Från min barndom upp till mina unga tonår var jag obeskrivligt blyg, försiktig och känslig. Mitt stackars självförtroende låg nertrampat på marken likt ett tuggummi på en offentlig plats. Hockeyn var en stor räddning. Att slappna av framför tv:n eller på en kokande het arena lindrade alla onda tankar för ett par timmar. Men dessvärre fanns inte hockeyn att hjälpa alla dagar om året. 

Blygheten, det försiktiga och känsliga har visserligen försvunnit. Kvar finns ett skal som på ytan är hårt och kaxigt, men som där under är lika mjukt som egenvispad grädde. 

Utåt hade nog folk ansett mitt liv som perfekt. Jag har familj, kärlek, vänner och sysselsättningar. Och det är nog aldrig riktigt någon som har sett mig som någon med en psykisk ohälsa. "Vadå, du som alltid skrattar och är glad?". Det är det här som är farligt, för psykisk ohälsa är sällan fastklistrat på en stor lapp i pannan, utan något som smyger sig fram om kvällarna när man är ensam. För att sedan finnas med en varje dag. Men aldrig har jag velat visa mig svag för någon. Så dag in och dag ut på senaste tiden har det där avskyvärda men ack så trovärdiga fake-leendet funnits på mina darriga, rosa-nyanserade läppar. 

Psykisk ohälsa är ingenting som syns på min utsida, bortsett från alla senaste kommentarer om att jag ser fruktansvärt trött ut. Men det är aldrig någon som skulle kunna gissa. Det är ingen som vet att jag spenderade hela gårdagens natt till att skrikgråta in i den perfekt duniga kudden som så väl isolerade ljudet. Eller att jag inte alltid kissar när jag ursäktar mig för att gå på toaletten. För att dom där rödsprängda, trötta ögonen sköljs lätt bort med vatten och täcks sedan över med den dagliga dosen smink. Det är aldrig någon som skulle kunna gissa.

Jag har vaknat och känt; "Jag är nog riktigt sjuk idag, ja svinförkyld faktiskt". Men jag var aldrig sjuk, trots att det säkerligen kändes som det. Jag valde en T-shirt ur min stora, relativt nyrenoverade garderob, men den satt inte bra på min timglasformade kropp. Jag såg ut och kände mig som en deg, och jag började gråta. Jag gick ner för trappan som plötsligt knarrade för varje steg jag tog. Jag satt mig i soffan med en skål vaniljyoghurt och hällde upp mina favoritflingor, toppat med lite chiafrön på. Men min ostadiga hand bidrog till att fröna föll vid sidan av skålen. Känslorna bubblade och jag slängde iväg hela skålen som hårt slog i marken, och glassplitter befann sig plötsligt överallt. Jag var aldrig sjuk i kroppen, jag var bara sjuk i huvudet. Inte korkad, inte dum, utan sjuk. Jag hade inte en vanlig förkylning, eller en sådan där feberfrossa man kan få i samband med krackelerande läppar på den kalla hösten. Jag var psykiskt sjuk, men jag föredrar att kalla det för psykiskt förkyld.

Jag vet att jag är nog. Att jag, likt alla andra människor duger. Ändå ville jag svälta mig själv när jag var 13. Ändå stod jag på den gråa, kalla vågen i badrummet varje morgon och kväll och hoppades att den hade sjunkit några siffror, trots att den hela tiden visade 45. Allt för många kvällar spenderades med att stå framför spegeln och gråta, eller på mina bara knän framför toalettsitsen på det mörkgråa kaklet som saknade värme. Jag skådade min nakna kropp och alla fel. Alla celluliter, veck och fett. Som aldrig egentligen fanns på min kropp, utan i mitt huvud.

Det är lätt att tro att man inte har rätten till att må dåligt, med anledningen att folk kan ha det värre än en själv. Fortfarande är psykisk ohälsa en skam att prata om, och om man berättar hur läget ligger till, kontrar många med orden "Ojdå", eller "Är du säker? Det kanske inte är så farligt ändå?". Men tro mig, det är så farligt. För jag känner min kropp bättre än jag vill erkänna, och ingen kan läsa mitt sinne bättre än jag själv. För när det tar i från topp till tå att kliva upp på morgonen, och tyngden inte avlägsnat från kroppen på hela dagen, då är det farligt.

Det finns visserligen dagar då allt faller på sin rätta plats. När man spenderar tid med någon man tycker om och kan titta stint på personen och le fascinerat för att den är så vacker, och den ler tillbaka. När man äter god mat från sin favoritrestaurang och får gåshud av den efterlängtade första tuggan. När man är utomlands och är tvungen att kisa mot den starka solen för att få en glimt av det turkosblåa havet och de stora graciösa palmerna, samtidigt som vita sandkorn sitter som fastklistrade över hela kroppen. Eller när man är på plats i en SM-final och sitt lag gör mål på övertid. När hela arenan reser sig och händerna skakar, rösten är hes och alla kramar om varandra som man känt varandra hela livet och plötsligt ska säga adjö. När man inser att, vi gjorde det. Dessa dagar värderar jag högt, för att dem är väldigt sällsynta.

Jag mår inte bra, men det är okej. För tillslut blir dessa sällsynta dagar inte sällsynta längre. Och jag längtar tills det händer. För den dagen det händer känns det inte längre farligt att kliva upp ur sängen längre, för tyngderna har släppts. För att den dagen kan jag säga att jag mår bra, och faktiskt mena det. Inte bara för att slippa följdfrågorna.

Jag längtar, åh vad jag längtar till den dagen som jag inte längre är psykiskt förkyld. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments