Ångest. Vad den grundar sig i vet jag egentligen fast samtidigt inte. Som att beställa en drink i baren och egentligen inte veta om det blev en 6 eller 4 men du vet att det är alkohol i. Att känna det tryck du har över bröstet och försöka ta bort det med hjälp av en favoritfilm från barndomen som ger en ro eller en podcast där dem diskuterar det du precis upplever. Att trots det, igenkänning i andras arbete som handlar om precis den delen av dig som du hatar mest. Ensamheten lyser fortfarande igenom ögonen mot dem som känner dig bäst. Reflektionen i spegeln är densamma, förutom de trötta ansiktet och det självhat du faktiskt har mot dig själv just här och just nu. Varför straffa en själv? Ingen fel har gjorts men känslan att vilja bort och älta tankar om saker man vet man mår dåligt av. Hur kan jag inte släppa detta? Jag hoppas att det finns en dag jag kommer läsa detta och komma ihåg hur det var och se kontraster till "nu".

Vill verkligen tillbaka till det som var förut och hur man då mådde.

Likes

Comments