Jag satt ute och rökte cigarett efter cigarett i hopp om att ångesten skulle släppa sitt grepp om min hals och mitt hjärta.
Av impuls skrev jag till dig, det hade gått tre månader sen vi talades vid sist.
Mitt i ångesten kunde jag inte sluta tänka på trygghet, min trygghet med dig.
Att känna din värme, höra ditt hjärta slå och ligga på ditt bröst. Det fick alltid tiden att stanna för mig.
Vi pratade, mindes och skrattade.
Förlåt att jag inte ringde dig igår, förlåt att jag inte hörde av mig igen.
Jag är opålitlig och självisk, jag vet, förlåt.
Men vi har så mycket att diskutera, reda ut och planera innan jag orkar plocka upp det jag avslutade.
Och jag orkade inte ta det då, jag orkade inte den jobbiga konversationen som skulle uppstå, jag orkade inte verkligheten och jag orkade inte sorgen i din röst.
Jag ville ha trygghet. Dig. Oss. Vi.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

"Vi lever i en värld full av sanktionerade motsägelser" sa jag.
Natthimlen som var svagt turkos och upplyst av fler stjärnor än ögat kan se, förhindrade inte att det var den mörkaste natten på länge. Inte ens under vintern som gått hade natten varit så mörk, som om en slöja hade lagts för jorden.
Säg mig, hur jag i ett rum fullt av människor känner mig ensam.
Hur en människa så fördärvad som jag, fungerar bättre än de flesta.
Hur alla citat om ett brustet hjärta klingar sanna i min själ, när det är personer som jag som är ansvariga för att andra skriver de hjärtskärande orden.

Det sker helt utan rim och reson, utan logik och förnuft. Det är en företeelse som bara är och jag har alltid haft svårt att acceptera det som inte går att förklaras, det som bara är.

Likes

Comments

Sitter mitt i natten i en bil med fler doftgranar än vad jag kan räkna.
Inhalerar doften av den kyliga nattbrisen tillsammans med hans billiga cigaretter.
Låter tystnaden fyllas med låten som var vår, men som numera är min.
Hur jag hamnade här vet jag inte riktigt, det här är inget jag brukar göra längre.
Bilen svävar fram längs kurvor i hundranittio kilometer i timmen och jag undrar hur jag skulle känna över att dö nu.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag inser att jag aldrig hade velat avsluta mitt liv såhär.
Det här var jag för fem år sedan, det här kan inte vara jag igen.
Samtidigt fyller känslan av frihet min kropp på samma sätt, om än lite annorlunda, som den gjorde då.
Det är först senare när musiken har avtagit, vi har sagt hejdå och jag står utanför min port som jag lutar ner ansiktet i min halsduk, vilken har tagit upp lukten av doftgranarna, nattbrisen och hans cigg, som det slår mig att den luktar precis som dig.
Historien upprepar sig.

Likes

Comments