Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Varför kan jag bara inte sluta tänka? Varför kan jag inte bara stänga av alla dessa jävla käsnlor? Varför måste dom finnas här? Varför måste jag finnas? Kan jag inte bara försvinna? Allt jag vill är att känan doften av din hud, att känna din hud kittla min, att komma på dig med att titta på mig, att få känna när du rörde vid mig sådär kärleksfullt. Varför kan man inte spola tillbaka tiden..? Jag vill bara ha dig tillbaka..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag har jag inte tagit mina antidepp, vilket ganska fort betyder ångest och ett fruktansvärt känslopåslag. Idag är saknad i fokus. Har du någonsin blivit så bränd att du inte längre vet vad det är som bränns? Har du någonsin blivit så sårad att du velat trösta personen som sårat dig? Har du någonsin älskat så djupt att du hatat dig själv? Det har jag. All of the above.
Det värsta är inte att det har hänt. Det värsta kommer inte i att man har blivit bränd. Det värsta kommer inte i känslan av att bli sårad. Det värsta kommer i saknaden efter. Det värsta kommer i tankarna på om det hade blivit annorlunda om man agerat annorlunda. Det värsta kommer i att man så djupt inom sig själv vet att människan man älskat är borta, men allt man kan tänka på är hur mycket man vill känna dens hud under sina fingertoppar, eller dens mjuka doft strömma in i ens näsa. Där är det värsta. Självklart så kommer även detta när man redan är sårbar, vilket gör hela upplevelsen hundra gånger värre.

Likes

Comments

Det känns ganska speciellt att blotta sitt liv, sina tankar och sina svagheter såhär på internet. Även om jag inte har en enda som läser, eller en enda som följer mig här, så blottar jag mitt inre för allmänheten att se. Jag utelämnar ingen tanke, ingen känsla och ingen svaghet. Jag blottar hela min själ, för världen att se. Det känns om att jag är genomskinlig, jag står på ett torg med tusentals människor runt omkring. Jag står där helt naken, men ingen ser.

Det fina med känslor är att det inte finns någon logik bakom dom, men ändå så är dom så logiska.

Likes

Comments

Hur i all världen beter man sig när man är helt vilse och inte vet sin väg tillbaka? Jag vet vem jag var förut, jag vet vem jag är nu, men jag vet inte vad skillnaden är. På kort tid har nu 3 personer, som visserligen inte varit i mitt liv speciellt länge, försvunnit. Pågrund av att jag förändrats. Jag står här som ett frågetecken och fattar ingenting. Jag vet ärligt inte vad som har förändrats. Jag VET att jag har förändrats, men jag vet inte hur.

Det är tungt. Att veta att man är orsaken till att folk inte vill prata med dig längre, men man vet inte riktigt hur man har lyckats få det att hända.

Jag vet inte ens om det jag skriver är det minsta logiskt. Jag har ingen aning om jag är logisk överhuvudtaget. Jag bara sitter här och är helt vilse i mig själv.. Ångesten är så stark att det gör ont i magen, men det finns inget jag kan göra, för jag vet inte ens varför den är där. Jag vet ingenting. Jag hatar mig själv för att jag inte vet. Jag hatar mig själv för att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag HATAR mig själv för att jag inte ens vet vem jag är, vad jag ska göra, eller vad jag vill. Jag vet ju för tusan inte ens vad jag känner. Jag vet inte vad jag har för värderingar, jag vet ingenting. Det känns som att jag ger upp snart. Jag orkar inte mer. Jag vill inge mer.

Likes

Comments

Det är tungt att sitta i ett rum, fyllt med​ människor och ändå vara så ensammen att man bara vill börja gråta. 

Det är tungt att vara gift och ha ett barn, vars närvaro inte ens känns. Att kunna sitta med sin familj, å ändå vara så ensammen att tårarna kommer.

Det är tungt att se bröstkorgen höjas och sänkas, som på alla andra, men ändå inte få nån luft. 

Det är tungt, när det man vet och det man känner inte kommer överens. 

Det är tungt när man inte vill leva eller dö.

Det är bara för tungt.




Likes

Comments

Att leva med psykisk ohälsa är inte det lättaste som finns. Det började för några veckor sedan, att jag började få mer ångest, att jag blev tröttare och att jag inte riktigt ville längre. Fick hjälp genom psykosociala enheten på min hälsocentral och fick påbörja en medicinering med seratoninhöjande läkemedel, plus ångestdämpande och insomningstabletter. Sertralin, som är antidepressiv, måste jag säga är hemsk. Jag är så bedövad. Jag känner ingen glädje, ingen lycka, ingen kärlek, ingen ledsamhet eller ilska. Jag känner ingenting. Förutom ångest. Jag har inte längre nån kärlek till min man, jag har kärlek till mitt barn, men det känns mer som ett inlärt beteende än en känsla.. Nåt jag däremot känner massor av, är skuld. Skuld över att må dåligt när jag borde ha det så bra. Skuld över att inte känna kärlek till min man. Skuld över att för en gångs skull, vilja sätta mig själv lite före. Skuld över att jag mår dåligt av att ha ett jobb. Skuld över att jag drar ner mina vänner i den här skiten. Och skuld över att jag finns. Jag känner skuld över att jag lever. Visst är det bara fantastiskt..

Likes

Comments