Header
  • Twitter
  • Snapchat
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw

​Ångest är något som har varit mitt största problem i väldigt många år. Jag får ångest lite för lätt, det kan vara av att jag är 2 minuter försenad till något, att jag bråkar med någon jag bryr mig om men oftast är det kopplat till skolan. Skolan är det som jag har absolut lättast jag bli stressad över eller att få ångest över. Detta är även anledningen till att jag inte bloggat på ett tag. Jag har haft väldigt mycket i skolan och då tenderar jag att stänga av allt annat. Det behöver inte ens vara att jag är upptagen med att plugga, utan att jag är upptagen men att tänka på skolan och ha ångest över den...

Det är först idag jag känner att saker och ting går bra och att jag håller på och bocka av allt från terminen och att sommarlovet verkligen närmar sig. Gud, jag har aldrig någonsin längtat efter ett lov så mycket som jag gör just nu. Detta har varit ett väldigt psykiskt jobbigt skolår för med i och med flytten till gbg, allt nytt, avståndet från alla jag älskar osv. Men nu håller att på och falla på sin plats och jag är så otroligt glad. Har lyckats skaffa mig ett superbra extrajobb och vädret som börjar bli varmt ger mig liiiiv ☀ 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

På torsdag ska jag gästa din gata! Jag har fått frågorna som vi kommer diskutera under sändningen och tänkte besvara dem här på text, då det blir lättare att diskutera om jag redan nu kan tänka ut mina svar. Har faktiskt aldrig tänkt på dessa frågor tidigare.


Livet och döden

- Vad är syftet med vår existens, människan då alltså? Syftet med DIN existens?

Beror för det första på vad man menar med "syfte". Jag är inte religiös alls men många menar att Gud har ett syfte bakom varje människas existens men det blir svårt för mig att tänka i dem banorna när jag inte tror på någon Gud. Jag tror faktiskt inte att varje människa föds med ett syfte som att "bli läkare", "rädda barn" osv... Jag tror att vi människor finner vårt eget syfte med vårt liv utifrån vad vi själva vill att vårt liv ska gå ut på.


- Om du kunde rädda ett X antal människor men du behövde offra dig själv, hur många personer hade det behövt vara så att du kan överväga att offra dig själv?

Detta är en fråga som är väldigt svår att besvara om man inte själv sitter i den sitsen, men om man ska svara allmänt beror det mycket på situationen. Om en helt random människa kommer fram till mig och ber mig offra mitt liv för hens skulle jag troligtvis inte göra det. Men om man är med om en situation där man utsätts för mordhot tillsammans med ett annat offer och man på något sätt kommer "nära" det andra offret hade man kanske inte kunnat säga att den andra personen förtjänar att dö hellre än mig? Jag vet faktiskt inte. Tror att man agerar väldigt olika beroende på situation. Sen avgör även VEM det är. Jag hade offrat mitt liv för min familj, vänner och släkt alla dagar i veckan.


- Om du dog idag, här och nu, hur tror du att folk skulle ha kommit ihåg dig som person?

Glad, positiv, kaxig och liten.


- Är vissa liv värda mer än andra?

Nja. Svårt. Alla föds 100% lika värda, men jag tycker snarare att folks handlingar är mer eller minde värda. Ska tänka vidare på denna frågan -


- Vad betyder det att dö på ett bra sätt?

Att man dött smärtfritt, hunnit få mycket sista-tid med sina nära och kära samt levt ett bra liv


- Om du dog idag, vad hade du ångrat att du inte gjorde/att du gjorde?

Det första jag kommer att tänka på är att jag hade ångrat att jag inte haft barn. Inte för att jag vill ha barn nu när jag är 19 år gammal, men att dö utan att ha upplevt sitt första egna barn är en skrämmande tanke. Sedan hade jag inte ångrat så jättemycket... Hade väl ångrat att jag pluggat i 14 år utan någon som helst anledning?


- Hur hade du velat dö, om du fick bestämma? Sjukdom, olycka, plötsligt etc?

Jag ser en bra död på två olika sätt: det ena sättet jag hade velat dö på är att dö plötsligt i min sömn, helt ovetande och smärtfritt. Väldigt skönt och lätt för mig. Dock hade det varit extremt traumatiskt för min omgivning. Därför hade jag kanske velat få ett besked från en läkare som meddelar mig att jag kommer gå bort om 2-3 år, så jag får chansen att NJUTA av min sista tid, resa, umgås och verkligen göra det bästa av mina sista år.

Likes

Comments

Tidigt på morgonen satte vi oss i bussen igen för att åka iväg till Srebrenica. Jag visste inte mycket om folkmordet då faktiskt. Jag hade läst någon krönika om det hela och googlat några bilder. Jag brukar tycka om att komma till nya platser utan förväntningar

Detta hände kortfattat: I juli 1995 genomfördes det största folkmordet i Europa sedan det andra världskriget. I staden Srebrenica mördades mellan 7 000 och 8 000 bosnienmuslimska män. Idag är Srebrenica nästan en spökstad, många av husen är fortfarande övergivna. Men hur kunde det hända? FN var där, världen såg vad som skedde, ändå mördades så många människor på så kort tid i en planlagd och systematisk process.- www.levandehistoria.se

Det speciella med Srebrenica är att det hände för drygt 20 år sedan, och ingen talar om det. Det är intressant för mig hur vissa tragedier bara dör ut. Vad är det som avgör om ett folkmord ska läras ut i skolan? Utan denna resan hade jag aldrig lärt mig det jag kan idag

Vi åkte till minnesplatsen som ni ser på bilderna här över. Vi alla var tysta och bara försökte ta in det som var framför oss. Varje pelare representerar en människas liv som tagits. Det var så berörande att bevittna detta. Jag har bosniska vänner som forfarande inte tagit modet att åka hit då dem inte känner sig redo än...

Bredvid minnesplatsen besökte vi detta "förrådet". Här var bosnier fast innan de mördades. Förrådet var helt tomt, med tavlor/affischer på väggarna från 1995 och så fanns väskor, pennor och andra saker som tillhörde de mördade som hittats i efterhand

Vi fick även se en film som var bland det sjukaste. (Känsliga varnas) Det var en film på 5 bosniska män. Fyra av dem skjöts ihjäl, på rad, och en fick förbli levande. Varför? För att han skulle BÄRA in de fyra liken in i en skåpbil. När han gjort det fick han pistolen i handen och tvingades skjuta ihjäl sig själv

Slutligen fick vi äran att träffa en underbar kvinna som förlorade sin son i folkmordet. Hon berättade om hur allt var och det kändes så overkligt att träffa någon berörd... Detta var bland de sjukaste upplevelserna jag haft och är så tacksam för att jag fått uppleva detta.

Likes

Comments

Imorgon är det persiskt nyår och detta är vårt motsvarande "julpynt". Vi har detta framme i ca en månad och det ska symbolisera livet. I skålarna lägger man fram 7 saker som börjar på "s", och som ska representera livet. Detta är den viktigaste persiska högtiden och är väldigt viktig för iranier så därför är jag nere i Malmö nu under lite mer än en vecka. Jag älskar verkligen Nouruz, det är den mysigaste högtiden och man får riktigt quality-time med släkten. Nu ska jag in i duschen, imorgon ska jag upp 7 för att åka till SVT!

Likes

Comments

Sist jag var i Malmö satt jag uppe en kväll och diskuterade en sak med min pojkväns familj som jag väldigt ofta funderar över. Vi pratade kortfattat om den stora skillnaden när man bor i Sverige vs. utomlands. Att allt är så stressigt, allvarligt och hårt i Sverige. De menade att livet i t.ex. Serbien är mycket mer avslappnat och ostressat. Jag är en person som konstant tänker på framtiden, speciellt här i Göteborg. Här känns det som jag hela tiden, dag för dag kommer närmre mitt "riktiga liv", dvs. det livet jag pluggar för som är ett liv med mitt dröm jobb, egen lägenhet med min familj. Men var jag ska starta detta livet är den stora frågan. Jag har alltid sagt att jag ska bo i Malmö i början, och sedan när jag blir gravid vill jag flytta lite utanför Malmö, eller till en helt ny stad. Jag kan på riktigt inte se mig själv bo i ett annat land än Sverige.

Imorse hamnade jag i dem sjukaste tankarna. En sak jag tänker på mer än jag borde är döden. Ibland känner jag att livet går lite för fort. Jag vet egentligen inte vad jag försöker säga med detta, men jag vill bara inte bli gammal och ångra mitt liv. Okej, jag är verkligen ute och cyklar nu så jag inte ens förstår mig själv. Nästa vecka åker jag tillbaka till min älskade stad. Hejdå <3

Likes

Comments

​Bilder från vår fina skola och på Hamase. En bild säger mer än tusen ord

Våra dagar på journalistprogrammet ser väldigt olika ut. Under termin 1 hade vi ofta skola 3 dagar i veckan, vi hade många föreläsningar och vi lärde oss mycket av den journalistiska grunden. Källkritik, medielagar, en journalists rättigheter och skyldigheter osv... Vi lärde oss om hur det är att jobba som en skrivande journalistik för det mesta

Termin 2 som jag går just nu är raka motsatsen. Nu lär vi oss hur det går till i praktiken. Vi började med radio, håller just nu på med bild (TV) och kommer avsluta med text. Radio var så otroligt roligt. Vi fick testa på att vara programledare för en radiosändning, reportrar, producenter, tekniker, webbredaktörer mm. Vi fick även sända radio på RIKTIGT!

Klicka här för att lyssna på sändningen där jag och en klasskompis var programledare --> http://goteborgnu.se/2017/02/08/radio-goteborg-nu-82-15-00/

Bild som vi håller på med nu är. SÅ. JOBBIGT!!!!!! Seriöst. Jag och Hamase kom hem klockan 2 på natten igår för att vi höll på att redigera i universums jobbigaste program. Vi åker ut med en kamera och ett stativ som båda väger så mycket. Vi bokar intervju och filmar ihop ett inslag och redigerar sedan. Jag trodde att bild skulle vara det roligaste, men det är så mycket svårare än jag trott.

Vi håller just nu på med att söka praktik. Min dröm är att få praktisera hos SVT eller på radion. I framtiden hade det var min dröm att jobba på Sveriges radio, men jag ändrar mig hela tiden...

Likes

Comments

Jag är ungdomsambassadör för organisationen UMAF, och för ett år sedan gjorde vi en av de bästa resorna jag någonsin gjort. Vi åkte till Bosnien för att lära oss om bl.a. deras kultur, historia och folkmordet i Srebrenica.

Vi flög till flygplatsen Tuzla som är en mindre stad utanför huvudstaden Sarajevo. Därifrån tog vi bussen till Sarajevo och vårt hotell

Naturen i bosnien är så otrolig. Under hela resan kan man säga att vi åkte buss ca. 6h / dag. Under de timmarna fick vi åka genom berg och skogar som var så fint att se. Jag försökte sova flera gånger men det kom nya otroliga ställen att se konstant

Påväg till hotellet stannade vi på en restaurang och åt vår första cevapi och det var den godaste jag någonsin ätit

Bild från en annan dag, medveten om att det där inte är cevapi hehe

Maten i Bosnien var för övrigt inte något för mig. Det var jättegott, men det blev lite mycket efter några måltider. De restaurangerna vi var på serverade dem mest KÖTT. Kött med bröd, kött med sås, kött med ris etc. Jag saknade någon form av tallriksmodell, haha...

Vi har varit på ganska många hotell med UMAF med hotellet i Bosnien tar priset. Det var så fint, god frukost och mitt i Sarajevo.

Vi var framme på kvällen och hade inget mer planerat för dagen, så vi gick en runda i Sarajevo. Sarajevo är en så mysig stad, men den kändes ganska liten för att vara en huvudstad. Det var många små butiker, restauranger och fullt med barer. Överallt.

Vi gick hem och la oss ganska tidigt då vi vaknade 7 på morgonen varje morgon för att åka till olika städer 3h bort. Dagen efter åkte vi till Srebrenica, to be continued...

Likes

Comments

Denna dagen är så så viktig för mig. Idag handlar egentligen bara om att UPPLYSA om hur kvinnor har det och varför feminism behövs. Jag blir så frustrerad egentligen då det finns så mycket jag vill säga.

Jag önskar att kvinnor slutar se varandra som fiender. Kan ni tänka er hur långt vi hade kunnat komma om vi slutade hata på varandra? Jag önskar att vi kvinnor slutade jämföra oss med varandra hela tiden. Jag önskar att slut-shaming inte existerade och att vi kunde stå upp för varandra istället.

Jag önskar att ALLA stävade efter att vara 100% självständiga. Jag vill inte att kvinnor nöjer sig med lagom, att vi förlitar oss på män eller att vi viker oss för att inte trampa på mäns fötter. Jag önskar att kvinnor tog PLATS helt unapologetic

Egentligen hade jag kunnat skriva 38 punkter till, men det kommer jag göra en annan dag. Just nu känner jag hur min ögon sviker mig då jag och Hamase precis kommit hem från en TUFF skoldag. Om ni bara visste hur jobbigt vårt program kan vara... Anyhow, jag älskar er vackra kvinnor, idag är vår dag och endast vår. En vacker dag ska vi inte behöva en 💗

Likes

Comments

Herregud. HERREgud. November 2015. Då bestämde jag mig för att jag skulle börja blogga på riktigt. Det var någonstans då jag bestämde mig för att jag skulle söka till journalistprogrammet i Göteborg och tänkte att jag får sätta igång med bloggande för (delvis) min framtida karriärs skull, men mest för att jag ska minnas och kolla tillbaka på min tid från universitetet. Jag ångrar ju så mycket att jag inte hade någon form av blogg under gymnasiet...

Jag började faktiskt blogga i november 2015. Jag har bloggat någon gång i veckan, varje vecka sedan dess. Dock kändes det inte alls rätt. Jag kände i början att jag var alldeles för öppen och berättade om inte alls personliga saker egentligen, men som jag inte ville att Sara Svensson i Vellinge ska veta om, så jag skaffade ett lösenord till bloggen och förvandlade den till min egna fina dagbok. Som framtida journalist får man acceptera att man på något sätt kommer vara en offentlig person på något plan. Jag får helt enkelt försöka balansera detta på bloggen.

Här kommer jag i varje fall kortfattat skriva av mig och berätta om vilka känslor jag har här som varje dag förändras och är så dramatiska. Jag tänker på framtiden exakt varje dag här i Götet. Jag och min rumskompis Hamase pratar om vad vi ska göra efter denna utbildningen, när vi ska gifta oss, var vi ska jobba etc. Jag har helt enkelt alldeles för många känslor och tankar inom mig som jag planerar att spy ut på denna journal. Enjoy

Likes

Comments

dibadehnad@dibadehnad