Header

Jag tror jag har kommit på varför jag kikar in här och skriver några rader emellanåt. Det är inte för jag vill bli Sveriges nästa storbloggare eller för att jag vill ha uppmärksamhet. Jag loggar alltid in på denna bloggportal när allt känns som en enda stor gröt. Jag loggar in här för att lätta på hjärtat. Jag gör det för min egen skull, för jag inbillar mig att jag mår bättre av det. Å andra sidan, känns det så otroligt läskigt och jobbigt att dela med sig av saker jag finner väldigt(!) privata. Jag är liksom rädd för vad folk ska tycka och tänka, men sakerna jag skriver om kanske kan hjälpa någon annan vilsen själ där ute.

I vilket fall, natten till idag var en ganska jobbig natt. Allt hade gått bra under dagen, men när det var dags att släcka lampan och somna blev allt så fruktansvärt jobbigt. Jag kände mig ensam. Jag kallsvettades. Jag grubblade på helt oväsentliga saker. Så som alltid, så skrev jag i min telefon.


"26 mars 2017 01:16

Att stå i ett litet trångt och mörkt rum, med min äldsta barndomskompis, på nyårsafton 2016 med både gråten i halsen och ögonen, för att berätta hur dåligt jag mådde. Att jag måste fan prata med någon om allt och inget, kändes inte ideellt för ett nyårsfirande. Min vän kramade om mig och sa till mig att vi kommer fixa detta och att han var glad att han har mig som vän. Att på nyårsfesten känna sig ensammast i världen kändes jättejobbigt. Jag var ju inte ensam, det var jättemycket människor på festen. Men mina tre bästa vänner var alla iväg på olika äventyr – fjällen, Skåne, USA. Där och då förstod jag hur tufft detta år skulle bli.

Två av mina bästa vänner hade flyttat ifrån grannkommunen. En annan bästis gjorde sin GMU och en annan som knappt pratade med mig, efter att jag försökt strävat efter att få kontakt. Det var jobbigt och ensamt.

Att gå med en klump i magen till jobbet för att jag var rädd att jag skulle göra ett misstag. Jag kände mig liten och jag hatar det.

Att jag stod framför spegeln på internationella kvinnodagen och provade bikinis och försökte intala mig att jag är en "strong and independent woman" kändes bara fel. För jag kände mig inte speciellt stark i det skedet. Jag hatar att se mig själv i spegeln.

Att jag vaknar med ångest när väckarklockan ringer är fruktansvärt. Mina ögon slumrar, mina tankar går i 120km/h, mina ben är tunga som bly och jag är bara vilsen"


Vi ses när jag känner att jag är lite mer på rätt spår igen. Sköt om er, var rädda om varandra och ta framförallt vara på varandra. Puss och liknande. Nu ska jag sjunga i stämma med One Direction <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I brist på annat så bjuder jag på en hel del bilder som jag, eller vänner, har tagit med hjälp av Snapchat.

Jag kan ärligt säga att jag är en av dem som de flesta avskyr, eller avgudar, på Snapchat. För när jag väl är på festligheter finns det ingen hejd på mig. Jag postar bild efter bild, video efter video. Men dessa bilder är inte bara festligheter. Första bilden är under en ihopaläggning av en KitKat-tårta till första klassfesten under gymnasiet. Andra bilden är på mig och Alice när vi var på fest hos vår vän Eric. Tredje bilden, en sliten söndag men kaffe, choklad och en roman om en kvinna som lever ett miserabelt liv, bestående av pommes, rödvin och kärlek. Fjärde bilden på Hugo och mig är under en svenskalektion, femte bilden är på Landvetter. Klassen skulle till Berlin på klassresa <3. Och sista bilden på min baldejt och mig. Fina tider.

Och självklart består min Snapchat ofta av mat (fika). Något annat vore ju orimligt.

Pinchoskompisar, Dokenvänner, fyllevänner, fyllekusiner, konsertkompisar, gosevänner, mor och dotter, fyllevänner, Donkenkompisar, fyllekompisar. Ja. Som ni kanske ser så har jag en favoritsida för selfies.

Mina bästisar, som jag saknar så mycket!

Lite struntbilder som jag snapat bara för jag tyckt dem varit fina. En bild på väg hem från jobbet, en när Siri var på besök och ville måla giraffer, jag och Jenny i Stockholm och en när jag drog fram mina Promarkers.

Likes

Comments

Oooooooch så har jag dragit på mig en sådan där jättehärlig förkylning igen. Jag tror nästan jag varit förkyld sedan jag började jobba med barn som är i de flesta åldrarna. Spelar ingen roll hur noga jag tvättar mina tassar eller hur ofta jag spritar dem. När ett barn ändå ska hosta en rätt upp i ansiktet eller när en går och bär ett barn på höften och barnet nyser en rätt i nacken. Aja, jag lever i alla fall.

Jag skulle kanske börjat med ett hej? Hej! Har väl inte så mycket att berätta egentligen, men känner att jag vill skriva av mig lite. För det var ju ett tag sedan.

Först ut: stress. Ursäkta språket, men fy fan vad jag känner mig stressad. Över det mesta faktiskt. Kommer till jobbet och alla fröknar på avdelningen är sjuka. Avdelningen består av mig, som är vikarie, och två andra vikarier. Barn blir sjuka, barn bråkar, telefonen ringer och vi är bara vikarier. Kommer hem kollar upp boenden i Karlstad där jag blir bemött med meningar som säger att jag inte kan ansöka om studentbostad fören jag fått intagningsbeskedet. Så mycket saker att göra och så lite tid. Jobbat över i princip varje dag denna vecka och det enda jag känner just nu är stress. Jag vet att detta inte är något att klaga över men jag blir väldigt lätt stressad i perioder. Och just nu, så är det en sådan där lite (mycket) jobbigare period.

Utöver stressen så har ändå livet känts bra. Klippte av håret ytterligare några centimeter och känner varje gång att jag kunde tagit några centimeter till. Fått väldigt mycket fina kommentarer av kompisar och kollegor. Träffade Martina i onsdags och det första hon sa var "det är så skönt att vi träffas nu, för jag har så jävla mycket att berätta". Sedan träffade jag Jacob för ett litet tag sedan och idag kommer han hit igen och vi skulle tydligen ha mellomys. Det var hans önskemål i alla fall.

Ja, detta var väl det jag kom på att jag kunde berätta om. På återseende då va, ta hand om varandra!

Likes

Comments

Egentligen vet jag inte om ni är ett dugg intresserade av att jag publicerar bilder och recept på mat. Eller mat och mat – sötsaker. Men jag gör det mest för att jag ska kunna hitta receptet igen. I alla fall, morotskaka är gott och jag var bara tvungen att testa.

Kakan
3 stora morötter
2 dl mandel
4 ägg
4 dl strösocker
1 dl rapsolja
1 msk bakpulver
2 tsk kanel
1 tsk kardemumma
4 dl vetemjöl


Glasyren
200 gr Philadelphiaost
100 gr smör
4 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker


Gör så här:
Ugn 180 grader.

Smöra och bröa en springform. Skala och riv morötterna och hacka mandeln grovt. Vispa ägg och strösocker vitt och poröst, vänd därefter ner morötterna, mandeln och oljan i äggsmeten. Sikta ner alla torra ingredienser. Kakan ska gräddas i nedre delen av ungen i cirka en timma, jag gräddade min i 55 minuter. Kakan ska vara torr i mitten. Låt kakan sedan svalna.

Till glasyren rör du bara ihop alla ingredienser och brer den sedan på kakan.
(Original receptet).

Likes

Comments

Tre tidiga jobbpass, ett mellanpass, ett helsentpass och en dag med en och en halv timmas övertid. Tretton kids i famnen efter konversationen "ska du åka hem nu fröken?" "nej, jag ska gå hem" "men du kommer väl imorgon" "ja". Dricker mitt kaffe ofta och gärna pissljummet. Har slutat med mjölken. Sprutar i 7,5ml nässpray i snoken varje vecka, helst Otrivin.

"Där är din Frida", mamman förklarar hur hon hade haft ett jobbsamtal över telefonen med en kollega. Hennes barn hade frågat vem det var, varav hon hade svarat Frida. Barnet hade sedan frågat "min Frida?", jag blir glad. Det är äntligen fredag. Skickar ett meddelande till Emil, är du hemma? Kan jag komma?. Åker till Emil och får terapi i form av nybakad vegetariskpizza, 80-tals klassiker, Hobbit: an unexpected journey och skratt.

Kokar ägg och lyssnar på U2. Steker bananpannkakor och tittar på Thomas Sekelius senaste video. Trycker ut några värktabletter från alvedon- och Iprenkartan, sväljer med iskallt H2O. Utan att tänka på det lägger jag handen på den varma plattan och svär. Två sprut nässpray.

God morgon hojtar jag tjugo över sex till de första barnen som ska lämnas över till mig. "Nämen, titta vem som är här!" säger mamman till sina barn och ler mot mig. "Fjjjiidaa!!!". Får en abstrakt målning av en tvååring. Det var tydligen en brandbil och en brandman som släcker elden med vatten. Det gör lite ont i mig när jag tänker på att jag bara har lite över en veckas fulltidsvikariat kvar. Skriver på telefonen 02:34; inbillar mig att jag glömt dig, men det har jag inte. Ska få se Gavin DeGraw live igen.

Likes

Comments

Sony a77, 50mm f1.8 & 16-105mm 3.5-5,6.

Som ni vet vid detta laget så brukar jag inte dela med mig av mina bilder efter ett fotojobb. Delvis för att jag alltid har prestationsångest innan fotograferingen och känner att jag inte kan prestera men fokus osv (vilket syns på några av bilderna, men gillar dem på något vänster ändå). Och delvis för att jag inte vill ha kritik på mina bilder. Men eftersom det gick hyfsat bra sist gång jag jobbade för Herrgården här hemma och fick jättefin kritik av dem, så kände jag att jag kunde dela med mig av mina favoriter från senaste fotograferingen för och med dem.

Jag har jobbat med Arctic Paper AB många gånger nu, samt Munkedals Herrgård men jag får ändå alltid ångest inför fotograferingarna. Spelar ingen roll vad det är för typ av fotografering eller var bilderna ska tryckas – tidning, bok, web. Jag hatar timmarna innan ett fotojobb. Usch, hatar verkligen och troligtvis gör jag det för jag känner mig osäker. Men är de nöjda, så får väl jag också vara det.

Likes

Comments

Vad jag hann att göra på tio timmar? Ja du, detta!

Jag hann duscha och raka de vita barrskogsbenen, så de blev mer som ett par snötäckta skidbackar. Mitt hår hann med en 20 minuter lång inpackning, lika väl mitt snustorra, grisrosa ansikte. Jag hann med att göra i alla fall en matlåda inför veckan. Den åts upp idag och den bestod av sallad, tomat, morot, ägg och någon sås jag slängde ihop gjord av créme fraiche, dill, lök, senap och honung. Tack Ernst för den, love you long time! Jag hann föra över bilderna från fotograferingen till datorn och ögna igenom dem. Jag hann packa ryggsäcken. Jag hann lyssna på denna och denna x antal gånger och jag ångrar absolut inget! Jag hann vika och hänga in mina kläder i garderoben. Och som grädde på moset hann jag med sex timmars sömn. Inte illa om ni frågar mig.

Nu ska jag åka till den lokala blomsterhandeln för att köpa blommor till mamma som fyller år idag. Glad måndag vänner!

Likes

Comments

Det är mindre än tio timmar kvar till min väckarklocka ringer inför jobbveckans start. Och jag har så himla mycket kvar att göra denna helg.

Jag ska rensa mina bilder, som jag faktiskt gömt under min bruna, runda ryamatta på mitt rum. Jag ska göra matlådor inför veckan. Jag ska packa ryggsäcken inför veckan. Jag ska ha hårinpackning i mitt torra, risiga och klyva hår. Jag ska ha kokosolja i ansiktet. Jag ska titta klart sista säsongen av Seinfeldt. Jag ska börja redigera bilderna från dagens fotojobb. Jag ska vika och lägga in mina nytvättade kläder i garderoben. Jag ska kolla upp boenden i Karlstad. Jag ska läsa min bok, som jag aldrig lyckas få tid med. Hinner jag detta på tio timmar? Jag ska även berätta att jag gjorde dessa chokladcupcakes igår. Fast det har jag redan berättat en gång va?

Likes

Comments

Snabba ben i februarisnön. Ljusare dagar och vårkänsla i kroppen. Dansandes till Spotifys Feelin' Good i köket. En kopp nybryggt kaffe till en chokladcupcake á la Frida. En helt vanlig jobbklädsel som går i bekvämlighetens spår, med tre plåster sammanlagt på fötterna som accessoarer. "Denna är till dig fröken". Valpen som för en gångs skull håller truten stängd när han hamnar i famnen.

Likes

Comments

Jag har skrivit det förr och jag nämner det igen: jag finner det svårt att logga in här och skriva ett eller två vettiga inlägg. Delvis för min vardag är väldigt enformig. Jag sover, äter, jobbar, tränar ibland, träffar vänner ibland, festar väldigt sällan. De roliga sakerna som händer på jobbet får jag inte berätta om, sakerna som händer mig och mina vänner vill jag inte alltid dela med mig av. Och det här med att skriva en texta från hjärtat finns inte på karten längre.

Jag är väldigt, vad ska man kalla det? Normal och relativt tråkig människa, men jag har mina ljusa stunder emellanåt. För jag tar nässpray varje dag innan jag går och lägger mig, även fast jag inte behöver. Jag småäter efter att jag motionerat i en timma. Jag äter inte upp all min mat på middagstallriken, för jag är kräsen. Jag pratar innan jag tänkt färdigt. Jag slackar på min yoga för jag har för ont i ryggen, när jag egentligen vet att jag bör göra den för ryggens skull. Jag tar aldrig selfies längre, för jag lever hellre på gamla meriter. Jag ligger ibland hellre i min säng och tittar på en humorserie, för allt annat sällskap är tråkigt. Jag är besvärlig, för jag äter inte kött. Men, jag kan kramas väldigt bra och jag äter upp hela mitt äpple. Ja, till och med kärnhuset. Jag får till ett skämt som alla skrattar åt, men egentligen vet jag inte om dem skrattar åt skämtet eller mig. Men jag är jag och det får duga.

Och där fick ni veta lite mer om mig, i brist på annat. Vi hörs när vi hörs, men innan jag går får ni jättegärna titta in mina bästisars bloggar – @jennyc och @corneliabuza <3

Likes

Comments