När jag var sjuk, fanns det en person i hela världen och det var jag. Det var jag, min kropp, min mat och min träning. Allt annat var oväsentligt. Jag var så egoistisk och när jag tänker tillbaka kan jag inget annat än be om ursäkt till de jag sårat, speciellt nära vänner. Jag bröt kontakten med alla jag kände då jag inte ville ha vänner. Min tränare hade sagt åt mig att det inte fanns någon att lita på mer än honom och min familj. Min tränare hade sådan fruktansvärt bra kontroll över mig, vad han än sa lyssnade jag på det. Idag förstår jag inte hur jag kunde lägga mig så för en person men då var det en självklarhet, han var en gud för mig. Jag ville bli bäst och han var min väg dit. Därför slutade jag lita på alla utom min tränare, jag slutade till och med lita på mina föräldrar. 

Jag tyckte inget om någon annan och jag trodde inte att någon tyckte något om mig heller. Om jag tyckte något om någon, var det personens kropp jag ifrågasatte eller vad personen åt. Om någon motförmodan tyckte något om mig, var det att jag var tjock. Därav stora kläder och alltid jacka i skolan. Jag tänker inte rabbla upp hur mina tankar var för jag vet av egen erfarenhet att det motiverar och blir som ”tips” för läsare som själv har en ätstörning.


Att bli frisk från ätstörning är väldigt svårt, men det går. Jag lovar, det går men man måste ge det tid och ha tålamod. Jag gick till en psykolog i Danmark som var specificerad på ätstörningar och två dietister i Malmö. Jag kan säga såhär, utan dem hade jag fortfarande varit sjuk idag. Jag hade inte tagit mig ur det själv. Jag hade varit fast i samma beteendemönster som jag var under ätstörningen. Det vill säga, isolerad från verkligheten, utan kompisar (jag träffade en kompis två-tre gånger om året), tårar rinnande från kinden flera gånger om dagen, så fort jag öppnade ögonen på morgonen längtade jag tills dagen skulle vara slut, jag glömde hur man skrattade, ständigt kontrollerande av hur min kropp såg ut, skippa måltider, tränade jag inte då åt jag inte, gömde mat, ljög om vad jag ätit, ljög om vad jag tyckte om och inte tyckte om för att slippa äta det. Mat var min fiende. Till slut orkade jag inte mer. Kroppen och hjärnan sa nej. Äntligen tog jag det första steget. Att våga jag vilja bli frisk. Det går inte att bli frisk om du inte vill bli frisk, pappa försökte ta mig till dieteist i början när han såg att det jag höll på med inte var hälsosamt. Men jag var inte redo, jag hade inte nått min botten än. Så en dietist för min del, hade inte hjälpt.

Att vara frisk förknippade jag med att vara tjock. Jag var av med min mens i över tre år, det var ett tecken för mig att jag var smal. Mitt mål var att aldrig få tillbaka min mens, för det skulle isåfall betyda att jag gått upp i vikt. Att gå upp i vikt var det värsta som kunde hända mig. När jag började gå till dietister och psykolog, blev jag väldigt medveten om hur farlig min situation var. Det var ingen lek längre. Jag tog tag i det på riktigt. Otroligt jobbig tid, det lönade sig tillslut som tur var. I början var alla mina dagar hemska, jag låg i sängen och grät av ångest och trötthet. Hos psykologen pratade jag om allt, jag behövde bearbeta det jag gick igenom och det väckte alla känslor inom mig. Allting blev så himla verkligt på något vis. Jag gav det tid, jag slutade lyssna på det som bara var en känsla och började inse vad som faktiskt var verklighet. Det är en stor skillnad. Bra dagar uppstod, inte många i månaden men någon då och då. Jag tog vara på dem och successivt blev de bra dagarna fler och fler och de dåliga färre. Idag mår jag bra, har mina sämre dagar fortfarande men överlag mår jag bra. Jag har insett att det finns så mycket mer än min kropp i denna värld. När man släpper på kontrollen öppnas en helt ny värld. Det finns såååå mycket mer att göra än att fixera sig vid sin kropp. Att värna om familj, vänner och framförallt vara snäll mot sig själv är så mycket viktigare. Tänk att kunna gå ut och göra saker för man har lust, att gå på promenad för man vill och inte för man ska bränna kalorier, att träffa polare en söndagkväll för att bara hänga och snacka skit, att äta middag hos någon annan oavsett vad det bjuds på, det finns inga förbud, tänk att jag kan vara glad och skratta igen.  


Till dig som kämpar med en ätstörning, jag vet att det är tufft och att det känns som att du är i en tunnel där du inte kan skymta något ljus. Men jag lovar, jag lägger handen på hjärtat när jag säger att det finns en väg ut ur den tunneln. Du måste bara hitta din egen väg. Det finns inget rätt eller fel. Ge det tid, våga skaffa hjälp, prata, utmana dig själv, våga gå utanför din comfortzone för när du väl gjort det inser du att det inte är så farligt som du tror, ta ett steg i taget och ta vara på de få dagarna som faktiskt är bra. De kommer bli fler och fler.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Under min ätstörning och en liten tid efteråt hade jag ett stort behov av att prata om den med folk. Hur jag mådde, hur jag betedde mig och varför allting blev som det blev. Jag ville hela världen skulle veta. Kanske mest för att förklara mig själv. Då mitt beteende mot folk under flera år varit helt sjukt. När jag efter ett tag insåg att hur länge och invecklat jag än pratade skulle aldrig någon helt förstå. Ingen person i hela världen kommer någonsin förstå hur jag mådde. Därför slutade jag öppna upp mig. Responsen jag fick var oftast ”ja, jag förstår”, när personen egentligen inte hade någon aning om hur jag verkligen mådde. Självklart förstår jag att man säger det för att vara snäll, men det blir en förminskning av hur dåligt jag faktiskt mådde. Du kommer aldrig förstå en annan person till 100% hur mycket du än försöker sätta dig in i situationen. En annan anledning är att när jag berättar för personer, kollar de flesta på mig annorlunda efteråt. Det blir jobbigare att de vet att jag haft problem med mat tidigare och direkt får jag pikar och blickar när jag äter tillsammans med personen. Vissa vänder det mot mig och trycker på mina svaga punkter, väljer att trycka ner mig diskret genom att slänga kommenterar om min kropp, kommentarer som både kan tolkas positivt och negativt. Jag tolkar det oftast negativt för det är så jag är som person. Om någon säger att jag är snygg eller har en fin kropp tar jag direkt förgivet att det är för de ska vara snälla och inte för att jag faktiskt är det de påstår. Det är så jag fungerar. Min kropp är min akilleshäl. Jag hade en bra kroppsuppfattning tills jag var 16 år, den är rubbad nu. Att ständigt tänka att jag är tjock och behöver gå ner i vikt i flera år, gjorde att det till slut var automatiskt tänkande, jag kunde inte styra det. Äta så lite som möjligt, träna så mycket som möjligt. Det var mitt motto i livet. ”Nora du måste gå ner i vikt och när du gått ner i vikt måste du hålla det”. Problemet med det tankesättet var att när jag väl skulle hålla min målvikt blev jag ännu mer strikt vilket resulterade i att jag gick ner ännu mer. Det var ett tankesätt och beteendemönster som var så inpräglat i min hjärna att jag även idag får dippar. Då jag går ner mig själv helt, ser inget positivt med mig eller mitt liv och skäms över mig själv. Tvivlar på allt och alla i min omgivning och tänker att jag inte förtjänar någon i hela denna världen. Det händer ibland, inte speciellt ofta vilket jag är tacksam för, men det händer. Jag börjar acceptera mig själv mer och mer, och har inte ”tyckt om mig själv” så mycket som jag gör nu på väldigt länge. Vilket jag faktiskt är ganska stolt över, jag har jobbat väldigt hårt och jobbar fortfarande på min självkänsla. Jag jobbar på dagen jag ska kunna kolla mig i spegeln och säga ”Nora, fyfan vad bra du är”. Jag jobbar för dagen då jag verkligen ska kunna ta en komplimang för en komplimang. Jag jobbar för dagen då jag älskar mig själv på riktigt.


Här är två bilder i början, då jag hade muskler kvar. Någon månad efter detta förtvinade mina muskler, tyvärr har jag raderat de bilderna då jag inte kunde kolla på dem. En sak jag är säker på är att jag aldrig någonsin ska utsätta mig själv för något liknande igen. Jag önskar att ingen annan gör det heller, det är inte värt det. Inte någonstans. Tack för mig.

Likes

Comments

I fredags gick mina bröders mamma bort. Helt från ingenstans. Emil min nästyngsta bror hade sovit hos henne, när han skulle gå upp på morgonen hittade han henne livlös på golvet. Han ringde ambulans direkt och de var där på några minuter, de försökte ge HLR men efter 20 min beklagade de sorgen.


Det är svårt att veta hur man ska reagera i en sådan här situation. Varje person vill ha olika bemötande, jag har fyra bröder som just mist sin mamma. Alla med olika personligheter. Jag hade gjort vad som helst för dem, men det finns inget jag kan göra mer än att finnas till. Jag känner med dem och är så ledsen för deras skull. Det skär i mitt hjärta att se de må såhär. Men jag vet med mig att de är starka allihopa och de kommer klara av detta, oavsett vad som händer så har vi alla har varandra.

Jag älskar er från djupet av mitt hjärta och är lyckligt lottad att jag har er i mitt liv. All kärlek till er.

Likes

Comments

Det var kanske precis detta jag behövde för att inse vad jag verkligen känner. Tyvärr är det för sent. Jag är en person som överanalyserar, tänker mer än jag behöver och kan i slutändan komma fram till helt irrellevanta slutstaser då jag dragit det för långt. I detta fallet, förstörde det. Jag har sabbat det som jag egentligen skulle värna och ta vara på. Jag är besviken, arg och ledsen på mig själv. Låt mig vara det. Låt mig vilja ångra det. Det var inte mitt riktiga jag.


Man inser inte vad man har förrän det är borta. Så fruktansvärt obeskrivligt sant.

Likes

Comments

Tänk om man hade en superkraft som gjorde det möjligt att få vissa handlingar ogjorda. 10 handlingar under hela livet som går att ångra. Man väljer ut sina tillfällen själv. Ni vet när man gör något som man i stunden anser vara en bra lösning men i efterhand ångrar man sig så obeskrivligt mycket. Exakt så känner jag just nu. Jag har en tendens att förstöra många saker som är väldigt bra i mitt liv, för att hamna på botten och sen bygga upp det igen. Så går det om och om igen. När jag har något som jag egentligen borde ta vara på och bygga vidare på, tar jag avstånd eller ruinerar det. Nästan så jag blir rädd för att ha något som faktiskt är bra. Gäller allt från träning till relationer. Min tränare sa det till mig för några år sen, jag förstod inte riktigt vad han menade då men nu när jag blivit äldre och kan reflektera bättre över mina handlingar är det så uppenbart.


Likes

Comments

I fredags drog jag och tjejerna ut och det var sååå roligt. Jag behövde verkligen det. Att göra sig kick ass snygg med sina vänner och sen dra ut på dansgolvet är något man behöver då och då. Det var verkligen en toppenkväll. Vi dansade loss på dansgolvet och jag träffade så himla mycket folk som jag inte träffat på länge. Blev varm i hjärtat om jag ska vara ärlig. Hands down för alla underbara människor som finns på denna planet. Jag har inte festat på länge nu, av olika anledningar men det var dags i helgen då våra isträningar var inställda pga att den andra klubben har show. Vi förade hos Alice, Alice är dock i Stockholm men eftersom hon är en ängel till kompis fick vi låna hennes lägenhet. Vid halvett tiden begav vi oss till KB, som enligt mig är den bästabästa klubben. Har så mycket fina minnen där ifrån.

Likes

Comments

I söndags hämta Itta, Rina och Sihe mig efter jag jobbat färdigt på mamma teresa. Vi åkte hem till familjen Zogu, drack te och bara tog det lugnt. Det är roligt att jag börjar lära känna lite mer folk här i stan, har få vänner här och de jag har är från helt olika kretsar. Hursomhelst var det en bra kväll med underbara människor och mycket deeptalk. Vilket jag tycker är väldigt mysigt, man kommer närmare personerna i sin omgivning om man vågar prata om saker man tycker är jobbigt. Jag blir glad när mina vänner öppnar sig eller vänder sig till mig när det har hänt något eller att personen bara över lag behöver prata ut om livet. Blir givetvis inte glad av att höra om en vän mår dåligt eller har problem, jag blir glad för det betyder att personen litar på mig. Och förlåt för jag har blivit sämst på att blogga, mil motivation sviktar....... Ska försöka skärpa mig, lovar. Peace out


Likes

Comments

Jag visste att detta skulle hända på vägen tillbaka. Bara inte just nu. För två veckor sen trilla jag i trippel toeloop och fastna med skenan i isen så foten vreds till. Ledbandet uttöjt (så klart). Jag har inte varit på isen sen dess och går regelbundet till kiropraktorn. Det känns verkligen tråkigt, hade precis kommit tillbaka efter lunginflammationen och sen kommer detta som en bomb från ingenstans. Det är tufft, psykiskt påfrestande och motivationen sviktar när det man älskar mest försvinner. Det tar i att gå till gymmet två gånger om dagen. Men jag kämpar på, oavsett hur omotiverad jag är så tar jag mig till gymmet. Jag gör vad jag ska göra och sen går jag därifrån. Simpelt men tråkigt. Om jag sliter nu får jag belöning senare. Spricker snart så mycket jag saknar isen.

Likes

Comments

Tre gånger nu har jag provjobbat på mamma Teresa. En restaurang/pizzeria här i stan. Det har varit så roligt och lärorikt, i början kände jag mig mest ivägen men nu har jag varit där tre gånger och sex timmar totalt (vilket är väldigt lite) men känner mig ändå hyfsat bekväm där. Allt börjar sätta sig. Mycket information på kort tid. Jag har fått mycket beröm så jag hoppas verkligen att de vill anställa mig. Det hade varit så skönt och hade underlättat mycket för min vardag då detta jobbet går att kombinera med min träning och det ligger cirka tre minuter från där jag bor. Kan ju inte bli bättre liksom. Så nu när jag har tid över pluggar jag på viner, öl, pasta, pizzor och sallader. Mycket trevligt!

Likes

Comments

Förra veckan kom Itta hem i några dagar. Soom jag saknat henne<333 En kväll åkte vi och några av hennes andra polare till Helsingborg för att fika, det var väldigt roligt och hon har otroligt sköna kompisar. Det var trevligt att lära känna de lite grann. Vi åkte till Mezzo i Helsingborg, vi satt där och prata om allt mellan himmel och jord. Mycket om att flyga då Itta har börjat jobba som flygvärdinna och flyger väldigt mycket nuförtiden. Man vet aldrig i vilket land hon befinner sig, helt galet. Mycket snack och skratt. Väldigt trevlig kväll.

Likes

Comments