Header

Har fått i "läxa" att skriva om den här dagen så detaljerat som möjligt. Har skjutit upp det alldeles för länge men bättre sent än aldrig. Är så jobbigt att gå in i sig själv och minnas den  dagen, när jag var med om ett andra terrordåd.

Jag vaknade på fredag morgon fullständigt utmattad och bestämde mig rätt tidigt för att strunta i skolan. Min fasters begravning hade varit dagen innan, och jag hade fått migrän i samband med det. Dessutom hade jag bara en lektion och skulle till jobbet kl 12. Jag gick och la mig i sängen med mamma som hade tagit ledigt även på fredagen, och pappa sa hejdå till oss innan han åkte till jobbet. Mamma och jag låg kvar ett tag innan vi gjorde frukost. Tror inte vi åt något speciellt egentligen, men vi var båda rätt nere och trötta. Ett tag vet jag att jag funderade på om jag skulle sjukskriva mig från jobbet också, men bestämde mig för att det kunde vara skönt att vara med mina kollegor som inte var en del av den sorg och saknad vi kände hemma.

Vi hade inte ätit riktig middag dagen innan, utan jag och Jonas hade köpt thaimat och pizza, så jag hade därför ingen lunch med mig till jobbet. Tanken var att jag skulle åka lite tidigare för att hinna köpa nåt på Ica innan jag skulle börja. När jag kommer till tunnelbanan och ska ta upp SL-kortet märker jag att min bankkort inte är i plånboken, och jag kommer på att jag glömt det på soffbordet hemma. Jag kliver på tåget och ringer mamma och berättar hur klumpig jag var och frågar samtidigt om vi hade pengar på Ica-kortet. Vi kunde inte kolla saldot och vi höll på att försöka komma på hur jag skulle fixa lunch. Jag funderade på att fylla på mitt Espresso House Card och köpa nåt där, men tydligen var inte mitt konto kopplat till appen - så det gick inte heller. Jag gick in på Ica och plockade på mig två mackor och en drickyoghurt, sedan gick jag för att betala och hoppades på det bästa. Köpet gick igenom och jag fortsatte upp på Drottninggatan och mot Pandora.

Jag kommer in på jobbet och möts av mina kollegor som frågar hur det är, som vi alltid gör. Jag skrattar och berättar att jag glömt kortet hemma och de säger att jag alltid kan låna pengar av dem om det skulle behövas - och vi går sen ut för att fortsätta jobba.

Efter 14 någon gång kommer det in två kvinnor och letar efter någon guldberlock att sätta på den enas läderarmband, men vi hade tyvärr inget som passade. Självklart ville jag sälja nåt i guld, så jag försökte hitta på något som skulle passa hennes önskemål. Jag visar våra läderarmband och förklarar att dessa går att använda med alla guldberlockerna, och hon faller för det bruna armbandet. Efter många om och men bestämmer hon sig för att hon gillade ett guldclip med stenar på, och hennes kompis tycker även hon att det ser jättesnyggt ut. Jag måste ju erkänna att jag är säljare, så jag ville gärna få henne att köpa en till - men hon var inte särskilt intresserad av någon av de andra guldbelockerna. Kompisen tyckte också att det hade varit snyggt med någon berlock till, så jag visade dem ett likadant clip men helt i silver. Det blev en hit, och de passade jättebra tillsammans och kompletterade dessutom hennes klocka som var i brunt läder. Hon ville också ha ett Carekit för att lättare kunna öppna clipsen. Jag gick först för att att hämta fram ett nytt armband, så hon inte fick den som legat på skyltning och jag satte ihop allt och la fram det i kassan. Klockan är nu runt 14.45 och jag börjar slå in köpet. De två kvinnorna påminner mig om Carekitet, som jag helt hade glömt bort och jag irrar runt i affären och kan inte komma ihåg var vi har dem. Jag frågar mina kollegor som visar mig, och jag tänker att jag tar så fruktansvärt lång tid på mig och ber om ursäkt till kunderna. De säger att det inte är någon fara och jag ska ganska precis överräcka dem påsen när vi hör någonting börja bullra. Allt går så fort, jag minns egentligen inte vad som hände först, men jag tror att jag först hörde själva lastbilen följt av panik och skrik, och människor som sprang in i vår butik och de runt om för att söka skydd. Vi har räknat på övervakningsfilmen och kommit fram till att det tog sex sekunder från att vi började reagera till det att lastbilen hade dundrat förbi. Vi står där och gapar och försöker förstå vad som just har hänt. Jag har ena handen på bröstet, och den andra håller för ena örat. Jag vet att jag hann tänka tre saker under den korta stunden. Först när jag kände vibrationerna i marken och ljudet trodde jag att det var en jordbävning - inte den första för min del. Sedan uppfattade jag på nåt sätt att det var ett fordon som rörde sig ner på Drottninggatan, och jag tänkte då att det var en Smash and grab. Men när jag ser den mörkblå lastbilen åka förbi i en så hög hastighet såg jag på en gång det man hört om och sett från Nice och Berlin. Jag förstod på en gång att det var en terrorattack. Varför skulle det annars åka en lastbil på Stockholms mest trafikerade gågata? Människorna drog igen vår dörr i panik, och det kom in grus och damm i butiken. Men det blev helt tyst, innan de flesta sprang ut för att se vad som hänt. Min kollega trodde han hade fel på bromsen, och gick ut. Hon såg hunden. Men jag stod bakom kassan helt paralyserad, men medveten om vad som hänt. Folk grät och hade panik, men vi gjorde vårt bästa för att behålla lugnet. Jag frågade om de vill ha godis - vi hade precis fått ett påskägg av vår regionschef som vi hade gått och ätit av hela dagen. Vi erbjöd dem vatten och alla bad oss låsa butiken. Vi var nog alla rädda för vad mer som kunde hända. Vi skulle öppna kontorsdörren där vi hade våra nycklar, men kodlåset vägrade fungera. Vi slog in koden säkert 10 gånger, men dörren gick inte upp. Stressen byggdes på ännu mer, då vi kände oss så otrygga. Som tur var kom jag ihåg att min chef hade berättat för mig en gång när jag glömt nycklarna hemma att vi alltid har ett extra set i ena kassan eftersom kontorsdörren en gång gick i lås och man kan använda samma nyckel för att öppna den dörren. Vi tog ut nycklarna och gick först för att låsa ytterdörren innan vi låste upp kontoret. I all den här paniken kände jag dock att min prioritering var att få kontakt med min familj. Min stackars mamma som var hemma, helt ovetandes om vad som hänt. De behövde få höra från mig att jag mådde bra, innan nyheten om en terrorattack nådde dem. Jag kunde inte komma åt min mobil på kontoret, så jag fick ringa från jobbets telefon. Mamma kände inte igen numret som ringde, och när hon då hörde min röst måste hon ha förstått på en gång att något var fel. "Mamma, bli inte rädd - men det har precis varit en terrorattack på Drottninggatan, men jag mår bra." Jag minns inte om jag sa så mycket mer innan vi la på och jag äntligen kom in på kontoret. Mamma hade försökt få tag på pappa och Jonas, men ingen hade svarat. Jag skickade ett meddelande iallafall där jag skrev att jag var i säkerhet. En kort stund senare ringer pappa upp mig, och jag säger till honom att jag ska fatta mig kort eftersom han lär ha mycket på jobbet nu (SVT), men att en lastbil har kört på DG och vi är inlåsta i butiken. Jag hade också försökt få tag på Jonas, men han hade suttit i möte. Som tur var hade mamma till slut fått tag på honom och berättat vad som hänt. Han undrade om han skulle gå och hämta mig, men jag hade varit tydlig med att ingen fick leka hjälte och komma till mig. Jag var rädd, men jag var i säkerhet. En liten stund senare ringde mamma upp mig igen, och vi la inte på förrän jag var i hennes armar.

Jag vet att vi alla trodde att de hade tagit gärningsmannen, eftersom det kändes omöjligt att överleva en sådan krasch. Det gav oss ett visst lugn.

De flesta var ute i butiken, gömda bakom kassorna och med nyheterna uppe på skärmarna, men jag satt i ett hörn på kontoret. Jag satt på en sån där liten pall som man brukade ha när man var liten och skulle borsta tänderna - och med mamma i telefon. Jag minns att jag hörde helikoptrarna, och att jag bara väntade på att en bomb skulle smälla. Panikattackerna var på väg, och jag mådde illa, men jag satt där och försökte ta det lugnt. Försöka andas, inte titta på kaoset på gatan. Och inte lyssna på de rykten som gick om skottlossningar runt om i Stockholm. Det var svårt att undvika. Det var allt man kunde prata om inne hos oss. Jag försökte stänga ute allt och bara lyssna på mammas röst på andra sidan telefonen. Hon bestämde sig för att ta sig till mig och hämta mig. Först grät och jag sa att hon absolut inte fick ta sig in till stan. Hon skulle stanna där hon var säker. Men det går inte att hindra en mamma vars barn är i fara, och till slut gick jag med på att hon skulle komma in och hämta mig. För att skingra mina tankar berättade hon allt hon gjorde. Hon var och handlade på Coop, och skulle hem och lämna kassarna. Men när hon kom till Södra Station såg hon att 55an stod där ,redo att åka. Hon frågade chauffören hur långt han åker - och han sa att han än så länge åker till Kungsträdgården. Så hon hoppade på, men kom inte längre än till Mariatorget. Där var han tvungen att evakuera bussen, och mamma gick till fots med matkassarna in till centrum där allt hänt. Hon gick mot strömmen. Hon berättade för mig att alla sprang mot henne, men hon skulle dit "där allt kaos var". När mamma väl var på väg till mig blev det min trygghet. Hon blev min räddning. Gråtandes frågade jag hur lång tid det skulle ta, och hon gav mig någon slags uppskattning jag numera inte minns. Efter kanske 20 minuter var hon framme, men hon fick inte komma in till mig. Poliserna sa att Drottninggatan var helt avspärrad, och att hon bara fick vänta på att vi skulle bli evakuerade av räddningstjänsten. Hon sa till mig att hon inte skulle gå därifrån, utan hon skulle sitta och vänta i närheten tills jag kom ut. Jag bad henne sitta nära poliserna, för där kände jag att det var säkert.

Jag fick pausa samtalet med mamma några gångar för att prata med mina chefer som undrade hur vi mådde, och förklarade att vi skulle få hjälp av psykologer senare.

Inne hos oss var vi totalt nio personer, och en av dem har vi som jobbade kallat för hippien. Det var en jätteskön kille med pälsjacka, uppsatt hår och utsvängda jeans. Även han pratade i telefon med sin mamma, som jobbade sin andra dag på larmcentralen. Hon förklarade för honom att vi inte fick gå ut förrän vi blev hämtade - så nu fanns det inget mer att göra än att vänta och hålla oss lugna.

Mina kollegor, som jag fortfarande är så imponerad av, började stänga butiken som vanligt; räkna kassorna, banka pengar och låsa in smycken. Jag kom på att det kanske var bra om jag började ta av mina smycken också, men fick bara av mig ett armband innan en räddningsarbetare knackade på för att släppa ut oss. Jag försökte få av mig smyckena, men Alicia sa "skit i det där". Nu var det viktiga att vi fick gå därifrån. Vi larmade och låste, och väl utanför insåg jag att glömt byta från mina jobbskor till mina vanliga.

Jag minns det som att det var helt tyst och grått på gatan. Jag tror att jag tittade ner mot Åhléns och såg bilen och rök. Men jag vände snabbt bort blicken igen. Ungefär utanför Apoteket, precis bredvid oss, låg en del av lastbilen. Jag kallar det för karossen, men jag vet inte om det stämmer. Vi fick röra oss mot Hötorget, och jag höll på att halka. Räddningshjälpen varnade oss för att det var halt, någonting måste ha läckt från bilen.

Jag förklarade för mamma att vi var på väg nu, och att hon skulle vänta på mig där hon var. Det fanns tydliga direktiv om hur vi fick gå - det var bara vissa gator som var säkrade. När vi var vid Hötorget fick Lexa prata med mamma för att försöka förklara var vi var och hur vi skulle gå - jag var jätteförvirrad och kunde inte förklara någonting. Vi var på väg mot Sveavägen iallafall, men vi fastnade i en stor klunga där en buss stod. Vi trodde att vi inte fick gå längre, men till slut börjar en polis skrika att vi inte kan stå här - det är för farligt. Så irriterade börjar vi trycka oss fram genom folkmassan och jag försöker hitta mamma. Hon förklarar att hon är på en bro vid apoteket - men jag ser henne inte. Till slut hittar jag henne, och jag sträcker upp handen så att hon ska se mig. Jag säger till mina kollegor att jag hittat mamma, och vi kramar varandra hejdå. De skulle vänta på Alles syster och sen gå hem tillsammans. Jag nästan rusar upp för trappan, och när mamma äntligen är precis framför mig lägger vi på och tårarna bara sprutar när hon kramar om mig. Vi står där ett tag och kramas, och jag gråter. Sedan börjar vi röra oss hemåt - enda sättet var att gå. Vi försökte undvika de mest aktiva gatorna, och tog de lite mindre. När vi kom till Gamla Stan ser vi att en polisbil stoppat en röd skåpbil för att söka igenom den. Det tragiska är att det känns som att de stoppades mest för att de inte såg svenska ut. Överallt åkte det civila polisbilar, och vi blev nästan påkörda av en som var otydlig med hur han skulle åka, och satte inte ens på sirenerna.

Min mobil var på väg att dö, men jag försökte svara oroliga kompisar som undrade hur jag mådde.

Väl hemma kom chocken på riktigt och jag låg mest och skakade i soffan och mådde illa, men jag ville se nyheterna. Nu när jag var utom fara kändes det viktigt för mig att hänga med i vad som händer. Jag grät mycket, och sen blev jag lugn. Så höll det på länge - fram och tillbaka. Mamma gick och lagade tacos, och jag försökte få i mig någonting iallafall - jag åt ju aldrig lunchen som jag stressat för bara några timmar tidigare. Efter "middagen" la vi oss i soffan och tittade på Modern Family och försökte varva ner. Vi väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet - de hade inte blivit utsläppta än. Det kändes bättre när alla var hemma, och jag visste att även Jonas och Lina var hos sig.

Den natten sov jag mellan mamma och pappa, mest för att jag var rädd att traumat skulle komma tillbaka när jag sov. Jag hade märkt innan att varje gång jag blundat såg jag bilen, och jag föreställde mig hans ansikte - fast än jag inte hade sett det. Men jag drömde inga mardrömmar. Jag sov inte bra, men det var inte hemskt iallafall. Tror mest jag sov dåligt för att det inte var jättebekvämt att ligga mellan sina föräldrar...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Har varit en tuff kväll. Många tårar och jag har äntligen lyckats lägga mig i sängen för att sova. Men tankarna är svåra att kontrollera. Jag vet att när jag vaknar kanske du inte längre finns kvar. Jag vet att det snart är din tid att lämna oss, och det gör så ont att tänka på. Det har blivit så verkligt nu. Men hur ont det än gör för mig - för oss - går det inte ens att mäta med den smärta du måste ha känt de senaste åren. Den smärta som blivit så mycket värre de senaste månaderna. Den smärta som nästan förlamat dig. Det gör ont för oss alla. Men det är dags att säga hejdå. Du förtjänar inte att gå igenom det du har gjort.
Innan jag började skriva nu, låg jag och blundade och försökte fly in i drömmarna. Men det var som om vinden smekte min hand, och det kan mycket väl vara kylan som sveper in från ventilerna ovanför min säng - men jag vill verkligen tro att det är du som ger mig en sista kram. Oavsett vad så kommer du alltid ha en otroligt viktig plats i mitt hjärta. Jag älskar dig oerhört mycket.

And if you were with me tonight, I'd sing to you just one more time. A song for a heart so big, God wouldn't let it live. May angels lead you in.

Likes

Comments

Då står jag här igen på Pandora i Nacka Forum och idag är det äntligen mitt sista pass här. Känns väl egentligen lite bitterljuvt då jag egentligen har trivts superbra här, men det är tyvärr lite segt. Jag har underbara kollegor, men stor del av tiden måste man stå ensam i en butik där det knappt kommer in kunder. Är dock så otroligt tacksam över att jag fick komma in här och påbörja ett "vikariat" under julen, men är än mer glad över att jag fick en ny tjänst på Pandora Drottninggatan. Kan verkligen säga att jag mår bra av att vara där. Det är så mycket som passar mig. För det första är det mycket lättare att ta sig dit. Egentligen är väl inte det superbra för mig, eftersom jag är världens största tidsoptimist. De flesta gångerna har jag tagit ett tåg typ 12 från Mariatorget när jag börjar 12.15. Lite stressigt har det varit men jag har ju hunnit. Sedan är arbetstiderna också såååå mycket skönare. Vardagar stänger vi 19 till skillnad från Forum där vi stänger 20.... Lördagar har vi öppet 10 - 18 och söndagar 11 - 17, dessutom är vi alltid minst två på jobbet - så man behöver aldrig känna den där ensamheten på kvällen när man inte har ett skit att göra så man står och försöker sig på ett patetiskt blogginlägg istället.

Imorgon är det också kick-off med alla butiker i STHLM samt Gbg som kommer upp. Vad jag har förstått så kommer nya kollektionen visas upp och vi kommer gå runt och mingla lite, dricka cava och äta kanapéer. Ska bli jättekul och spännande! Hörde att man fick en goodie bag förra gången där man bland annat fick ett par örhängen från Rose-kollektionen - så det vore ju inte helt fel.

Likes

Comments

RÄDDA MIG!!!!

Alltså på riktigt man blir helt köpgalen av att jobba här. Dock är det så tråkigt att vi i Norden inte har samma utbud som resten av världen?? Tänkte att det mest var USA som har ett helt galet bra utbud, men tydligen har till och med TJECKIEN fler saker än vad vi har? Vill ha berlocken som föreställer Karlsbron... Måste fan dra dit snart känner jag. Saknar Prag, fast än jag knappt varit där. Men det är helt galet hur kär man kan vara i en stad. Vill ha en takvåning där, behöver inte vara så stor. Vill leva som i Kolja. Ge mig ett jobb på Pandora i Prag så är jag lycklig.

Likes

Comments

Känns väl halvsnyggt egentligen att jag står på arbetstid och skriver men jag har verkligen inget att göra just nu.

Fick veta i lördags att jag fick jobbet som säljare på deltid på Drottninggatan. Känns verkligen skitkul!! Har älskat att vara här på Pandora Nacka Forum, men DG passar mig förhoppningsvis ännu bättre. För det första är det så mycket lättare för mig att ta mig till och från jobbet. Det är inte direkt som att Forum ligger lika långt bort som Vallentuna, men att bara kunna springa ner till pendeln eller tunnelbanan och komma in på en gång är guld värt för den här lilla innerstadsidioten. Dessutom är det troligtvis högre tempo på den butiken, och mycket turister. Att jobba vardagar här i Forum kan vara lite smådött, men när det väl kommer in kunder så får man verkligen tid att prata med dem vilket är underbart. Hoppas på att få använda lite olika språk - särskilt spanska då jag känner att jag börjat tappa rätt mycket.... Dock har jag börjat drömma en del på spanska. En natt drömde jag att jag var på jobbet och det kom in några spanjorer som letade efter en kattberlock? Hela samtalet var på spanska, så jag tror att jag saknar att prata det en del.

Det är så konstigt hur folk dras in till affären när de ser att andra är här inne. Har inte varit någon här på säkert en timme, och på fem minuter var det tio pers här och lilla Bella helt själv. Så läskigt att hålla koll på produkterna som är framme utan att verka anklagande mot kunderna men det brukar alltid lösa sig. De är så gulliga. Var världens mysigaste lilla tant som köpte en ring på rea.

Vet inte vart jag vill komma med det detta inlägg men men.

Likes

Comments

Jag har bestämt mig - tror jag. Jag ska försöka iallafall, ska försöka att inte bry mig längre. Sluta tänka så mycket på alla andra, sätta mig själv i första hand. Inte längre fundera på hur kommer den här personen känna om jag gör så här. Förstör jag relationer om jag bestämmer mig för att följa vad jag tror är min dröm?

Jag har låst in mig själv i en rädsla för vad alla andra tycker och tänker. Inte ens mitt gymnasiearbete, som handlar om ett ämne jag faktiskt tycker är väldigt intressant, kan jag skriva utan att känna mig hämmad av alla andras åsikter som de inte har yttrat.

Likes

Comments

Börjar äntligen få häng på det här med derivator så jag borde klara av vårt lilla E-test imorgon, vet absolut inte vad jag vill ha sagt med det annat än att bra jobbat, Bella, som faktiskt nött in allt det här.

Annat är det med universitet. Jag vet att det är ett tag kvar innan man måste välja - jo tjena 15e april tagga 19 år. Iallafall har jag nog kommit fram till att jag behöver flytta från Stockholm för att verkligen kunna plugga det jag brinner för. Jag vet ju inte exakt vad jag vill jobba med, men jag vet att det är inom media. Jag tycker så många delar av branschen är intressant; vara framför kameran, bakom kameran eller i studion. Allt lockar mig. Och det är kopplat till TV, det ska inte vara tidning - som jag ville när jag var sex. Inte heller ska det vara radio, utan tv-produktion är det som känns spännande.

Pappa har pratat i flera år om att alla nya på SVT kommer från Kalmar, och nu har det börjat bli min verklighet. Till hösten kanske jag bor i en trång liten lägenhet utanför centrala Kalmar. Skolan verkar ha en väldigt bra utbildning som förbereder studenterna på det kommande arbetslivet, men samtidigt är det ett annat universitet norr om polcirkeln som drar i mig. Är det inte typiskt mig? Söka sig till Norrlands kalla skogar istället för stränder i Kalmar. Egentligen vill jag vara omringad av snö, Norrbotten, dialekten och hockeyn - men att kunna gå i sommarkläder någon månad längre, höra den gulliga småländskan och lyckas smyga in lite hockey här och där låter in så fel det heller. Jag måste sätta mig ner och jämföra de två utbildningarna och börja planera mina besök. LTU erbjuder ju dessutom prova på, plus att de betalar för en del av resan och liknande. Men tack vare Linnéuniversitetets connections känns det mer rimligt att söka sig dit. Just nu känns allting lite läskigt men ändå spännande. Så vi tar en paus för ikväll. Nu ska jag sova och sedan naila det där jävla mattetestet imorgon.

Likes

Comments

Har bestämt mig att jag ska försöka ge bloggandet ett försök igen. Vet inte hur många gånger jag sagt det, men någon gång kommer jag väl kunna hålla det?

Sitter för tillfället med ett ögonbryn som dunkar tillsammans med övre delen av hjässan - jag verkar fortfarande ha problem med min hjärnskakning som egentligen knappt var en hjärnskakning. Därför borde jag inte sitta framför en skärm, men jag kände att jag behövde få ur mig ett par ord. De kanske inte behöver betyda något, bara någonting som kommer ut. Kanske skulle jag till och med behöva skriva om det som hänt på mitt föredetta (?) jobb.

5:e november, en rätt mörk lördagkväll låg jag helt plötsligt på ett kaffebord med en glasdörr ovanpå mig och latte som rann över hela min kropp. Jag fattade ingenting, och det gör jag väl egentligen inte nu heller.

I två dagars tid hade jag haft ångest som jag inte kunde förklara, och med facit i hand var det antagligen stress för jobbet. Jag kände mig inte säker på mina arbetsuppgifter, samt att vi inte haft tillräckligt med personal vid alla tillfällen vilket ledde till enorm stress för oss alla.
På lördagen skulle jag ta förstängspasset och jag skämtade på morgonen med mamma och pappa att jag kommer lyckas dra loss en dörr från taket. Vi skrattade alla tre och sa att det är omöjligt, så strax innan elva pallrade jag mig iväg till Cityterminalen. Själva jobbet rullade på och man märker inte av stressen förrän man äntligen kan ta det lugnt. När jag äntligen satt med mina scones, och en chai latte kom ångesten tillbaka och jag ville bara bryta ihop. Jag var tvungen att ringa mamma för att lugna mig lite. Jonas skulle dessutom åka till New York den dagen, och flygrädd som jag är oroade jag mig för hans resa. Jag kände för att gråta och ville bara krama om honom. En timme kunde jag sitta och "ta det lugnt", sen var det dags att köra igen - kraftigt underbemannade. Vid 17 kom mamma, pappa och Jonas in för att fika innan Jonas drog till Arlanda för att hinna med sitt flyg. Mamma stannade kvar efteråt för att vänta på mig, och se om jag behövde hjälp med att plocka disk och slänga sopor. När det var cirka 40 minuter kvar av passet kändes det som att det var dags att ta itu med dörrarna, som jag fruktat så länge. Kanske ska det också tilläggas att ingen har lärt mig exakt hur man ska göra med dem. Jag visste bara att de skulle in i rätt spår och sedan skjutas på plats. Jag har sett mina kollegor göra det, och jävlar vad tungt det har sett ut. En gång fick vi till och med vara två stycken för att få in de sista dörrarna. Jag gav det ett försök i alla fall, och efter ett tag började jag få fart på det hela, jag förstod hur de skulle skjutas och sedan fästas och vips var det bara dubbeldörren kvar. Jag tog tag i den och försökte göra som jag gjort med de andra - men jag kunde inte få in dubbeldörren i spåret. Efter kanske tre försök stod jag med ena halvan av dörren i händerna och allt gick så fort samtidigt som det känns som att det tog en evighet. Mamma var precis intill mig för att se så att allt gick bra, men hon uppfattade snabbt vad som hände. Jag släppte aldrig dörren, utan höll i den hela tiden tills jag låg placerad på det lilla träbordet. Jag minns att jag hann tänka "nu dör jag" när tyngden av dörren fick mig att falla, samtidigt som jag hann ropa ut mamma. Jag minns ljudet av kaffekoppar som krossades och min mammas skrik när hon såg sitt barn ligga under en tre meter hög glasdörr medan blodet rann från näsan som blev träffad av den förbannade dörren. Folk rusade dit för att hjälpa henne och hon blev så där arg som en mamma kan bli när ens barn är i fara - då ingen hade sett mig ligga där under. Dörren låg som en hävstång mellan mina knän och mammas ansikte. Det krävdes tre män för att få bort den från oss. Jag kände en smärta i ryggen och att det sved bak på huvudet. Mamma och jag kramades om och hon sa att nu är det dags att jag säger upp mig - jag kunde ju inte ha fått en bättre väg ut än en nära döden upplevelse. Jag ville bara se till att mamma mådde bra efter smällen, kunde inte riktigt tänka på mig själv - och sen satte adrenalinet igång. Jag fortsatte jobba - plockade disk och började rengöra kaffetermosarna. Jag var också tvungen att ringa min chef och berätta vad som hänt, och hon sa att jag skulle sluta jobba på en gång men gärna skicka bilder på hur det såg ut vid dörren. Pappa fick komma in och hämta mig och mamma, och vi åkte in till SÖS. Det blev att kolla blodtryck och så vidare, och jag tyckte inte att det såg ut att vara så mycket folk på akuten, men när jag kom hem vid 03.00, åtta timmar senare, kunde vi konstatera att det inte var så lugnt där. Med mig fick jag iallafall ett papper där det stod om hur det kan vara att ha en lättare hjärnskakning - och det var väl mitt bevis på att det ändå inte var en så liten händelse. Kanske borde jag ha tagit det mer lugnt, men nej - på något sätt skämdes jag och tyckte att jag var gnällig om jag vilade, så jag var ju i skolan direkt på måndagen. Nu sitter jag då nästan tre veckor senare, framför en skärm jag egentligen ska undvika, med ett bultande huvud.

Jag försöker skratta åt det som hände - det var ju rätt sjukt att jag fick en dörr över mig på det sättet, men kvällens höjdpunkt var ändå att när jag väl grät så var det för att jag kom på att jag hade glömt mina UGGs på jobbet.

Standard Bella, liksom.

Likes

Comments

​Andra omgången för Bajen i årets upplaga av Allsvenskan, och det kan ha varit en av de sämsta insatserna jag sett sedan Modos säsong tog slut. 

Inför mötet mot Elfsborg hade Bajen några tunga avbräck på backsidan då både Batan och Saevarsson är skadade. När jag fick höra vilka ersättarna var trodde jag dock att det var ett skämt? Hur resonerade Nanne när han satte in Torsteinbö och Smárason på varsin kant? På fullt allvar. Jag kan verkligen inte förstå varför man låter två anfallare - som inte besitter särskilt stora defensiva kunskaper - spela back., särskilt inte när man har backar - eller åtminstone defensiva spelare som värmer upp bänken. Aidoo är inte direkt en toppback i Allsvenskan, men troligen skulle han göra ett mycket bättre jobb på den positionen han är van vid att spela, än valfri anfallare. Tycker också att man kunde ha låtit Silverholt fylla ut på backlinjen, då han är mer defensiv till sitt spel. Stackars Arnór och Fredrik har det inte lätt att ställa om till en helt ny position så fort. Så nästa gång Nanne, försök spela någon som vet hur man är back. 

Dessutom måste kommunikationen i laget bli otroligt mycket bättre. Jag minns inte vilket av de fyra målen Kristinsson släppte in som var resultatet av bristande kommunikation mellan tre backar. 
För det första; KAST INTE IN BOLLEN I EGET STRAFFOMRÅDE
För det andra; STÅ INTE BARA OCH TITTA PÅ BOLLEN PRATA MED VARANDRA

Gör om, gör rätt, Bajen.

 

Likes

Comments