The Scarlet Letter, eller Den Eldröda Bokstaven om så vill kallas är ett av de främsta litteraturverken, publicerad år 1850. Boken handlar om en ung kvinna som får bära ett eldrött A på sitt bröst, som ska symbolisera hennes syndande. Hon hade sex med en präst, blir gravid och föder barnet och får därför sota för sitt då sett som avskyvärda misstag genom att bli uthängd. 

Varför jag tog upp detta är för att just nu så känns det som att jag bär en eldröd bokstav på mitt bröst, öppet för allmänheten att skåda. Jag minns att då jag och mitt ex gjorde slut, var allt på tapeten vilka jag hade gått hem med eller ens pratat med, vilka jag hade matchat med på dejting-appen (nåväl) tinder. Jag fick frågor av barn till familjevänner hur många jag haft sex med sedan vårt uppbrott, och av vänners vänner eller bekanta, som jag knappt pratade med. Det spekulerades mycket om mitt sexliv, av anledningar som för mig ännu är väldigt oklara. 

Jag minns i klass 9, när jag berättade för en nära tjejkompis att jag förlorat oskulden, att ryktet spred sig fortare än vad killen kom. Och det var nog här någon gång som allt började. Jag var då bland de första som hade förlorat oskulden, åtminstone vad folk visste. Uppenbarligen gjorde det mig äcklig, jag hade förlorat min värdighet och var nu att betraktas som en slampa. Det var i alla fall vad jag fick höra i korridorerna, samlat med skratt och pekfingrar riktade mot mig. Att jag var en slampa, för att jag hade delat ett fint ögonblick med en kille jag tyckte om. Det hade hänt på en fest, killen var säkert tio år äldre och jag var så full att vi hade sex på en soffa, mitt framför alla. Men jag hade inte särat mina ben för någon random snubbe på en fest, jag var inte onykter och det hela var faktiskt väldigt bekvämt. Eller ja, så bekvämt det kan bli att förlora oskulden. 

Men det är det fina med människor. Ett rykte sprids så lätt. Det är lite som viskleken. Ni vet där man står i en ring, en person kommer på en mening och viskar den sedan vidare till personen bredvid, och så fortsätter det så. Den sista personen i ringen ska slutligen säga meningen, och den låter alltid annorlunda än meningen som den första personen sa. Och ungefär på samma sätt fungerar rykten. Oftast stämmer grunderna i ett rykte, men det blir brister i informationen och man hittar på egna ord och uppfattningar istället. 

Jag minns när jag började på gymnasiet, och hade man inte haft sex var man konstig, men hade man haft sex med fler än tio personer, var man det äckligaste som vandrat på denna jord. Så länge man inte var kille då, då var man mäktigare än kungen han själv. Jag hade inte haft sex med över tio personer då. Men för att jag umgicks med en del killar och visade lite hud på sommaren när det var 25 grader varmt, fick jag ganska oförtjänt detta slamp-rykte ändå. För ni vet, man kan inte umgås med killar utan att ha sex med dem, och på sommaren får man passa sig att ha svalkande kläder när det är varmt ute. 

Jag minns att på sommarlovet till tvåan i gymnasiet umgicks jag med två killar på någon form av fest. En natt bestämde de sig för att hota med att våldta mig medan jag låg medvetslös. Att det inte gjorde något för att alla andra fick ju ligga med mig, för att jag hade ingen värdighet i min kropp. Det var okej att ha sex med mig mot min vilja, för att det var ju vad folk sa att jag ville. Jag ville ha en ny kille varje helg, helst skulle jag vara dyngrak och inte så motsägelsefull. Det var bara det att, ingen frågade någonsin mig vad jag ville. Allting som spelade roll var dessa rykten, och vad jag än sa, lyckades alltid alla rykten överrösta det. Min gymnasietid, och delvis högstadietid, bestod av smutskastning på mig och en bunt andra tjejer för att vi var oss själva. För att vi umgicks med vilka vi ville, sa vad vi ville och klädde oss så vi ville. Jag var inte en "slampa", vad som nu än definierar det. Men inte ens den tjej som vill ha en ny kille varje helg och sedan aldrig höra från honom igen, förtjänar den typ av smutskastning. Helt ärligt, you go girl. 

Just nu, här idag, när vad som hände i gymnasiet inte känns så relevant, känns det fortfarande som att jag har en eldröd bokstav på mitt bröst. För att fortfarande idag, får jag meddelanden där folk undrar om saker som sägs om mig är sanna eller falska. Likt Hester Prynne i The Scarlet Letter, förlorade jag aldrig min värdighet trots vad folk sa om mig. Ni som spridit rykten om mig, och många andra tjejer på detta vis, ni gjorde. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är någonting speciellt med denna sport. Denna känsloladdade, omskakande sport. Jag har sett oräkneliga mängder hockeymatcher. Har jag inte haft tillfälle att vara på plats, har jag suttit bänkad framför tv-soffan, helt okontaktbar. Faktum är att jag tror att jag har missat att se totalt 8 matcher under de 5 senaste åren. I flera, flera år, har jag följt det här laget. I flera, flera år, har jag suttit bänkad för att se mitt Brynäs IF, vara där vi befann oss år 2012. Med champagne, cigarrer, utslagna tänder, lyckotårar och blänkande hjälmar. Jag har sett grundserie efter grundserie, slutspel efter slutspel. Jag har gråtit, skrattat, älskat och hatat. Jag har upplevt eufori, men likaså total förtvivlan.

Idag var jag liksom i söndags på plats i det fullsatta Scandinavium för semifinalmatch 3. Jag tog mig till Scandinavium med stolthet i min aningen för stora matchtröja, med guldtruppens autografer på. Jag lämnade Scandinavium med en klump i magen och gråten i halsen. Jag stirrade stint på jumbotronen som visade siffrorna 6-3, i hopp om att de hemska siffrorna skulle ändras om jag stirrade tillräckligt intensivt. Resultatet ändrade sig inte, och tillslut gick slutsignalen. Jag satt tomt kvar på stolen men reste mig för att klappa åt laget, som slog sina klubbor mot isen tillbaka. Samtidigt spelades "Bära hjälmar av guld" i arenan och jag sjöng ironiskt med, då jag numera kan låten ut och innantill efter den mängd tid jag spenderat där. Tragiskt, jag vet.

Det står nu 1-2 i matcher, och samtidigt som en del av mig vill ligga och skrikgråta i sängen just nu, vill den andra delen bara säga "Ryck upp dig Nathalie, än är det inte över". Jag har inte vågat vara öppet optimistisk, jag har helt enkelt varit för rädd. Rädd för tro så mycket på mitt lag, att förhoppningarna krossas totalt och plötsligt står man där, nedbruten till minsta beståndsdel, helt knäck. Jag kan precist föreställa mig känslan just nu, jag är van. Sedan SM-guldet år 2012 har vardera säsong avslutas i kvarten eller tidigare. Trots att man mer eller mindre vetat att säsongen inte skulle sluta med guldhjälmar innerst inne, har förlusterna smärtat lika mycket. Men jag har insett, att sannolikheten att vi vinner inte utökas av negativitet eller pessimism. Jag tror på mitt lag. Trots min rädsla för krossade förhoppningar. För krossade förhoppningar är en del av sporten, likväl som förbluffande framgångar. Jag tror på mitt lag, oavsett spelare, ledare, eller att alla experter och odds står emot oss. Jag tror på mitt lag, oberoende av att vi förlorat de senaste två matcherna med höga siffror och att jag sett ordet "Brynäs-kross", med capslock på diverse sociala medier av macho frölundaiter.

Jag har upplevt svackor utan dess like, sett förlust efter förlust. Trots det, är jag flertalet år senare fortfarande här, hemkommen efter en slutspelsmatch i det bubblande Scandinavium. Jag kommer aldrig ge upp hoppet om mitt lag. Oavsett om det står 1-3 i matcher efter helgen. Jag ska skrika i klacken till rösten ger vika, jag ska klappa händerna tills dem är alldeles röda och värker, och jag ska aldrig sluta heja, oavsett om tårarna rinner ner för kinderna.

På lördag spelas match 4. Nu Gävlar kör vi.


Likes

Comments

Idag runt klockan 12 ringde kyrkklockorna för Aina, och jag måste medge att det alltid är lika tufft med dessa ofrivilliga avslut. Jag väntade mig drama, skällsord och skandaler när släkten åter skulle träffas, men fick istället en relativt mysig och fin stund. Fem långa minuter försenade satt vi sedan där i Östra kyrkogårdens kapell och lyssnade på vackra låtar, böner och avslutade det hela med att lämna en ros i Ainas favoritfärg gul, och ett tungt "amen". Efter det begav vi oss till St:Pauligården för en fint uppdukad landgång som avnjöts tillsammans med en Pripps eller "Cuba cola" om man ville det, som smakade pop-up glass. Efteråt fick vi hallontårta täckt i grädde och en kopp kaffe.

I lördags befann jag mig i ishallen mellan 17.30-03.30, det var nämligen gemenskapskväll. Klockan 17.30 spelade ledare mot A-pojkar en internmatch, och efteråt blev det fest för dem över 18. Natten bestod av alkoholiserade tränare och A-lagspelare, välkända toasts till fyllemat från hallens café vi befann oss i, och mycket glada miner. Jag själv har haft bättre kvällar, mycket pågick under kvällen som jag tyvärr inte kan dela med mig om här, men inom en framtid kanske.

Idag köpte jag även lite julklappar till min lill-kusin på tre år som ska fira jul hemma hos oss. Blev en jättesöt rosa fluffig väst och en ljusrosa matchande tröja med små rosetter på. Jag tror dem kommer ge en jättefin färg på hennes ljusbruna hudton.

Så här såg det ut efter att vi fikat lite, jättemysig lokal.

Kasinot inne i Göteborg var så fint utsmyckat!

Pappa.

Likes

Comments

1. Jag dansar inte. Varken på festen, på krogen, på festivalen eller i vardagsrummet. Jag är lång, och med mina obligatoriska klackar, ännu längre. Och på dansgolvet, där syns 183 cm. Vad jag än gör, hur jag än gör, så kommenteras det med att jag har hybris. Oavsett om det är rena rama burlesque-showen eller en klassisk arm uppe i luften. Jag älskar att dansa och gick i dans när jag var liten, men kommentarerna gör att intresset tråkats ut.

2. Jag har införskaffat mig boken "Wallflower" baserad på min favoritfilm, och den är minst lika bra, jag njuter av varje sida. Jag läste ca halva boken på ungefär två timmar, men nu har jag tagit en liten bokvila.

3. Jag tror på det övernaturliga. Jag sökte på övernaturliga videos på YouTube, dum som jag är. Och kom in på ett spökhus utöver det vanliga. Om ni vill bli helt förskräckta eller provocerade, sök efter McKamey Manor på YouTube och googla sen vad de står för och gör. Ni kommer garanterat vilja gå under jorden.

4. Jag hatar att sova själv, och anledningen är att jag drömmer väldigt intensiva mardrömmar. Oftast om att jag blir förföljd eller iakttagen. Vaknar ofta mitt i natten och tänder alla lampor i sovrummet.

5. Jag lärde mig inte den analoga klockan fören jag var 17

6. Jag tror stenhårt på att jag kommer att dö i en bilolycka då jag haft återkommande mardrömmar om detta scenario.

7. Jag är en extrem perfektionist, men bara när det kommer till vissa saker. Idag inne på Lindex till exempel var jag tvungen att fixa till alla nagellack som stod i o-ordning vid kassan.

8. Alltid när jag flyger eller åker båt sätter jag ett plåster på magen för att inte bli åksjuk, och det funkar fruktansvärt bra. Jag är egentligen inte svårare åksjuk än någon annan, men det lugnar mig och får mig i balans.

9. Jag har varit så extremt nära att pierca bröstvårtan, men är så glad idag att jag inte gjorde det.

10. Bara för något år sedan ville jag tatuera in en ros på vänsterarmen, men ångrade mig även där.

Likes

Comments

Igår var en händelserik natt som började med färgglada drinkar på Le Pain Francais och avslutades med ett samtal till 112, mitt första 112 samtal. Klockan 04:32 ligger jag i soffan bredvid min vän och en hederlig gåva i form av en spypåse från ambulanspersonalen. Men kvällen börjar långt innan det.

Jag, min vän M, och en killkompis, hade det väldigt trevligt ute på stan. Klockan tickade snabbare än någonsin och timmarna flög förbi. Tillslut skulle vi bege oss hem, klockan var runt 02.00. M reste sig upp ur den bekväma soffan vid silkesgardinerna, men satte sig ner lika fort när hon insåg att drinkarna hade slagit in med lite mer effekt än väntat. Jag tog hennes arm och ledde henne till toaletten där vi gjorde ett stereotypiskt drag och kissade i flock. När hon skulle resa sig upp från toalettstolen slog hennes huvud lätt i lampan och vi skrattade lite. Men skratten övergick snart till allvar när hon började förlora sin talförmåga och balans. På bara några timmar gick M från en lugn och sansad tjej, till en levande zombie jag fick bära runt på från Brunnsparken till Avenyn och sedan till Nordstan. Att gå genom Nordstan den tiden på dygnet är lite som att skjuta sig själv i foten, allmänt dumt gjort. Men valmöjligheterna var inte så många då vi faktiskt inte var vidare bekväma med att sätta oss i en taxi med en chaufför som kallar en för sötnos eller snygging och granskar ens kropp från topp till tå. Killgängen stod samlade utanför Nordstan och kommentarer hördes från alla. När vi frågar två killar som ser relativt ofarliga ut om närmaste toalett, påstod dem att den låg längre ner på gatan, in på en folkdöd gata. De sa även att dem kunde följa oss dit. Vi gick med raska steg därifrån. '

Vid Nordstans busshållplats sätter sig M på en bänk med huvudet mot sina knän och jag försöker trycka i henne vatten från en flaska som ligger långt ner i hennes handväska. Jag håller om henne och försöker hålla henne vaken men hon ber mig gå några steg bort och inte prata med henne så hon kan undvika att spy. Jag går några steg bort med tanke på min otroliga spyfobi, men M kan givetvis inte undvika att spy. Då jag ser detta får jag panik men trotsar den och går dit då jag inte överger min vän bara sådär. M sitter bredvid en jättegullig blond tjej på bänken i ca våran ålder, ungefär 18-26. Hon frågar om det är min vän och jag svarar ja. Hon ber mig hålla undan M:s hår men jag förklarar min situation och hon säger att hon har samma problem. Hon är jättesnäll och hjälper mig hålla undan M:s hår och när hon fortsätter spy kommer det fram en annan tjej, med persiskt ursprung, i ca 35:års åldern. Hon ger M en plastpåse att ta med på bussen och lugnar mig genom att säga att hon ska hjälpa mig att ta hand om henne. Den persiska tjejen sitter med M och två säten fram sitter jag och den blonda tjejen. På bussen spyr M så mycket att hon börjar blöda näsblod. Det sitter fyra utländska killar på bussen som hade kollat på mig och M redan på busshållplatsen i Nordstan. Den blonda tjejen sa till mig att "Om dom inte kliver av i Partille Centrum, då är något fel". Väl framme i Partille Centrum klev killarna inte av, men det gjorde vi.

Både den blonda tjejen och den Persiska tjejen skulle av i Partille Centrum så där stod vi alla tre, med ett öga på M. De båda sa att det var okej om vi ville följa med hem till någon av dem, och det slutade med att vi åkte hem till den Persiska tjejen. Anledningen var att jag inte kunde handskas själv med M och jag var livrädd, både på grund av min fobi och av orolighet för hennes mående. Tjejen var ensam, och vi klev in i en varm och fint inredd lägenhet. Hon visade mig sitt pass för att bevisa vem hon var men i stridens hetta kunde jag inte bry mig mindre. M fick en spyhink av tjejen och hon fyllde den hela. Plötsligt blev hon iskall och hennes puls ökade, vilket bidrog till en konstig andning. Vi ringde då 112, samtidigt som de bad oss placera hennes fötter i ett bad med kallt vatten. Därefter bäddade vi ner M i soffan och hinken användes flitigt.

Tjejen tog in mig i ett annat rum och berättade att hon härom veckan blev överfallen av en utländsk man vid hennes lägenhet. Han hade dragit in henne till en buske och sagt "sug min kuk", när svaret blev "nej", sa han "hörde du inte vad jag ska, sug min kuk". Och när hennes svar kvarstod plockade han fram en kniv som han riktade mot henne. Som tur var skrämde hennes skrik bort honom, men vad hade hänt om inte? Detta var inte första gången det hade hänt sa hon, och vi diskuterade kring hur vanligt det faktiskt är för män att utnyttja påverkade och mer eller mindre då hjälplösa tjejer. Det var ju inte bara ett killgäng, utan kanske tio som erbjöd sig att ta hand om M. "Ta hand om".

Slutligen kom 112 och M hade börjat nyktra till. Dom tog tester och värdena visade inget onormalt. Därefter tackade vi tjejen som hade hjälpt oss innerligt, kramades i massor och här i veckan ska jag ta mig förbi med en chokladask och blommor. För att en lägenhet i närheten av mina områden kändes bra mycket tryggare och skönare än en natt i fyllecell.

Tillslut kunde vi ta oss hem till mig och bädda ner oss. Så där låg jag, i soffan klockan 04:32 bredvid min vän och en spypåse. Täcket värmer min kropp som enbart är klädd i trosor sådär underbart. Precis när mina ögon stängs vaknar jag av helt oförklarliga klickljud från hennes mun. Jag småskrattar. När mina ögon stängs för andra gången vaknar jag av snarkningar värre än jag någonsin hört, så jag tog mitt värmande täcke och fluffiga kudde med upp till sovrummet, och där är jag kvar än.

Likes

Comments

Idag är det verkligen höst. Löven är rödare än någonsin, kylan har börjat komma och folk går i mjuka polo-tröjor och halsdukar. Jag gillar hösten, det är en mysig årstid. Jag gillar tanken av att ligga nerbäddad med en gosig filt i soffan framför och känna värmen från den öppna spisen. I förrgår låg jag i soffan med mitt täcke, en kopp varm choklad och nybakade scones.

Igår var det A-lags match, säsongspremiär. Jag satt i sekretariatet, och det gick förvånansvärt bra. Det brukar alltid bli någon typ av miss med tiden, men jag tror jag klarade mig igår. Det kan vara för att jag har varit totalt livrädd sedan jag missade tiden med 15 sekunder en gång, heh.. Jaja, man lär sig av sina misstag.

Idag var jag på Vårdcentralen och skulle lämna in ett kissprov. Jag har nämligen varit så extremt kissnödig, hela tiden, varje sekund på dygnet. Så jag misstänkte urinvägsinfektion, och hade rätt. Nu har jag fått antibiotika, vilket är ett stort problem för mig då jag inte kan svälja tabletter. Jag förklarade detta för läkaren, och fick ett hånskratt till svar med orden "Fast du är vuxen, du måste kunna svälja tabletter, det måste du lära dig, herregud, lilla gumman..." Jag kan svära att jag då kollade på honom med min värsta mördarblick. När jag svalt min ilska, lite i alla fall, kontrade jag med "Fast jag har aldrig kunnat svälja tabletter, och jag vet dessutom folk som är äldre än mig, 40-års åldern och uppåt, som fortfarande har detta problem. Det är inget man bara lär sig en dag, och min favoritsysselsättning är inte att träna på att svälja tabletter". Då blev han tyst, och frågade istället om mina framtidsdrömmar. Jag berättade att jag ville bli sportjournalist och han hånskrattade bara. Det var ett rent under att jag inte gav läkaren en stor, fet, pulserande höger idag. Men han fick en kommentar om vilken idiot han var, och jag är inte det minsta ledsen.


Likes

Comments

Från min barndom upp till mina unga tonår var jag obeskrivligt blyg, försiktig och känslig. Mitt stackars självförtroende låg nertrampat på marken likt ett tuggummi på en offentlig plats. Hockeyn var en stor räddning. Att slappna av framför tv:n eller på en kokande het arena lindrade alla onda tankar för ett par timmar. Men dessvärre fanns inte hockeyn att hjälpa alla dagar om året. 

Blygheten, det försiktiga och känsliga har visserligen försvunnit. Kvar finns ett skal som på ytan är hårt och kaxigt, men som där under är lika mjukt som egenvispad grädde. 

Utåt hade nog folk ansett mitt liv som perfekt. Jag har familj, kärlek, vänner och sysselsättningar. Och det är nog aldrig riktigt någon som har sett mig som någon med en psykisk ohälsa. "Vadå, du som alltid skrattar och är glad?". Det är det här som är farligt, för psykisk ohälsa är sällan fastklistrat på en stor lapp i pannan, utan något som smyger sig fram om kvällarna när man är ensam. För att sedan finnas med en varje dag. Men aldrig har jag velat visa mig svag för någon. Så dag in och dag ut på senaste tiden har det där avskyvärda men ack så trovärdiga fake-leendet funnits på mina darriga, rosa-nyanserade läppar. 

Psykisk ohälsa är ingenting som syns på min utsida, bortsett från alla senaste kommentarer om att jag ser fruktansvärt trött ut. Men det är aldrig någon som skulle kunna gissa. Det är ingen som vet att jag spenderade hela gårdagens natt till att skrikgråta in i den perfekt duniga kudden som så väl isolerade ljudet. Eller att jag inte alltid kissar när jag ursäktar mig för att gå på toaletten. För att dom där rödsprängda, trötta ögonen sköljs lätt bort med vatten och täcks sedan över med den dagliga dosen smink. Det är aldrig någon som skulle kunna gissa.

Jag har vaknat och känt; "Jag är nog riktigt sjuk idag, ja svinförkyld faktiskt". Men jag var aldrig sjuk, trots att det säkerligen kändes som det. Jag valde en T-shirt ur min stora, relativt nyrenoverade garderob, men den satt inte bra på min timglasformade kropp. Jag såg ut och kände mig som en deg, och jag började gråta. Jag gick ner för trappan som plötsligt knarrade för varje steg jag tog. Jag satt mig i soffan med en skål vaniljyoghurt och hällde upp mina favoritflingor, toppat med lite chiafrön på. Men min ostadiga hand bidrog till att fröna föll vid sidan av skålen. Känslorna bubblade och jag slängde iväg hela skålen som hårt slog i marken, och glassplitter befann sig plötsligt överallt. Jag var aldrig sjuk i kroppen, jag var bara sjuk i huvudet. Inte korkad, inte dum, utan sjuk. Jag hade inte en vanlig förkylning, eller en sådan där feberfrossa man kan få i samband med krackelerande läppar på den kalla hösten. Jag var psykiskt sjuk, men jag föredrar att kalla det för psykiskt förkyld.

Jag vet att jag är nog. Att jag, likt alla andra människor duger. Ändå ville jag svälta mig själv när jag var 13. Ändå stod jag på den gråa, kalla vågen i badrummet varje morgon och kväll och hoppades att den hade sjunkit några siffror, trots att den hela tiden visade 45. Allt för många kvällar spenderades med att stå framför spegeln och gråta, eller på mina bara knän framför toalettsitsen på det mörkgråa kaklet som saknade värme. Jag skådade min nakna kropp och alla fel. Alla celluliter, veck och fett. Som aldrig egentligen fanns på min kropp, utan i mitt huvud.

Det är lätt att tro att man inte har rätten till att må dåligt, med anledningen att folk kan ha det värre än en själv. Fortfarande är psykisk ohälsa en skam att prata om, och om man berättar hur läget ligger till, kontrar många med orden "Ojdå", eller "Är du säker? Det kanske inte är så farligt ändå?". Men tro mig, det är så farligt. För jag känner min kropp bättre än jag vill erkänna, och ingen kan läsa mitt sinne bättre än jag själv. För när det tar i från topp till tå att kliva upp på morgonen, och tyngden inte avlägsnat från kroppen på hela dagen, då är det farligt.

Det finns visserligen dagar då allt faller på sin rätta plats. När man spenderar tid med någon man tycker om och kan titta stint på personen och le fascinerat för att den är så vacker, och den ler tillbaka. När man äter god mat från sin favoritrestaurang och får gåshud av den efterlängtade första tuggan. När man är utomlands och är tvungen att kisa mot den starka solen för att få en glimt av det turkosblåa havet och de stora graciösa palmerna, samtidigt som vita sandkorn sitter som fastklistrade över hela kroppen. Eller när man är på plats i en SM-final och sitt lag gör mål på övertid. När hela arenan reser sig och händerna skakar, rösten är hes och alla kramar om varandra som man känt varandra hela livet och plötsligt ska säga adjö. När man inser att, vi gjorde det. Dessa dagar värderar jag högt, för att dem är väldigt sällsynta.

Jag mår inte bra, men det är okej. För tillslut blir dessa sällsynta dagar inte sällsynta längre. Och jag längtar tills det händer. För den dagen det händer känns det inte längre farligt att kliva upp ur sängen längre, för tyngderna har släppts. För att den dagen kan jag säga att jag mår bra, och faktiskt mena det. Inte bara för att slippa följdfrågorna.

Jag längtar, åh vad jag längtar till den dagen som jag inte längre är psykiskt förkyld. 

Likes

Comments

Människor måste sluta tycka så jävla synd om sig själva när faktum är att dom står för sina egna handlingar. Det mesta är inget misstag, det är ett val. Om inte ett medvetet misstag. Om du sviker någon, är det inte synd om dig för att du ångrar dig. Det är synd om personen som blev sviken. Om du snackar skit om någon, är det inte synd om dig för att dina ord kommit fram. Det är synd om personen som fick höra vad du sagt om henne/honom. Människor måste sluta göra sig själv till offret när dom faktiskt är boven till allt ont.

Människor måste sluta gråta floder för att dom själva satt sig i en sits dom inte gillar. Vet ni vad era narcissistiska, självupptagna, egoistiska svin? På en finmiddag kunde ni välja mellan flertalet bord, flertalet val. Men ni tog valet att dra ut stolen vid ett speciellt matbord och satte er där. I efterhand får ni ångra det för ni gillar inte maten som serveras. Men det är bara att sitta och äta upp maten, oavsett om ni gillar den eller inte. Man äter vad som serveras. 

Likes

Comments

1. Jag har alltid ett läppstift i min väska och jag använder det var 5:e minut. Jag är läppstifts-beroende. 

2. När jag blir ordentligt glad, vi snackar överlycklig, gör jag ett superkonstigt ljud utan att kunna kontrollera det.

3. Jag vill ha två barn, en kille och en tjej. Dominic och Nichole. Dominic ska kallas för Nick och Nichole för Nicky. Hur sött?!

4. Jag ogillar personer som bara kan bjuda på sig själva med alkohol i kroppen och blir som helt andra människor.

5. Jag pratar innan jag tänker vilket har resulterat i många ovänner, men även skratt åt mina kommentarer. Detta sker framförallt när jag är nervös.

6. När jag var yngre ville jag göra en bröstförstoring när jag fyllde 18.

7. Jag har ett ganska stort tålamod, men när jag väl blir arg blir jag ordentligt arg och kan inte passa mina ord.

8. Jag är överkänslig och ibland har jag haft svårt att hantera smärta eller svåra situationer vilket har lett till 3 st panikattacker.

9. Jag borde bli en agent, för jag har en grym förmåga att få fram vad jag vill veta. Men tro mig, detta är inte alltid positivt. Jag har fått fram mycket jag inte ville veta eller se egentligen.

10. Jag älskar mat och hade garanterat kunna leva som "mat-smakare" på en bra restaurang hela livet.

11. Jag är extremt dålig på att ta emot komplimanger. Pinsamt dålig.

12. När jag var yngre kände jag mig alltid äldre än mig egen ålder och mognare än mina vänner.

13. Jag älskar personer som ger bra kramar.

14. Mina närmsta vänner och min familj kallar mig för "Nanni". Det kommer från det klassiska "Jag kunde inte säga mitt namn", så jag sa Nanni. 

15. Jag älskar skräckfilm men ångrar mig alltid lika mycket över att jag kollade på den efteråt. 

16. Jag har haft räls (tandställning) så jag har fortfarande en tråd bakom min övre tandrad. Den syns inte och känns inte längre för den delen heller. Men den finns där, och ska göra det hela livet!

17. Jag vill mer än gärna se musikalen Rocky Horror Picture Show. Helst i USA.

18. Min favoritfilm är The Perks Of Being A Wallflower. Den är underbar.

19. Jag älskar klackskor. Dom ger mig både bättre hållning och bättre självförtroende. 

20. Jag älskar astrologi. En tidnings bästa sida är horoskopsidan. 


Likes

Comments

I förrgår när jag och ett par vänner satt på McDonalds någonstans i Göteborg kom det fram en kvinna till oss. Klockan var runt 23:00, och kvinnan var väldigt onykter, men inte totalt odräglig. Hon vände sig mot mig, tog min hand och sa "du klär dig ganska utmanande ikväll, var försiktig, och gå absolut inte inte hem själv".

Ett par poetiska och känsloladdade fylle-ord senare gick hon iväg med sitt gäng. Jag vet att kvinnan bara menade väl med sina ord till mig, men jag kunde ändå inte undgå att titta ner på min klädsel med en skamsen och smutsig blick. Jag såg en vit knälång sommarklänning helt utan urringning med ett inte allt för höga par skor på 7 cm, en beige kavaj och en vit axelremsväska. Ett av mina elegantaste klädval i jämförelse med vad jag annars kan ha på mig. Medan jag satt och granskade mig själv noggrant undrade mina vänner vilken värld jag var i, för att dem fick ingen kontakt med mig, jag var fullt uppe i mina egna tankar.

Den återkommande frågan jag ställde mig själv var "skulle kvinnan ha sagt någonting om jag istället bar jeans och en tjocktröja?". Svaret var troligtvis nej. Jag satt och tänkte ganska länge, tills jag insåg att det varken var mig eller mina klädval som det var fel på, utan samhällets syn på mig och mina klädval. Det var fel på vårt samhälle, det där samhället som hela tiden känner ett starkt behov av att sexualisera allting.

Inse faktum, jag ska kunna ha på mig en klänning, och folk ska tänka "vad skönt att det har blivit så varmt att man kan ha klänning på sig. En vit klänning också, ja det är ju fint till sommaren". Folk ska däremot inte behöva be mig att vara försiktig, eller undra om jag somnar i min egen säng, eller mannens i busskuren som inte kunde hålla sina fingrar i styr.

När jag skulle gå hem på natten gick jag genom Nordstan, och för första gången på länge var jag rädd. Jag sökte efter någonting i min väska som jag visste att jag aldrig skulle hitta, en tältduk. Med den runt mig kanske jag hade vaknat upp i min egen nybäddade säng dagen efter. Jag tittade ner på min klänning igen som nu hade åkt upp en bit på låren efter alla mina snabba steg. Ett killgäng passerade mig, och jag stirrade djupt ner i min telefon samtidigt som dem började kalla på mig så som man vanligtvis kallar på en katt för att få dennes uppmärksamhet. Ni vet genom kss kss ljuden. Att säga att jag kände mig förödmjukad och objektifierad vore en jävla underdrift. Jag stirrade argt på killarna som kan ha vart mellan 20-30 år och undrade om de någonsin skulle växa upp, men sa ingenting då jag visste att jag enbart skulle ha blivit bemött med ett evigt hån-skrattande. Jag var van.

Jag är visserligen van, men jag har fått nog. Jag orkar inte be mina stackars killkompisar låtsas vara min pojkvän längre genom att hålla min hand eller kalla mig för "älskling" när jag hittar på roliga saker bara för att en kille ska sluta ta eller titta på mig. Jag orkar inte rycka in för fler okända tjejer och spela deras kompis framför äcklen på stan för att hon ska slippa gå själv. Jag orkar inte stå upp för mig själv genom att svara på fler kränkande sexuella kommentarer som jag förväntas se som en komplimang. Jag orkar inte dela ut fler nej, fler örfilar, eller fler drinkar i ansiktet. 

Nästa gång jag går på stan och ser en attraktiv kille ska jag ställa mig några centimeter ifrån honom och säga ​kss kss​ för att sedan gå efter honom i 10 minuter. När han ber mig att gå ska jag ta en bild på honom och ge honom en hård smäll på rumpan som svider flera timmar efter. När han känner sig gråtfärdig och ber mig att sluta trakassera honom ska jag bara skratta åt honom samt få resten av mitt tjejgäng att göra detsamma. Jag menar, ta det som en komplimang.

Likes

Comments