Det gör lika ont i mitt hjärta som det gjorde när hon försvann.
Hela kroppen värker och jag är som knäsvag.
Jag vet att imorgon när jag vaknar, kommer mitt hjärta vara tyngre än det har varit på länge.

De flesta kan aldrig förstå det band vi har till varandra.
Men sen dag ett var det du och jag mot världen.
Sen dag ett, skyddade du mig.
Sen dag ett, tog du hand om mig.
Och sen dag ett, tog du på dig ansvaret för mig trots att det aldrig var ditt att bära.

De senaste dagarna har du bosatt dig i min säng tillsammans med mig. Vi bara är, ord känns överflödiga, du säger alla ord genom din närhet.
Det påminde mig om förr, när jag inte orkade lämna sängen. När jag var för ledsen för att möta världen utanför min sovrumsdörr.
Hur du utan ett ord, brukade lägga dig bredvid mig och stryka handen längs min kind.
Du visste att jag var för borta och trött för att prata och du visste att du inte kunde säga något för att lindra min smärta. Jag ville aldrig att du skulle se mig ledsen, jag mådde illa av tanken på hur dåligt du mådde av att se mig så. Oavsett hur mycket jag än försökte mota bort dig, så stannade du. Du lät mig skrika, vara arg och säga de värsta sakerna för att du skulle gå, men du stannade ändå.

Jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar dig.
"Du måste lova mig att du inte dör innan mig."

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Har du tänkt prata med läkaren om det. Eller ta tag i en ny psykolog? Vill inte pressa dig, verkligen inte, men jag blir fan riktigt orolig."
"Vad skulle jag säga egentligen?"

Jag tänkte fortsätta meningen, men pausar. Att jag redan gjort dig orolig med de få orden jag sagt skär i mig och jag vill inte fortsätta fördärva dig.
Men vad ska jag säga egentligen?

Att jag inte vågar försöka sova för att varje gång jag stänger ögonlocken spelas minnen och tankar upp på repeat. Att hjärtklappningen och rastlösheten som följer gör mig livrädd. Att jag fortfarande inte vet vad det är för tankar som förföljer mig, trots år av terapi. Att vardagliga intryck spelas om och om igen tills jag blir illamående och yr. Tills intrycken blir negativa.

Jag försöker trösta dig med att jag snart blir bättre. Jag blir alltid bättre, det är ett löfte. Återigen lämnar jag andra halvan av meningen oskriven för att inte förstöra dig.

Jag har alltid blivit bättre tids nog, men löften är till för att brytas. Att jag den senaste tiden varit livrädd för att jag är påväg ner i det mörkaste mörker igen, som det tog mig år att komma ur förra gången. Att jag hela sommaren som gått, sett fler och fler tecken på att jag håller på att bli sämre igen. Att det överhängande hotet efter minnena från den perioden gör mig livrädd och är tillräckligt för att jag inte vågar vara fullkomligt lycklig.

Likes

Comments

Hon upprepar samma saker om och om igen.
Som om hon hoppas på att orden blir till sanning, bara hon säger dem tillräckligt många gånger.
Som om orden ska få henne att glömma den inre rösten som säger "jag är inte okej, det här är inte okej".
Den inre rösten som påminner henne om allt som varit och allt hon försökt glömma.
Allt som är och allt hon försökt lämna.
Genom rädslan inför att det som var kommer förfölja henne in i det nya, försöker den inre rösten ruska om henne och be henne fly.

Likes

Comments

​Hon tittar honom i ögonen, fullkomligt orädd men med en blick som skriker desperation.
Hans hand smeker hennes hals nästan kärleksfullt men ögonen avslöjar andra avsikter.
En ömhet kantad av en råare förväntan.
Hon hade lovat sig själv att inte hamna här, men med adrenalinet rusandes i ådrorna har hon svårt att tänka sig en bättre situation. 
Han hade inte gjort några löften, utan tog allt vad han kom över.
Känslan av att göra något man vet att man inte borde, något som aldrig lämnar rummets fyra väggar.
Något som är ens alldeles eget, som ingen annan kan ta ifrån en. 
Den fullkomliga tilliten och kontrollen som uppstår och överlåtes när när blod- och syreflödet är i någon annans händer. 
Det var sådant här hon hade suktat efter, väntat på och drömt om. 
Hon skulle aldrig överlåta sitt hjärta till honom och lita på att han inte skulle tappa det, 
men hennes överlevnad litade hon fullt ut på att han skulle ta hand om. 

Sorgen i att kunna lita på någon med sitt liv, men inte med sina känslor.



Likes

Comments

Två år av saknad.

Det är den 13 juni idag. 730 dagar, 104 veckor, 24 månader, 2 år.
Det först på eftermiddagen jag reflekterade över datumet.
Pliktskyldigt åkte jag till dig med bukett i hand och fällde ett par stillsamma tårar.

Det tog mig tillbaka till när jag stod där på alla helgons dag, 31/10 2015, mitt uppe i din rättegång
och inte kunde sluta gråta. Hur jag föll ner på den lilla gången och kippade efter andan.
För att sedan sätta mig i bilen med tårarna fortfarande strömmandes ner för kinderna
och fråga mig själv "blir det någonsin lättare?"

"​Jag älskar dig, jag saknar dig"










Likes

Comments

Det här med att lära sig hantera misslyckanden.
Att inte vara så förskräckligt rädd för att misslyckas att man inte ens försöker.

Att behöva intala sig själv att man är likgiltig för att ens orka prestera.
När man i själva verket bryr sig så himla mycket och varje bakslag svider som en lavett.

Att under hela sin uppväxt vara så otroligt styrd att man till sist inte vet vem man är, vad man vill eller vad man kan.
Att därmed välja en utbildningsinriktning som ingen i ens närhet förstår sig på, bara för att kunna göra något eget utan att behöva tveka på sig själv.

Att på grund av förlusten av en själv i unga år, behöva bli en lögnare för att ens få möjligheten att få ett jobb.
Mitt förflutna kan jag dölja,
men ärren som sitter på min arm avslöjar mig varje gång.

Att hela tiden känna som om man är på väg att gå sönder i tusentals bitar,
samtidigt som livet springer iväg.

Att över en tidslinje av sitt liv, få det bekräftat svart på vitt att livet har raserat mer och mer sedan fem år tillbaka.

Att undra om det någonsin blir bättre,
eller om det är möjligt att gå sönder ännu mer.

Likes

Comments

Jag hatar att säga hatar, det känns så dramatiskt.
Men jag hatar att du har förstört sommaren för mig.

Det är precis försmaken på sommaren
och jag hatar den sliskigt söta nattluften.
Doften som tidigare fick mig att känna mig fri,
har istället blivit förväxlad med sömnlösa nätter och smaken av tårar.

Juni som var en månad av förväntningar,
lämnar en bitter eftersmak i min mun.
Det är svårt att vara lycklig och naiv,
när allt jag påminns om är alibi och hotellrum.

Studenten som var så lovande,
blir ett minne av allt jag får som du aldrig fick.
Två år äldre och en student senare,
kommer jag fortfarande önska att du var bredvid mig.

Likes

Comments

Ingen annan rör mig som du.

"Vad saknar du mest?" frågade hon mig nyfiket.
"Sexet."
Jag har aldrig varit mycket för romantik, men sexet med dig är magi.
För det handlar inte om den naiva tonårstron om att jag aldrig skulle hitta någon bättre än dig, det handlar om att jag inte vill eller behöver ha någon annan än dig.

När vi träffades sist slog det gnistor i luften. Man så nära som kunde ta på spänningen och elektriciteten mellan oss. För varje minut som gick ökade spänningen, oemotståndlig. Och jag visste att om jag kysste dig skulle jag inte kunna sluta, så vi fortsatte vänta. Månader av längtan kulminerade just i denna stund och det var som om varje nervcell och förbindelse i min kropp vibrerade av längtan och förväntning. Så nära dina läppar, men inte längre än så. Kunde känna din andning mot min kind och hals.

Aldrig.
Aldrig har jag känt så med någon annan.
Du får mig att känna mig levande.

Likes

Comments

Jag satt ute och rökte cigarett efter cigarett i hopp om att ångesten skulle släppa sitt grepp om min hals och mitt hjärta.
Av impuls skrev jag till dig, det hade gått tre månader sen vi talades vid sist.
Mitt i ångesten kunde jag inte sluta tänka på trygghet, min trygghet med dig.
Att känna din värme, höra ditt hjärta slå och ligga på ditt bröst. Det fick alltid tiden att stanna för mig.
Vi pratade, mindes och skrattade.
Förlåt att jag inte ringde dig igår, förlåt att jag inte hörde av mig igen.
Jag är opålitlig och självisk, jag vet, förlåt.                     Men jag orkade inte ta det då, jag orkade inte den jobbiga konversationen som skulle uppstå, jag orkade inte verkligheten och jag orkade inte höra den oundvikliga sorgen i din röst.

Jag ville ha trygghet. Dig. Oss. Vi.

Likes

Comments

"Vi lever i en värld full av sanktionerade motsägelser" sa jag.
Natthimlen som var svagt turkos och upplyst av fler stjärnor än ögat kan se, förhindrade inte att det var den mörkaste natten på länge. Inte ens under vintern som gått hade natten varit så mörk, som om en slöja hade lagts för jorden.
Säg mig, hur jag i ett rum fullt av människor känner mig ensam.
Hur en människa så fördärvad som jag, fungerar bättre än de flesta.
Hur alla citat om ett brustet hjärta klingar sanna i min själ, när det är personer som jag som är ansvariga för att andra skriver de hjärtskärande orden.

Det sker helt utan rim och reson, utan logik och förnuft. Det är en företeelse som bara är och jag har alltid haft svårt att acceptera det som inte går att förklaras, det som bara är.

Likes

Comments