Jag har inte skrivit på ett tag. Dels för att jag inte haft ork, eller lust för den delen och dels för att när jag väl haft det så har jag prioriterat annat som att gå till gymmet, tagit mig ut på promenader eller röjt undan skit i rummet.


Äntligen har vinterdäcken löst sig. Haft såna problem med detta. Det har gett mig gråa hår och ännu mer ångest. Men nu är det problemet borta ur världen. Och jag kan fokusera på annat. Som att bråka med försäkringskassan och sjukpenning.


Första delen av utredningen är klar. Och jag ska fortsätta att gå hos samma psykoterapeut ett tag till. Hoppas på att jag aldrig behöver byta. Ska ta upp det nästa möte. Glömmer varje gång.


Paniksyndrom, socialfobi och PTS är det som överväger. Och att jag är extremt självdestruktiv. Känns jobbigt men ändå skönt på något sätt. Skönt att veta att man vet vad det är och att man kan få all hjälp man bara kan få. Jag får hjälp nu. Det gör allt så mycket lättare.


Ni som känner mig blir nog lite paffa nu när jag skriver att jag har social fobi. Men tänk efter lite..


Varje gång jag ska gå på stan eller till Ica maxi eller vart som helst där det finns mycket folk. Får jag någonsin ensam eller frågar jag alltid om någon vill följa med? Jag går aldrig ensam om jag absolut inte måste. Och när jag gör såna saker ensam klappar hjärtat i hundraåttio och jag känner mig iakttagen och uttittad, får panik ch massa annat.


Går inte att säga exakt vad jag lider av då dessa diagnoser har samma symptom och kan vara väldigt lika varandra på vissa plan.


Men vi vet vad jag har att jobba med. Det kommer att gå bra. Det kommer att bli bra. Till slut.


Att jag är så extremt självdestruktiv är nog det jobbigaste. Minsta lilla motgång jag får gör att jag bryter ihop och inte alls vill eller orkar något. Och det blir lätt att jag söker hjälp och när jag inte får den hjälp jag förväntat mig eller stöttande ord bryter jag ihop ännu mer. Blir lätt så att jag tar på mig "offerkoftan" som jag fått höra att jag gör minst tre gånger i veckan.


Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Eller spela offer. Men jag har alltid varit själv destruktiv, nu mer än någonsin.


Och vad folk säger till mig måste jag ta in. Och jag måste lyssna på andra och ta åt mig. Kommer aldrig må bättre annars. Kan inte alltid ta den lätta vägen. Det är absolut inte meningen att spela något offer.


Det är inte dom andra som ska jobba för att jag ska må bra. Det är bara jag. Men jag känner mig så ensam i det här. I allt. Vet inte vart jag ska vända mig längre för att prata med någon som skulle förstå. En sådan vän skulle vara underbart att ha.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Känns som evigheter sen sist jag skrev. Kan vara för att jag velat skriva något positivt och därav inte skrivit något.. Nu senaste dygnet tog min surf på luren slut. (100 gb!!)

Bestämde mig för att inte ladda på nytt då jag snart får ny surf. Har skickat sms till dom flesta som jag brukar prata med någon gång sådär och förklarade läget. Att jag nås via telefonsamtal eller sms. Kan ju säga att min telefon inte alls plinga lika mycket.

Jag kom på mig själv att kolla Facebook 173900 gånger även fast den inte laddade in nya inlägg. Samma med Instagram. Snapchat gick jag även in på. Allt detta var 5-10 minut. Bara av ren vana.

Visserligen har jag snubblat över wifi och kommer koppla upp mig varje gång jag får chansen men jag måste erkänna att det är ganska skönt att inte vara uppkopplad 24/7. Och förmodligen kommer jag kanske börja med det. Att stänga av mobildata och ljud för någon timme per dag och bara vara.

Första timmarna var jobbiga. Men sen fann jag ro. Diskade, plockade undan lite och virkade lite. Visst fanns ångesten och tankarna där, i bakgrunden hela tiden, men jag kände mig lite stolt över mig själv ändå då jag sitter fastklistrad i telefon.

Kan vara för att dom flesta jag pratar med på vissa forum är sättet jag umgås med dom då dom bor i andra städer och tom länder. Dom som tar mig för den jag är och får mig att skratta då och då.

Men att göra så gav mig en bra känsla. Att inte ha internet och stänga av ljudet. Och bara vara jag. Mig själv med mig själv. Isolerad. I trygghet.

Likes

Comments

Helgen var helt okej. Hockey och allt. Spel med vänner. Men kunde inte riktigt känna den där glädjen jag brukar. Känner mig liksom tom inombords. 

Jag är tacksam för att folk finns där. Pratar med mig. Om allt och inget. Eller bara sitter tyst och kollar film eller serier med mig. ​ 

I går var jag på möte på jobbet. Det kändes bra. Att alla korten är på bordet.  Men som jag skämdes. Att sitta där framför fem personer och bara skaka och få panikångest i ett litet rum man inte kan fly ifrån. Det kändes som om dom satt där och skulle döma mig. Som om dom inte tog mig på allvar förs efter mötet. 

Jag vet att dom tar mig och mitt mående väldigt allvarligt. Dom hjälper mig väldigt mycket. Men jag kan inte hjälpa att skämmas över att jag mår som jag gör och att andra nu vet om det.  Känner mig i vägen och som en börda. Att varför ska man ens hjälpa mig. Det är ju bara att ersätta mig. Jag är ersättlig. Vem som helst är bättre än mig. 

Det är konstigt att man skäms över att man mår psykiskt dåligt. Varför gör man det egentligen? 

Likes

Comments

Jag kanske verkade lite otacksam förra inlägget. Inte alls med mening. Och ber om ursäkt för det i såna fall!

Igår var jag ute bland folk för första gången på ett bra tag. Där det var mycket folk. Först Ica maxi med syster och hennes sambo. Det gick bra. Tills på slutet. När vi varit där en stund. Jag kände hur det började krypa i kroppen och hur hjärtat började slå snabbare. Vi kom därifrån i tid. Jag lyckades hålla mig någorlunda samlad genom att "andas i fyrkant".

På kvällen tvingade jag med henne på hockey för att jag inte ville gå själv och det var verkligen något jag ville. Men jag ville inte möta min bror själv. Fick bara ångest av tanken. Pga att jag skämdes för det känts som om jag ljugit för honom när jag inte berättat något om mitt mående och för att jag var rädd att han skulle vara arg på mig igen.

Han ringde mig och frågade om jag skulle på hockey idag och om jag kunde komma tidigare. Så vi kunde prata. Hjärtat var I halsgropen redan innan jag svarade. Det slutade med att han hämtade mig och vår syster. Bjöd oss på mat och jag åt lite även om jag inte alls var så sugen. Vi hamnade uppe i en loge. Pratade med gamla kunder till brorsan om hockey och gamla spelare. Drack kaffe. Vi såg matchen och var som vanligt. Inget mer. Och det är jag tacksam för!

Men ångestattackerna var inte långt ifrån. Nära på en innan matchen skulle börja och vi stod utanför vår sektion. Jag lyckades hinna till en toalett och samla mig. En annan smög sig på när man stod där och log och sa att det var bra när dom frågade hur man mådde. Ville ju egentligen bara slänga med armarna och springa därifrån och skrika att jag inte alls mår bra.

Jag är glad att jag gick på den matchen ändå. Fick fokusera på något helt annat. Fick se ett lag kämpa trots motgångar under spelets gång och vinna. Och glädjen man såg i spelarna. Den glädjen vill jag hitta igen. Kan dom kan jag.

Jag har ju viljan. Vissa dagar mer än andra. Idag är en sån dag som är lite bättre än dom sämre. Idag vaknade jag och kände att det var värt att kliva upp ur sängen. Att få i mig frukost och kaffe. Att orka duscha och klä på mig och umgås med folk.

Jag har pratat massor med gamla och nya kontakter. Bara om vardagliga saker. Få vet ju hur jag känner. Men dom frågar inte utan bara tar mig för den jag är. Det är skönt. Och även det är jag tacksam över.

Jag är även tacksam för alla som finns där. Som råkat snubbla in och läsa här. Som lämnat en kommentar. Eller bara sagt att dom förstår och att det är okej.

För det är okej att må dåligt. Men det är inte okej att dölja det och försöka glömma det så som jag gjort. 

Likes

Comments

Efter gårdagens inlägg kände jag mig blottad. Ångestattackerna kom en efter en. Men på något sätt kändes som om det var skönt att allt var "ute".

Samtidigt som jag tyckte det var skönt är det skrämmande. Jag är sjuk och det var mitt rop på hjälp. Och många som jag vet läste visade ingen som helst respons på det. Vill inte att folk ska tycka synd om mig utan jag ville få reda på om någon verkligen brydde sig. Och tyvärr känns det som om dom inte gör det.

Jag har alltid velat ha människor i min närhet. Fysiskt. Känner mig lätt ensam, nu mer än någonsin. Och skulle någon av mina vänner som jag håller kär, som jag kanske inte haft den bästa kontakten med, må som jag skulle jag aldrig tveka att finnas där för dom.

Att finnas där för mig betyder inte att man ska kolla om jag är okej var femte minut eller hur jag mår. Det vet vi ju redan. Jag behöver få närhet. Att få tänka på annat. Att bara få vara. Även om det är promenader. Biobesök. Vad som helst egentligen. Bara slippa vara helt ensam. Ett telefonsamtal räcker det med. Bara ha någon att prata med. Om allt. Bra som dåligt.

Jag kräver ingen att förstå sig på mig och hur jag mår. Det är inte lätt om man inte varit där själv. Och jag kräver verkligen inte att man kan släppa allt sitt för att komma och rädda mig. Vet ju liksom inte ens om det går.

Det är en sån natt igen. Tankarna kommer och jag vet inte hur jag ska sluta tänka. Och med alla tankar kommer all ångest. Och med ångest kommer ångestattackerna. Och med det kommer alla jävla brännande tårar.

Idag skulle bli en bra dag hade jag bestämt. Det är ju hockey. Men tanken på att gå dit fick mig väldigt ledsen. Vill jag det, orkar jag det? Har ju inte pratat med brorsan sen bråket. Och jag vet inte om jag klarar av ännu en uppläxning av honom.

Jag måste ringa läkaren imorgon. Måste få hjälp med allt. Min axel och mina tankar. Kan inte vänta på att någon annan ska göra saker åt mig. Jag är sjuk. Inte handikappad.

Likes

Comments

Här sitter jag. I mitt kök. Dricker kopp efter kopp kaffe och kedjeröker cigaretter. Jag pratar med en vänlig person om hockey. Först om gårdagens match och sedan om den gamla goda tiden, han är helt okej fast han håller på Leksand. Samtidigt som jag smsar med min svägerska om hur jag egentligen mår. Det ena får mig att le och tänka på annat medans det andra får mig att gråta floder..

Idag har jag orkat ta mig upp från sängen. Till skillnad från igår. Jag har inte duschat på flera dagar och jag har knappt fått I mig mat. Fick i mig en halv pizza igår. Men mest tack vare att syrran hennes kille och Emma var här. Kände ingen hunger känsla men tröck i mig halva ändå. Bara för att kunna ta min medicin mot axeln jag inte får ta på tom mage.

Jag mår ingen bra. Jag har inte mått bra på väldigt länge. Jag har varit en jävel på att dölja detta i flera års tid. Och nu är jag så slut. Trött. Orkeslös. Och tankarna bara snurrar.

För ungefär sju år sen nådde jag botten. Jag fick hjälp av mottagningen för unga. Jag gick KBT behandling I över ett år. Jag fick hjälp med att lära mig leva med mig själv och min fobier. Allt blev okej till slut. Jag lyckades dölja detta för mina nära och kära. Jag var den glada, knäppa och roliga Ida alla visste om. Eller det var det jag visade för dom i alla fall. Mina demoner fanns kvar. Dom finns än idag kvar.

För drygt ett år sen hamnade jag där igen. Jag fick hjälp av min chef att träffa en beteendevetare. Jag ville bara jobba. Jag ville bara fokusera på annat. Så den vändan blev kort och jag gav sken om att jag mådde bra. Och jag började jobba igen.

Men innerst inne mådde jag inte bra. Men jag mindes verktygen och jag försökte fixa mig själv. Vissa dagar var enklare än andra. Men tankarna fanns där. Vareviga dag. Dom finns fortfarande där. Starkare än någonsin.

Dom två senaste åren har jag slutat höra av mig till folk. Slutat umgås med folk. Vänner. Tänkte att dom hade sitt. Dom hade inte tid för mig och jag orkade inte vara den alla visste att jag var. Och jag kände att jag inte är bra nog. Inte rolig nog. Att jag inte är värd deras vänskap för att jag inte kan ge vad dom behöver. Så det började med att jag slutade höra av mig i hopp om att andra skulle sakna mig och höra av sig och vilja umgås. Vilket oftast inte hände.

Jag har alltid känt att jag inte passar in. Bland familj och vänner. Jag har på papper en stor familj. Åtta syskon, föräldrar och ett gäng styvsyskon. Men hur många pratar jag med? Hur många firar jag högtider med? Det har bara varit min ena bror. Han som alltid funnits där för mig. Hjälpt mig mer än vad han vet. Genom att bara vara. Och han har aldrig haft en susning om hur dåligt jag mått. Och jag har aldrig berättat.

Det som gör så ont är att han aldrig sagt något positivt och bra som har stärkt mig. Istället har han bara sagt vad jag måste göra och att jag måste stå upp för mig själv. Utav kärlek. Jag vet. Hur kunde han veta att jag mått som jag mått. Det är ju mitt egna fel.

Det är sällan jag fått höra hur bra jag är. Att jag är mer än tillräcklig. Utan att jag fått be om det. När jag säger att känner mig värdelös. Vilket jag känner mig hela tiden. Det känns som om jag har alla dessa krav på mig att ständigt behöva försvara mig och förklara mig. Stå upp för mig själv. Och det är svårt att stå upp för sig själv när ingen annan gör det.

Men det är så jävla svårt att stå upp för sig själv när man känner att man inte orkar leva. Att det inte finns någon mening med livet. Att jag inte ens vet om jag vill det.

Jag har i flera år försökt hitta mig själv. Hitta kärleken. Kärleken till familj, vänner, en partner, livet. Utan bestående resultat. Och det är många gånger jag tänker att det är meningen att jag ska vara själv. Att jag inte är värd att ha rikligt med vänner en partner, en riktig familj. För det känns som om det bara är jag som kämpar. Bara jag som hör av mig. Vilket resulterar i att jag inte känner att jag är bra nog och inte värd det. Och att jag inte är rolig nog.

Sen har vi dom andra tankarna. Hur det skulle vara att dö..

Det tänker jag på dagligen. Vad händer när man dör? Slipper jag den här smärtan jag har. Slipper jag alla tankar jag har och skulle jag bli lycklig på riktigt då?

För drygt två och ett halvt år sen planerade jag att dö. Att ta mitt liv. Hade allt planerat in i minsta detalj. Det var därför jag tog det där jävla körkortet så snabbt. Det var därför jag köpte en bil så snabbt. Jag hade redan tänkt ut hur det skulle ske. Allt var planerat. Men sen så sa någon en sak till mig som fick mig att känna mig värdig. Någon som jag inte ens brukar hänga med. Eller prata med så ofta. Och jag gav livet en chans till.

Jag tänker inte ta mitt liv. Om det är det ni tror. Jag har en liten gnutta hopp kvar. Jag vill ge livet en chans. Jag vill må bra. Jag vill bli lycklig. Jag vill hitta mig själv. Men jag vet bara inte hur...

Ni måste förstå att jag inte skriver detta för att ni ska tycka synd om mig eller börja höra av er fast ni inte egentligen vill.

Jag skriver detta för att det är mitt sätt att berätta vem jag är. Hur jag mår. Jag har varit stark alldeles för länge. Och haft denna hemlighet alldeles för länge. Och jag måste erkänna att det kändes bra att skriva det här. Att få ut tankarna och hemligheterna även om det här "lilla" bara är en bråkdel av allt som försiggår I mitt huvud.

Jag är sjuk. Och jag behöver hjälp.

Likes

Comments

Såg denna på bio ikväll med Monica. Tror aldrig jag skrattat så mycket under biovistelse som jag gjorde ikväll. Skulle kunna se den igen!

En helt underbar komedi som verkligen får en att bli glad, om inte annat skratta!

Och gissa om jag behövde få fokusera på annat och bara vara och skratta för en stund, eller snarare två timmar!

Man skrattade sig  igenom i princip nästan hela filmen. Den är så rolig och man känner ibland igen sig själv i någon utav karaktärerna. Jag skulle kunna säga att jag var lisa "The mom"

Filmen handlar om fyra tjejer som hållit ihop sedan highschool men som på äldre dagar tappat kontakten av diverse anledningar. Den ena bjuder med gamla gänget på en trip till New Orleans och en festival där hon ska hålla tal och ro hem ett jobberbjudande för henne och hennes man.  Och på dom tre dagarna kan vad som helst hända fick man erfara.

Vill inte skriva om  så mycket just för att jag är så rädd för att spoila. 

Förutom att denna filmen var grymt rolig så hade den även drama och romantik inbakat.  Jag lovar er att om ni har någorlunda samma humor som mig kommer ni skratta och tjuta av glädje när ni ser denna film. I loved it! 

Förutom ett mysigt och välbehövligt biobesök med Monica så gick vi och kollade i affärer och fikade innan bion. 

Det var så skönt att få prata av sig men även att få lyssna på vad Monica ville prata om. 

Likes

Comments

När ens trygghet bara tas ifrån en sådär. Eller kanske inte "bara sådär" men ändå.

Jag har knappt sovit och jag gråter som en liten snorunge. Nonstop. Så otröstlig. Patetisk.

Det är så att Emil valde att göra slut igår. Inte för att han inte har några känslor kvar utan för att han behöver fokusera på sig själv. På sitt välmående. Och jag förstår honom. Jag älskar ju honom och jag vill ju bara att han ska må bra.

Vi satt uppe igår och pratade. Om allt, hur han kände och så vidare. Hur mycket jag än velat ha kvar honom så skulle jag aldrig kunna hålla kvar honom i något han inte kan ge hundra procent till.

Jag förstår honom. Han behöver hitta sig själv igen som han tappat bort. Innan han träffade mig. Och vem vet. Vi kanske hittar tillbaka till varandra i framtiden?

Man kan ju alltid hoppas. Det gör jag.

För Emil är en sån person jag drömt om hela mitt liv. Han är snygg, smart, snäll, lojal, rolig, omtänksam, ärlig och allt där till.

Visst hade vi våra toppar och dalar i förhållandet. Men det har man i dom flesta. Och vi kämpade oss igenom dom. Han stöttade mig i mina val och ha fick mig att känna mig trygg och älskad. Så som ingen annan fått mig att känna. Jag förstår att det är jobbigt för honom att inte kunna finnas där för mig så som han vill när han behöver fokusera på sig själv just nu och att det var därför han gjorde detta val.

Emil är ingen självisk eller ska man säga egoistisk människa.. Så om någon någonsin säger något annat på grund av hans val, har fel.

Jag kommer tänka tillbaka på allting vi gjort och minnas med glädje. Och vi älskar varandra och kanske får vi en ny chans en vacker dag. En nystart. Ida och Emil 2.0


Likes

Comments

Helgen skulle ju vara så bra, mysig och så underbar. Tji fick jag. 

Fredagens planer var middag och bio med Emil. Det gick sådär. Vi somnade efter jobbet och vaknade i panik och fick åka direkt till heron för att hinna med bion. Vi hann och vi hann till och med köpa med oss varsin burgare från donken.. Kingsman såg vi. Så bra!

På lördagen nalkades det hockey premiär. Vi tog en mysig men kall(enligt Emil) promenad till scaniarinken där vi åt mat och tog en varsin öl innan matchen. 

Matchen var inte så mycket att hurra för. Vi gick efter andra perioden. Promenaden hem kändes lång och jag svor hela vägen hem. Men överlag så var dagen till belåtenhet tycker jag. 

Söndagen skulle bli kul trodde jag. Det var ju en heldag på grönan som scania stod för. Det var kul. Att få hänga med brorsan plus hans familj och jag och min andra hälft. Allt var kul och mysigt. Kanske inte när vi fastnade i jetline och jag trodde seriöst vi skulle bli påkörda bakifrån. Men säkerheten var på topp. 

Bilfärden hem var hemsk. Brorsan och jag började bråka. Om vad vet jag inte ens egentligen. Men det slutade med att han svängde av vid närmsta avfart och hoppade ur min bil(som han då körde) och gick sin väg. Jag satte mig bakom ratten och grät hela vägen hem till Emil.

Idag känns det fortfarande tungt. Han sa en massa saker som fick mig att tänka. Han blev arg för att jag inte orkadeta en diskussion med honom. En diskussion som han inte ens vet något om då han inte varit i den sitsen. Och sen blir man arg för att jag går i försvarsläge för att sen bli tyst. 

Men det som fick mig att tänka och känna mig ledsen var att han inte kan ge mig positiv feedback. Aldrig. Bara negativa saker får jag höra jämt och ständigt. Det är klart jag hamnar i försvarsläge. Jag vill ju att han ska se hur jag kämpar och hur bra jag är. Att jag kämpar mer än ger upp. 

Men om jag ska vara ärlig så får jag alltid höra mer negativt än positivt från min familj. 


Man börjar ju undra om det är mig det är fel på? 

Likes

Comments

Idag är dagen kommen. Dagen man längtat efter hela sommaren..

Första hemmamatchen för i år. Hockey för hela slanten. Som man längtat!  

Det är tredje säsongen jag köpt säsongskort och sitter självklart på samma stol. Det är något jag och brorsan gör varje år. Kvalitetstid kallar jag det. 

Jag har varit på några träningsmatcher i år. Det har både sett bra och dåligt ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha för förhoppningar om den kommande säsongen men jag är glad bara vi slipper kvala i år. Igen. 

Det blev förlust i premiärmatchen mot Leksand i onsdags men jag hoppas på vinst mot Tingsryd idag.  Heja SSK! 


Likes

Comments