View tracker

Personen som tittade tillbaka till mig såg rädd ut. Jag blinkade några gånger och andades djupt, ner med huvudet över handfatet och tvättade mig i ansiktet. Jag tittade mig själv i spegeln en gång till innan jag lämnade toan. Jag gick genom den långa korridoren och kom fram till dörren. Tog ett djupt andetag innan jag tyckte ner handtaget klev i rummet. Det var vitt med två fönster, en garderob och en stor tavla med ett landskap. Sängen stof mitt i rummet med två stolar på vardera sida. Hon låg i sängen som vanlig, tv var på. Hon hade mörka ringar under ögonen, runt hennes huvud hade hon sin blåa sjal med delfiner på som hon hade fått av mig och pappa i födelsedagspresent. Pappa hade special beställt den, han hade varit så nöjd när den hade kommit. Hon tittade på mig log hon ett svagt leende och skruvade ner volymen på teven lite. Jag hängde upp min jacka och ställde väskan på golvet och gick sedan fram till sängen, slog mig ner på stolen bredvid. Tog hennes hand och kramade om den lätt.


``Hej Katie`` sa hon hennes röst var hes
``Hej, hur mår du?``
``Jag mår bara bra, du har klippt dig! Det blev jätte fint gumman!`` hon sträckte sin andra hand och lät den glida genom mitt hår. Jag såg på henne att den lilla ansträngningen var jobbig.

``Tack det känns lite kort``
``Inte alls då, när du var liten hade alltid håret till axlarna, du passar så bra i det! Hur gick det i skolan?``
``Den var okej, lång tråkig bara. Fick även lite läxor``
``Du kan göra de här om du vill, tills din pappa kommer. Jag måste villa lite, jag är väldigt trött idag``

Jag log ett svagt leende och ställde mig upp och hämtade mina böcker. Flyttade ett litet bord till stolen vid sängen och satte mig ner på stolen igen. Hon höjde upp volymen på teven igen och la sig till rätta. Jag tittade på henne i smyg medans jag försökte koncentrera mig på skolarbetet. Jag kunde inte släppa henne helt med blicken. Jag blundade och tittade ner i mitt knä när jag insåg vad jag försökte göra. Memorera henne. Minnas varje liten detalj med henne. När pappa kom plockade jag ner mina böcker och försökte vara med och prata så mycket det gick, men mest höll jag henne i handen och tittade på henne. Pappa pratade om allt som var oviktigt i våran värd men det var det vi ville prata om. Det viktiga pratade vi inte om. Men vi viste, hon hade inte långt kvar. Men vi ville inte prata om det. Vi pratade aldrig om sjukdomar längre. Vi försökte blunda i stället och prata om oviktiga saker, det räddade oss från verkligheten även om det bara var en stund.
När vi gick hade hon nästa somnat. Pappa pussade henne lätt på pannan och viskade i hennes öra att han älskade henne mer än något annat. Vi var tysta i bilresan hem, det fanns inget mer oviktigt att prata om istället fick radion vara på så vi skulle slippa prata.

Han stannade bilen utanför en restaurang och gick in och beställde mat. Vi hade slutat laga mat speciellt dagarna vi hade spenderat hon henne. Pappa var en usel kock vilket vi alla tre hade skrattat åt när han försökte laga någon mat. Men nu mera skrattade vi inte när han misslyckades, pappa blev oftast arg och kastade kastrullerna i diskhon och det slutade med att vi beställde mat.

Under middagen hade han kommit på mer oviktiga saker att pratade han om, jag tappade fokus och slutade och lyssna på en gång. Jag kände mig helt utmattad som jag alltid gjorde efter att jag hade hälsat på henne. Pappa la huvudet på sene efter en stund. Han tittade länge och intensivt på mig. Till slut ställde han sig upp och började plocka bort, han hade en säckig hållning vilket han hade haft nu ett tag. Han såg tröttare och tröttare ut för varje dag. Jag lämnade köket tyst och sakta, det var som om vi levde om för mycket så skulle vi vara tvungna att prata. Jag gick upp för trappan och in på mitt rum, la mig ner på min säng och blundade. Tårarna brände bakom mina ögonlock men jag gjorde allt för att hålla de inom mig.
Jag slog upp mina ögon och tittade på pappa som stod lutad över mig. Jag måste ha somnat. Pappa upprepade mitt namn om och om igen.


``Pappa vad gör du? Klockan är bara två på natten``
``Katie, vi måste till sjukhuset. Det är mamma``

Jag lämnade sängen samtidigt som pappa lämnade mitt rum. Resan till sjukhuset var lång och båda satt tysta, den här gången orkade ingen sträcka sig för att sätta på radion. Pappa svalde konstant och såg orolig ut. När vi kom fram blev vi hänvisade till väntrummet. Jag satte mig ner på en stol och tittade mig runt. Det var tomt, allt som hördes var automaten och några sköterskor som sprang förbi. Pappa satte sig ner bredvid mig, skakande på benen. Han räckte över en chokladkaka som han hade köpt i automaten. Han tittade oroligt runt sig, jag tog hans hand och håll den hårt. Det var inte första gången vi satt där. Men nu kändes det i hela kroppen, jag har aldrig varit så rädd över att sitta i det här väntrummet.

Jag måste ha somnat för när jag slog upp ögonen så satt pappa inte bredvid mig längre. Han stod en bit bort bredvid en läkare, hans kropp hade sjunkit ihop ännu mer och han grät. Jag blundade och försökte andas normalt. Jag kunde känna till slut att någon satte sig ner framför mig, en hand styrkte min kind och jag tittade upp. Hans ögon var rödgråtande, han hade mörka ringar underögonen. Han hade smalnat under åren och såg sliten ut. Bara att titta på honom och så visste jag. Hon var död. Jag la mina armar om hans axlar i en lätt kram. Han stelnade först till och verkade inte veta vad han skulle göra, men efter en stund kramade han tillbaka. Vi satt så, pappa på golvet stående på knä och jag sittandes på stolen. Kramandes, vi sa inget. Inga ord, inget allt runt om oss försvann. Vi behövde inte säga något, vi båda visste vad vi tänkte på. Mamma.

10.30 lyste klockan. Snart skulle vi sitta i kyrkan och säga hejdå. Jag har hört att begravningar är till för att man ska säga hejdå till den avlidne. Säga hejdå och försätta med sitt liv, låta den avlidne gå. Men hur kan man säga hejdå åt henne? Jag tittade mig i spegeln en gång till, jag bar den svarta klänningen som hon hade tyckt så mycket om. Jag lämnade mitt rum och gick ner för trappen. Pappa satt nere vid bordet i handen höll han i en whisky. Han drack snabbt upp när han såg mig. Han tittade på mig och ställde sig sedan upp. Vi gick till tystnad till bilen och åkte till kyrkan. Vi försatta som förut, under tystnad men nu var tystnade mörkare och djupare. De där oviktiga sakerna fanns inte kvar att prata om. Vad fanns det att säga? Jag försökte prata om något men jag visste att han slutade lyssna efter ett tag. Han drack i smyg fast det visste jag. Han sov dåligt, nästan inget och om han sov så sov han på soffan med teven på, vilket han trodde att jag inte visste, han åt inte. Han var döende inombords, vi båda var. Men inget sa vi. Vad fanns det att säga? Jag grät när jag var själv. Vi levde på varandras sorger. Men inget sa vi. Inget. För ingen hade ord för att prata. Ingen orkade. Vi levde på glas som kan brista när som helst.


Kistan var vit. Jag tittade inte på den utan höll min blick ner mot golvet. Folk kom fram och kramade och beklagade sin sorg. När alla hade kommit gick vi och satte oss längst fram i kyrkan. Mormor, farmor och farfar satt också längst fram. Efter begravningen for vi alla hem till oss. Folk stod och pratade och åt på mormors smörgåstårta. Mammas familj var här och vänner. Jag stod i ett hörn och tittade på alla. Någon sprang rakt in i mig och jag vände mig om och tittade ner. En liten pojke med brunt lockigt hår och stora bruna ögon tittade rakt på mig. Jag böjde satte mig på huk framför pojken.


``Hej James``
``James kom här``

Jag ställde mig upp igen och såg en tjej närma sig oss, hon hade också bruna ögon och brunt långt lockigt hår, Nicole.


``Ursäktar, han får lite mycket energi när han har ätit socker``
``Det är lugnt, det behövs lite liv här``


Nicole tog James i handen och de började gå tillbaka till sina föräldrar Jag hade lust att skrika efter de, lämna honom här. Han behövs här, han kanske kan få oss att skratta igen. Men den lilla pojken fortsatte att gå, han tittade bak en gång, log och vinkade. Snälla lämna oss inte. Men alla lämnade, huset gick tillbaka till det tysta. Jag gick med tysta steg upp för trappan, drog av mig klänningen och la in den så långt in i garderoben det gick. Jag drog på mig en av mammas gamla t-shirtar och kastade mig i sängen, tog en kudde och kramade om den. Grät tyst. Jag såg solen försvinna och rummet blev mörkt, jag kände mig förlamad och orkade inte röra mig. Jag hörde hur dörren öppnades och stängdes. Det knakade på golvet när någon smög över golvet. Jag kunde känna pappas parfym igenom alkohol lukten, sängen tyngdes ner när han la sig bakom mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag drog upp mina ben mot magen och sätet. Sträckte mig efter temperatur knappen på instrumentbrädan och vred upp värmen. Utanför föll snön ner på backen och täckte den med ett tjockt lager. Allt blev vitt runt om oss. Jag gnuggade mina händer mot varandra för att få upp någon värme. Adam lämnade sin höger hand från ratten och tog tag i min. Hans värme från handen strålade in i min och jag kände mig genast varmare. Jag log och tittade mot honom

``Fryser du?´`

``Lite, är det långt kvar?``

``Kanske en timme i vanliga fall, men i det här vädret? Tar det nog två timmar. Vi kan stanna på en mack om du vill? För att värma oss``

``Okej, nej det är lugnt. Fryser inte lika mycket längre``

Adam släppte vägen med blicken och tittade på mig. Hans blåa ögon letade efter mina gröna. Jag log ett svagt leende.

``Är du helt säker, såg en skyllt för ett tag sedan om en mack``

``Jag vill nog hälldre komma fram, titta på vägen nu``


Adam vände sitt huvud mot vägen igen och började nynna på låten som spelades på radion. Efter ett tag lyfte han min hand mot sin mun och pussade den lätt.


``Jag älskar dig``


Han släppte vägen med blicken igen och tittade på mig. Jag skulle just svara när jag såg något på vägen. Starkt ljus. Det var stora lyktor som lyste mot oss, de kom närmare och närmare. Adam försökte få kontroll över bilen för att komma över på den andra sidan, akta sig för långtradaren som körde på felsida vägen. Men det var försent. Jag skrik när en stor smäll smällde in i min sida av bilen Är det så här det är att dö? Att bli alldeles varm i kroppen och inte känna något. Adams hand lämnade min. Bilen flög över vägen. Sen kom den andra smällen. Adam jag älskar.....

Likes

Comments

View tracker

​Ett liv utan dig handlar om Kaite som är 17 år och har nyss förlorat sin mamma. Kaite slåss mot sorgen, ilskan och saknaden efter hennes mamma, kompisarna som inte riktigt förstår, kärleken och en pappa som inte vill leva mer, skolan och allt där i mellan. 

Det här är en bärettelse om sorg och saknad. Om kärlek och vändskap. Men även att hitta sig själv när man har förlorat någon. Att hitta tillbaka till sig själv.

Jag vill inte säga för mycket. Men här en en liten del av den berättelse som kommer fylla denna blogg ett tag framöver. Bilderna kommer framförallt komma från googel och weheartit men någon gång kanske någon av mina egna bilder trillar in om de skulle passa.

Likes

Comments

Jag är 18 år gammal och går sista året på gymnasiet. Jag spenderar mycket tid med vänner och familj. Jag bloggar även på en annan blogg som handlar om min vardag och har bloggat sen jag var mindre. Mer vill jag inte säga just nu. För mig är det viktiga inte vem som skriver utan vad som skrivs. Jag hoppas att någon vill läsa det jag skriver och tycker att det är bra. Jag har skrivit i många år men aldrig låtit någon läsa det kanske någon enstaka person som har fått läsa något litet men ni är de första som kommer få läsa mycket. Jag känner att jag inte vill gömma mig längre, jag vill att någon ska läsa det jag skriver och tänkte att detta kunde vara en bra början. Vem vet jag kanske inte förblir anonym men i början vill jag det. Jag är glad att just du har hittat hit och hoppas att du vill fortsätta läsa. Kommentera gärna vad du tycker det hade värmt väldigt mycket!


PS. Ursäktar stavfel redan nu, har dyslexi

Likes

Comments

Lugn musik strömmar ut från caféetshögtalare. Det lilla rummet har stora fönster och inredningen är klädd i varmafärger, det ger en mysig atmosfär och man får ett sorts lugn över sig. Stressenman hade innan man kom till cafeét är som bortblåst. Andra i rummet verkarkänna samma lugn även om de är många inne i det lilla rummet. De flesta bordeni rummet är upptagna, speciellt alla bord vid fönstren, de enda lediga borden ärde som är mitt i rummet.

Det är vid fönstren alla vill sittaoch min teori om detta blir ännu tydligare när ett gäng kontorsnissar lämnarsitt bord vid fönstret. Det kommer in ett par som är snabba att ta bordet. Servitrisenhar inte hunnit ta bort kontornissarnas tallrikar, så paret ställer bort det påett bord i mitten av rummet. De gånger jag har ätit på caféet tidigare så harjag också suttit vid ett fönster. Hade faktiskt varit lite små-besviken när jagkom och inget var ledigt.

En bit bort från mig sitter tvåtjejkompisar, de ser ut att vara i min ålder. När jag kom in satt de och småpratademen under de senaste minuterna så har de båda suttit med ansiktena ner i sina mobileroch byter bara några små ord med varandra, oftast om något som de läst eller settpå mobilen. Annars är det tyst. Det känns som om det här har blivit alltvanligare, man ser det ofta, även i mina kompisumgängen. Mobilen dyker alltidupp och under några minuter och så sitter man nersjunken i den, speciellt efteratt man har ätit.

En bit bort från tjejkompisarnasitter fyra äldre damer. De pratar intensivt med varandra, då och då skrattarde till. Deras röster hörs inte så mycket, de försvinner in i mumlet. Men manser att deras munnar röra sig och hör ord då och då. Så annorlunda från de tvåtjejkompisarna, de sitter fortfarande med sina ansikten i mobilerna och nupratar de knappt med varandra alls. Damerna har ätit upp sin lunch så de ställersig upp och går till disken och köper var sitt kaffe. De går tillbaka till sittbord och fortsätter att kommunicera med varandra. Under tiden har en av tjejernatagit initiativet att lägga undan mobilen och föreslagit att de ska gå. Delämnar caféet pratandes med varandra.

Två föräldrar och deras bäbis kommerin på caféet. Kvinnan går och hittar ett bord och slår sig ner, mannenbeställer åt både två, han visste vad hon ville ha. Han går sedan och sättersig mitt emot kvinnan. Barnet har hon plockat upp ur vagnen och satt i knäet.Den ger ifrån sig ett ljud som ger lite liv i rummets mummel och tysta prat.Kvinnan ger barnet en leksak och ett leende skiner upp när barnet slänger runtmed leksaken. Den tuggar på den då och då. Jag tittar på barnet och barnettittar tillbaka på mig med sina stora blåa ögon. Jag ler. Barnet tappar snabbt uppmärksamhetenoch fortsätter att leka med i sin leksak. Tuggar på den och ger ifrån sig småglädjeljud. Tänk ändå, att få vara såliten, inga bekymmer eller oroligheter. Hela livet framför sig.

Efter en stund kommer en man in påcaféet. Han beställer och går och sätter sig där de två tjejkompisarna tidigaresuttit. Han tar fram sin dator och börjar skriva på något. En lukt av matfyller plötsligt rummet och servitrisen kommer in i rummet och ropar ut ettnamn. Mannen med datorn släpper blicken och gör en gest och säger ja, bara föratt visa att det är han. Precis som jag hade gjort tidigare, och som de andra föremig. Det kändes som när man är i skolan och lärarna ropar upp ens namn för attse om man är där.

Servitrisen ställer ner maten bredvid mannens dator och han börjar ätasamtidigt som han skriver. De enda gångerna han lämnar dataskärmen, förutom närhan tittar på tallriken och tar en tugga så är det för att titta runt i rummetlite snabbt. Vilket jag tror många gör då och då. Jag själv gör det om jagsitter och skriver på datorn, det är skönt att släppa dataskärmen för någrasekunder.

Likes

Comments