Två år och nio månader senare väljer vi att börja dela med oss av vår resa till att bli föräldrar. Två år och nio månader av längtan, hopp, förtvivlan, hat och kärlek. En resa som genom tiden har påverkat, kontrollerat och tagit över vår tillvaro och vardag. En resa som har inneburit otaliga läkarbesök, hormoner, drömmar, rädslor, känslor, tankar, prövningar och lycka. För att bearbeta, för att dela med oss av, för att få och ge förståelse och för att inte vara ensam. För att vi inte pratar om det, för att det har blivit tyst, för att ingen vågar fråga, för att vi vill. En blogg där vi ärligt och naket kommer att berätta och dela våran resa från början. Ingenting kommer förfinas, neutraliseras, avskalas eller tas bort. En sanning som gör ont är ofin och brutal. En sanning som kommer att blotta oss som par och som individer. Inläggen och bilderna som kommer att delas är i dåtid och publiceras från dag ett och framåt i vår process. Det är längesedan vi startade, och det har varit många, långa turer. Det kommer ta tid innan vi är i nutid.

Läkarbesök i Uppsala - Läkaren började samtalet med att fråga hur länge vi varit tillsammans, bott ihop, medicinsk bakgrund, om vi äter några mediciner, sjukdomar i släkten, arbete, alkohol och tobak. Dom här frågorna hade vi redan besvarat under psykosociala utredningen. Strax efter gjordes ett vaginalt ultraljud där läkaren kollade på livmoder samt äggstockarna. Denna gång hittade läkaren en cysta på K's vänstra äggstock vilket hon trodde var en endometrios cysta och hon skulle skicka remiss till Gävle gyn för undersökning samt eventuell borttagning. Detta skulle dock enligt henne inte vara nå farligt och skulle inte påverka fertiliteten. I övrigt såg undersökningen bra ut.

[Endometrios innebär att det finns livmoderslemhinna på andra ställen än inuti livmodern. Livmoderslemhinna på andra ställen än i livmodern orsakar ofta inflammation. Inflammationen kan leda till smärta och ibland till att det bildas ärrvävnad och sammanväxningar.]

[M fick skriva på papper som styrker att hon är juridisk förälder till de kommande barnet vid insemination. Pappret ger M både rättigheter och skyldigheter om en eventuell separation skulle ske. Oavsett om det är dagen efter en insemination. Genom denna underskrift behövde M således inte göra en närstående adoption när barnet är fött. ]

Vi fick tid att ställa några frågor, vilket en av de första vi hade var hur det gick på kuratorsamtalet, var vi godkända? Läkaren informerade att de kommer ha ett möte dagen efter för att kurator, läkare och verksamhetschef ska diskutera ihop sig gällande vårt ärende. Sådana bedömningssamtal sker alltid vid ärenden som behöver stöd via donerade könsceller. Läkaren fortsätter att berätta att vi inte har någonting att vara orolig över att de ska neka oss. Däremot så påtalar hon att de kan vara ett problem att vi ej har vart sammanboende i två år. Vi ifrågasatte detta då vi tidigare kontaktat Akademiska samt Gävle sjukhus för att kontrollera just den punkten, vilket dom vid flera tillfällen har informerat att det ej stämmer. Enda reglerna är att man ska vara sambo samt ha en stabil relation. Läkaren svarade att detta endast gäller heterosexuella par och att samkönade par ska ha bott ihop i två år innan man blir godkända för donator insemination. Detta på grund utav att heterosexuella par ska ha försökt blivit gravid ett år innan de får söka hjälp av reproduktionscentrum. För att göra det likvärdigt och försäkra om en stabil relation för samkönade par hade Akademiska egna rutiner om att de ska vara bosatta på samma adress i två år. Vi påtalade att det är en kränkande handling emot samkönade par då vi inte ens har möjlighet att försöka bli gravida. Dessutom skulle det snart lagstiftas en ny lag där ensamstående skulle ges rättigheter att insemineras. Vi ifrågasatte ytterligare, varpå läkaren ej kunde svara utan snäsigt uttryckte att de inte var hennes fel och enligt henne skulle vi behöva vänta drygt ett år innan vi fick ställa oss i kö till donator insemination.

Vi satt som förstummade, ilskna och fruktansvärt ledsna. Flera läkare hade tidigare sagt att vi ej behöver vara sammanboende i två år innan insemination. Vi kollade i lagtext och där står det endast att den icke bärande mamman ska ge sitt samtycke till insemination samt att paret ska vara registrerade sambos, inte hur länge. Vi tänkte inte nöja oss med läkarens oprofessionella bemötande, utan tog dagen efter kontakt med socialstyrelsen, IVO och verksamhetschefen på reproduktioncentrum.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

15 Juni - Vi fick hem två kallelser i brevlådan, ett till samtal med kurator för psykosocial bedömning och ett till läkarbesök på Akademiska reproduktionscentrum.

Äntligen! Äntligen fick vi två datum att se fram emot. Det kändes så stort! Datumet var hela fem månader efter vi gjorde HSS. FEM! de dom sa skulle ta tre månader. Men vi kunde inte blicka tillbaka och låta det ta energi, utan försökte blicka framåt.

3 Augusti - Psykosocial bedömning på RPC
Vi tog bilen till Akademiska i Uppsala, åkte i god tid vilket var tur, så stort och så svårt att hitta. Lyckades parkera bilen på helt fel sida vilket gjorde att vi var tvungna att gå runt hela området för att komma till ingång 96. Väl där var vi tjugo minuter innan planerad tid. Satte oss och väntade i väntrummet, så kom kuratorn L nästan direkt och kallade in oss. L verkade trevlig och med nervösa steg gick vi längst korridoren in i patientrummet. Vi hade innan kuratorsamtalet läst lite via internet och förstått att samtalet skulle handla lite om vår bakgrund samt mycket om stöd för hur vi ska berätta för det kommande barnet att hen har två mammor. Samtalet som väntade oss var mycket jobbigare än vad vi trott. L började samtalet med att svara på en del frågor samt berättade vad som kommer tas upp under mötet. Hon förklarade att det inte är för att vi är ett samkönat par som vi får gå igenom dessa frågor utan att det även är donatorn samt heterosexuella par som står inför donerad sperma som får genomgå ett extra möte i form av kuratorsamtal. L går även igenom lagtexten,

[Vid insemination som avses i 2§ skall läkaren pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att inseminationen äger rum. Inseminationen får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. Vägras insemination, får makarna eller samborna begära att Socialstyrelsen prövar frågan].

L förklara att hon har ansvar att se till att barnet kommer få en lämplig familj att växa upp i, samt att det även är en bra tid i livet för paret att skaffa barn. Har paret mycket psykisk bakgrund som inte är bearbetad, är för unga, bor i en otrygg bostad som andrahandslägenheter, inte har arbete osv kan det vara mer lämpligt att vänta med barnprocessen.

[L berättade således också att vi i Sverige enligt lag har öppen donatorer vilket gör att barnet vid mogen ålder kan kontakta kliniken för att få information gällande donatorn. Donatorn har ej några juridiska rättigheter till barnet och kan således inte kontakta barnet. Donatorn får endast ett meddelande om att ett barn har fötts med hjälp av hans donation och det är sedan upp till barnet om barnet önskar kontakta donatorn eller ej.]

L kallpratar lite innan hon börjar ställa alla frågor. Hon ställde verkligen ALLA frågor som tänkas kunde och lite till. Och alla svar vi gav ifrågasattes och de ställdes följdfrågor kring ämnet. L gick igenom bland annat:

Hur ser ert nätverk ut? Hur är relationen med era föräldrar och syskon? Varför? Kan ni få stöd hos dom? Hur ser er bakgrund ut med era familjer? Varför? Har ni ofta kontakt? Vänner? Er psykiska samt fysiska mående bakåt i tiden och fram till idag? Hur träffades ni, när? När flyttade ni ihop? När började ni tänka på barn? Varför ska K bära barnet och hur kom ni fram till det? Varför? Är ni förlovade? Tänker ni förlova er? Varför? Varför föll ni för varandra? När ni bråkar varför bråkar ni? Hur löser ni det? Hur kom ni ut med er sexuella läggning och relation? Hur tog era familjer det? När kom ni ut? Tidigare relationer? Hur stort bor ni? Hyres eller bostadsrätt? Vart bodde ni tidigare? Vill ni flytta/byta stad? Era fritidsintressen? Vart arbetar ni? Trivs ni? Berätta något som påverkat eran uppväxt? Berätta vidare om hur det kändes när det hände? + tusen följdfrågor kring de jobbiga från ens uppväxt och hur det påverkat oss. Har ni tidigare haft depressioner? Ätit/äter mediciner? Berätta om er bakgrund? Påverkar det er idag? Hur ser era alkoholvanor ut? Tobak? Hur ser ni på ansvarsrollen att skaffa barn? Har ni barnperspektiv i tankarna? Hur ser ni på uppfostran? Hur kommer ni hantera konflikter gällande barnet? Har ni samma tankar om hur ni ska uppfostra barnet? Vad för tankar? Hur ser ni på varandras föräldraroll? Är ni införstådd i ansvaret? Vad tänker ni om det ansvaret? Varför? Anser ni att ni kommer bli bra föräldrar ihop/isär? Hur ska ni berätta för barnet att den har två mammor? Vad tänker ni om öppen donator? Hur kommer ni hantera frågor gällande familjekonstellationen? Sen kan ni även sätta ett stort VARFÖR? efter varje fråga för att förtydliga samtalets gång.

I slutet av samtalet tog även L lite medicinsk bakgrund inför läkarbesöket, om vi har några ärftliga sjukdomar i familjen, hälsa, vikt, längd. L antecknade även ner ögonfärger samt hårfärg. Detta för att hitta en matchande donator utifrån M's utseende. I Sverige får man inte välja donator vilket man kan få göra i andra länder. L påtalar att nästa steg är läkarbesöket där ett vaginalt ultraljud kommer att göras och att det därefter kommer ha ett gemensamt möte och samtala kring lämpligheten för oss att bli föräldrar.

Samtalet var av en klass i sig. Inte likt någonting annat vi vart på eller ens kunnat föreställa oss. Vi var totalt slut efter mötet och vi var mer nervös under och efter mötet än innan mötet. Vi kände att vi satt och inte visste hur vi skulle svara på alla dessa frågor, vågade vi blotta oss totalt? Fick vi skaffa barn om vi har för mycket i bagaget? Om vi säger något olämpligt? Eller inte tillräckligt bra svar? Hur förklarar man ens syn på barnuppfostran? och varför vi skulle bli bra föräldrar? Hur många av alla par som försöker bli gravida ställer sig dessa frågor innan?
Spontant tänkte vi att uppfostra barn är en ständigt pågående läroprocess som man aldrig innan kan vara nog redo inför. Vi kan inte ha alla svar innan barnet är fött, de tankar om uppfostran/konflikthantering etc som vi hade då, kommer förmodligen att ändras ständigt från den dagen vi får barn.
Vi var också oroliga, skulle vi kunna bli nekade? var vi för unga? För liten lägenhet? Vi försökte resonera kring varför det skulle kunna säga nej, vi båda har utbildning, K är socionom och M är målare, Båda har fast anställning. Bodde under denna tidpunkt i en stor tvåa och bott i hop i ett år. Känt varandra i nio år och vart tillsammans i två och ett halvt år. Vi kände oss nervösa, blottade, utlämnade, och fick gå så i väntan på nästa läkarbesök innan vi kunde ställa fler frågor.

Likes

Comments

Vaginalt ultraljud samt HSS.
[Hystero Salpingo Sonografi, undersökning av äggledarna. En tunn, mjuk slang förs in i livmoderhalskanalen, samtidigt som en läkare undersöker med ultraljud via slidan så spolas försiktigt en saltlösning in i livmodern. Man kan genom detta se livmoderns form och utesluta förändringar samt se att äggledarna har fri passage. Undersökningen görs bland annat för att utesluta eventuella förändringar eller hinder avseende chanserna till graviditet genom insemination].

Vi var på fertilitetsmottagningen Gävle sjukhus och genomförde undersökningen. Allt såg då fint ut och det var fri passage i båda äggledarna. Vidare kontrollerades även antalet synliga äggblåsor/follikar i äggstockarna, vi fick informationen att K hade 15-16 stycken i vardera äggstock vilket var väldigt positivt. Det är dock inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas avseende follikerna.

Undersökningen tog inte lång tid och det gjorde inte ont, vi har senare förstått att det kan variera från kvinna till kvinna avseende smärta efter HSS, men K upplevde det mer som en lätt mensvärk när saltlösningen spolades in i livmodern.

När undersökningen är klar och det är konstaterat att allt ser bra ut så skickas en remiss till närmaste universitetssjukhus som utför inseminationer med donerade könsceller. Så snart högsta chefen har skrivit under remissen skulle vår remiss skickas till reproduktionscentrum, Akademiska i Uppsala (RPC). Anledningen till underskriften var för att de klassas som specialistvård samt att de ska skickas till en annan kommun. Vi kontaktade fertilitetsmottagningen i Gävle efter en månad för att påskynda processen, ringde även reproduktionscentrum i Uppsala och fick informationen att kallelse efter remiss ligger inom vårdgarantin. Det vill säga att vi kommer bli kallade inom tre månader efter att RPC har mottagit remissen. RPC har sommarstängt under hela juli månad varje år vilket gjorde att det hela stannade upp ytterligare en månad.

Tiden gick, och det var flera gånger vi ringde till Gävle sjukhus för att ifrågasätta varför de inte hade skickat iväg remissen till RPC utan att få något konkret svar. Vi hann både bli irriterade och frustrerade på dessa väntetider. Vi hade hunnit byggt upp en förväntan, längtan och saknad efter barn som då började bli mer påtaglig i vardagen.
Började redan då titta efter söta bebiskläder, fina barnvagnar och annat sådant vi längtade att en dag få köpa. I all denna längtan visste vi att det var lång väg kvar, och att det var idiotiskt att gå och drömma bland barnkläder och barninredning. Detta påverkade oss självklart, trots att vi var lyckliga att allt var på gång så upplevde vi tidvis nedstämdhet.

Den första juni 2015 fick vi ett brev hem som beskrev att RPC hade mottagit remissen från Gävle 19/5 och att vi därför skulle bli kallad inom tre månader (med tillägg för en månads sommarstängt). Två månader tog det för Gävle att skriva på remissen och skicka den till Uppsala.

Likes

Comments

19 Januari - Vi fick hem provremisser gällande vilka blodprover K som skulle bli den bärande mamman skulle ta, och som vidare skulle tas med vid provtagningen.

23 Januari - Ett enkelt blodprov gjordes på provmottagningen Gävle sjukhus.

[Blodproverna som togs var HIV, Hepatit B och C, syfílis, sköldkörtelprov samt AMH (anti-mullerian hormone. AMH är ett hormon som produceras av de omogna äggblåsor som finns i äggstockarna och är ett mått på äggreserven. Detta mäts på en skala mellan 0.2-6-0 där desto högre siffra betyder fler och friskare ägg). Utöver detta kontrollerades det också att kvinnan är immun mot röda hund.]

9 Mars - Vi blev kallade på ett läkarbesök på Fertilitetsmottagningen Gävle sjukhus, under läkarbesöket fick vi information om bland annat provsvaren som togs 23 Januari. Allt såg bra ut, K's AMH värde var på 4,7. Vi fick också tid att ställa de frågor vi hade. Vidare gick vi tillsammans igenom ett frågeformulär och läkaren undrade lite över vår relation, hur länge vi varit tillsammans, om vi står på samma adress, vem utav oss som ska bära barnet etc.

[För att få stöd via landstinget i Sverige så behöver de samkönade paret vara sambo eller gifta/registrerad partnerskap. Den bärande kvinnans BMI får heller ej överstiga 35. Vidare har de flesta landsting åldersgräns på 40 år för assisterad befruktning. 1 April 2016 lagstiftades två nya lagar här i Sverige. Dels får ensamstående kvinnor genomgå assisterad befruktning och samt ändrades lagen att båda parter behöver vara 25 år fyllda om behov finns för donerade könsceller. ]

Vi hade egentligen en kort diskussion om vem som skulle vara den bärande mamman. För oss var det enkelt eftersom M inte ville bära ett barn och K vela. Så för oss blev det aldrig ett svårt beslut. Senare i processen började M få tankar och känna oro över att barnet inte skulle dela hennes gener och att de således inte skulle kunna bli fysiskt likt henne. Det skulle också kunna bli påtagligt och jobbigt i situationer om någon exempelvis skulle kommentera att barnet är likt K.
M fick samtidigt många tankar som rörde att hon inte skulle vara den bärande mamman och vad de skulle komma att innebära rent känslomässigt och i anknytning till barnet. Kände oro över att inte få samma känslomässiga samhörighet som K kunde få utifrån att hon skulle bära barnet, känna barnet växa, känna liv, genomgå en förlossning och senare amma barnet. Vi har pratat mycket om ovanstående och idag har M inte samma oro, tänker att barnet kommer kunna bli likt henne i minspel och i personlighet. Dessutom finns möjligheten att barnet får de flesta drag från donatorn och därför heller inte blir lik K. Vi har också haft flera samtal hur vi båda på bästa sätt ska kunna få M att känna sig delaktig under graviditeten för att skapa en känslomässig anknytning till barnet. Tankarna har delats att genom att drömma, prata om/med, planera, förbereda. Så skapas en anknytning, en längtan och ett känslomässigt band för båda föräldrarna. Oavsett vem som fysiskt bär barnet.

Vi var glada över att processen gick framåt och ivriga att få gå vidare till nästa steg så snabbt som möjligt. Vi visste redan då att det kunde ta lång tid, vilket också var en av anledningarna till att vi kände att vi kunde börja processen så tidigt i vårat förhållande. Och vi hade pratat om att skulle det gå för snabbt och att vi inte skulle känna oss redo så fanns alltid möjligheten att pausa processen. Det var en häftig känsla att veta att det dåmera stod registrerat i journaler att vi två skulle bli mammor. Några ord någon sjuksköterska så vanligt antecknar varje dag, som för oss var så viktiga. Och på något sätt blev så verkligt att fler än vi visste om vår önskan att bilda familj.

Likes

Comments


Tankarna var många, det var ett stort steg att ta tillsammans. Vi hade då varit tillsammans i två år, men känt varandra och varit väldigt nära vänner i nio år. Vi pratade om det ett långt tag innan, vi hade hunnit bott in oss i vår lägenhet och kände att vi var redo. Bebislängtan var stor. Det var ett överlyckligt nervöst brus och vi befann oss i total eufori att vi hade börjat processen, även om det egentligen bara var ett enkelt telefonsamtal vi ännu gjort. Vi började leta mer information blandat med att prata namn och datum vi förväntade oss få försöka bli gravida. Vi var två stora leenden som gick omkring.
Vi hade många frågor om vad som kommer ske, vad vi kommer gå igenom och ungefär hur lång tid det kommer att ta. Informationen vi hittade var dock knapphändig och familjeliv som de flesta länkar förde oss till gav inte alltid så tro givna svar och relevant information. Så här i efterhand hade vi önskat att vi tidigare skulle hitta gruppen "Regnbågsfamiljer i väntan" på Facebook vilket är en grupp där samkönade par diskuterar processen mot att bilda familj. Genom den gruppen har vi fått svar på många av de frågor vi i början hade.

Vi hade många diskussioner kring vad som passade oss bäst gällande möjligheterna till insemination i Sverige eller Danmark. Vi valde att genomgå processen i Sverige. framförallt utifrån att vi inte är gifta.

[Vid insemination/IVF i exempelvis Danmark måste paret vara gifta för att den ickebärande mamman ska få adoptera sitt barn, en så kallad närståendeadoption.
Genomgår ett samkönat par processen i Sverige blir båda parterna juridiska föräldrar direkt även om de inte är gifta, och behöver således inte adoptera de gemensamma barnet.
Dessutom hjälper landstinget i Sverige till att finansierar processen, i Danmark finansierar paret de själva].

Likes

Comments