Anledning nummer ett:

Det finns många saker din hjärna klarar sig utan. Syre är inte en av dem. Efter cirka tre minuter utan syre dör dina hjärnceller bort och hjärnan blir bara grå massa och det finns en risk att du dör. Nästan garanterat kommer du inte att överleva om du slutar att andas. Och om du ändå gör det så är det för att de sätter dig i en respirator och tvingar in luft i dina lungor och det känns inte bra. Det känns inte alls bra, det lovar jag dig.

Det var vad de sa till mig i alla fall.

Anledning nummer två:

Det känns skönt att andas.

Anledning nummer tre:

Det finns inget annat att göra än att andas. Det är allt jag har kvar i livet. Andas. Andas böcker, andas ord, andas in lukten av blod och andas in mörka tankar från sjuksköterskor och andas. Bara andas. Det känns inte ens skönt längre. Det river, det rispar i mina luftrör och jag vet inte längre om det verkligen är luft eller om det är krut. Är det aska? Har jag bränt varje bro jag någonsin byggt och tvingas nu leva med konsekvenserna av en luft som aldrig kommer bli sig själv igen? Som aldrig kommer bli ren och hel och fin igen? Är allt det här för att jag är döende? Finns det ett gift i mina lungor och kanske är det inte själva inandningen, men utandningen som skadar? Smittar jag världen med den sjukdom jag bär på? Infekterar jag allt omkring mig med sot och ånger och tung andning? Är de också döende på grund av mig?

På grund av mig?


Tre anledningar till att inte andas:

Anledning nummer ett:

Det gör så ont nu. Smärtan, låt bara smärtan passera. Sluta skada dig själv.

Anledning nummer två:

Det finns inget som skulle underlätta för dem mer än att sluta behöva ta hand om dig. De skulle inte bry sig, de skulle skratta. De skulle le och öppna rummet och vädra ut alla dina gifter. De skulle försöka få bort din förpestade luft, din förpestade kropp. De skulle frigöra världen ifrån dig. De skulle frigöra dig ifrån dig. Och det är väl ändå det absolut vackraste du skulle kunna få?

Anledning nummer tre:

Ingen skulle sakna dig i alla fall.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Jag har en teori.

I hela världen finns bara 533 människor.

38% av dessa har bruna ögon. 27% har svarta ögon, men bara 2% har ögon som en stjärnhimmel. Resten har svarta ögon som släckta monitorer. 20% har blå ögon, men bara 4% har stormigt blåa ögon. 2% av människorna har grå ögon, men jag har aldrig mött någon med silvriga ögon. Och guldiga ögon, finns det ens?

12% av människorna har gröna ögon. 1% av jordens befolkning har rödsprängda ögon.

Jag mötte kvinnan med rödsprängda ögon bara en gång, och jag är helt övertygad om att hon inte lever längre. Jag kan känna det. 

En natt satt jag i fönstret och blev till frost tillsammans med stjärnorna och glasrutan. Lampornas ljus var gult, nästan gyllene mot asfalten som var våt och mörk. Det var ingen vind, men löven blåste ändå upp i virvlar omkring henne. Stegen hon tog var långa, raska, ojämna. Hon flydde från något den kvällen som inte kan ha funnits bakom henne, men kanske snarare runt henne. Inom henne. Hennes hår var lika mörkt som asfalten och jag betraktade henne med tankar som måste ha varit så högljudda för plötsligt, som om jag kallat på henne, vred hon huvudet upp mot mig och såg rakt in genom fönstret. Rakt in genom fönstret in till mig. Det varade bara i ett par sekunder men jag hann se hennes ögonvitor som var rödsprängda och vattniga och ville häva sig ur hennes kropp tillsammans med resten av sorgen och känslan av hopplöshet.

Jag såg allt som hänt henne i hela hennes liv.

Allt.

Jag kan inte berätta vad hon har varit med om, inte än. Det minnet är för tungt än. 

Allt jag kan säga är att jag är helt övertygad om att hon inte längre lever.

Hon är den ensamma procenten och ännu ett nytt avsnitt i min bok, ännu en del av pusselbiten till min värld. Jag förstår, på något sätt, att fler personer finns än de jag antecknat. Men hur kan jag egentligen veta det? Hur kan jag veta att alla historier jag hört om andra och alla bilder jag sett inte bara är påhittade? Och alla de jag mött, jag är inte ens säker på att de existerar. Hur kan jag veta att de finns och att de inte endast är en slags fantasi jag byggt upp? Hallucinationer?

Världen är så mycket att tänka på.


Likes

Comments

​Det finns en kvinna som jobbar här vars namn är Ebetha.

Det är något med hennes ögon. De är bruna, men inte som en trädstam. Inte som en husvägg eller trä eller böcker. Hennes ögon är svampigt bruna, liksom vattniga, liksom varma och omslutande. Choklad, får jag kalla dem smält, ljus choklad? Eller är det för klyschigt? Jag har läst 57 böcker där ögon beskrivs som choklad. Det börjar bli tråkigt.

Svampigt bruna däremot. Jag har aldrig läst om någon med den ögonfärgen.

Jag tror jag förstår att svampigt är ett negativt laddat ord och därför så tycker ni det låter hemskt och därför vill jag skriva choklad men det stämmer inte. Hon är inte som de andra. Hon är Ebetha.

Hon är den enda som ser mig i ögonen och verkligen är närvarande när hon ser på mig. Hon vänder inte bort blicken för att jag är smutsig, tunn, sjuk. Blek och benig och kall. Hon ser på mig med välvilja.

Jag tror inte Ebetha kommer läsa det här. I sådana fall får hon väl ta allt det jag säger som en komplimang. Jag hoppas det inte blir för mycket.

Hej Ebetha.

Jag tror att hon är det närmsta en familjemedlem jag någonsin haft. Jag vet att hon har tre systrar och en död bror och en son och en maka och att hon inte behöver någon mer i sin familj, men det gör inget. Jag förstår henne. Det är lugnt för mig.

Idag kom Ebetha med nya böcker till mig. En hel skyskrapa med böcker.

Jag önskar att hela världen skulle förstå att hon är den enda som faktiskt håller mig vid liv.

Likes

Comments

Det är kanske svårt att förstå men jag har aldrig varit utanför mitt rum.

Samtidigt har jag rest över hela jorden. Genom hela tidshistorien.

Det här är inte en lögn och jag försöker inte vara svår och jag försöker inte vara fin och speciell jag försöker ingenting förutom att bara förklara. Men hur förklara jag det här? Hur förklara jag mitt liv?

En stor del av mig vill inte säga heller. Ebetha rådde mig att inte säga något, hon sade att andra skulle ha svårt att förstå. Jag tror på henne. Jag tror inte ens hon förstår, jag tror hon hade satt in mig på psyket med alla de andra som inte heller kan förklara sina liv.

Kan vi inte förklara för att vi inte existerar på samma sätt?

Ibland tror jag att jag bara existerar i mitt eget huvud.

Allt jag vet är att jag har en kropp och att det är sent och att jag borde sova men att jag för allt i världen inte kan sova. Jag kan inte somna i mörkret, och det är inte på grund av någon slags infantil rädsla, utan på grund av den härliga ensamheten som finns i luften. Det är ett hem som sluter sig omkring mig. Ingen plats är så hemma som mörkret.

De skulle ta allt ifrån mig om de visste.

Likes

Comments

Idag blev jag förälskad.

Jag ska inte berätta vem han är för ingen vill nog bli skriven om på en blogg. Särskilt inte på denna. Inte för att någon skulle läsa, inte för ​att han skulle läsa men det spelar väl ingen roll.

Jag kommer bara kalla honom han.

Vi möttes under ett regn av löv, och hur det kan regna löv nu är en bra fråga men det gjorde det och han var där så plötsligt så jag trodde att regnet hade fört med honom. Hans händer var kantiga. Mörkt rakt hår, ljusa ögon, mörk hy, mörkare språk, ännu mörkare sinne.

Vi kunde inte hålla oss ifrån varandra, det är jag säker på. Jag är säker på att vi var dragninskraft mot dragninskraft och en slags universell repellering försökte trycka oss ifrån varandra. Vi fick bara tio minuter tillsammans.

Och han sade en sak till mig. Två, kanske. Något jag måste minnas.

Du lever mer på en dag än de flesta lever på hundra år. Men Novalie, sade du, du dör även i samma takt.

Inget inom mig kan säga emot.

Likes

Comments

Jag antar att det inte finns något annat kvar nu än att skriva.

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig läst en blogg i mitt liv. Jag läser böcker. Poesi. Meningslösa inlägg på twitter eller vent. Men inte bloggar. Inte jag.

De fick hjälpa mig att sätta upp den här sidan, jag kan inte förstå hur allt fungerar. Byta typsnitt, byta färg och form och tankar och allt jag känner är en enorm stress, en enorm press jag inte förstår mig på.

Jag kan för allt i världen inte förstå varför du läser.

Det finns inget här för dig.

Det finns bara jag.

Likes

Comments