Min mobil ringer, jag har lektion. På något sätt kände jag att något var fel. Jag brukar klicka henne när hon ringer och jag har lektion, men inte idag. Som min känsla sa, så hade jag rätt. Det var inget samtal som jag ville ha, inte idag, framför allt inte just nu.



Nu sitter hon i bilen, vart hon är påväg vet jag inte, tror inte ens hon själv vet det. Det kom så plötsligt, ingen var förberedd på detta, vi visste att hon skulle flytta, men inte när. Det vi hade fått till oss var om en vecka, då skulle vi iallafall hinna ha kul, jag skulle kunna köpa en presenten till henne och ge henne en dag, bara hon och jag.

Från en början trodde jag inte att det skulle bli av, att personalen bara hade sagt så för att vi skulle “sköta oss”, att det var ett “hot" som skulle göra att vi skulle förstå allvaret i det hela.


Jag vill inte tro att det är sant, jag har inte ens hunnit säga hejdå, det finns så mycket som jag skulle vilja hinna säga till henne innan hon åkte. Att jag älskar henne, att hon är bra precis som hon är och att hon alltid ska stå upp för sina åsikter, tankar och funderingar. Hon ska alltid vara sig själv.


Jag är så glad att jag fick chansen att träffa henne, att jag fick chansen att spendera min tid med henne. Hon gjorde dagarna lättare på boendet och fick mig att orka när jag inte hade ork. Vi kunde lasta av oss själva på varandra.

När ingen annan lyssnade fanns hon ändå där. Vem ska var den personen nu? Vem ska jag dela mina tankar och åsikter med? Vem ska jag nu kunna vara crazy med och bara släppa loss med?


Hon är min förebild, visst vi har gjort knas. Rymma är inte det bästa alternativet, att fly från sina problem slår tillbaka sedan. I detta fallet är det just precis nu. Men vilka människor är felfria? Alla gör fel, men man lär sig av sina misstag. Vi får ju inte ens chansen att rätta våra fel, citatet “gör om och gör rätt”, vart är logiken i det, om vi inte ens får chansen att visa att vi kan?


Vi fick spendera 46 dagar med varandra, vilket resulterar till 1104 timmar, eller 66240 minuter, men den tiden jag räknar är att vi fick ses i 3974400 sekunder. Tack för varje sekund jag fick vara med dig Wilma, jag älskar dig.


Jag kommer sakna min sis, Wilma, jag finns 24/7 för dig, i ur och skur.

Likes

Comments

En spontan tanke som dyker upp i mitt huvud är, “hur många vet egentligen om hur socialtjänsten fungerar”?
Jag har varit placerad på olika insatser som socialtjänsten anordnat, men jag vet inte hur saker och ting bedöms.

Jag kanske inte har med saken att göra, men det handlar ju ändå om mig?
Jag skulle ju kunna förstå mer om jag visste vad som pågår runt omkring mig, eller har jag fel?

Jag vet ingenting om mig, vad som skriva eller sägs. Det man fick lära sig som barn: prata inte bakom ryggen på folk! Borde inte det gälla i detta sammanhanget också?

De skriver manuset om mitt liv, de bestämmer min framtid, de lyssnar inte på mig och förklarar inte vad som sker runt omkring mig nu.

Undrar om det är fler som känner likadant,
vad har du för tankar och åsikter, om att vara placerad av soc?

Eller du kanske känner någon som är placerad,
hur anser du den personen påverkas av socialtjänsten?

Är jag ensam i mitt tänkande, eller finns det fler som tänker likadant?

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska göra, vad är det för fel på mig? Känslan kvarstår, allt är mitt fel.
Jag måste få veta sanningen, vad gör jag som blir så fel? Vem har tagit över mig? Jag vet inte vem jag är längre, jag har blivit övertagen, detta är inte jag.

Det blev fel från första början, jag ska hålla mig sansad och lugn, det var det som snurrade i mitt huvud. Samtidigt som jag andas in och fokuserar flyger en annan del av mig in i kroppen, någon som vanligtvis inte är jag.
Mötet med BUP blev katastrof, tror besvikelsen tog över och blev känslan som kvarstod i kroppen, plötsligt sa jag emot allt, var jag ärlig eller var alltihop en lögn?

Känslan lämnade inte kroppen även fast mötet var klart, jag sa emot allt som kom i min väg. Meningen var inte att gå ut på någon annan mer än mig själv, men allt blev ett hinder för mig. Allt som kom i min väg blev ett hinder och jag sa emot allt.

Känslan blev för stark för att stanna kvar, jag exploderar.
Wilma var den personen som förstod mig just precis i denna sekunden. Trodde jag, den andra personen som tagit över mig.

Den ända lösningen som fanns var att fly. Vi tog ett andetag och tillsammans drog vi.

Lucas hämtade upp oss, från en början var tanken att aldrig mer komma tillbaka. Att stanna i den verklighet som känns mest rätt.

Hon tog emot oss med omsorg, hon var nog den som förstod mig mest just nu. Hon nekade mig och Wilma en cigg, men när alla lagt sig frågade hon mig om jag ville ut och dela en cigg, hon såg på mig att något var fel, det var nog därför hon ville det. Hon berättade saker om Wilma jag inte visste om, nu började jag få en bild om vem hon egentligen är.
Jag låg i sängen och tankarna om vem jag är snurrade runt hela natten, detta kommer inte sluta bra, men vad har jag för val?

Detta är det denna delen av mig trodde var det rätta, så som verkligheten är.

Min mage kurrade hela natten, såsom tankarna i mitt huvud. Jag hade ju inte ätit på flera flera timmar, skaffa mat är inte så lätt utan pengar, inget som åtminstone skulle räcka långt.
Wilma var den som dominerade, hon sa klart och tydligt, “ta inte kontoutdrag, då vet dem precis vart vi är” det skulle ju inte sluta bra.

Dagen efter när vi vilat ut (om två timmars sömn räknas som en utvilning) skulle fortsätta med att hålla sig undan, vi skulle snart ta oss till Blomster. Vi
 mötte lite folk som verkade chill. Äntligen fick jag veta hur ett liv som inte “domineras” av vuxna kändes. Jag kunde vara jag, släppa loss och bara få vara crazy. 

Vi satt i bilen och alla rökte, vi sjöng ut och bara var.
Detta folk var gudar åt mig.
Att säga hejdå till dessa var svårt, men vi var tvungna att ta oss vidare.
När vi väl var framme i Blomster fick vi gömma oss, ingen fick se Wilma, då skulle vi vara körda.

Mobilen var på flygplansläge, annars kanske det skulle spåra oss, nu började jag känna att det inte var såhär jag ville leva.

Vi skulle tatuera oss, japp det skulle vi. Jag kollade igenom varje tidning som fanns, motiv efter motiv.
Jag vill inte ha någon av dem, jag skissade själv de motiv jag ville ha.

Vi kan inte vara kvar här! Utbrast Wilma.

Hur skulle vi ta oss vidare? Utan pengar och utan mat?
Ja, jag kunde väl ana att Wilma redan hade en plan! En jätteschyst och jättesnäll kille skulle hjälpa oss vidare, vi skulle även få sova där.
Han bar på en ölburk när han mötte oss, jag trodde det skulle vara en “normal” kille, men i mitt inre hade jag väl redan kunnat lista ut detta?
Från Blomster tog vi oss till Sundsvall.
Vi skulle vara hos en kille som kallades Suset.
Direkt när vi var framme hos honom tog han fram piller som han påstod var “ångestdämpande” kunde varit sant, men nej.
Han tog fram cider, en efter en skulle passera min kropp, mitt inre, det som inte är jag.
På tomma magar drack vi. Efter en stund skulle Suset ut, han skulle hämta en annan kille som skulle “festa” med oss. Det här kan inte sluta bra, varför förstod jag inte det?
TV-spel och ytligare TV-spel. Killarna tog piller efter piller.

Nu var det dags för film, killen som Suset hämtat, tog en filt över oss, Wilma hade redan börjar strula med Suset, jag visste att det skulle sluta så för mig med, men med den andra snubben. Under filten började han att smeka mig, obehaget for genom mig. Han kysste mig och började genast att “klä av mig”, jag ville där ifrån, men jag var rädd. Vad skulle jag göra i en främmande stad, utan pengar mitt i natten. Jag fick bara stå ut.
På något sätt kunde jag avbryta detta, men han hade redan lyckats, men jag ville inte mer.
Tankarna på vad min kusin gjort mig när jag var 10 år, rusade i mitt huvud. Skulle jag ta tabletterna jag gömt i mitt ciggpaket eller inte? Kanske att dö är den rätta lösningen?
Jag lyckade ta mig in till MIND (självmordslinjen) antagligen ville jag överleva och därför så tog jag mig in dit.
Frågorna kom genast om vart jag befann mig, jag visste inte vad det hette, hur skulle jag kunna veta att det hette Sundsvall.
Jag var rädd, polisen kunde ju inte komma dit, det hade bara blivit kaos, men det var redan kaos.

På något sätt tog jag mig ut, mitt medvetande var inte på, för jag minns inte det. Hon på MIND bad mig ringa, jag följde hennes order.
Vad hade jag att förlora?
Jag grät i förtvivlan då jag visste att allt är mitt fel. Jag grät och höll tabletterna i handen, jag ville slänga dem åt helvete, samtidigt som jag ville ta dem..

Vem skulle sakna mig? Alla skulle bara slippa mina problem, hon i luren sa motsatsen. När hon fått uppgifter om vart jag befann mig ringde hon “112” direkt.
Jag bara grät.

Polisen anlände tillslut till plats och fanns där för mig, jag fick gråta ut framför dem. 

Eftersom mina tankar på döden var så starka tog de mig till psyket direkt.
Vilket var bra, jag har börjar förstå verkligheten, att de flesta personerna i mitt liv vill mig väl. Jag älskar er alla som hjälper mig, jag är så tacksam!

Här får jag lugn och ro i mitt inre. Här kan jag se att HVBhemmet är rätt väg för mig. Wilma ska flytta snart och jag kommer kunna landa i mig själv!
Jag måste se vad verkligheten verkligen är, inte detta iallafall.

Likes

Comments