View tracker

I och med min one month anniversary, så tänkte jag berätta om hur det var för en månad sedan när jag tog flyget från New York för att för första gången träffa min familj.


Jag och några andra utbytesår flög från New York på morgonen. Vi var två finnar, två danskar och jag (låter nästan som en Bellman-historia) som flög tillsammans till Dallas. Där splittrades gänget, folk gick till sin gate och kvar var jag med Carla, en dansk tjej som också bor här i Utah. Det var väldigt skönt att ha någon vid sin sida hela vägen från New York till Salt Lake City. Att ha någon att prata med, krama, vänta med, sitta med (även om vi inte satt med varandra på flyget) och framförallt någon att totalt flippa ur med. Alla på flygplatsen som hörde vår konversation måste trott att vi var galna.

Under tiden som vi väntade på vårt flyg hann vi skratta, gråta (av glädje, men också för att det var jobbigt), vi hann ångra oss, vilja åka hem, vilja åka till vårt nya hem men framför allt freak out och detta flera gånger om. (Att flyget var försenat hjälpte inte heller). Att sitta där på flygplatsen och att jag snart skulle vara framme hos min värd-familj, det är en väldigt speciell känsla som jag nog aldrig kommer glömma bort. Jag skulle snart träffa personerna som jag (förhoppningsvis) ska spendera ett år hos. Några främlingar, som jag visserligen pratat med, men som kändes så overkliga. Det fick mig också att inse att jag verkligen är här i USA, jag ska (förhoppningsvis) tillbringa ett år här och under tiden kommer jag inte träffa några vänner eller familjen, inte alls. Jag började gråta i några sekunder för att sen påminnas om vad som höll på att hända. Jag blev då hur exalterad som helst och kunde istället inte kunna le. Sådär fortsatte det, fram och tillbaka. Jag och Carla diskuterande, tröstade varandra, peppade varandra och bara försökte leve i nuet. Vi gjorde oss redo för att boarda, vi blev bara mer och mer nervösa och kvinnan framför oss hörde oss prata. Hon vände sig om och berättade om förra året när hon hade en utbytesstudent hos sig och hur nervös han var när dom träffades första gången, ett samtal som var väldigt lugnande samt en första riktig kontakt med den amerikanska kulturen.

Jag och Carla gick för att sätta oss på våra platser, några rader från varandra och jag började sakta förstå att det här skulle vara resan som tog mig till mitt mål. När vi, ungefär 1.5 timmar senare börjar flyga över Salt Lake City och jag tittar ut på den fantastiska utsikten så blir det bara mer och mer verkligt. Det här ska jag komma att kalla hem i ett år. Det är här jag ska bo.


Jag klev ut ur flygplanet och jag ställde mig för att väntade på Carla, vi hade kommit överens med att vi skulle vänta på varandra. Jag blev alldeles skakig, det var nu det hände. Där ute stod min familj och väntade på att få ta emot mig. Jag var så nervös att jag hade svårt att ta mig fram, jag och Carla fick stötta upp varandra för att vi inte skulle falla ihop. Vi kom ut i ankomsthallen och där stod dom. Det var som en dröm, jag kunde inte fatta att dom faktiskt var där, att dom faktiskt var på riktigt och inte något som jag bara hade fantiserat ihop. Jag var där, jag var hemma.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 395 readers

Likes

Comments

View tracker

IDAG HAR JAG VARIT HOS MIN FAMILJ I EN (!!!!!!) HEL MÅNAD!!!! HAR EN TIONDEL AV ÅRET GJORT?!??!???! ÄR JU TYP SNART HEMMA?????!!!??!?

Känner mig typ fortfarande nykär i min familj, trivs så himla bra med dom!!! Börjar typ redan sakna dom när jag tänker på att det inte är långt tills just kommer åka hem??!??!? Tur att jag har nio månader kvar med dom!!!!!

Första bilden tillsammans för exakt en månad sedan!!!❤️

  • 418 readers

Likes

Comments

View tracker

Förberedelser inför USA, Mitt flummiga jag

Att säga hejdå till familjen är något jag länge tänkt på. Hur kommer det vara? Kommer jag gråta? Kommer jag ändra mig? Kommer jag vara så ivrig att knappt bryr mig om att säga hejdå?

För ett tag sedan var det dags, vi tog bilen till Midlanda där min resa skulle börja. I bilen var det ganska tyst, alla var trötta och vi satt och tänkte för oss själva för det mesta. Vi kom till Midlanda, jag checkade in, tänkte att det inte var någon "Big deal" egentligen, lämnade in min väska och vände mig om mot min familj för att säga hejdå. Det första jag såg var min syster som stod och grät, det var då jag insåg vad som hände. Jag skulle lämna min familj, åka hundratals mil och inte se dom på tio månader. Det är en ganska läskig tanke och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var ganska svårt att släpps taget, men när jag väl hade gjort det, gått igenom säkerhetskontrollen och satt mig på planet så försvann alla de känslorna. Jag var på väg. På väg till mitt stora äventyr. Det skulle verkligen hända! Jag hade lämnat familjen, kompisarna, staden och huset, men trots dom tankarna så kunde jag inte vara ledsen. Det fanns ett tomrum i mig, men det fanns inget som kunde hindra mig från att känna mig exalterad över det som höll på att hända. Jag var påväg!

❤️

Likes

Comments

Jag sitter just nu på Arlanda och väntar på de andra utbytisarna som ska komma. Jag blev avlämnad på Midlanda strax efter sex imorse och det var en av de jobbigaste sakerna jag gjort. Att säga hejdå till min familj för att inte se dom på 10 månader. Jag tror inte någon av oss riktigt förstått vad det här innebär, men när jag skildes från dom började jag nästan ångra mig. Att inte träffa dom på så länge, att inte få sitta på balkongen hemma och njuta av utsikten, att inte kunna vara med på alla spontana träffar, det är väldigt svårt att kunna föreställa sig.

Jag försökte häromdan förklara för min tre-åriga systerdotter hur länge vi ska vara ifrån varandra och inte förrän då insåg jag hur mycket som kommer hända! Att det både hinner komma mycket snö och att den hinner smälta bort, det kommer vara halloween, jul, nyår, påsk och massor av födelsedagar. Tilde hinner bli fyra, Agnes kommer ha börjar gå och prata. Jag försöker att inte förstora den här resan, men när man tänker på vad som kommer hinna hända under tiden som jag är borta så känns det som en oändlighet tills jag kommer tillbaka, och jag har inte ens hunnit åka!!!

Trots att det tar emot (väldigt mycket) att åka, så är jag ändå taggad. När jag tänker på allt som hinner hända här hemma så tänker jag också på allt jag kommer hinna göra och utforska. När jag sitter här och väntar kan jag inte föreställa mig allt jag kommer hinna vara med om, det är riktigt mycket resfeber men när jag väl är på väg till NYC och träffar dom andra så hoppas och tror jag att det kommer vända!

  • 878 readers

Likes

Comments

Förberedelser inför USA, Mitt flummiga jag

Nu ligger min nedräkning inte längre på år, månader eller veckor, utan dagar. 6 dagar. Tiden har gått så otroligt fort, om ynka 6 dagar sitter jag på mitt flyg på väg till ett stort äventyr. Med tanke på vad jag ska göra så är det lite konstigt att jag just nu inte känner mig så taggad på att åka, men det är väl resfebern som börjat visa sig. Varje gång jag tänker på att jag ska åka fylls jag först med en otrolig värme och lycka som sedan förvandlas till sorgsenhet och framför allt stress. Kag har fortfarande saker som ska köpas, familj och vänner att säga hejdå till, rensa ut kläder och saker samt packa.

Jag insåg precis att det här är alltså min sista torsdag i Sverige på väldigt länge, jag får en klump i magen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är otroligt lycklig som får chansen att göra en sån här resa. Jag tänker på alla äventyr, alla vänner, alla minnen och hur mycket jag kommer växa som person under året, men också allt som kommer hända här hemma under tiden. Vad familjen och vännerna gör här hemma, alla konserter och föreställningar jag missar, att det finns mycket snö på vintern eller bara att få prata svenska. I och med den här resan tar jag ett stort kliv utanför min trygghetszon, jag lämnar all trygghet, familjen, vännerna, språket, kulturen till och med klimatet. Allt kommer vara annorlunda. Men jag ska göra det här till mitt år, året då jag åkte bort från allt, fick en nystart, gjorde så mycket som möjligt och hade the time of my life!

Likes

Comments

Förberedelser inför USA, Mitt flummiga jag

Igår var jag på ambassaden med Nora K, Frida, Hilda och Elin (Sofia var också där). Så ni har alla vi fått våra visum godkända!! Vi gick sedan runt på stan i några timmar för att leta presenter till våra värdfamiljer, åt glass i en park med andra explorius-utbytisar, fikade med andra (icke explorius)utbytisar och pratade en massa!

När man träffar andra utbytisar, fixar de sista resedokumenten, gör planer med andra utbytisar att träffas i USA, pratar om vad man ska packa, pratar om New York City, pratar om explorius första avresa (till USA) som är på lördag, pratar om andra organisationers avresa till USA som är idag (LYCKA TILL!!!!) samt inser att idag är de exakt 2 veckor kvar tills jag själv är påväg, då inser man hur lite tid man har kvar i Sverige!!!

Verkligheten kommer ikapp och jag kan inte förstå att jag snart är där. Det är fortfarande så mycket som ska göras, köpas och fixas, folk att träffa och jobba, men om två veckor, då kommer jag kunna slappna av!

Likes

Comments

Idag är det en månad, EN MÅNAD, 1 (!!!!) MÅNAD (!!!!!) kvar tills jag sätter mig på flyget över till USA och New York. Det är 35 dagar tills att jag landar i Salt Lake City och får träffa min familj. 45 dagar till skolstart.

Mitt kommande år i USA känns väldigt avlägset. Jag svarar fortfarande automatiskt "nästa år" på frågan när jag åker trots att det endast är en månad kvar. Det känns som en evighet samtidigt som det känns som att tiden har gått så fort, alldeles för fort. Det finns så mycket som måste fixas innan jag åker, så många jag vill träffa, saker jag vill hinna göra och hinna göra ingenting. Jag ska skaffa visum, hinna packa, skaffa alla papper, säga hejdå och massa annat.

Dagen till ära har jag också pratat med min värdfamilj i nästan en timma vilket var supermysigt!! Har fått se lite hur det ser ut där jag ska bo, fått lite mer information om skolan, om området och om staden!

Det känns alltså väldigt spännande, läskigt, roligt och panikslaget att åka iväg, men jag har ju iaf en månad på mig att förbereda mig!



Update: DET ÄR ALLTSÅ MINDRE ÄN EN MÅNAD KVAR NU!!! SJUKT!!!

  • 1051 readers

Likes

Comments

Livet i USA, Mitt flummiga jag

Okej, som jag skrev i det tidigare (kaos)inlägget så ska ju jag spendera 10 månader i Salt Lake City! Jag har hunnit lugna ner mig lite, men kan fortfarande inte förstå att det är sant!!! Jag kommer bo i familjen Nelson som består av en mamma på 45 år, pappa på 49 år, son på 8 år och en dotter på 6 år (och två katter!!!). Det ska bli så himla roligt att prova på att ha småsyskon eftersom att jag bara har äldre syskon här hemma! Som jag nämnde i det tidigare inlägget så är dom väldigt teaterintresserade och engagerade vilket känns väldigt roligt! Dom gillar även att resa (speciellt till Disneyland) så jag tror nog att vi kommer komma väldigt bra överrens med varandra! (Kommer berätta mer om familjen när jag pratat mer med dom och fått deras godkännande).

Salt Lake City är ju Utahs huvudstad (och den enda huvudstaden som har tre ord i namnet), så det är hyffsat stort befolkningsmässigt! Jag kommer bo ca tre kilometer från skolan, eller rättare sagt 1.8 miles och ca 15 km (9.4 miles) in till centrum, vilket jag tycker är perfekt (är inte riktigt van att bo mitt i smeten i en storstad, tur att jag fått lite träning i Umeå, haha). Jag kommer även ha en svensk utbytesstudent (Afrodite) i närheten! Hon kommer bo i Salem som ligger mindre än en timma bort!!! Det ska bli asroligt att lära känna henne mer och kanske till och med kunna träffas något under utbytesåret!!!

Jag kommer gå på skolan Olympus high school där det går runt 1500 elever, så det blir intressant med så många nya ansikten, speciellt med mitt ansiktsminne!!! Skolan börjar alltså om exakt TRE MÅNADER!!!!!!! Tre månader är ju ingenting!!!! Känns så sjukt hela grejen??? Det blir så verkligt nu när jag verkligen har någonting att längta till!!! AHHHHHHHH!!!!

Det är cirkus det jag väljer att berätta om familjen och staden just nu. Men mer info kommer såklart!!! Blev kanske inte så uppstyrt som jag hade tänkt, men kan fortfarande inte riktigt fatta det!!! Hahahah

Hörs när vi hörs!

Salt Lake City!

Likes

Comments

Förberedelser inför USA, Mitt flummiga jag, Livet i USA

​OKEJ???? JAG HAR FÅTT VÄRDFAMILJ NU???? DET ÄR SÅ JÄÄÄÄÄVLA SJUKT!!!!!!! 
Jag kommer alltså spendera mitt år i Utahs huvudstad, Salt Lake City!!! Och min värdfamilj???? Jag kommer ha en mamma och en pappa och två yngre värdsyskon samt två katter!!!! Vad gör dom på fritiden då kan man ju undra? Joo, dom har startat upp en egen community theater!!!! Dessutom så ÄLSKAR dom tydligen Disney land och åker dit minst en gång per år!!!! Hur perfekt är det inte?????? Jag har ju alltid velat åka dit!!!!! AHHHHHHHHHH!!!!!! Det börjar bli så jävla verkligt nu!!!!!! Det är ju inte bara så att jag fick veta det igår utan idag är det exakt tre månader tills min skola börjar där! Jag upprepar :TRE MÅNADER!!!!! DET ÄR HELT JÄVLA SJUKT!!!!!!!! Tre månader är ju ingenting!!!! 

Tack för att jag fick avreagera mig lite (mycket), mer detaljer samt ett lite mer samlagt inlägg kommer snart!

PS. håller på att skriva första mailet till dom, så sjukt spännande och svårt! Vet typ inte vart jag ska börja! DS.

Likes

Comments

Förberedelser inför USA

Jag tänkte göra som cirka alla andra utbytesstudenter gör och svara på lite basic fakta om mitt utbytesår (men som vanligt gör jag det långt efter alla andra). Så här kommer THE EXCHANGE CHALLENGE!

Vilket land ska du åka till?
USA!

Vilken organisation åker du med?
Explorius! (Har även Cetusa som min amerikanska organisation)

Vart skulle du helst vilja bli placerad? / Har du fått värdfamilj eller gjort regionval?
Jag är ju så tråkig, så jag tycker faktiskt att det inte spelar någon roll vart jag hamnar! (Inlägg om alla dessa tankar kommer!)

Kommer du åka på något förberedelseläger?
Jag har varit på Get Ready-möten här i Sverige (och nu är det bara ett kvar???). När jag sedan kommer till USA så kommer mina första dagar spenderas på ett Soft Landing Camp i New York City med andra Explorius- utbytisar från Norden!

Vad ser du mest fram emot?
Jag ser nog mest fram emot alla högtider och se hur dom firas där! (Jag kommer äntligen få fira riktig halloween!!!!!). Jag ser även jättemycket fram emot presidentvalet som kommer vara under tiden som jag är där!!!

Vad fruktar du mest?
Det är nog att familjen och alla andra runt omkring mig har helt andra åsikter om människor och deras rättigheter (och uttrycker det) än vad jag har.

Vill du prova på någon ny sport?
Jag skulle tycka det var väldigt roligt att prova på amerikansk fotboll, men tyvärr så får inte kvinnor utöva det på skolor vad jag vet... Annars så skulle jag vilja prova på volleyboll (och uppfylla pappas dröm av att en av hans döttrar ska följa hans fotspår som volleyboll-spelare).

Vad kommer du sakna mest?
Jag tror faktiskt att det kommer vara min katt, hehehe... Annars kommer jag ju självklart sakna familjen (främst småknoddarna) och mina vänner såklart!!

Kommer du åka på någon resa arrangerad av organisationen?
Min amerikanska organisation (Cetusa) anordnar några resor som jag är intresserad av att göra, men jag vet inte riktigt. Det beror ju på om jag har råd eller inte! Det skulle dock vara väldigt roligt att åka till Hawaii!!!

Tror du att det kommer bli ett bra år?
Det är klart, annars hade jag ju inte åkt! Självklart kommer det vara jobbigt ibland, men förhoppningsvis kommer det vara roligt. Det värsta som kan hända är ju bara att jag åker hem till Sverige och det är ju inte så dumt att vara här heller, hahaha.

Fler frågor än så var det inte, men om ni undrar något kan ni ju kommentera eller höra av er på annat sätt! 
Jag kommer troligtvis skriva separata inlägg där jag pratar mer om frågorna här, men jag är ju inte så bra på att blogga, så vi får se när det händer, haha.


Likes

Comments