Header
View tracker

Börjar äntligen få häng på det här med derivator så jag borde klara av vårt lilla E-test imorgon, vet absolut inte vad jag vill ha sagt med det annat än att bra jobbat, Bella, som faktiskt nött in allt det här.

Annat är det med universitet. Jag vet att det är ett tag kvar innan man måste välja - jo tjena 15e april tagga 19 år. Iallafall har jag nog kommit fram till att jag behöver flytta från Stockholm för att verkligen kunna plugga det jag brinner för. Jag vet ju inte exakt vad jag vill jobba med, men jag vet att det är inom media. Jag tycker så många delar av branschen är intressant; vara framför kameran, bakom kameran eller i studion. Allt lockar mig. Och det är kopplat till TV, det ska inte vara tidning - som jag ville när jag var sex. Inte heller ska det vara radio, utan tv-produktion är det som känns spännande.

Pappa har pratat i flera år om att alla nya på SVT kommer från Kalmar, och nu har det börjat bli min verklighet. Till hösten kanske jag bor i en trång liten lägenhet utanför centrala Kalmar. Skolan verkar ha en väldigt bra utbildning som förbereder studenterna på det kommande arbetslivet, men samtidigt är det ett annat universitet norr om polcirkeln som drar i mig. Är det inte typiskt mig? Söka sig till Norrlands kalla skogar istället för stränder i Kalmar. Egentligen vill jag vara omringad av snö, Norrbotten, dialekten och hockeyn - men att kunna gå i sommarkläder någon månad längre, höra den gulliga småländskan och lyckas smyga in lite hockey här och där låter in så fel det heller. Jag måste sätta mig ner och jämföra de två utbildningarna och börja planera mina besök. LTU erbjuder ju dessutom prova på, plus att de betalar för en del av resan och liknande. Men tack vare Linnéuniversitetets connections känns det mer rimligt att söka sig dit. Just nu känns allting lite läskigt men ändå spännande. Så vi tar en paus för ikväll. Nu ska jag sova och sedan naila det där jävla mattetestet imorgon.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har bestämt mig att jag ska försöka ge bloggandet ett försök igen. Vet inte hur många gånger jag sagt det, men någon gång kommer jag väl kunna hålla det?

Sitter för tillfället med ett ögonbryn som dunkar tillsammans med övre delen av hjässan - jag verkar fortfarande ha problem med min hjärnskakning som egentligen knappt var en hjärnskakning. Därför borde jag inte sitta framför en skärm, men jag kände att jag behövde få ur mig ett par ord. De kanske inte behöver betyda något, bara någonting som kommer ut. Kanske skulle jag till och med behöva skriva om det som hänt på mitt föredetta (?) jobb.

5:e november, en rätt mörk lördagkväll låg jag helt plötsligt på ett kaffebord med en glasdörr ovanpå mig och latte som rann över hela min kropp. Jag fattade ingenting, och det gör jag väl egentligen inte nu heller.

I två dagars tid hade jag haft ångest som jag inte kunde förklara, och med facit i hand var det antagligen stress för jobbet. Jag kände mig inte säker på mina arbetsuppgifter, samt att vi inte haft tillräckligt med personal vid alla tillfällen vilket ledde till enorm stress för oss alla.
På lördagen skulle jag ta förstängspasset och jag skämtade på morgonen med mamma och pappa att jag kommer lyckas dra loss en dörr från taket. Vi skrattade alla tre och sa att det är omöjligt, så strax innan elva pallrade jag mig iväg till Cityterminalen. Själva jobbet rullade på och man märker inte av stressen förrän man äntligen kan ta det lugnt. När jag äntligen satt med mina scones, och en chai latte kom ångesten tillbaka och jag ville bara bryta ihop. Jag var tvungen att ringa mamma för att lugna mig lite. Jonas skulle dessutom åka till New York den dagen, och flygrädd som jag är oroade jag mig för hans resa. Jag kände för att gråta och ville bara krama om honom. En timme kunde jag sitta och "ta det lugnt", sen var det dags att köra igen - kraftigt underbemannade. Vid 17 kom mamma, pappa och Jonas in för att fika innan Jonas drog till Arlanda för att hinna med sitt flyg. Mamma stannade kvar efteråt för att vänta på mig, och se om jag behövde hjälp med att plocka disk och slänga sopor. När det var cirka 40 minuter kvar av passet kändes det som att det var dags att ta itu med dörrarna, som jag fruktat så länge. Kanske ska det också tilläggas att ingen har lärt mig exakt hur man ska göra med dem. Jag visste bara att de skulle in i rätt spår och sedan skjutas på plats. Jag har sett mina kollegor göra det, och jävlar vad tungt det har sett ut. En gång fick vi till och med vara två stycken för att få in de sista dörrarna. Jag gav det ett försök i alla fall, och efter ett tag började jag få fart på det hela, jag förstod hur de skulle skjutas och sedan fästas och vips var det bara dubbeldörren kvar. Jag tog tag i den och försökte göra som jag gjort med de andra - men jag kunde inte få in dubbeldörren i spåret. Efter kanske tre försök stod jag med ena halvan av dörren i händerna och allt gick så fort samtidigt som det känns som att det tog en evighet. Mamma var precis intill mig för att se så att allt gick bra, men hon uppfattade snabbt vad som hände. Jag släppte aldrig dörren, utan höll i den hela tiden tills jag låg placerad på det lilla träbordet. Jag minns att jag hann tänka "nu dör jag" när tyngden av dörren fick mig att falla, samtidigt som jag hann ropa ut mamma. Jag minns ljudet av kaffekoppar som krossades och min mammas skrik när hon såg sitt barn ligga under en tre meter hög glasdörr medan blodet rann från näsan som blev träffad av den förbannade dörren. Folk rusade dit för att hjälpa henne och hon blev så där arg som en mamma kan bli när ens barn är i fara - då ingen hade sett mig ligga där under. Dörren låg som en hävstång mellan mina knän och mammas ansikte. Det krävdes tre män för att få bort den från oss. Jag kände en smärta i ryggen och att det sved bak på huvudet. Mamma och jag kramades om och hon sa att nu är det dags att jag säger upp mig - jag kunde ju inte ha fått en bättre väg ut än en nära döden upplevelse. Jag ville bara se till att mamma mådde bra efter smällen, kunde inte riktigt tänka på mig själv - och sen satte adrenalinet igång. Jag fortsatte jobba - plockade disk och började rengöra kaffetermosarna. Jag var också tvungen att ringa min chef och berätta vad som hänt, och hon sa att jag skulle sluta jobba på en gång men gärna skicka bilder på hur det såg ut vid dörren. Pappa fick komma in och hämta mig och mamma, och vi åkte in till SÖS. Det blev att kolla blodtryck och så vidare, och jag tyckte inte att det såg ut att vara så mycket folk på akuten, men när jag kom hem vid 03.00, åtta timmar senare, kunde vi konstatera att det inte var så lugnt där. Med mig fick jag iallafall ett papper där det stod om hur det kan vara att ha en lättare hjärnskakning - och det var väl mitt bevis på att det ändå inte var en så liten händelse. Kanske borde jag ha tagit det mer lugnt, men nej - på något sätt skämdes jag och tyckte att jag var gnällig om jag vilade, så jag var ju i skolan direkt på måndagen. Nu sitter jag då nästan tre veckor senare, framför en skärm jag egentligen ska undvika, med ett bultande huvud.

Jag försöker skratta åt det som hände - det var ju rätt sjukt att jag fick en dörr över mig på det sättet, men kvällens höjdpunkt var ändå att när jag väl grät så var det för att jag kom på att jag hade glömt mina UGGs på jobbet.

Standard Bella, liksom.

Likes

Comments

View tracker

​Andra omgången för Bajen i årets upplaga av Allsvenskan, och det kan ha varit en av de sämsta insatserna jag sett sedan Modos säsong tog slut. 

Inför mötet mot Elfsborg hade Bajen några tunga avbräck på backsidan då både Batan och Saevarsson är skadade. När jag fick höra vilka ersättarna var trodde jag dock att det var ett skämt? Hur resonerade Nanne när han satte in Torsteinbö och Smárason på varsin kant? På fullt allvar. Jag kan verkligen inte förstå varför man låter två anfallare - som inte besitter särskilt stora defensiva kunskaper - spela back., särskilt inte när man har backar - eller åtminstone defensiva spelare som värmer upp bänken. Aidoo är inte direkt en toppback i Allsvenskan, men troligen skulle han göra ett mycket bättre jobb på den positionen han är van vid att spela, än valfri anfallare. Tycker också att man kunde ha låtit Silverholt fylla ut på backlinjen, då han är mer defensiv till sitt spel. Stackars Arnór och Fredrik har det inte lätt att ställa om till en helt ny position så fort. Så nästa gång Nanne, försök spela någon som vet hur man är back. 

Dessutom måste kommunikationen i laget bli otroligt mycket bättre. Jag minns inte vilket av de fyra målen Kristinsson släppte in som var resultatet av bristande kommunikation mellan tre backar. 
För det första; KAST INTE IN BOLLEN I EGET STRAFFOMRÅDE
För det andra; STÅ INTE BARA OCH TITTA PÅ BOLLEN PRATA MED VARANDRA

Gör om, gör rätt, Bajen.

 

Likes

Comments