De fyra senaste åren hade sett helt annorlunda ut om han sagt en mening mindre. Eller om han visat mig vägen. Fyra år av ångest, fyra år av konstant kroppskontroll, fyra år av självhat.


Jag ville sjunka genom marken, jag ville aldrig visa mig igen. Jag var van, det var inte så att jag aldrig hört det innan. Men denna gången var det annorlunda. Jag var 16 år, precis börjat träna ordentlig fysträning efter en skada. Alla som någon gång satsat helhjärtat på en sport vet vilken ångest skador medför. Du vet att alla dina konkurrenter tränar medan du gör rehab och väntar på att bli skadefri. Jag var redan pyskiskt instabil, som sagt det tar på psyket att vara utan det man älskar mest. Jag var hungrig på att börja träna på riktigt igen, kunde inte bärga mig tills träningslägrena skulle börja. Det var efter sista fysträningen på hela säsongen, vi skulle ha paus i en månad för att sedan åka till Gotland på träningsläger. När fysträningen var slut skulle jag och min kompis ha följe till tågstationen, vår tränare gick med oss en bit. När vi skulle skiljals åt bad han mig komma närmre, han viskade i mitt öra ”Bara ett halvt kilo Nora. Det är för ditt eget bästa, det kommer hjälpa dig”. Jag kollade på honom och smålog, svarade med ett snällt leende samtidigt som mina ögon vattnades av tårar. Han log tillbaka och sa ”Have a nice summer girls” Jag vände mig om, gick tillbaka till min kompis. Låtsades som ingenting. Lekte lika glad som alltid, men kunde innerst inne inte sluta tänka på det. Jag visste exakt vad han pratade om. Jag lyssnade såklart på honom, han var ju nyckeln till min framgång. Jag hade ingen aning om hur kommande år skulle bli, om jag vetat, önskar jag att jag aldrig gått på den sista fysträningen.


För i den stunden förändrades mitt liv. Allting vändes upp och ner, efter denna dag var jag inte längre mig själv på flera år. Jag skämdes. Ja, jag ville verkligen sjunka genom marken. En sorgsen känsla blandad med ångest tog över mig, mitt hjärta slog så hårt och gjorde så ont. Det är ingen kliché att hjärtat kan värka, mitt gjorde verkligen det. Jag var förstörd, som en kraschad bil på insidan. Värre än alla heartbreaks, värre än alla bråk med bästa vännerna, värre än allt jag någonsin varit med om. Jag försökte inte tänka på det mer, jag var ju van vid att höra det. Om jag minns rätt var jag 8 år första gången en tränare tyckte sig ha rätten att kommntera min kropp. Jag var åtta år, åtta fucking år. Jag var liten, förstod inte så mycket, men även ett barn förstår när man inte räcker till. Känslan av att min kropp inte var tillräcklig började på ”Olympic dream camp 2005”. Under alla dessa år och alla dessa tränare som inte tyckt min kropp varit passande för sporten, jag tänker att alla kommentarer har varit som när man bygger ett korthus, man lägger kort efter kort och det är bara en tidsfråga innan huset tippar. En kommentar är ett kort. Mitt korthus tippade efter fysträningen. Den riktiga Nora försvann den dagen, hon kom inte tillbaka på flera år. Men.. har du en gång skrynklat ett papper kommer det aldrig bli helt platt igen. Aldrig.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har äntligen fått börja hoppa igen efter över två månader. Började med tripplarna i måndags. Landade toeloop på första försöket. Känns helt overkligt att den faktiskt är tillbaka. All min hårda fysträning som jag gjorde när jag var skadad gav resultat, det här är kvitto på att hårt arbete verkligen lönar sig. Nu, fokus framåt, keep working, positive thinking. 

Likes

Comments

Assååå jag älskar när Itta kommer hem. Hon förgyller mitt liv helt ärligt. I fredags jobba jag till 20, Itta och Sihe kom till restaurangen och hälsa på då de jobbat där innan. Vi stanna där till 21, hämta en bur hos Iman, körde hem den till Ludde som fyllde 20 och lämna den där då han alltså fått en hamster i födelsedagspresent.. Hur som helst åkte vi hem till mig, jag och Itta gjorde oss iordning för utgång. Tog taxi till Etage, det var en riktigt bra kväll. Fotade tyvärr alldeles för lite, jag hade för roligt för att ha tid med bilder.... Vid fem gick vi tills stippes och sen taxi hem. En toppenkväll verkligen :))

Likes

Comments

​I lördags kom min stjärna på besök. Jag slutade jobba 22 och hade jobbat hela dagen men är alltid redo för en myskväll med en tjej som henne. Hon stanna till söndag och vi gick till espresso house, satt där i flera timmar samtidigt som vi njöt av solen, drack latte och kollade på ännu fler resor. Är alltså sååå sugen på att resa och upptäcka världen lite. Har så mycket att göra nu förtiden dock, så jag hinner inte riktigt med. Hur som helst var det en underbar dag som alltid när jag  är med henne.<333

Lots of love 

Likes

Comments

Rockar Elsas skinnjacka på denna bilden, bc hon har min. Man tager vad man haver. I söndags hade min storebrors barn Linnea 10 årskalas, alltså fattaaa vad stor hon har blivit??? Hon var precis sex år, tiden går så fort. Jag övningskörde både dit och hem, de bor i Helsingborg så de var en bit. Det gick bra dit, mindre bra hem!:)) Överlag går det bättre och bättre och är inte rädd längre, har kommit till stadiet då det faktiskt är roligt. Väl hos Danne var det väldigt mysigt, det är alltid mysigt med släkt och familj tycker jag. Hela syskonskaran samlad förutom Ella då hon fortfarande var i Finland. Linnea var glad och nöjd, så det var en mysig trip! 😊

Likes

Comments

Bild från i lördags när jag och Bella gymma i strömavbrott. Det var verkligen heeelt mörkt. Vi gick runt med mobilerna för att hitta vikter etc. Hur som helst körde vi chest, vilket faktiskt går bra nu förtiden. Gör det allt för sällan men när jag väl gör det är det roligt. Jag tycker det är så stelt att fråga om någon vill passa när jag maxar. Därför passar jag på när jag har en polare med. För övrigt är jag riktigt stolt över mig själv, jag utvidgar mina comfortzones såå mycket nuförtiden. Exempelvis hade jag magtröja på gymmet häromdagen, har börjat använda keps lite då o då, jag sätter verkligen på mig kläder som jag känner för. Har alltid brytt mig så himla mycket vad alla andra tycker men just nu är jag i en period då det inte tar på mig. I do and wear whatever I want. Och det är skönt. Tips från coachen, do your thing!
Peace

Likes

Comments

Jag och Bella åkte till järavallen och promenerade lördagkväll om jag minns rätt. Har minne som en guldfisk. Väldigt mysigt men väldigt läskigt. Har kommit fram till att jag är ganska mörkrädd, fick panik ett tag. Hur som helst var det en härlig promenad med mycket skratt som alltid när jag är med Bella :))

Likes

Comments

I söndags åkte jag till Finland med min mamma och lillasyster. Det har nämligen varit konståknings VM i Helsingfors. Jag var där i tre dagar varav en dag spenderade jag i ishallen. Min lillasyster hade all event biljett, var där en hel vecka och jag överdriver inte men jag tror hon spenderat minst 15h i ishallen varje dag. Jag nöjde mig med en dag ;) Men viiiiilken upplevelse. Jag har fått så himla mycket inspiration tack vare det. Det var riktigt häftigt att få se världens bästa konståkare live.

De andra dagarna var jag och mamma i stan och hade det allmänt bra. Jag hade inte speciellt höga förväntningar på Finland men asså wooow, så fint, så mysigt, så underbart och sååå roligt jag hade det. Man borde åka iväg oftare på små resor, perfekt man hinner inte bli trött på stället.

Här kommer en bildbomb :))

Likes

Comments

När jag var sjuk, fanns det en person i hela världen och det var jag. Det var jag, min kropp, min mat och min träning. Allt annat var oväsentligt. Jag var så egoistisk och när jag tänker tillbaka kan jag inget annat än be om ursäkt till de jag sårat, speciellt nära vänner. Jag bröt kontakten med alla jag kände då jag inte ville ha vänner. Min tränare hade sagt åt mig att det inte fanns någon att lita på mer än honom och min familj. Min tränare hade sådan fruktansvärt bra kontroll över mig, vad han än sa lyssnade jag på det. Idag förstår jag inte hur jag kunde lägga mig så för en person men då var det en självklarhet, han var en gud för mig. Jag ville bli bäst och han var min väg dit. Därför slutade jag lita på alla utom min tränare, jag slutade till och med lita på mina föräldrar. 

Jag tyckte inget om någon annan och jag trodde inte att någon tyckte något om mig heller. Om jag tyckte något om någon, var det personens kropp jag ifrågasatte eller vad personen åt. Om någon motförmodan tyckte något om mig, var det att jag var tjock. Därav stora kläder och alltid jacka i skolan. Jag tänker inte rabbla upp hur mina tankar var för jag vet av egen erfarenhet att det motiverar och blir som ”tips” för läsare som själv har en ätstörning.


Att bli frisk från ätstörning är väldigt svårt, men det går. Jag lovar, det går men man måste ge det tid och ha tålamod. Jag gick till en psykolog i Danmark som var specificerad på ätstörningar och två dietister i Malmö. Jag kan säga såhär, utan dem hade jag fortfarande varit sjuk idag. Jag hade inte tagit mig ur det själv. Jag hade varit fast i samma beteendemönster som jag var under ätstörningen. Det vill säga, isolerad från verkligheten, utan kompisar (jag träffade en kompis två-tre gånger om året), tårar rinnande från kinden flera gånger om dagen, så fort jag öppnade ögonen på morgonen längtade jag tills dagen skulle vara slut, jag glömde hur man skrattade, ständigt kontrollerande av hur min kropp såg ut, skippa måltider, tränade jag inte då åt jag inte, gömde mat, ljög om vad jag ätit, ljög om vad jag tyckte om och inte tyckte om för att slippa äta det. Mat var min fiende. Till slut orkade jag inte mer. Kroppen och hjärnan sa nej. Äntligen tog jag det första steget. Att våga jag vilja bli frisk. Det går inte att bli frisk om du inte vill bli frisk, pappa försökte ta mig till dieteist i början när han såg att det jag höll på med inte var hälsosamt. Men jag var inte redo, jag hade inte nått min botten än. Så en dietist för min del, hade inte hjälpt.

Att vara frisk förknippade jag med att vara tjock. Jag var av med min mens i över tre år, det var ett tecken för mig att jag var smal. Mitt mål var att aldrig få tillbaka min mens, för det skulle isåfall betyda att jag gått upp i vikt. Att gå upp i vikt var det värsta som kunde hända mig. När jag började gå till dietister och psykolog, blev jag väldigt medveten om hur farlig min situation var. Det var ingen lek längre. Jag tog tag i det på riktigt. Otroligt jobbig tid, det lönade sig tillslut som tur var. I början var alla mina dagar hemska, jag låg i sängen och grät av ångest och trötthet. Hos psykologen pratade jag om allt, jag behövde bearbeta det jag gick igenom och det väckte alla känslor inom mig. Allting blev så himla verkligt på något vis. Jag gav det tid, jag slutade lyssna på det som bara var en känsla och började inse vad som faktiskt var verklighet. Det är en stor skillnad. Bra dagar uppstod, inte många i månaden men någon då och då. Jag tog vara på dem och successivt blev de bra dagarna fler och fler och de dåliga färre. Idag mår jag bra, har mina sämre dagar fortfarande men överlag mår jag bra. Jag har insett att det finns så mycket mer än min kropp i denna värld. När man släpper på kontrollen öppnas en helt ny värld. Det finns såååå mycket mer att göra än att fixera sig vid sin kropp. Att värna om familj, vänner och framförallt vara snäll mot sig själv är så mycket viktigare. Tänk att kunna gå ut och göra saker för man har lust, att gå på promenad för man vill och inte för man ska bränna kalorier, att träffa polare en söndagkväll för att bara hänga och snacka skit, att äta middag hos någon annan oavsett vad det bjuds på, det finns inga förbud, tänk att jag kan vara glad och skratta igen.  


Till dig som kämpar med en ätstörning, jag vet att det är tufft och att det känns som att du är i en tunnel där du inte kan skymta något ljus. Men jag lovar, jag lägger handen på hjärtat när jag säger att det finns en väg ut ur den tunneln. Du måste bara hitta din egen väg. Det finns inget rätt eller fel. Ge det tid, våga skaffa hjälp, prata, utmana dig själv, våga gå utanför din comfortzone för när du väl gjort det inser du att det inte är så farligt som du tror, ta ett steg i taget och ta vara på de få dagarna som faktiskt är bra. De kommer bli fler och fler.

Likes

Comments

Under min ätstörning och en liten tid efteråt hade jag ett stort behov av att prata om den med folk. Hur jag mådde, hur jag betedde mig och varför allting blev som det blev. Jag ville hela världen skulle veta. Kanske mest för att förklara mig själv. Då mitt beteende mot folk under flera år varit helt sjukt. När jag efter ett tag insåg att hur länge och invecklat jag än pratade skulle aldrig någon helt förstå. Ingen person i hela världen kommer någonsin förstå hur jag mådde. Därför slutade jag öppna upp mig. Responsen jag fick var oftast ”ja, jag förstår”, när personen egentligen inte hade någon aning om hur jag verkligen mådde. Självklart förstår jag att man säger det för att vara snäll, men det blir en förminskning av hur dåligt jag faktiskt mådde. Du kommer aldrig förstå en annan person till 100% hur mycket du än försöker sätta dig in i situationen. En annan anledning är att när jag berättar för personer, kollar de flesta på mig annorlunda efteråt. Det blir jobbigare att de vet att jag haft problem med mat tidigare och direkt får jag pikar och blickar när jag äter tillsammans med personen. Vissa vänder det mot mig och trycker på mina svaga punkter, väljer att trycka ner mig diskret genom att slänga kommenterar om min kropp, kommentarer som både kan tolkas positivt och negativt. Jag tolkar det oftast negativt för det är så jag är som person. Om någon säger att jag är snygg eller har en fin kropp tar jag direkt förgivet att det är för de ska vara snälla och inte för att jag faktiskt är det de påstår. Det är så jag fungerar. Min kropp är min akilleshäl. Jag hade en bra kroppsuppfattning tills jag var 16 år, den är rubbad nu. Att ständigt tänka att jag är tjock och behöver gå ner i vikt i flera år, gjorde att det till slut var automatiskt tänkande, jag kunde inte styra det. Äta så lite som möjligt, träna så mycket som möjligt. Det var mitt motto i livet. ”Nora du måste gå ner i vikt och när du gått ner i vikt måste du hålla det”. Problemet med det tankesättet var att när jag väl skulle hålla min målvikt blev jag ännu mer strikt vilket resulterade i att jag gick ner ännu mer. Det var ett tankesätt och beteendemönster som var så inpräglat i min hjärna att jag även idag får dippar. Då jag går ner mig själv helt, ser inget positivt med mig eller mitt liv och skäms över mig själv. Tvivlar på allt och alla i min omgivning och tänker att jag inte förtjänar någon i hela denna världen. Det händer ibland, inte speciellt ofta vilket jag är tacksam för, men det händer. Jag börjar acceptera mig själv mer och mer, och har inte ”tyckt om mig själv” så mycket som jag gör nu på väldigt länge. Vilket jag faktiskt är ganska stolt över, jag har jobbat väldigt hårt och jobbar fortfarande på min självkänsla. Jag jobbar på dagen jag ska kunna kolla mig i spegeln och säga ”Nora, fyfan vad bra du är”. Jag jobbar för dagen då jag verkligen ska kunna ta en komplimang för en komplimang. Jag jobbar för dagen då jag älskar mig själv på riktigt.


Här är två bilder i början, då jag hade muskler kvar. Någon månad efter detta förtvinade mina muskler, tyvärr har jag raderat de bilderna då jag inte kunde kolla på dem. En sak jag är säker på är att jag aldrig någonsin ska utsätta mig själv för något liknande igen. Jag önskar att ingen annan gör det heller, det är inte värt det. Inte någonstans. Tack för mig.

Likes

Comments