Det är tungt att sitta i ett rum, fyllt med​ människor och ändå vara så ensammen att man bara vill börja gråta. 

Det är tungt att vara gift och ha ett barn, vars närvaro inte ens känns. Att kunna sitta med sin familj, å ändå vara så ensammen att tårarna kommer.

Det är tungt att se bröstkorgen höjas och sänkas, som på alla andra, men ändå inte få nån luft. 

Det är tungt, när det man vet och det man känner inte kommer överens. 

Det är tungt när man inte vill leva eller dö.

Det är bara för tungt.




Likes

Comments

Att leva med psykisk ohälsa är inte det lättaste som finns. Det började för några veckor sedan, att jag började få mer ångest, att jag blev tröttare och att jag inte riktigt ville längre. Fick hjälp genom psykosociala enheten på min hälsocentral och fick påbörja en medicinering med seratoninhöjande läkemedel, plus ångestdämpande och insomningstabletter. Sertralin, som är antidepressiv, måste jag säga är hemsk. Jag är så bedövad. Jag känner ingen glädje, ingen lycka, ingen kärlek, ingen ledsamhet eller ilska. Jag känner ingenting. Förutom ångest. Jag har inte längre nån kärlek till min man, jag har kärlek till mitt barn, men det känns mer som ett inlärt beteende än en känsla.. Nåt jag däremot känner massor av, är skuld. Skuld över att må dåligt när jag borde ha det så bra. Skuld över att inte känna kärlek till min man. Skuld över att för en gångs skull, vilja sätta mig själv lite före. Skuld över att jag mår dåligt av att ha ett jobb. Skuld över att jag drar ner mina vänner i den här skiten. Och skuld över att jag finns. Jag känner skuld över att jag lever. Visst är det bara fantastiskt..

Likes

Comments