Det är någonting speciellt med denna sport. Denna känsloladdade, omskakande sport. Jag har sett oräkneliga mängder hockeymatcher. Har jag inte haft tillfälle att vara på plats, har jag suttit bänkad framför tv-soffan, helt okontaktbar. Faktum är att jag tror att jag har missat att se totalt 8 matcher under de 5 senaste åren. I flera, flera år, har jag följt det här laget. I flera, flera år, har jag suttit bänkad för att se mitt Brynäs IF, vara där vi befann oss år 2012. Med champagne, cigarrer, utslagna tänder, lyckotårar och blänkande hjälmar. Jag har sett grundserie efter grundserie, slutspel efter slutspel. Jag har gråtit, skrattat, älskat och hatat. Jag har upplevt eufori, men likaså total förtvivlan.

Idag var jag liksom i söndags på plats i det fullsatta Scandinavium för semifinalmatch 3. Jag tog mig till Scandinavium med stolthet i min aningen för stora matchtröja, med guldtruppens autografer på. Jag lämnade Scandinavium med en klump i magen och gråten i halsen. Jag stirrade stint på jumbotronen som visade siffrorna 6-3, i hopp om att de hemska siffrorna skulle ändras om jag stirrade tillräckligt intensivt. Resultatet ändrade sig inte, och tillslut gick slutsignalen. Jag satt tomt kvar på stolen men reste mig för att klappa åt laget, som slog sina klubbor mot isen tillbaka. Samtidigt spelades "Bära hjälmar av guld" i arenan och jag sjöng ironiskt med, då jag numera kan låten ut och innantill efter den mängd tid jag spenderat där. Tragiskt, jag vet.

Det står nu 1-2 i matcher, och samtidigt som en del av mig vill ligga och skrikgråta i sängen just nu, vill den andra delen bara säga "Ryck upp dig Nathalie, än är det inte över". Jag har inte vågat vara öppet optimistisk, jag har helt enkelt varit för rädd. Rädd för tro så mycket på mitt lag, att förhoppningarna krossas totalt och plötsligt står man där, nedbruten till minsta beståndsdel, helt knäck. Jag kan precist föreställa mig känslan just nu, jag är van. Sedan SM-guldet år 2012 har vardera säsong avslutas i kvarten eller tidigare. Trots att man mer eller mindre vetat att säsongen inte skulle sluta med guldhjälmar innerst inne, har förlusterna smärtat lika mycket. Men jag har insett, att sannolikheten att vi vinner inte utökas av negativitet eller pessimism. Jag tror på mitt lag. Trots min rädsla för krossade förhoppningar. För krossade förhoppningar är en del av sporten, likväl som förbluffande framgångar. Jag tror på mitt lag, oavsett spelare, ledare, eller att alla experter och odds står emot oss. Jag tror på mitt lag, oberoende av att vi förlorat de senaste två matcherna med höga siffror och att jag sett ordet "Brynäs-kross", med capslock på diverse sociala medier av macho frölundaiter.

Jag har upplevt svackor utan dess like, sett förlust efter förlust. Trots det, är jag flertalet år senare fortfarande här, hemkommen efter en slutspelsmatch i det bubblande Scandinavium. Jag kommer aldrig ge upp hoppet om mitt lag. Oavsett om det står 1-3 i matcher efter helgen. Jag ska skrika i klacken till rösten ger vika, jag ska klappa händerna tills dem är alldeles röda och värker, och jag ska aldrig sluta heja, oavsett om tårarna rinner ner för kinderna.

På lördag spelas match 4. Nu Gävlar kör vi.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments