Header

Jag ser bilder på sociala medier med glada ansikten tillsammans i solen. På vältränade och bruna kroppar i badkäder, på utsikter över tropiska landskap, på uteserveringar med fantastik mat, på par som pussas i solnedgången, på stränder vita som snö och vatten lika klart turkost som himlen själv.

Men är dett verkligheten av glädje? Är det allt ovan som definierar en lyckad sommar? Är det då man är menad att känna sig nöjd med dessa 7-9 veckor?

Jag har nu i ett ganska bra tag tänkt på hur onödigt mycket vi, som i dagens ungdom, är påverkade av allt vi är exponerade för i dessa mycket välkända olika slags medier, och ärligt talat, vid det ht laget har jag hunnit börja bli ganska så trött på det. Mest för den simpla anledningen att jag själv i alla fall har misslyckats med att inte jämföra mig med allt som jag ser dag ut ochin när jag scrollar igenom mitt oändliga flöde. Nästan så trött så att jag har kommit till punkten då jag börjar ifråga sätta mig själv och min egna mängd med vilja till att komma ut och utforska utanför hemmet, istället för att åter igen slappna av och börja på en fjärde serie på Netflix. Frågor i stil med; "Är detta sättet att tillbringa dessa så "extremt värdefulla" lediga dagarna mindre okej? Gör jag verkligen det bästa med min tid, eller slösar jag bort den? Kan jag, eller borde jag nästan, känna en press av att spendera dem på något annat vis? Är jag bara lat eller försöker jag helt enkelt inte tillräckligt?" eller till och med "Vad vill jag ens göra?" ... kommer upp i mitt huvud.

Jag tycker om mitt rum. Det är tryggt här inne. Men det hade varit en lögn om jag sa att omvärlden inte gör mig nyfiken., för egentligen så är jag en person som gillar att tämja på mina egen skapta gränser under rubriken bekvämlighetszonen. Men på något sätt så lyckas jag föreställa mig att allt är så krångligt... Att så mycket behövs som jag inte har, att saker kommer gå fel och bli jobbigt, att orken inte finns och.. att det kanske är bäst att jag stannar hemma ändå.

Vad är värdefullt för dig denna sommaren? Finns det något som stopper dig till att uppfylla dina önskemål? eller har du inga av dessa tankar för alla planer var redan satta sen i våras? Och är du nöjd med det som du har lyckats åstadkomma och hur du spenderat tiden än så länge?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Kanske var det inte världens roligaste trip ever, men men... vädret var fint. Eller nej förresten det var blåsigt

Likes

Comments

Livet är konstigt ibland. Det går upp och ner. Det enda som är evigt är är den konstanta förändringen, nästan allting annat är temporärt. "This too shall pass" the bad things, just as the good... Så försök att leva i nuet, för egentligen så är det det enda som vi faktiskt har. Kom igen, vi gör något bra av det tillsammans<3

Jag har inte befunnit mig i den bästa platsen i mitt huvud sedan sommaren började. Rutiner försvann och jag kände mig vilse och ensam. Stressen började stiga inom mig, men ändå så försökte jag som alltid mitt absolut bästa att leva med den istället för att faktiskt sätta sig ned och fråga mig själv om vart den kom ifrån. Ett misstag jag fått tjäna för idag. Men jag har i alla fall nu börjat att ta steg till en lovande lösning, men det är som allt annat, a gradyal process that takes time.

På sätt och vis så känns det nästan lättande (snudd på upplyftande) att för en gångs skull behöva hantera ett vanligt problem som jag verkligen tror att många har i tonåren, men samtidigt så gör det ju inte dilemmat lättare heller... bara lite sådär intressant att känna sig i alla fall lite normal någon gång. En sällsynt känsla i Noreas liv

Vänner och umgängen ... vi gör det så onödigt komplicrat

Likes

Comments

okej.

jo men det är bra

det funkar

....

Just nu så mår jag relativt bra, saker har varit mycket sämre, men också bättre. Den mesta delen av min ångest kommer kommer från det som jag skrev om härom dagen. Rädd för att känna mig omotiverad, vilsen och ensam nu på lovet när det verkligen inte finns någon struktur att gå efter. Jag är väldigt nyfiken på andra människor och vad dom håller på med, men alldeles för blyg för att våga bara säga hej. Jag vet ju inte ens vart jag ska börja någonstans. Jag menar vänner kommer ganska naturligt från skolan, hobbys och sporter, men när det inte finns... tja då blir man plötsligt ganska begränsad till vilka som man naturligt råkar träffa på och börja gilla. Det händer inte för mig, för jag är inte aktivt runt omkring andra personer i min ålder. Jag har några få vänner som jag haft länge och som jag känner mig helt bekväm med och älskad av.. Men dom har sina planer i sommar med andra vänner eller familj, och dom kommer inte heller gå tillsammans med mig till hösten, utan flyttar till internatboende på deras gymnasium. Så jag har inte mycket till val än att försöka ge mig ut ibland folk, eller höra av mig till personer jag kanske inte haft kontakt med på länge. För helt ensam vill jag inte vara, det är jag ganska så säker på.

Detta är min tanke gång just nu. Detta är något i stil med vad jag hade önskat att jag kunde svara om någon hade frågat hur jag mådde. Men , det flesta gångerna så blir det bara.. okej. Jag är okej, but there's always a lot more to it than that...


Likes

Comments

Sanningen är att jag är rädd, för en jävla massa.

Jag är inte modigare, eller starkare än någon annan. Jag skäms för saker jag inte behöver. Jag är inte bekväm i mig själv hela tiden. Ibland gör jag dumma saker som jag egentligen vet att jag direkt kmmer ångra, men ändå inte kan låta bli. Jag känner mig liten och ensam många, många gånger. Jag är osäker mer än vad jag säker.. Men jag försöker.

Sommar, sommar, sommarlov... Många har nog väntat på denna dagen, speciellt dom i min ålder som slutar nian nu. Men jag.. jag vet inte. För mig som gått hemma så, så länge och precis börjat närma sig skolvärden är det... mindre kul. Detta innebär färre planer som strukturerar upp dagen = mer osäkerhet om vad jag vill göra med mig själv. Nu har jag inget att gå efter. Allt måste komma inifrån mig och sen ut , och det gör det inte det flesta gångerna. Mycket förblir bara idéer snurrandes omkring i huvudet, som min ångest sen lyckas övertala mig är för svåra för att göra till verklighet. Detta dilemmat är en av mina största rädslor just nu. Det sista jag vill är att slösa bort massa dyrbar sommartid som egentligen borde vara spenderad på utflykter med vänner och sena kvällar i solnedgången. På skratt och leenden. På att vara glad... Med slösa bort, menar jag ännu en isolerad och ensam sommar där mitt rum är min enda trygghet. En sysselsättning jag är så extremt trött på, men nästan, bara nästan, för rädd att byta ut. För vad... skulle jag annars göra.

Likes

Comments