det var dags för lite hämnd.

Nu ska jag alldeles strax sätta på en film i alla fall, ikväll ska jag förmodligen träffa en vän, om saker blir som planerat, lite oklart hela tiden. Men vi får se. Sedan får vi hoppas att jag inte somnar, kan bli svårt men jag ska faktiskt försöka.

Nu avrundar jag här, och avslutar med att säga att min rektor på 40+ lyssnar på Kartellen osv.. Jag är i chocktillstånd fortfarande. Haha livet alltså. Ja, jag älskar min skola och all personal haha!

Hahaha hittade denna bilden mellan mig och Angy. Asså tycker verkligen synd om henne som måste stå ut med mitt bull snack typ hela tiden haha! Liksom wtf? Men sanning ändå. Haha asså. Nä hejdå​

Likes

Comments

Jag älskar att blicka tillbaka på gamla dagar och gamla minnen. Livet är så vackert och jag är evigt tacksam.​

Likes

Comments

You only got three choices in life: Give up, give in, or give it all you've got. 

Jag måste säga att jag verkligen inte tycker om folk som är negativa. Varför? Jo för negativa människor har en tendens till att sprida sin negativet till människorna omkring sig också. Så den negativa energin sprider sig.
Nu menar jag absolut inte folk som är negativa en dag, utan går hela dagarna, varje dag och bara är negativ hela tiden. Har en negativ inställning till livet helt enkelt, jag tycker det är så synd att människor inte förstår att det finns så mycket att le åt i livet. Vi alla har dåliga dagar, men att medvetet låta varje dag bli en dålig dag är inte okej. 
Speciellt när man har allting någon annan kanske inte har, tak över huvudet, människor som älskar en, mat varje dag framför sig, ett tryggt liv och så vidare. Hur kan man vara så otacksam? 

Älska livet istället, var tacksam över att du har saker många andra inte har. Sluta upp och förneka sanningen, mår du dåligt så gör någonting åt det, inte sitta och sprida din dåliga energi till andra som egentligen inte vill ha den, dag in och dag ut. 

Jag kan verka hård i orden, men tycker man som vuxen person borde veta bättre än att vara arg och sur hela tiden. Jag har lärt mig att ingen vill lyssna på dig om du bara skriker på personen du försöker prata med eller är dryg mot den. Var glad, ge ett leende till personen du älskar så kanske du själv kommer få se en förändring, på ett positivt sätt. 
Livet är något av det viktigaste vi har i livet, så ta vara på det istället.  ​

Likes

Comments

Jag kan inte andas, känns som något tynger över hjärtat, som en stor klump i bröstet. Jag gjorde väl inget fel?
Flashbacks, dessa flashbacks, dom jagar mig och övervinner mitt tänkande. Dom vill inte bort, dom vill inte försvinna. Försöker markera att dom är här för att stanna och inte tänker inte gå någonstans. I dom stunderna kan jag inte låta bli att fälla en tår, eller två.
Livet är på topp, men själen gråter. För som jag sa, jag gjorde väl inget fel?



Fjorton år, med alldeles för många bekymmer i livet, fjorton år och förmodligen förstörd, men samtidigt fjorton år och glad. Alltid ett leende på läpparna, för att jag var fjorton år och förstörd men det behövde ingen veta. Det var min alldeles egna hemlighet.

Likes

Comments