Två år och nio månader senare väljer vi att börja dela med oss av vår resa till att bli föräldrar. Två år och nio månader av längtan, hopp, förtvivlan, hat och kärlek. En resa som genom tiden har påverkat, kontrollerat och tagit över vår tillvaro och vardag. En resa som har inneburit otaliga läkarbesök, hormoner, drömmar, rädslor, känslor, tankar, prövningar och lycka. För att bearbeta, för att dela med oss av, för att få och ge förståelse och för att inte vara ensam. För att vi inte pratar om det, för att det har blivit tyst, för att ingen vågar fråga, för att vi vill. En blogg där vi ärligt och naket kommer att berätta och dela våran resa från början. Ingenting kommer förfinas, neutraliseras, avskalas eller tas bort. En sanning som gör ont är ofin och brutal. En sanning som kommer att blotta oss som par och som individer. Inläggen och bilderna som kommer att delas är i dåtid och publiceras från dag ett och framåt i vår process. Det är längesedan vi startade, och det har varit många, långa turer. Det kommer ta tid innan vi är i nutid.

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Dagen, den skräckblandade förtjusningen som rådde. Nervösa, exalterade, hoppfulla men realist nog att inte hoppas för mycket. Det var vår första insemination, kunde vi ha sådan tur, skulle vi lyckas på första försöket?
Inga direkta symptom på graviditet, två veckor lång väntan av analyserande tarmrörelser, spända bröst och magknip som inte sade någonting om en eventuell graviditet.

Testet visade.. negativt och mensen kom som ett hatfullt brev på posten dagen efter vårt första negativa test, (inge jävla Postnord den gången).

Besvikna lämnade vi det fort bakom oss, och började genast fokusera och hoppas på nästa insemination, 3 stycken kvar.

160220 Cykeldag 1
160229 Omslag på ägglossningsstickan, vi ringde Uppsala och fick tid samma dag för insemination eftersom de har helgstängt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Exalterade, nervösa och kissnödiga åkte vi mot Uppsala. VI hade fått information om att K skulle vara kissnödig inför inseminationen då en fylld blåsa får livmodern att ändra vinkel, vilket gör att katetern lättare kan föras in. Vi åkte som vanligt för tidigt, var på reproduktionscentrum en timme innan utsatt tid, vilket gjorde att vi hann bli mer nervösa och K mer kissnödig. Sköterskan var väldigt trevlig och gjorde oss mindre nervösa. Hela inseminationen tog inte mer än 15 minuter. Sköterskan konstaterade att K hade bra ägglossningssekret och att ägglossning precis skett eller kommer att ske precis då. Sköterskan förde in en kateterslang in i livmodern och sprutade sakta in 1,7 miljoner spermier. K fick sedan ligga kvar i stolen i fem minuter.

[Om befruktning sker, sker det i äggledaren och de befruktade ägget ska sedan färdas ner mot livmodern där det utvecklas till ett embryo. De fäster vanligtvis 5-6 dagar efter befruktning och de är först då som graviditetshormonet HCG börjar produceras och kvinnan kan få symtom på sin graviditet. De flesta känner ingenting för ens efter ytterligare några dagar.]

Vi försökte tänka positivt och att de låga siffrorna i statistiken delvis berodde på att de flesta som utför insemination är heterosexuella par som har någon form av svårighet att självständigt bli gravida. Däremot visste vi sedan tidigare att frysta spermier endast lever ett dygn efter upptining och ägglossningstestet kan ge omslag upp till 48h innan ägglossning sker. Varför vi var oroliga att vi inseminerade oss i fel tidpunkt, då det måste vara så precis rätt i tid. Vi var i extas när vi lämnade Uppsala, försökte tygla känslorna över förhoppningarna för att inte bli förkrossade om inte de skulle vara våran tur. Förhoppningarna och längtan tog ändå över, av dessa 1,7 miljoner spermier hoppades vi att en (eller två MAX) ville stanna hos oss. Efter inseminationen kände K sig uppblåst och var öm. Den 19 Februari fick vi göra ett graviditetstest, vi höll andan och hoppades av hela våra hjärtan på ett litet plus.

Likes

Comments

Vi var till fertilitetsmottagningen på Gävle sjukhus utifrån remissen som Akademiska skickade angående K's misstänkta endometrios. Läkaren kunde se via VUL [Vaginalt ultraljud] en endometrioscysta på 3,5cm på vänstra äggstocken. Läkaren sa att endometriosen inte skulle påverka K's fertilitet och att det inte kunde behandlas eftersom vi stod inför att försöka bli gravida.

[Endometrios är en kronisk kvinnosjukdom, var tionde person som har mens räknas ha sjukdomen. Endometrios innebär att livmoderslemhinnan hamnar utanför livmoder och fastnar på fel ställen i kroppen, främst på olika organ i buken. Dessa endometriosceller börjar växa och orsaka inflammationer inne i buken. Vilket i sin tur kan leda till buksmärtor, ärrvävnad och sammanväxningar av organ. Behandlas inte endometrios kapslas endometrioscellerna in av kroppens försvarsmekanismer och det bildas endometrioshärdar eller cystor. Endometrios kan delas in i olika stadier, från mild endometrios med isolerade endometrioshärdar till svår endometrios med stora sammanhängande sjok av endometrios och där andra organ växer samman och blir påverkade. Det är olika från person till person vilka symtom man har när man har endometrios. En del känner inte av sin endometrios, andra kan ha vissa eller alla symtom så som: - Det gör mycket ont när du har mens. - Du har mellanblödningar eller riklig mens. - Det gör ont när du har ägglossning. - Smärtor vid samlag. - Symtom liknande urinvägsinfektion. - Symtom liknande IBS. - Det gör ont och kan förekomma blod när du besöker toaletten. - Du känner dig allmänt sjuk, trött, illamående och eventuellt feber. - Du har diffusa smärtor i bäckenet och nedre delen av buken. Smärtorna kan stråla ut i korsryggen, ljumskarna och benen. - Det är svårt att bli gravid.
Det vanligaste behandlingen mot endometrios brukar vara en kombination av smärtlindring och hormonbehandling. Ibland behöver endometrios opereras bort.]

Under läkarbesöket upplevde vi att vi inte fick information om vad endometrios var för någonting och vilka symptom det kan ge, varför vi gick hem och googlade. Det gav förståelse varför K har besvärats av svåra smärtor vid mens, i övrigt hade K inte då haft fler symtom av endometriosen. Att endometrios kan påverka fertiliteten skapade såklart viss oro men vi litade på läkarens bedömning och släppte därför tankarna om sjukdomen fort. Vi var så upptagna med att komma framåt i barnprocessen att vi inte la någon större vikt i oron just då.

2016-01-25 Cykeldag ett [fick mens]
2016-02-01 Cykeldag åtta - började med ägglossningstester
2016-02-04 cykeldag tolv - Vi fick en fast smiley som betyder högst fertilitet. Vi ringde Akademiska och meddelade varpå vi fick tid dagen efter kl 11.30 för insemination. ÄNTLIGEN!


Likes

Comments

​[Cirka två veckor före mensen startar har man ägglossning. Detta brukar vanligen ske mellan cykeldag 12-17 i en regelbunden cykel på 27-28 dagar, cykeldagar räknas från då en ny cykel börjar. Äggblåsorna börjar växa från mensens första dag i den så kallade follikelfasen och växer ca 1-2 mm per dag. Follikeln/äggblåsan släpper ifrån sig ägget när storleken når 18-23 mm. Ett moget ägg lämnar då äggblåsan. Samtidigt växer slemhinnan i livmodern ytterligare för att kunna ta emot och ge näring till ett befruktat ägg. När ägget lossnar fångas det upp av äggledaren och vandrar ner till livmodern. Under denna vandring - lutealfasen - kan det bli befruktat av spermier. Ägget är befruktningsbart ett halvt till ett dygn, chanserna att bli gravida är som störst innan och under ägglossning. 

Ägglossningstester används för att notera när LH-hormonet stiger, LH stiger inför ägglossningen, och ägglossningsstickor kan därför tala om när det är dags för kvinnan att söka behandling.

Spermierna som används i donation lever enbart i ett dygn efter upptining. Ofryst spermie kan leva mellan 3-5 dygn. Detta gör att det är extra viktigt med exakta tidpunkt för ägglossning och insemination för störst chans att lyckas med befruktning]

Vi köpte clearblue digital ägglossningstest med dubbla hormonindikator samt clearblue vanliga ägglossningstest. Detta med dubbla hormonindikator visar både förhöjning av LH samt östrogen. Detta identifierar därav en längre fertil period. Efter som LH stegringen kan vara över på en halv dag tog vi testerna tre gånger dagligen för att minimera risken att missa stegringen. 

29/12-15 Cykeldag 1
5/1-16 Vi började med ägglossningstester- Cykeldag 8
9/1 Vi fick en fast smiley som betyder högst fertilitet (ägglossning sker inom 24-36 timmar) - Cykeldag 12

Vi var nervösa varje gång timglaset på displayen snurrade innan vi visste om smileyn var fast eller inte. Mer nervösa blev vi desto närmare helgen vi kom, eftersom reproduktionscentrum har stängt på helger. Förväntningarna och förhoppningarna på att äntligen få försöka bli gravida dog när smileyn hånlog mot oss på lördag morgon. Frustrationen var påtaglig, det handlar om fyra dagar per månad som ägglossning inte får ske, men naturligtvis skulle det ske på en av dessa 4. 4 av 31 dagar, hur stor var risken? Tillräckligt stor för oss uppenbart..

Likes

Comments

9 Oktober - Vi fick hem ett brev från reproduktionscentrum i Uppsala som beskrev att vi har blivit godkända och satts upp på väntelistan från 2015-10-07. Det framkom även i brevet att väntetiden var ca 3-6 månader.

9 December - Vi kontaktade reproduktionscentrum i Uppsala för att få svar på några frågor. Barnmorskan var mycket trevlig och tillmötesgående. Under samtalet framkom det att vi kommer få ett brev hemskickat till oss i slutet på detta år eller i början av Januari 2016 för att de har hittat en matchande donator och att vi hade kommit fram i kön. Vi kommer få information att börja ta ägglossningstester samt ringa reproduktionscentrum vid ägglossning för insemination. Det var vår tur nu! Men vi var medvetna om att processen kan bli lång innan eventuell graviditet, men nu var det våran tur att få försöka bli gravida. Just där och då var vi lyckligast!

16 December - Det efterlängtade brevet kom!

Vi var lyckliga, nervösa, exalterade, nykära, förväntansfulla, förhoppningsfulla och allt däremellan, vi hade nog hunnit känt alla möjliga och omöjliga känslor efter brevet äntligen kommit. Vi var så lyckliga och mitt i all lycka fanns oron, oron att missa ägglossning, att ägget inte ska fästa, missfall, sjukdomar. Det var så många steg som ska pricka in rätt innan vi kunde pusta ut. Mitt i all lycka försökte vi hejda känslan för att inte bli förkrossade om ovanstående skulle ske. Men vi gick ändå runt med ett nervöst lyckopirr och flin på läpparna i vetskap om att vi faktiskt kunde plussa redan om en månad, att vi kunde vara föräldrar i slutet på 2016 och ha vårat älskade, efterlängtade liv här. Helt sjuk känsla!
Vi pratade namn, datum, kläder, barnvagnar, uppfostran, blöjbyten, föräldraledighet och allt däremellan, svårt att låta blir när längtan var så stor!

Likes

Comments

Efter läkarbesöket kontaktade vi socialstyrelsen för att ifrågasätta det läkaren sagt. Dom hänvisade oss vidare till jurister inom hälsosjukvården. Vi kontaktade även IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Båda dessa myndigheter uppgav att det lät mycket konstigt och att det i lagtext inte står någonstans att det ska finnas en tidsram för sammanboende för att samkönade eller heterosexuella ska få hjälp via donator insemination. De uppgav att om reproduktioncentrum i Uppsala har tillämpat egna regler för att "säkerställa en stabil relation" för samkönade par genom att sätta en tidsgräns på två år, så är det diskriminering. Vi ringde reproduktioncentrum igen där sa sjuksköterskan vi fick prata med att det måste blivit nå missförstånd, att vi måste ha missuppfattat eftersom dom inte har sådana riktlinjer. Vi vart kopplade till läkaren igen varpå vi berättade hela historien, samt vad socialstyrelsen och IVO hade informerat om. Läkaren uppgav att vi skulle få vänta ca ett år för att deras kösystem såg ut så eftersom vi inte varit sambos i två år så prioriteras vi inte i kön för donation. Vi uttryckte att det är en diskriminering mot samkönade par. Varpå Läkaren snäste och sa att så är reglerna, och att vi dessutom var för ung! Som att hon endast slängde ur sig det i ilska emot att vi ifrågasatte. Läkaren uttryckte även att det ändå inte hade några donatorer just då. Men när vi senare kollade i journalanteckningar stod det att det fanns två lämpade donatorer för oss. Samtalet avslutade med att vi fick överklaga om vi inte var nöjda med beslutet.

Vi tog kontakt med verksamhetschefen och ifrågasatte regeln om att vi ska ha bott ihop i två år och att det endast gällde samkönade par. Att vi inte prioriteras i deras kösystem på grund utav att vi inte har varit skriven på samma adress i två år, och att det vidare är en diskriminering emot samkönade par. Verksamhetschefen informerade att det att vi ej har varit sammanboende ihop i två år inte har någon koppling till prioriteringen i kösystemet som läkaren uppgett, han pratade runt frågan och försökte övertyga oss om att det läkaren hade sagt inte stämde och att det således inte var en diskriminering. Vi ifrågasatte läkarens uttryck om att vi var för unga. Vår faktiska ålder har samtliga parter vetat om redan från dag ett, och det finns par som gjort insemination som har varit yngre. Skulle det inte handla om vår faktiska ålder utan snarare mognad så håller vi inte med läkaren. Vi uppgav att vi hade alla faktorer, som utbildning, arbete, bostad, bra kontaktnät, som är till fördel när man står inför en eventuell graviditet och föräldraskap. Vi brukade varken alkohol eller tobak och var totalt införstådd i ansvaret som skulle komma i följd av en graviditet. Vi var så redo som vi möjligen kunde bli och det var inte en dag för tidigt. Om beslutet skulle nekas i anledning till att vi var för unga önskade vi i så fall en rimlig förklaring till hur man har kommit fram till det beslutet. Verksamhetschefen besvarade åsikterna och uttalade att det inte fanns några hinder för våran faktiska ålder eller mognad varför han inte kunde svara för varför läkaren hade uttryckt sig så. Beslutet kvarstod fortfarande att vi skulle behöva vänta i anledning till att vi inte hade bott ihop i två år. Beslutet gick även att läsa i myndighetsjournalen, där det beskrevs i anteckning att bedömningen hade gjorts att avvakta med start av behandling till nästa år, detta både pga vi var unga och att vi inte hade vart sammanboende i två år.

Några dagar senare kommer ett brev hem där det gick att läsa att det fanns en väntelista för inseminationsbehandling och det inte fanns möjlighet att starta den terminen utan kontakt skulle tas efter årsskiftet.

Energin var noll efter all den där röran. Vi kände oss illa bemötta av läkaren och beslutet som hade tagits kändes orättvist. Hade vi endast fått brevet så har vi inte reagerat då vi förstår att det är en väntetid och en långsam process för insemination. Men när vi läste myndighetsjournalen och såg att anledningen till att vi fick vänta var för att de har tagit beslut om det, på vaga grunder som ej heller är korrekta. Och att det fanns två lämpliga donatorer, nr 128 och nr 135, så kände vi oss tomma, slut på energi att försöka diskutera och få fram varför och på vilka grunder de tog beslutet. Varför det endast gällde vissa par, vissa situationer, endast samkönade? Tyckte dom att vi skulle vara mer mogna efter fyra månader? Mer stabil relation? Vi kunde inte göra något mer nu, skulle vi överklaga skulle den processen ta minst fyra månader. Det kändes långt. Fyra månader, 18 veckor, 128 dagar minst. Vi hade redan väntat sedan Januari 2015. längtan, saknad och väntan. Det enda vi kände att vi kunde göra då var att tänka framåt. Försöka som vi försökte under sommaren att förgylla den lediga vardagen med andra viktiga faktorer, oss, hemmet, vänner, familj, upplevelser för att tiden ska gå så fort som möjligt. Att försöka fokusera på det vi har och inte på det vi inte har. Även om saknade av barn slog över oss många gånger.


Likes

Comments

Läkarbesök i Uppsala - Läkaren började samtalet med att fråga hur länge vi varit tillsammans, bott ihop, medicinsk bakgrund, om vi äter några mediciner, sjukdomar i släkten, arbete, alkohol och tobak. Dom här frågorna hade vi redan besvarat under psykosociala utredningen. Strax efter gjordes ett vaginalt ultraljud där läkaren kollade på livmoder samt äggstockarna. Denna gång hittade läkaren en cysta på K's vänstra äggstock vilket hon trodde var en endometrios cysta och hon skulle skicka remiss till Gävle gyn för undersökning samt eventuell borttagning. Detta skulle dock enligt henne inte vara nå farligt och skulle inte påverka fertiliteten. I övrigt såg undersökningen bra ut.

[Endometrios innebär att det finns livmoderslemhinna på andra ställen än inuti livmodern. Livmoderslemhinna på andra ställen än i livmodern orsakar ofta inflammation. Inflammationen kan leda till smärta och ibland till att det bildas ärrvävnad och sammanväxningar.]

[M fick skriva på papper som styrker att hon är juridisk förälder till de kommande barnet vid insemination. Pappret ger M både rättigheter och skyldigheter om en eventuell separation skulle ske. Oavsett om det är dagen efter en insemination. Genom denna underskrift behövde M således inte göra en närstående adoption när barnet är fött. ]

Vi fick tid att ställa några frågor, vilket en av de första vi hade var hur det gick på kuratorsamtalet, var vi godkända? Läkaren informerade att de kommer ha ett möte dagen efter för att kurator, läkare och verksamhetschef ska diskutera ihop sig gällande vårt ärende. Sådana bedömningssamtal sker alltid vid ärenden som behöver stöd via donerade könsceller. Läkaren fortsätter att berätta att vi inte har någonting att vara orolig över att de ska neka oss. Däremot så påtalar hon att de kan vara ett problem att vi ej har vart sammanboende i två år. Vi ifrågasatte detta då vi tidigare kontaktat Akademiska samt Gävle sjukhus för att kontrollera just den punkten, vilket dom vid flera tillfällen har informerat att det ej stämmer. Enda reglerna är att man ska vara sambo samt ha en stabil relation. Läkaren svarade att detta endast gäller heterosexuella par och att samkönade par ska ha bott ihop i två år innan man blir godkända för donator insemination. Detta på grund utav att heterosexuella par ska ha försökt blivit gravid ett år innan de får söka hjälp av reproduktionscentrum. För att göra det likvärdigt och försäkra om en stabil relation för samkönade par hade Akademiska egna rutiner om att de ska vara bosatta på samma adress i två år. Vi påtalade att det är en kränkande handling emot samkönade par då vi inte ens har möjlighet att försöka bli gravida. Dessutom skulle det snart lagstiftas en ny lag där ensamstående skulle ges rättigheter att insemineras. Vi ifrågasatte ytterligare, varpå läkaren ej kunde svara utan snäsigt uttryckte att de inte var hennes fel och enligt henne skulle vi behöva vänta drygt ett år innan vi fick ställa oss i kö till donator insemination.

Vi satt som förstummade, ilskna och fruktansvärt ledsna. Flera läkare hade tidigare sagt att vi ej behöver vara sammanboende i två år innan insemination. Vi kollade i lagtext och där står det endast att den icke bärande mamman ska ge sitt samtycke till insemination samt att paret ska vara registrerade sambos, inte hur länge. Vi tänkte inte nöja oss med läkarens oprofessionella bemötande, utan tog dagen efter kontakt med socialstyrelsen, IVO och verksamhetschefen på reproduktioncentrum.


Likes

Comments

15 Juni - Vi fick hem två kallelser i brevlådan, ett till samtal med kurator för psykosocial bedömning och ett till läkarbesök på Akademiska reproduktionscentrum.

Äntligen! Äntligen fick vi två datum att se fram emot. Det kändes så stort! Datumet var hela fem månader efter vi gjorde HSS. FEM! de dom sa skulle ta tre månader. Men vi kunde inte blicka tillbaka och låta det ta energi, utan försökte blicka framåt.

3 Augusti - Psykosocial bedömning på RPC
Vi tog bilen till Akademiska i Uppsala, åkte i god tid vilket var tur, så stort och så svårt att hitta. Lyckades parkera bilen på helt fel sida vilket gjorde att vi var tvungna att gå runt hela området för att komma till ingång 96. Väl där var vi tjugo minuter innan planerad tid. Satte oss och väntade i väntrummet, så kom kuratorn L nästan direkt och kallade in oss. L verkade trevlig och med nervösa steg gick vi längst korridoren in i patientrummet. Vi hade innan kuratorsamtalet läst lite via internet och förstått att samtalet skulle handla lite om vår bakgrund samt mycket om stöd för hur vi ska berätta för det kommande barnet att hen har två mammor. Samtalet som väntade oss var mycket jobbigare än vad vi trott. L började samtalet med att svara på en del frågor samt berättade vad som kommer tas upp under mötet. Hon förklarade att det inte är för att vi är ett samkönat par som vi får gå igenom dessa frågor utan att det även är donatorn samt heterosexuella par som står inför donerad sperma som får genomgå ett extra möte i form av kuratorsamtal. L går även igenom lagtexten,

[Vid insemination som avses i 2§ skall läkaren pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att inseminationen äger rum. Inseminationen får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. Vägras insemination, får makarna eller samborna begära att Socialstyrelsen prövar frågan].

L förklara att hon har ansvar att se till att barnet kommer få en lämplig familj att växa upp i, samt att det även är en bra tid i livet för paret att skaffa barn. Har paret mycket psykisk bakgrund som inte är bearbetad, är för unga, bor i en otrygg bostad som andrahandslägenheter, inte har arbete osv kan det vara mer lämpligt att vänta med barnprocessen.

[L berättade således också att vi i Sverige enligt lag har öppen donatorer vilket gör att barnet vid mogen ålder kan kontakta kliniken för att få information gällande donatorn. Donatorn har ej några juridiska rättigheter till barnet och kan således inte kontakta barnet. Donatorn får endast ett meddelande om att ett barn har fötts med hjälp av hans donation och det är sedan upp till barnet om barnet önskar kontakta donatorn eller ej.]

L kallpratar lite innan hon börjar ställa alla frågor. Hon ställde verkligen ALLA frågor som tänkas kunde och lite till. Och alla svar vi gav ifrågasattes och de ställdes följdfrågor kring ämnet. L gick igenom bland annat:

Hur ser ert nätverk ut? Hur är relationen med era föräldrar och syskon? Varför? Kan ni få stöd hos dom? Hur ser er bakgrund ut med era familjer? Varför? Har ni ofta kontakt? Vänner? Er psykiska samt fysiska mående bakåt i tiden och fram till idag? Hur träffades ni, när? När flyttade ni ihop? När började ni tänka på barn? Varför ska K bära barnet och hur kom ni fram till det? Varför? Är ni förlovade? Tänker ni förlova er? Varför? Varför föll ni för varandra? När ni bråkar varför bråkar ni? Hur löser ni det? Hur kom ni ut med er sexuella läggning och relation? Hur tog era familjer det? När kom ni ut? Tidigare relationer? Hur stort bor ni? Hyres eller bostadsrätt? Vart bodde ni tidigare? Vill ni flytta/byta stad? Era fritidsintressen? Vart arbetar ni? Trivs ni? Berätta något som påverkat eran uppväxt? Berätta vidare om hur det kändes när det hände? + tusen följdfrågor kring de jobbiga från ens uppväxt och hur det påverkat oss. Har ni tidigare haft depressioner? Ätit/äter mediciner? Berätta om er bakgrund? Påverkar det er idag? Hur ser era alkoholvanor ut? Tobak? Hur ser ni på ansvarsrollen att skaffa barn? Har ni barnperspektiv i tankarna? Hur ser ni på uppfostran? Hur kommer ni hantera konflikter gällande barnet? Har ni samma tankar om hur ni ska uppfostra barnet? Vad för tankar? Hur ser ni på varandras föräldraroll? Är ni införstådd i ansvaret? Vad tänker ni om det ansvaret? Varför? Anser ni att ni kommer bli bra föräldrar ihop/isär? Hur ska ni berätta för barnet att den har två mammor? Vad tänker ni om öppen donator? Hur kommer ni hantera frågor gällande familjekonstellationen? Sen kan ni även sätta ett stort VARFÖR? efter varje fråga för att förtydliga samtalets gång.

I slutet av samtalet tog även L lite medicinsk bakgrund inför läkarbesöket, om vi har några ärftliga sjukdomar i familjen, hälsa, vikt, längd. L antecknade även ner ögonfärger samt hårfärg. Detta för att hitta en matchande donator utifrån M's utseende. I Sverige får man inte välja donator vilket man kan få göra i andra länder. L påtalar att nästa steg är läkarbesöket där ett vaginalt ultraljud kommer att göras och att det därefter kommer ha ett gemensamt möte och samtala kring lämpligheten för oss att bli föräldrar.

Samtalet var av en klass i sig. Inte likt någonting annat vi vart på eller ens kunnat föreställa oss. Vi var totalt slut efter mötet och vi var mer nervös under och efter mötet än innan mötet. Vi kände att vi satt och inte visste hur vi skulle svara på alla dessa frågor, vågade vi blotta oss totalt? Fick vi skaffa barn om vi har för mycket i bagaget? Om vi säger något olämpligt? Eller inte tillräckligt bra svar? Hur förklarar man ens syn på barnuppfostran? och varför vi skulle bli bra föräldrar? Hur många av alla par som försöker bli gravida ställer sig dessa frågor innan?
Spontant tänkte vi att uppfostra barn är en ständigt pågående läroprocess som man aldrig innan kan vara nog redo inför. Vi kan inte ha alla svar innan barnet är fött, de tankar om uppfostran/konflikthantering etc som vi hade då, kommer förmodligen att ändras ständigt från den dagen vi får barn.
Vi var också oroliga, skulle vi kunna bli nekade? var vi för unga? För liten lägenhet? Vi försökte resonera kring varför det skulle kunna säga nej, vi båda har utbildning, K är socionom och M är målare, Båda har fast anställning. Bodde under denna tidpunkt i en stor tvåa och bott i hop i ett år. Känt varandra i nio år och vart tillsammans i två och ett halvt år. Vi kände oss nervösa, blottade, utlämnade, och fick gå så i väntan på nästa läkarbesök innan vi kunde ställa fler frågor.

Likes

Comments

Vaginalt ultraljud samt HSS.
[Hystero Salpingo Sonografi, undersökning av äggledarna. En tunn, mjuk slang förs in i livmoderhalskanalen, samtidigt som en läkare undersöker med ultraljud via slidan så spolas försiktigt en saltlösning in i livmodern. Man kan genom detta se livmoderns form och utesluta förändringar samt se att äggledarna har fri passage. Undersökningen görs bland annat för att utesluta eventuella förändringar eller hinder avseende chanserna till graviditet genom insemination].

Vi var på fertilitetsmottagningen Gävle sjukhus och genomförde undersökningen. Allt såg då fint ut och det var fri passage i båda äggledarna. Vidare kontrollerades även antalet synliga äggblåsor/follikar i äggstockarna, vi fick informationen att K hade 15-16 stycken i vardera äggstock vilket var väldigt positivt. Det är dock inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas avseende follikerna.

Undersökningen tog inte lång tid och det gjorde inte ont, vi har senare förstått att det kan variera från kvinna till kvinna avseende smärta efter HSS, men K upplevde det mer som en lätt mensvärk när saltlösningen spolades in i livmodern.

När undersökningen är klar och det är konstaterat att allt ser bra ut så skickas en remiss till närmaste universitetssjukhus som utför inseminationer med donerade könsceller. Så snart högsta chefen har skrivit under remissen skulle vår remiss skickas till reproduktionscentrum, Akademiska i Uppsala (RPC). Anledningen till underskriften var för att de klassas som specialistvård samt att de ska skickas till en annan kommun. Vi kontaktade fertilitetsmottagningen i Gävle efter en månad för att påskynda processen, ringde även reproduktionscentrum i Uppsala och fick informationen att kallelse efter remiss ligger inom vårdgarantin. Det vill säga att vi kommer bli kallade inom tre månader efter att RPC har mottagit remissen. RPC har sommarstängt under hela juli månad varje år vilket gjorde att det hela stannade upp ytterligare en månad.

Tiden gick, och det var flera gånger vi ringde till Gävle sjukhus för att ifrågasätta varför de inte hade skickat iväg remissen till RPC utan att få något konkret svar. Vi hann både bli irriterade och frustrerade på dessa väntetider. Vi hade hunnit byggt upp en förväntan, längtan och saknad efter barn som då började bli mer påtaglig i vardagen.
Började redan då titta efter söta bebiskläder, fina barnvagnar och annat sådant vi längtade att en dag få köpa. I all denna längtan visste vi att det var lång väg kvar, och att det var idiotiskt att gå och drömma bland barnkläder och barninredning. Detta påverkade oss självklart, trots att vi var lyckliga att allt var på gång så upplevde vi tidvis nedstämdhet.

Den första juni 2015 fick vi ett brev hem som beskrev att RPC hade mottagit remissen från Gävle 19/5 och att vi därför skulle bli kallad inom tre månader (med tillägg för en månads sommarstängt). Två månader tog det för Gävle att skriva på remissen och skicka den till Uppsala.

Likes

Comments

19 Januari - Vi fick hem provremisser gällande vilka blodprover K som skulle bli den bärande mamman skulle ta, och som vidare skulle tas med vid provtagningen.

23 Januari - Ett enkelt blodprov gjordes på provmottagningen Gävle sjukhus.

[Blodproverna som togs var HIV, Hepatit B och C, syfílis, sköldkörtelprov samt AMH (anti-mullerian hormone. AMH är ett hormon som produceras av de omogna äggblåsor som finns i äggstockarna och är ett mått på äggreserven. Detta mäts på en skala mellan 0.2-6-0 där desto högre siffra betyder fler och friskare ägg). Utöver detta kontrollerades det också att kvinnan är immun mot röda hund.]

9 Mars - Vi blev kallade på ett läkarbesök på Fertilitetsmottagningen Gävle sjukhus, under läkarbesöket fick vi information om bland annat provsvaren som togs 23 Januari. Allt såg bra ut, K's AMH värde var på 4,7. Vi fick också tid att ställa de frågor vi hade. Vidare gick vi tillsammans igenom ett frågeformulär och läkaren undrade lite över vår relation, hur länge vi varit tillsammans, om vi står på samma adress, vem utav oss som ska bära barnet etc.

[För att få stöd via landstinget i Sverige så behöver de samkönade paret vara sambo eller gifta/registrerad partnerskap. Den bärande kvinnans BMI får heller ej överstiga 35. Vidare har de flesta landsting åldersgräns på 40 år för assisterad befruktning. 1 April 2016 lagstiftades två nya lagar här i Sverige. Dels får ensamstående kvinnor genomgå assisterad befruktning och samt ändrades lagen att båda parter behöver vara 25 år fyllda om behov finns för donerade könsceller. ]

Vi hade egentligen en kort diskussion om vem som skulle vara den bärande mamman. För oss var det enkelt eftersom M inte ville bära ett barn och K vela. Så för oss blev det aldrig ett svårt beslut. Senare i processen började M få tankar och känna oro över att barnet inte skulle dela hennes gener och att de således inte skulle kunna bli fysiskt likt henne. Det skulle också kunna bli påtagligt och jobbigt i situationer om någon exempelvis skulle kommentera att barnet är likt K.
M fick samtidigt många tankar som rörde att hon inte skulle vara den bärande mamman och vad de skulle komma att innebära rent känslomässigt och i anknytning till barnet. Kände oro över att inte få samma känslomässiga samhörighet som K kunde få utifrån att hon skulle bära barnet, känna barnet växa, känna liv, genomgå en förlossning och senare amma barnet. Vi har pratat mycket om ovanstående och idag har M inte samma oro, tänker att barnet kommer kunna bli likt henne i minspel och i personlighet. Dessutom finns möjligheten att barnet får de flesta drag från donatorn och därför heller inte blir lik K. Vi har också haft flera samtal hur vi båda på bästa sätt ska kunna få M att känna sig delaktig under graviditeten för att skapa en känslomässig anknytning till barnet. Tankarna har delats att genom att drömma, prata om/med, planera, förbereda. Så skapas en anknytning, en längtan och ett känslomässigt band för båda föräldrarna. Oavsett vem som fysiskt bär barnet.

Vi var glada över att processen gick framåt och ivriga att få gå vidare till nästa steg så snabbt som möjligt. Vi visste redan då att det kunde ta lång tid, vilket också var en av anledningarna till att vi kände att vi kunde börja processen så tidigt i vårat förhållande. Och vi hade pratat om att skulle det gå för snabbt och att vi inte skulle känna oss redo så fanns alltid möjligheten att pausa processen. Det var en häftig känsla att veta att det dåmera stod registrerat i journaler att vi två skulle bli mammor. Några ord någon sjuksköterska så vanligt antecknar varje dag, som för oss var så viktiga. Och på något sätt blev så verkligt att fler än vi visste om vår önskan att bilda familj.

Likes

Comments