I och med min one month anniversary, så tänkte jag berätta om hur det var för en månad sedan när jag tog flyget från New York för att för första gången träffa min familj.


Jag och några andra utbytesår flög från New York på morgonen. Vi var två finnar, två danskar och jag (låter nästan som en Bellman-historia) som flög tillsammans till Dallas. Där splittrades gänget, folk gick till sin gate och kvar var jag med Carla, en dansk tjej som också bor här i Utah. Det var väldigt skönt att ha någon vid sin sida hela vägen från New York till Salt Lake City. Att ha någon att prata med, krama, vänta med, sitta med (även om vi inte satt med varandra på flyget) och framförallt någon att totalt flippa ur med. Alla på flygplatsen som hörde vår konversation måste trott att vi var galna.

Under tiden som vi väntade på vårt flyg hann vi skratta, gråta (av glädje, men också för att det var jobbigt), vi hann ångra oss, vilja åka hem, vilja åka till vårt nya hem men framför allt freak out och detta flera gånger om. (Att flyget var försenat hjälpte inte heller). Att sitta där på flygplatsen och att jag snart skulle vara framme hos min värd-familj, det är en väldigt speciell känsla som jag nog aldrig kommer glömma bort. Jag skulle snart träffa personerna som jag (förhoppningsvis) ska spendera ett år hos. Några främlingar, som jag visserligen pratat med, men som kändes så overkliga. Det fick mig också att inse att jag verkligen är här i USA, jag ska (förhoppningsvis) tillbringa ett år här och under tiden kommer jag inte träffa några vänner eller familjen, inte alls. Jag började gråta i några sekunder för att sen påminnas om vad som höll på att hända. Jag blev då hur exalterad som helst och kunde istället inte kunna le. Sådär fortsatte det, fram och tillbaka. Jag och Carla diskuterande, tröstade varandra, peppade varandra och bara försökte leve i nuet. Vi gjorde oss redo för att boarda, vi blev bara mer och mer nervösa och kvinnan framför oss hörde oss prata. Hon vände sig om och berättade om förra året när hon hade en utbytesstudent hos sig och hur nervös han var när dom träffades första gången, ett samtal som var väldigt lugnande samt en första riktig kontakt med den amerikanska kulturen.

Jag och Carla gick för att sätta oss på våra platser, några rader från varandra och jag började sakta förstå att det här skulle vara resan som tog mig till mitt mål. När vi, ungefär 1.5 timmar senare börjar flyga över Salt Lake City och jag tittar ut på den fantastiska utsikten så blir det bara mer och mer verkligt. Det här ska jag komma att kalla hem i ett år. Det är här jag ska bo.


Jag klev ut ur flygplanet och jag ställde mig för att väntade på Carla, vi hade kommit överens med att vi skulle vänta på varandra. Jag blev alldeles skakig, det var nu det hände. Där ute stod min familj och väntade på att få ta emot mig. Jag var så nervös att jag hade svårt att ta mig fram, jag och Carla fick stötta upp varandra för att vi inte skulle falla ihop. Vi kom ut i ankomsthallen och där stod dom. Det var som en dröm, jag kunde inte fatta att dom faktiskt var där, att dom faktiskt var på riktigt och inte något som jag bara hade fantiserat ihop. Jag var där, jag var hemma.

  • Nära Salt Lake City, Utah , USA

Gillar

Kommentarer

IDAG HAR JAG VARIT HOS MIN FAMILJ I EN (!!!!!!) HEL MÅNAD!!!! HAR EN TIONDEL AV ÅRET GJORT?!??!???! ÄR JU TYP SNART HEMMA?????!!!??!?

Känner mig typ fortfarande nykär i min familj, trivs så himla bra med dom!!! Börjar typ redan sakna dom när jag tänker på att det inte är långt tills just kommer åka hem??!??!? Tur att jag har nio månader kvar med dom!!!!!

Första bilden tillsammans för exakt en månad sedan!!!❤️

  • Nära Salt Lake City, Utah , USA

Gillar

Kommentarer

Förberedelser inför USA, Mitt flummiga jag

Att säga hejdå till familjen är något jag länge tänkt på. Hur kommer det vara? Kommer jag gråta? Kommer jag ändra mig? Kommer jag vara så ivrig att knappt bryr mig om att säga hejdå?

För ett tag sedan var det dags, vi tog bilen till Midlanda där min resa skulle börja. I bilen var det ganska tyst, alla var trötta och vi satt och tänkte för oss själva för det mesta. Vi kom till Midlanda, jag checkade in, tänkte att det inte var någon "Big deal" egentligen, lämnade in min väska och vände mig om mot min familj för att säga hejdå. Det första jag såg var min syster som stod och grät, det var då jag insåg vad som hände. Jag skulle lämna min familj, åka hundratals mil och inte se dom på tio månader. Det är en ganska läskig tanke och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var ganska svårt att släpps taget, men när jag väl hade gjort det, gått igenom säkerhetskontrollen och satt mig på planet så försvann alla de känslorna. Jag var på väg. På väg till mitt stora äventyr. Det skulle verkligen hända! Jag hade lämnat familjen, kompisarna, staden och huset, men trots dom tankarna så kunde jag inte vara ledsen. Det fanns ett tomrum i mig, men det fanns inget som kunde hindra mig från att känna mig exalterad över det som höll på att hända. Jag var påväg!

❤️

Gillar

Kommentarer