Det här med att lära sig hantera misslyckanden.
Att inte vara så förskräckligt rädd för att misslyckas att man inte ens försöker.

Att behöva intala sig själv att man är likgiltig för att ens orka prestera.
När man i själva verket bryr sig så himla mycket och varje bakslag svider som en lavett.

Att under hela sin uppväxt vara så otroligt styrd att man till sist inte vet vem man är, vad man vill eller vad man kan.
Att därmed välja en utbildningsinriktning som ingen i ens närhet förstår sig på, bara för att kunna göra något eget utan att behöva tveka på sig själv.

Att på grund av förlusten av en själv i unga år, behöva bli en lögnare för att ens få möjligheten att få ett jobb.
Mitt förflutna kan jag dölja,
men ärren som sitter på min arm avslöjar mig varje gång.

Att hela tiden känna som om man är på väg att gå sönder i tusentals bitar,
samtidigt som livet springer iväg.

Att över en tidslinje av sitt liv, få det bekräftat svart på vitt att livet har raserat mer och mer sedan fem år tillbaka.

Att undra om det någonsin blir bättre,
eller om det är möjligt att gå sönder ännu mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag hatar att säga hatar, det känns så dramatiskt.
Men jag hatar att du har förstört sommaren för mig.

Det är precis försmaken på sommaren
och jag hatar den sliskigt söta nattluften.
Doften som tidigare fick mig att känna mig fri,
har istället blivit förväxlad med sömnlösa nätter och smaken av tårar.

Juni som var en månad av förväntningar,
lämnar en bitter eftersmak i min mun.
Det är svårt att vara lycklig och naiv,
när allt jag påminns om är alibi och hotellrum.

Studenten som var så lovande,
blir ett minne av allt jag får som du aldrig fick.
Två år äldre och en student senare,
kommer jag fortfarande önska att du var bredvid mig.

Likes

Comments

Ingen annan rör mig som du.

"Vad saknar du mest?" frågade hon mig nyfiket.
"Sexet."
Jag har aldrig varit mycket för romantik, men sexet med dig är magi.
För det handlar inte om den naiva tonårstron om att jag aldrig skulle hitta någon bättre än dig, det handlar om att jag inte vill eller behöver ha någon annan än dig.

När vi träffades sist slog det gnistor i luften. Man så nära som kunde ta på spänningen och elektriciteten mellan oss. För varje minut som gick ökade spänningen, oemotståndlig. Och jag visste att om jag kysste dig skulle jag inte kunna sluta, så vi fortsatte vänta. Månader av längtan kulminerade just i denna stund och det var som om varje nervcell och förbindelse i min kropp vibrerade av längtan och förväntning. Så nära dina läppar, men inte längre än så. Kunde känna din andning mot min kind och hals.

Aldrig.
Aldrig har jag känt så med någon annan.
Du får mig att känna mig levande.

Likes

Comments

Jag satt ute och rökte cigarett efter cigarett i hopp om att ångesten skulle släppa sitt grepp om min hals och mitt hjärta.
Av impuls skrev jag till dig, det hade gått tre månader sen vi talades vid sist.
Mitt i ångesten kunde jag inte sluta tänka på trygghet, min trygghet med dig.
Att känna din värme, höra ditt hjärta slå och ligga på ditt bröst. Det fick alltid tiden att stanna för mig.
Vi pratade, mindes och skrattade.
Förlåt att jag inte ringde dig igår, förlåt att jag inte hörde av mig igen.
Jag är opålitlig och självisk, jag vet, förlåt.                     Men jag orkade inte ta det då, jag orkade inte den jobbiga konversationen som skulle uppstå, jag orkade inte verkligheten och jag orkade inte höra den oundvikliga sorgen i din röst.

Jag ville ha trygghet. Dig. Oss. Vi.

Likes

Comments

"Vi lever i en värld full av sanktionerade motsägelser" sa jag.
Natthimlen som var svagt turkos och upplyst av fler stjärnor än ögat kan se, förhindrade inte att det var den mörkaste natten på länge. Inte ens under vintern som gått hade natten varit så mörk, som om en slöja hade lagts för jorden.
Säg mig, hur jag i ett rum fullt av människor känner mig ensam.
Hur en människa så fördärvad som jag, fungerar bättre än de flesta.
Hur alla citat om ett brustet hjärta klingar sanna i min själ, när det är personer som jag som är ansvariga för att andra skriver de hjärtskärande orden.

Det sker helt utan rim och reson, utan logik och förnuft. Det är en företeelse som bara är och jag har alltid haft svårt att acceptera det som inte går att förklaras, det som bara är.

Likes

Comments

Sitter mitt i natten i en bil med fler doftgranar än vad jag kan räkna.
Inhalerar doften av den kyliga nattbrisen tillsammans med hans billiga cigaretter.
Låter tystnaden fyllas med låten som var vår, men som numera är min.
Hur jag hamnade här vet jag inte riktigt, det här är inget jag brukar göra längre.
Bilen svävar fram längs kurvor i hundranittio kilometer i timmen och jag undrar hur jag skulle känna över att dö nu.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag inser att jag aldrig hade velat avsluta mitt liv såhär.
Det här var jag för fem år sedan, det här kan inte vara jag igen.
Samtidigt fyller känslan av frihet min kropp på samma sätt, om än lite annorlunda, som den gjorde då.
Det är först senare när musiken har avtagit, vi har sagt hejdå och jag står utanför min port som jag lutar ner ansiktet i min halsduk, vilken har tagit upp lukten av doftgranarna, nattbrisen och hans cigg, som det slår mig att den luktar precis som dig.
Historien upprepar sig.

Likes

Comments