Ligger och vilar min tunga kropp på madrassen i det fallfärdiga gästrummet. Det är utmattande att hela tiden hålla igång, men nödvändigt när det händer mycket i kropp och knopp.

Idag var jag på en lägenhetsvisning. Oavsett om det var klotter på väggarna och tapetsläpp i alla rum tog jag mitt förnuft till fånga och tackade ja. För min egen skull. Hyresvärden lovade också att tapetsera om till hösten. Jag får se det som en period då jag får bo in mig och känna efter hur JAG vill ha det. Nu blir det ingen mer flytt i det första taget. Kontraktet skriver jag på nästa vecka. Tack och lov att det vänder och livet tågar i rätt riktning.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Blev här om dagen erbjuden en lägenhet i det område jag bodde innan jag flyttade ihop med ex sambon. Superfräscha och väl omhändertagna lägenheter. Lite dyrare bodstäder men som har allt. Av mina erfarenheter, bra service, parkering med stolpe + carport, tvättmaskin och torktumlare. Det man kan önska sig och behöver i en lägenhet för att göra vardagen lite lättare. Jag bad om att få lite betänketid, medan jag väntar på juristens svar (angående huset). Min gamla hyresvärd som vet vem jag är sa att det inte skulle vara några problem.

En del av mig hoppade av lycka, jag vill flytta in omederlbart. Hitta mig själv igen och bli starkare. Andra delen av mig tvekar. Min exsambo som även han vill försöka lösa det mellan oss, har sagt 'tar du en lägenhet / skriver över lånet på mig, så har du visat klart och tydligt vad du vill med mig. Då är det slut och jag vill inte ha något mer med dig att göra'. Jag vill ta en lägenhet av den anledning att jag inte vill besvära min familj, när jag vandrar mellan boenden med min kappsäck släpandes efter mig. Jag vill inte ta en lägenhet, för rädslan av att förlora mer än vad jag vinner, är oumbärlig. Är jag redo för denna resa, oavsett vad jag väljer?

Ligger under filten på en madrass i ett rörigt gästrum. Enligt min exsambo har jag mig själv att skylla. Det är mitt fel att jag hamnat här. Det gör mig upprörd när han ej kan se hur hans aggressivitet och sin oförmögenhet att kontrollera sitt humör, är varför vi sitter här idag. Kommer han någonsin ta tag i sig själv, kan det någonsin bli bättre?

Nu ska jag klä på mig, sedan fara till Rehabiliteringen och efter det väntar jobb. Det blir en lång dag. Hoppas innerligt att jag får sova en fridfull natt. En natt åtminstone.

Likes

Comments

Efter en smarrig Kycklingsallad, nyttigt Fullkornsbröd och en Banan känner jag mig mätt och belåten. Träningen, en hälsosam kost och att återhämta mig är det jag fokuserar på just nu. Min kropp, min själ och min egen hälsa - är mitt tempel.

- 5,6 kilo på vågen känner jag mig mer motiverad än någonsin. Det är dags att nå mitt mål och arbeta hårt för en livslång förändring. Inget temporärt är acceptabelt. Träningen är även det som får mig att överleva min ångest, oro och den stress jag varje dag fightas med.

Jag har inte sovit i huset på många nätter. På ett sätt känns det skönt att få kunna göra det jag vill och mår bra av, utan att känna den pressen att ALLTID måsta vara igång och att STÄNDIGT måsta trippa på tå och oroa mig för när nästa utbrott kommer. Det har varit lugnt och skönt. Det som är så jobbigt är min kärlek till honom, saknaden efter de fina stunderna, mitt hjärta som är så stort och omsorgsfullt och min ångest som försöker styra mig.

Fick en akuttid hos läkaren angående min sjukskrivning. Den förlängdes till den sista Mars, och under tiden ska jag fokusera på MIG. Fick Sertralin utskrivet som ska ge mig en kick, balansera ut en känslomässig berg -och dalbana och hjälpa mig att bättre hantera min Oro och Ångest. Jag har aldrig trott på tabletter, men i mitt tillstånd är jag så desperat att jag är villig att ge det en chans, i kombination med samtalsterapi. Vad har ni för erfarenheter av Sertralin?


Likes

Comments

Ligger på rygg med korsade ben. Fysiskt och Psykiskt är jag helt slutkörd. Ögonlocken sjunker ihop och i denna stund vet jag inte säkert vart mitt inre jag befinner sig. Skulle kunna jämföra det med narkos, när läkarna söver ner en och man mot sin vilja försvinner in i en annan dimension. Jag känner mig inget annat än Paralyserad.

Än en gång blev jag utförd från mitt eget. Hur många gånger ska jag acceptera det och vad krävs för att jag ska se verkligheten från de ögon omgivningen ser den? Hur kommer det sig att en dras till människor som behandlar en så illa att man tvivlar på sig själv och sitt eget värde? Jag tror den enda anledningen är för att jag önskar att alla ska må bra, för att jag bryr mig hårt, vill ta hand om människor och göra förändring. Vad jag innerst inne vet är att jag ej kan förändra någon som lever i förnekelse, som inte kan se sina egna fel och brister, utan att den drivkraften måste komma från en själv. Har skuldkänslor och tycker synd om honom, är fast och dragen till människan. Det är destruktivt när jag ger bort min Kropp, mitt Hjärta, mitt Sinne och min Själ till någon som inte gör samma sak för mig. Till någon som jag tillåter skada mig, bara för att jag Älskar.

Likes

Comments

Med tunga fötter klev jag in till Kvinnofridcentrum, helt oförberedd och omedveten om vad jag hade att förvänta mig. Det är såna stunder som jag känner Nada och såna stunder jag tar allt som det kommer. Såna stunder när allt är för mycket, då jag stänger av och inte har någon ork att ta itu med något av alla dessa måsten.

Jag slog mig ned i väntrummet och iakttog allt som hände runtomkring mig. Läste alla skyltar och alla notiser på anslagstavlan och lade märke till 'Brott och Brottsoffer' - jisses, vilket ställe har jag kommit till, var min första tanke. En nätt kvinna kom fram till mig med ett leende. Hon presenterade sig och sträckte fram sin hand. Hon välkomnade mig och visade mig vägen till ett litet men stillsamt rum, där jag fick sätta mig ned i en fåtölj. Redan från första stund kände jag mig bekväm i hennes närvaro. I mitt tillstånd var jag redo att öppna mig och berätta min historia.

Jag tänker inte här gå in på detaljer och helt och hållet blotta mig om det jag går igenom, men anledningen till varför jag sitter här, är pga en Kontrollerande och Maktgalen Sambo som utövar Psykisk Våld.

Jag brast ut i tårar efter jag berättat en liten bråkdel, då hon tittade på mig med en sorgsen blick, skakade på huvudet och sa att ingenting är mitt fel. Hon sa att hon dagligen arbetar med kvinnor utsatta för våld och att många lever under samma hot som jag. Än en gång sa hon att ingenting är mitt fel, utan att män som dessa använder sig av hot, kränkningar, undanhållande av fakta, ständig kritik och anklaganden, orimliga krav och förväntningar för att som de vill, för att behålla sin position och inte tappa kontrollen över makten. Och det sorgliga är att han är fullt medveten om vad han gör mot mig, lika fullt medveten om vad han säger till mig. Helt obegripligt hur någon har hjärta att behandla en annan människa på detta vis.

Sedan år 2008 har jag bloggat en del. I min tidiga ålder var jag impulsiv, också ivrig, och spred ut mina inlägg under olika Domäner. Idag går jag igenom alla dessa användare jag skapat och samlar de inlägg här. De inlägg som talar till mig, som berör mig, som har ett värde för mig och som jag tror kan inspirera andra.

Idag har jag tagit mig tid att läsa igenom allt. Om min tid i London och påminns om hur illa jag for den tid jag bodde där. Jag beundrar dock den styrka jag hade då, då jag var deprimerad och försjunken i mig själv och ÄNDÅ kunde vara positiv, tänka positivt och vända det dåliga till något bra. Tårar har runnit. Jag tror jag lämnade den styrkan i London när jag flyttade därifrån.

Likes

Comments

Det är en utmaning att somna. När man ligger stilla och ska försöka finna ro, är då alla tankar kommer en ikapp. Sedan några veckor tillbaka har jag ett rubbat sovmönster. Vissa nätter sover jag inget alls, och när jag väl somnar, drömmer jag hemska drömmar som väcker mig med detsamma.

Har promenerat med min fyrbenta vän, efter den packade skoterleden. Han nosade sig fram kors och tvärs. Omedvetandes om vad som försigår i mitt huvud tittade han på mig med sina två, stora mörkbruna ögon, lika oskyldiga som barnet. Jag kunde inte annat än att le tillbaka. Det dystra är att jag inte längre ler helhjärtat, inte heller är det trovärdigt, utan ett mer ytligt smile. Jag påminde mig själv om att jag försöker, och försöka ska jag. Det är några minusgrader idag, och med min taskiga blodcirkulation huttrat jag. Det enda som värmde lite var värmen från hundskiten jag traskade runt med.

Nu ligger jag hemma på soffan igen och inväntar 'sambon' som är på ingående. Efter de hårda orden han slängde åt mitt håll och igår sa att han ej ville ha mig här när han kom hem från jobbet, har han varit rätt mild och sagt att jag får stanna. Jag har inga större förhoppningar, men åtminstone så har jag en plats att sova på och tak över huvudet. Ska nu plocka fram lite käk.

Likes

Comments

De två senaste dagarna har jag känt mig som ett tomt skal. Vad jag än säger och gör, och hur jag än vrider och vänder på saker så kommer det tillbaka som ett slag i magen. Känner mig så liten, så vek och tvivlar på mig själv och mina instinkter. Hur jag än bär mig åt för att bli fri, gräver jag min grav djupare. Ljuset i tunneln lyser svagare och de mål jag en gång hade, känns oerhört långt borta. Jag vet att jag är Någon, men vem är Någon och vem är Jag? Nu ska jag försvinna i drömmarnas värld. Känner mig helt utmattad.

Tackar för den tid jag fått på Kvinnofridscenter, och tackar för att arbetet sätter igång redan imorgon.

Likes

Comments

Över en månad har gått utan en rad skriven i bloggen. Försjunken i mina tankar, borta i min egen värld har jag varit mer eller mindre okontaktbar. Alla dessa kränkningar och nedvärderande ord dagligen. Har jag under endast 7 månader gjort en resa som kostat mig mycket. Från att ha varit en sprudlande tjej, full med energi och inspiration. En kämpe som inte såg några hinder och som fokuserade på allt gott, även i det onda - Till att bli den desperata som gjorde allt i sin makt för att finna svar och för att korrigera - Till att vara deprimerad, tillbakadragen och oerhört sårad. Ja, till att vara den tjej som inte längre har någon ork, lust eller motivation.

Allt började smått. Gräl som alla par har då och då. Det eskalerade till några gånger i veckan till varje dag. Hans ord blev grövre, från små kommentarer till personliga påhopp och nedvärderande av mig offentligt. Timmarna blev allt fler och nu skriker han åt mig och spottar på mig där jag ligger, från morgonen då vi vaknar till sena kvällar och nätter då vi somnat.

De senaste månaderna har jag haft sådana problem med höger axel och rygg. Smärtan blev så skarp att jag ögonen tårades de gånger jag försökte tänja ut en stödstrumpa  på jobbet. Jag fixar inte längre lyft, och när jag blev oförmögen att klä mig själv bokade jag en tid hos läkaren. Efter många visits och samtal konstaterade läkare och sjukgymnaster att det som orsakar min smärta är psykisk och fysisk stress. Min kropp har fått nog och nu säger den ifrån. På mitt sjukintyg står det Psykisk Ohälsa och Fysisk Stress. Det är jag som får betala för någon annan mans val av handlingar. Jag bryter ihop.

Likes

Comments

Jag sitter här vid köksbordet och grämer mig över verkligheten. Tar ett djupt andetag samtidigt som tåren rinner nedför min högra kind. Det var inte det här jag skrev upp på.

Hela morgonen har jag googlat efter symptom och oändligt många synonymer, men att söka på Internet så kan en liten förkylning vara rena dödsdommen. Är det här min verklighet. Lever jag med ett Kontrollfreak.

Sanningen bakom bloggen är djupare än så. Jag har överskridit gränsen för hur mycket jag kan ta och vänder mig utåt, desperat efter hjälp. Mitt hjärta blöder. Jag fiskar inte efter sympati, utan guide och hur man bäst går till väga att hjälpa någon som ej förstår hur dåligt en mår. Här sitter en Medberoende, som har hjärta och vet att ingen förtjänar att må så dåligt, inte ens den som orsakar mitt blödande hjärta.

Följ med i min vardag.

Likes

Comments

När jag stöter på motgångar eller bevittnar livets hårda skola blir jag inspirerad att skriva. Skriva om det jag upplever, utifrån mitt perspektiv och mina känslor. Jag har en förmåga att uttrycka mig skriftligt och beröra andra med mina ord.

Jag är en kvinna på 28 somrar som i detta skede, efter många om och men, valt att skapa en blogg där jag kan dela med mig av mina tankar och funderingar, små som stora. Få komma i kontakt med omvärlden, undervisa, samt ta lärdom av andra.

Har sedan barnsben drömt om att författa och publicera en bok. Där jag får dela med mig av egna erfarenheter, få en möjlighet att diskutera livets mörka dagar, och samtidigt lyfta fram det fina i var dag. Så många gånger jag suttit ned och verkligen givit allt. Lika många gånger har jag gråtit av frustration, för att jag ej lyckas.

Att sitta och nöta på långa kapitelkapitel är nog inte min grej. Här välkomnar jag bloggen som jag innerligt önskar visa sig vara en plattform för mig.

Likes

Comments