View tracker

Utredningen

Vill bara börja detta med att säga, att alla med diagnoser är och beter sig olika. Ingen är den andra lik. Men man har vissa grundläggande symtom som man kan vara lika på. Din uppfattning om hur en med ex. ADHD är, kanske skiljer sig från en annan med ADHD.

Det är också olika mellan kvinna och man, tjej och kille, flicka och pojke.

Men, sen kan det vara så att en del personer är väldigt lika. Men ha i tanken, alla är inte lika, alla följer inte "ramen" inom det ni vet, tror och har kunskap inom.

Så, jag var alltså en sista gång till min psykolog, för ett samtal/utlåtande. Jag visste inte riktigt vad om jag ska vara ärlig, men det var för att hon inte kunde ge mig ett rakt besked. Hon är psykolog och skulle ge mig ett resultat och visste såklart inte hur jag skulle reagera. Jag visste hur jag skulle reagera. Men det är ju jag det. Min inställning till detta är ganska enkel "Berätta om diagnosen så kör vi". Jag vill arbetsträna, komma igång, jag vill inte under några omständigheter sitta hemma här i mitt lilla hem med min fina lilla vovve. Jag vill att han och jag kommer ut. Där vi båda får vara med. Sen att det behövdes en utredning och diagnos för att komma till den hjälpen, det är en sak. Det är så samhället ser ut idag. Om du inte startar eget företag, lyckas bra och inte har behov av samhällets insatser.

Jag lämnade Jax dagen innan hos min son med sambo. De kom och hämtade honom. Det var jobbigt redan innan. Det sista jag ser när jag stänger dörren, är hans blick och nos, då han är på väg in genom dörren igen. Eller undrar "Men, ska inte du med?". Jag blir gråtfärdig bara jag skriver om det, så känslig är jag. Han betyder mycket om man säger så. Jag vet att han sen blir överlycklig för han får leka och busa av sig med sin pappa, och min son och sambo tar jättebra hand om honom. Det är min inbyggda oro som spökar. Så har det alltid varit. Sen storgrät jag en timma ungefär. Avskyr den känslan.

Tar faktiskt medicin till sömnen, jag ska upp 05.20 kommande morgon och vill inte riskera en natt full av ångest, tårar och ett evigt vandrande i lägenheten mitt i natten. Lite Joakim von Anka där. Fast utan pengahögen. Synd, den hade varit kul att ha. 

Bara att röra sig i lägenheten utan en hund känns märkligt.. Det viktigaste i mitt hem fattas. Gå och lägga mig och helt plötsligt ha plats. Är märkligt. Kanske lite skönt då, för jag får plats. Men var är den lilla sucken och grymtandet? Ja, något fattas mig. Men somnar till sist.

Vaknar. Går upp. Känns märkligt även nu. Hela rutinen blir konstig. Jag ska inte gå ut det första jag gör. Blir lite lost och kommer liksom inte igång riktigt på en stund. Känner mig gråtfärdig och känner att jag nu aldrig mer vill hålla på att fara till Norrköping, skaffa hundvakt eller vara ensam mer. Men, går ut och fixar kaffe. Faller i trance på Pinterest (alltid avkopplande) och Facebook. Helt plötsligt är det dags att göra sig i ordning. Det går fort. Känslan av att något inte stämmer är påtaglig. Jag har gjort fel någonstans men kan inte komma på vad det är.

Är sen. Om 10 minuter går bussen. Stressar iväg. Stress är inte bra för mig, då slutar jag att fungera på vissa saker. Ute är det kallt och halt. Tar mig till bussen PRECIS innan den ska åka. Hemskt. Jag ska vara där MINST 15 minuter innan. Min plats är upptagen. Ja jag har en plats jag alltid sitter vid. Suck. Sätter mig på en annan och tittar ut, andas ut och tar upp hörlurarna. I med Relaxio (app med naturljud). Känner fortfarande att något inte stämmer. Kan inte slappna av.

vid 08.10 inser jag att jag nog tagit fel buss. Där kom det! Lagom mellan Söderköping och Norrköping så inser jag att jag är sen och det avskyr jag! Ringer mottagningen och berättar det. Hon meddelar psykologen. De är trevliga där.

Väl inne så små springer jag bort till mottagningen. Det tar 10 minuter. Framme. Svårt att andas. Älskar att de har hiss och välter in mig själv i den. Ensam. Ser mig i spegeln. Ett svullet lik. Inte alls glad eller på humör. Hör människors röster. Usch.

Väl inne och anmäler mig, betalar och gör humörtestet på datorn (gör man varje gång, så att psykologen har en liten hum om hur man mår). Då kommer hon och hämtar mig. Jag kom 5 minuter för sent.

Mötet

Vi pratar lite kort om hur jag mår just nu och sen går vi vidare. Hon visar ett häfte på 9 sidor. Där är "jag" tänker jag. Där är det jag behöver för att få hjälp och få en sysselsättning. Känns med ens lite sorgligt att samhället är en fyrkantig kartong med regler om hur man ska vara, må och bete sig. Men, jag är lite nervös... Det finns vissa saker jag INTE vill att hon ska säga. Som jag INTE vill se i resultaten. Hon pratar vidare och berättar. Anar en viss nervositet hos henne, eller kanske lite spändhet. Vilket jag förstår till fullo. Hur ska hon kunna veta hur personen mitt emot reagerar när hon talar om ifall denne har en diagnos eller två, eller kanske ingen alls? Jag är inte avundsjuk på henne.

Hon säger att hon kommit fram till att jag inte är bipolär, men att jag har något som kallas GAD (generaliserat ångestsyndrom) "Tankarna handlar vanligtvis om att något hemskt ska hända, att en katastrof ska ske eller att de som står en nära ska försvinna eller lämna en.". Phu, känner jag direkt. Det var den diagnosen jag var orolig för. Varför? För att läkarvården vill att man provar medicin för den och jag vill inte det. Och för att den innebär ofta stora problem för patienten. Hon berättar mer om vad GAD innebär och det faller på plats. Lite tårar är på väg igen. Hon är så rar och lugn, så otroligt omtänksam.

Vi går vidare och hon berättar att diagnoserna ADD (ADHD utan hyperaktiviteten kort förklarat) och Asperger , som idag ingår under ASD , har jag. Hon går in på dem och berättar ur häftet på 9 sidor om tester och intervjuer. Då faller det mer på plats. "Många kan nog inte se detta på dig för du har lärt dig att maskera detta under årens lopp". Att ha dessa diagnoser tillsammans, blir en slags krock. Hon förklarar också att det är stor skillnad på män och kvinnor, och den "typiska" bilden för en person med dessa diagnoser sällan stämmer med verkligheten idag.

Jag bara lyssnar och tar in. Hon berättar mer och jag känner hur det stämmer med hur jag är och hur jag känner. Ska tillägga att även om jag är en öppen person som berättar väldigt mycket om mitt liv, så finns det saker som endast denne psykolog vet och det tar vi också upp. Men jag kommer inte att ta upp det här. Det är min värld än så länge. Och det är ganska rörigt i mitt lilla huvud just nu så jag vet inte ens om jag skulle minnas det på ett bra sätt.

Vi är klara. Hon märker att jag är ganska lättad och har tagit detta på ett positivt sätt, men säger att vi ska följa upp detta. Men det kan ske över telefonen. TACK. Orkar inte med en resa till med att lämna Jax, störa min lilla vardag och lämna mitt trygga lilla Viken. Hon berättar också att hon ska sluta och börja på något som heter Habiliteringen tror jag. De som får henne ska vara tacksamma. Hon är otrolig.

Jag går ut. Mot strömmen. Tar ett foto vid bron. Tänker att jag kanske stöter på moster om jag har tur. Hon är ju i krokarna ibland. Känner att jag måste nog FIRA idag.

ÄNTLIGEN KLAR!

Nu är jag hungrig och vill hem. Köper en fralla, sätter mig och väntar. Bussen kommer. MIN plats är ledig. Hej hopp!! In med lurarna. Nu åker jag hem för sista gången! :D

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Utredningen

Jag var av uppfattningen att detta skulle vara det sista och att jag nu skulle få veta vad för diagnos/diagnoser jag har. Och mejlade till henne "Detta är sista gången eller hur?" Och jag får till svar att det förhoppningsvis är det men om det behövs mer så kunde vi ta det per telefon. Tack och lov. För jag åker inte en meter till. Inte för att det inte är bra där, för det är det verkligen. Men, det är jobbigt att planera och lämna bort Jax varje gång. Och det är jobbigt att inte veta. Denna väntan.

Spännande fortsättning följer i morgon...


Bild på Jax - för ett par dagar sedan..

Likes

Comments

View tracker

Jag får kreativa attacker som jag kallar dom. Kan inte sluta med det jag håller på med och håller på tills kroppen säger ifrån. För ett par månader sedan var det trädgården i fyra dagar. Fyra dagar utan mat, i princip, och bara gräva och slita som en tok. Sen pang, jättetrött i veckor.

Sen var det dags att sy hundkläder, kunde inte sluta, men åt bättre än jag brukar under de här perioderna. Sen trött ett par veckor. 

Nu var det dags igen med att sy hundkläder och måla, gärna samtidigt. 2 olika till pappa hund. Men nu håller han sig varm och han syns i mörkret (reflexband). Sytt från gamla jeans och min gamla vinterjacka. Men målade mest och slutade inte ens när det krampar i handleden, det går bara inte, måste fortsätta. Dag blir till natt. Glömmer hunden som vill ut, som till sist står och STIRRAR på mig och låter ett sånt där uppmärksamhetsljud. Ett litet brum.

Och sen nu.. Trött. Tankarna är lugna och jag är bara trött. Tappade lusten. Två dagar denna gång. Suck.



Likes

Comments

Jag blev sjukskriven i mars 2015 på grund av att jag mådde så psykiskt dåligt. Efter en högintensiv period på ett par tre månader, så brakade jag ihop. Min underbara handläggare på Arbetsförmedlingen sa "Det är kanske dags att du får en psykiatrisk utredning" och hon refererade då till min egna och även familjens historik. Jag sa uppgivet ja. Och en lättnad kom samtidigt. Jag behövde inte låtsas mer.

Så, efter lite över ett och ett halvt år senare, är jag nu här. Där utredningen är klar, jag ska bara få ett svar och sedan kan arbetet mot en sysselsättning börja.

Jag har redan hittat två tänkbara platser (om den ena inte fungerar så fungerar den andra) och letar information på internet för vad som gäller för en person som mig.

Här på arbetsförmedlingens hemsida så finns den här informationen:

https://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Stod-och-service/Funktionsnedsattning.html

Vad man kan få för ersättning i mitt fall:

https://www.forsakringskassan.se/privatpers/arbetssokande/om_du_ar_arbetssokande_eller_deltar_i_arbetsmarknadspolitiskt_program/aktivitetsstod

https://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Stod-och-service/Ersattning-vid-program-och-resor.html

Likes

Comments

Utredningen

Nu är den klar... Nu ska bara min psykolog sammanställa allt. Vilket tar ett par veckor.

Det har varit fem möten till sen sist. Jag kan inte skriva separata om dem, för jag minns inte vart och ett. Har varit väldigt trött ett tag och tappat lusten att skriva.

De var intervjuer alla dem och de flesta frågor har vi redan tagit upp, men nu fördjupade vi oss i frågor om hur jag är som person, i sociala situationer och hur jag gör om jag vill lära känna någon. Om jag till exempel tar kontakt med den personen, och nej, det gör jag inte. Usch! Hur jag gör om jag blir bjuden till fester, jag säger kanske ja och sen kommer jag med en ursäkt när det närmar sig så jag slipper gå. Ångesten är total.

Varje gång jag kommit till Capio så får jag svara på frågor innan möte. Om hur jag mått senaste veckan. Om man varit glad, ledsen, aggressiv, velat skada sig själv osv. Oftast svarar jag samma sak. För det är så jag mår innerst inne. Idag till exempel, är en bra dag, likaså ett par dagar tillbaka. Men, innan dess, då var det hemskt igen. Gråter i ångest och mår skit.

Sista månaderna har präglats av tankar, ångest, bra dagar, trötthet, överaktivitet, rädslor och mer tankar. Vad kommer hon fram till? Vad är problemet? Har jag alla tre diagnoserna? Har jag en? Fast det spelar ingen roll hur många jag har, jag vill komma igång med arbetsträningen nu och få något att göra. Sen det vardagliga, att jag inte kan sova utan medicin, för då RUSAR hjärnan. Tänk er en duracellkanin på speed... Nej, det hjälper inte med avslappning. Det är en stekpanna som gäller. Jag KAN bara inte sluta tänka, det är som en galen motor där inne.. Det gör mig GALEN. Plus då att jag har ont i kroppen, så pass att jag får gå upp när jag inte kan ligga kvar. Ibland vid klockan fyra på morgonen.. Så där lagom spännande.

Under den här tiden har jag samtidigt kommit fram till mycket, det jag gillar och inte gillar, ett helt nytt Jag har visat sig. Lättnad och förvåning.

T.ex nej, jag är inte flexibel, avskyr förändring. Men har älskat att färga håret varannan vecka (identitetskris).

Jag är inte flexibel på arbeten, jag har bara sagt det, för det säger man. Jag blir helt förvirrad när jag ska lära mig något nytt och det tar evigheter innan jag fattar.

Nej, jag gillar inte grupparbete, att arbeta tillsammans med massor av andra. Tvi! Jag vill arbeta SJÄLV och göra på mitt sätt. Ska andra vara med så blir det bara rörigt.

Jag gillar inte samlingar med folk, ett jävla oväsen bara. Blir helt slut efter att jag har varit på ett café, affären, åka med buss till stan och tillbaka, osv..

Jag kan hålla på med foto, eller att sy, långt in på natten, för jag älskar det.

Jag kan glömma och äta vissa dagar. Jag kan äta allt vissa dagar och hela dagar.

Jag tycker egentligen inte om närhet, jag vill bara krama vissa människor. Den där andra närheten folk är så lyckliga över, är egentligen ett jobbigt måste i ett förhållande.

Jag har få, men alldeles underbara vänner, som tar mig som jag är och som låter mig vara som jag är. Jag är dålig på att umgås, men det är bara för att det är jobbigt psykiskt, inte för att personen är jobbig. Jag ÄLSKAR mina vänner, men klarar inte umgänge för ofta.

Jag visar sällan hur jag mår och hur jag känner mig, men jag lär mig. Man måste inte le och vara trevlig mot alla, jag vet det nu. Men jag övar fortfarande.

Jag tycker inte om att prata i telefon, jag ringer i princip aldrig någon. Sms är bättre.

Jag älskar att vara ensam och jag hatar att känna mig ensam. Komplext problem.

Jag störs enormt av ljud. Och ljus. Så pass att jag stör grannar med att påpeka att de låter alldeles för mycket och vi då får en konflikt. Så jag flyttar. Varje gång. Men har nu hittat ett hus med underbara grannar... Som är tysta. Eller inte hemma så ofta.

Det är bra att gå till en psykolog, man lär sig om sig själv väldigt mycket. Jag har också lärt mig att säga "nej". Fantastiskt ord ibland...

Nu ska vi se om hon kommer fram till hur många skruvar som fattas mig, eller om det är hela verktygslådan som är väck. Men, snart så kommer jag att veta. Inte för att jag helt plötsligt kommer att se regnbågar och rida på enhörningar, men jag kommer må bättre av att VETA och få den hjälp jag behöver. Och, jag har världens bästa team kring mig. Försäkringskassans Agneta, psykologen Susanna, läkaren Gunilla... Detta kommer bli bra. Tänkt att det skulle ta 26 år att få svar och hjälp.




Likes

Comments