View tracker
View tracker

Det var en kväll i augusti, flickan gick förbi två alkoholiserade ungdomar som högljutt skrålade. Bakom bänken som de satt på var det någon oansvarig person som hade slängt tomma ölburkar och krossat glasflaskor. Hon fortsatte fram till Silveusvägen och svängde in.

Hemma var det stökigt och musik strömmade ut från vardagsrummet. "jaha,har min så kallade pappa haft fest igen", tänkte flickan mörkt i sinnet. Hon snubblade flera gånger på burkar och skor när hon försökte komma fram till vardagsrummet.

Inne i rummet var möbler upp och ner, massor av burkar och flaskor lågutspridda på golvet och personen flickan avskydde mest låg och sov nära bokhyllorna. Dottern tog några få steg innan hon var jämt upp med honom, kollade ned med en sådan ilska i blicken på mannen som sov med öppen mun, en burk i handen och kläder något absurt ovårdade.

Det enda man kunde se i hennes ögon var brinnande hat. Flickan gick klampande därifrån och stängde av musiken på vägen upp till hennes privata rum. Väl inne i det dystra svarta rummet satte hon sig på den obäddade sängen och stoppade hörlurarna i öronen. Den nedstämda tösen lade sig ned, stängde ögonen och lät alla oräkneliga tankar vandra fritt.

Hon önskade så innerligt att hon för en enda dag skulle få vara en normal ungdom utan att hon behövde oroa sig för precis allting. Flickan tänkte tillbaks på tiden då hennes mamma ännu var i livet, om några dagar skulle det vara tioårsdagen sedan moderns bortgång.

Hon vaknade plötsligt ur en hemsk dröm och insåg att det var för ljust för att vara tidig morgon. På mindre än en sekund stod hon upp och i all hast lyckades hon ta tag i ryggsäcken. Flickan dundrade ner för trappan och var ute ur huset på blankt trettio sekunder. Hon sprang till skolan på exakt tretton minuter när det brukade ta minst tjugofem minuter.

Vid hennes mörkblåa skåp kollade flickan förundrat på schemat och försökte lista ut vilken sal hon skulle vara i. Det var andra veckan för henne på skolan så hon hade inte hel koll på allt ännu. Hon strosade runt i skolan och letade, efter en stunds sökande fann tösen rum tvåhundratretton.

Hon öppnade dörren, gick och satte sig långt bak. Flickan hoppades innerligt att läraren inte skulle be henne stanna kvar efterlektionen. Men så blev det. När klockan ringde, sade den kvinnliga lärarinnan åt henne att vänta en stund. Som vanligt frågade läraren trevande, ynkligt hur det var med henne och sen frågan flickan ogillade starkt, att skolan mer än gärna ville träffa hennes föräldrar. Hon blev nervös och började vrida på sig.

Flickan försökte komma på en bra påhittad historia, hon började med att hennes moder inte var hemma för tillfället utan var på en jobbresa. Fadern var alltid otroligt upptagen vilket gjorde det svårt för honom att komma och besöka skolan. Flickan ursäktade för sina föräldrar att de inte var tillgängliga för tillfället och skyndade sedan ut ur klassrummet.

Hon småsprang vidare till nästa lektion och även där bad en lärare henne att stanna kvar efter lektionen. Den här läraren frågade flickan varför hon inte intresserade sig för lektionen och att hon verkade väldigt frånvarande. Flickan knep ihop munnen och blängde på läraren.

Läraren sade att han var tvungen att ringa hennes fader. Telefonen ringde och ringde. Efter ett fåtal signaler, sade läraren åt flickan att hon skulle gå hem och hämta sin far och sedan komma tillbaka på ett möte. Sagt och gjort, tösen gick sakta hem med en molande klump imagen.

Hon gick förbi samma bänk som hon gjort för några dagar sedan, svängde in på hennes gata och klev upp för trappan med dröjande steg. Flickan drog sakta, sakta ned handtaget och tog ett steg in.

På några sekunder hördes hennes far ute i vardagsrummet gormande."åh, toppen far var på dåligt humör.., reflekterade dottern.Fadern kom ut i hallen och direkt slog den unkna spritlukten dottern snäsa.

-Vad gör du här? Till skolan.. annars!, röt fadern.

-Men, jag kom för att hämta dig, hördes det tyst från flickan.

-Varför ska jag komma? Vad har du gjort nu?!, skrek fadern gällt.

-Jag har inte gjort något.. men du måste komma nu!

Flickan försökte putta sin far mot sovrummet för att han skulle byta kläder. Det lyckades halvt. Fadern stretade motvilligt emot men dottern fick på något sätt honom att röra sig mot rummet. Han låste dörren och tösen stod utanför och väntade.

När han öppnade igen så hade fadern samma trasiga kläder som förut men han höll i ett nytt whisky glas och en avlång vass kniv. Tösens ögon förstorades och hon sprang iväg till köket. Hennes far följde efter med släpande steg, dottern stod gömd bakom en stol.

- Haha, tror du att du kan gömma dig?, sade fadern skrattretande.

-Gör mig inte illa, jag lovar göra vad du vill, pep dottern fram.

-Jag kan göra vad jag vill med dig, precis som jag gjorde med din mor, fräste fadern.

-Vad har du gjort?! Du sade att hon var med i en bilolycka!, sade flickan med gråten i rösten.

-Det vill du gärna veta va?, retades fadern med.

Dottern gjorde ett försök att rymma, reste sig långsamt och frigjorde sig från gömstället. Snabbt vred hon sig förbi sin far och kutade hon ut i ren och skär panik. Flickan sprang tills hon inte orkade ta ett enda steg till. Slutkörd ramlade hon på marken och upptäckte att hon befann sig vid kyrkogården.

Mödosamt reste flickan på sig, släpade på fötterna tills hon fann det hon sökte efter. Moderns gravsten. Hon kastade sig bredvid den och grät hejdlöst, efter några minuter upptäckte hon blod på stenen.Förundrat strök hon sig själv på kinden och lade märke till ett köttigt långt sår på kinden.

Ilskan och hatet välde upp inom henne. Aldrig mer tänkte hon gå tillbaka och träffa den där fåraktiga mannen, sade hon högt för sig själv.

Hennes far stod kvar på samma ställe som innan. Fadern blinkade inte ens när han gjorde rent kniven och stoppade in den i skåpet igen. Han satte sig ned på en stol och bröt sig fri från chocken."vad har jag gjort?! Min lilla flicka.., ömkade fadern.

Han reste sig, gick ut i hallen och satte på sig rejäla skor. Det enda han hade i tankarna var att hitta sin lilla dotter, ta med henne hem och be henne om förlåtelse. Fadern sökte, ropade, grät och sprang runt hela natten utan resultat.

Han vandrade hem med tunga, släpande steg. Vid en korsning så struntade han i att kolla omkring så när han hasade över vägen kom en långtradare.

Flickan vaknade av en fågels skri, stel med värkande rygg och axlar reste hon sakta på sig. Kollade på mobilen vad klockan var, om en halvtimme skulle hon vara i skolan. Hon började gå åt rätt riktning. Vid skolan - i tid denna gång - spatserade flickan framtill sitt skåp och tog ut några böcker.

På väg mot klassrummet blev hon stoppad av en lärarinna, hon blev tagen till sidan och med låg röst viskade lärarinnan att hon måste åka till sjukhuset. Flickan blev mycket förvånad och undrade varför,lärarinnan sade att hennes far låg på en av avdelningarna. Tösen tappade greppet om böckerna och sjönk ner på golvet.

Hon kunde inte förstå varför hon brydde sig, hon hatade det kräket men han var ändå hennes far. Lärarinnan hjälpte henne upp och skjutsade henne till sjukhuset. Hon frågade även om flickan ville att hon skulle följa med in men det ville inte tösen.

Dottern tog små prövande steg emot byggnaden, hon närmade sig dörren och ryckte upp den. Hon gick fram till receptionen och frågade efter Herr Engelmark, han låg i rum hundratrettiofem. Flickan tog tysta steg ini rummet och satte sig försiktigt på sängen. Hon velade fram och tillbaka i fall hon skulle ta hans hand men bestämde sig för att göra det. Faderns hand var kall, skrovlig och tung.

Någon måste ha gjort rent honom och satt på honom rena kläder, hans hår glänste som guld och han luktade något slags sköljmedel. Dottern hade nog aldrig sett honom så här ren, hennes mungipor rycktes uppåt men försvann lika snabbt som det kommit. Hennes blick svepte över rummet, det var ljusblått, ganska kalt och lagom stort. Det var en stor monitor bredvid den smala sängen annars fanns det bara en stol och ett litet bord med några gamla tidningar ovanpå.

Hennes blick fastnade på EKG-maskinen, den röda linjen som visade hjärtats aktivitet blev allt slätare. Flickan ställde sig hastigt upp och snubblande tryckte hon på den röda knappen så en sjuksköterska kom in i rummet. Men det var för sent. Linjen var redan helt slät.Hon sjönk ihop mitt på golvet, tårarna fyllde hennes ögon.

Samlad men med gråten i halsen stod den ensamma dottern och såg ut på publiken. Hon hade alltid avskytt att prata inför andra, men hon ville göra detta för att hedra hennes far.

Dottern började talet med att berätta hur hon och hennes far hade haft ganska dålig relation efter hennes moders bortgång men att de ändå alltid fanns där för varandra.

Rent ut sagt så avskydde hon sin far emellanåt men han var ändå hennes far. Hon hoppades att han var på en bättre plats och att han hade fått frid. Avslutningsvis så bad hon en kort bön tillsammans med församlingen. När de bar ut kistan klarade flickan inte av mer utan sprang iväg och stannade inte förrän hon var hemma.

Det var svårt att vistas där men vart skulle hon annars ta vägen,tänkte flickan. Hon låste upp och gick upp på sitt rum, hon visste precis vad hon letade efter och vart det låg.

Hon bytte kläder till hennes favorit band tröja och svarta jeans, håret borstade hon och lät det vara utsläppt. Flickan hämtade ljusen, bladet och låste sedan den svartmålade dörren efter sig.

Hon ställde ljusen i en cirkel runt sig och drog upp tröjans ärmar.Dottern tänkte på sina föräldrar och mosterns som skulle komma inom några dagar. Hon ville egentligen bespara mostern för att hon skulle behöva hitta hennes bleka lik men hon kunde inget göra.

Dottern tog sina allra sista steg och ställde sig precis i mitten av cirkeln, hon sänkte handen och skar det hårdaste hon någonsin gjort. Första snittet träffade med en sådan precision, exakt likadant med det andra djupa snittet. Hon kände adrenalinet pumpa ut i ådrorna och log för sig själv.

Snart var hon borta, dottern orkade inte mycket länge stå rakt upp.Flickan ramlade baklänges och tänkte en sista gång på föräldrarna och mostern, sen var hon borta.

-Hallå?, ropar mostern in i huset.

Inget svar.

-Vad konstigt, hon borde vara hemma tycker jag, grubblade mostern för sig själv.

Mostern gick in i huset helt och slogs emot av den stinkande lukten av dött lik. Tanten blev förfärad och trodde det värsta, hon tog trappan tre steg i taget. På ett nafs var hon uppe och slog in systerdotterns dörr. Väl därinne föll mostern ner på knä och tårarna rann.

Hon kunde inte förstå det, hon ville inte förstå det. Damen stod däri en halv evighet innan hon lyckades ringa sjukhuset. Systerdottern åkte iväg i likbilen och mostern satt i köket stirrandes rakt in i väggen. Hon kunde inte få in det i hjärnan att hennes älskade systerdotter var död. Hon ville inte förstå det. Damen satt där långt in på natten, när gryningen kom tog hon sina resväskor och begav sig därifrån.

Det sista mostern gjorde innan hon reste hem var att besöka kyrkogården.Hon stod och begrundade gravstenen där det var inristat på marmor med snirkliga bokstäver;

Angelica Louisa Victoria Engelmark

20 februari 1999 - 5 september 2015

Älskad av många, tagen allt för snart

men Gud ville ha tillbaka sin underbara Ängel,

Vila ifrån mitt barn.

Likes

Comments

View tracker

Livet är en box. Fram, tillbaka.
Sidorna blir bara högre och högre.
Snart ser jag inte över. Instängd.
Aldrig komma ut. Någonsin.

Livet är en box. Fram, tillbaka.
Samma visa år ut, år in.

Bara drömma sig bort. Men till vad?
Ljuset är släckt. Mörker omsluter mig.
Slutet kommer, säker på det.

Någon gång. Kanske idag.
Kanske imorgon. Någon gång.

Släpp taget och omsluts.
Allt är bra, allt är gott.

Jag ser ljuset, äntligen.
Han är här, allt är gott.
Äntligen. Frid. Lugn.

Likes

Comments