"Jag ställer frågor som alla vägrar svara på, jag får en karta men inte vilken väg att gå" - Fronda

Ni vet de dagar då allt bara känns långt, utdraget och framkrystat? Jag känner också igen dem. Men de dagar som är värre, de är när du inte känner dig tillräcklig.

Idag, är en sån dag.


Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv, det är nog det som är mitt största problem. Varje gång jag blir sårad ger jag mig själv skulden, åtminstone i ett tag. Sedan är allting borta. En sekund, en minut, en timme eller en dag, och sedan har allting övergått till att jag faktiskt kan le igen. Är det för att jag kanske är okänslig? Jag vet inte. Men min gissning som inte är så vild som jag önskar, är att jag nog inte orkar. Antingen mår jag såpass dåligt psykiskt att hjärnan inte kan hålla kvar all den stora mängden sorg och patetiska känslor, eller så är jag beroende av lathetens "jag orkar inte".

Nu tänker jag säga det ord som är så förbjudet i min "bonusmammas" öron, FAKTISKT så tycker jag hela mitt förvirrande beteende är ganska patetiskt. Mitt snack om "jag vill vara den nya Hans Rosling, jag vill bli något stort" och inte för att glömma mina "Jag är patetisk, jag borde skära upp mina handleder och dö" som strax kommer efter att jag satt upp mina förhoppningar och inser att de är idiotiska. Men jag skulle nog aldrig våga skära upp mina handleder, dels för att jag är rädd för blodådror, men även för att jag är feg i allmänhet. Jag har aldrig känt någon mening med självskadebeteende (mer än den gången jag satt i panikångest med självmordtankar och enbart ville dö).


Idag hade kunnat vara en perfekt dag, men nu valde den att inte vara det. Och då är det så, jag är inte universum, om det nu finns ett universum eller om vi bara är blobbar av materia som inbillar oss vår existens. Jag vet inte vad jag tror på. Vad jag däremot vet, är att vad det än är som existerar, så bestäms det inte av några forskare, andliga ledare eller politiker. Det bestäms av oss och de val vi gör. Och mina val hittills, har varit ganska varierande. 

Jag tänker faktiskt återgå till det där med musik, och hur det påverkar oss. Det här inlägget skrivs till Fronda i första delen, men övergår till vad jag kallar "mood songs", dvs låtar som ger en den där känslan av att man har en lång biltur framför sig. Just de låtarna är de mest insiktsfulla enligt min åsikt. Antingen gör de dig ledsen, eller så gör den det där lilla otroliga, fyller tomrummet som ekar i ditt huvud.

 Jag har så mycket jag vill säga, men när musiken ekar i huvudet finns ingenting, bara orden någon annan spelat in kombinerat med instrument. Men det är inte bara instrument och en röst, det är en vilja, en påverkan.




Likes

Comments

Okej, vi gör ett försök igen.

Har ni märkt att vilken musik man lyssnar på oftast avgör ens humör och fokus? Det har ni säkert, vem gör det inte liksom. Men just vissa låtar kan få mig att känna mig helt bruten, eller så förvirrad över hur jag mår, att självaste livet känns konstigt. Jag har skaffat mig själv en teori. Man vet ju att musiken ofta reflekterar personers liv, eftersom åtminstone de flesta låtar man dras till brukar gå att relatera till. Min teori (som jag tror ganska stort på) går huvudsakligen ut på just detta, men med en längre dragen linje. Jag skulle säga att den handlar om vad vi gör, och hur musiken påverkar de besluten. Om jag står i ett vägskäl där jag känner mig underlägsen och det är svårt att bestämma sig för det ena eller det andra, kan en låt göra så otroligt mycket skillnad. Beroende på vilken låt som spotify väljer ut när jag trycker shuffle på min "peace travels" lista, kan det leda till att jag går höger - vilket kanske är vägen till framgång, eller vänster och krossas till småsten som sedan slängs ut på gatorna när det blir halt. Det komiska är ju ändå, att man inte vet. För beroende på vad teknikens krafter (som vi alla är så besatta av) väljer ut för notkombination åt mig, kan jag lyckas med något stort, eller smälta som en snögubbe på vintern.

Enligt mig är allting ganska fascinerande. Jag blir inspirerad av att bara tänka på det. Men samtidigt blir jag sådär ångestdrabbad som vi alla blir när man inser den egentliga faktan och ser hur allting kan gå så otroligt åt helvete. Möjligheten att jag förstår något fantastiskt, eller sätter mig själv i ytterligare en jobbig position är lika stora. 50% levande, 50% död.


För att inte fastna i mina djupa - ibland oförståeliga - filosofier, kanske jag ska komma till saken någon jävla gång. I nuläget ser det ut såhär i mitt huvud, av det lilla jag förstår:

Jag är ledsen. Ibland är jag glad. Hej, jag heter, nej det kan jag ju inte säga han kommer tro jag är galen.... Man går inte fram till främlingar i sverige och säger hej, det går inte hallå tänk på normerna! Bara för att du är onormal är inte alla andra det, sluta vara så onormal. Åhhhhhhhh, varför är du tvungen att vilja vara som henne, du ska ju stå för egenheter och att ha en skiftande personlighet! INTE FÖR ATT VARA EN KOPIA AV HENNE!!!!!! Ja, okej, den kanske blev bra den texten. Fast nej, vem tror du att du är? DET DÄR ÄR SKIIIIIT!!!! Fan vad allt suger. Ja, du också. Nej inte nu. Okej, jag borde säga förlåt. Okej, gå då. Jag är inte värd det här. Jag borde förstå, varför gör jag inte?


Minst tre av dessa tankar har nog de flesta upplevt, kände så mycket för att skriva "kommentera vilka tre du nånsin tänkt!" Men sen kom jag ju på att jag ska ju vara originell! Originell, ordentlig och ordningsam. *Host* *Host*

Vi säger såhär okej, jag är om möjligt den tveksammaste människan någonsin egentligen. Ska jag göra det här, inte göra såhär, finns det här, vad är det här och såååååååååå många mer frågeställningar ekar i mitt huvud för tillfället. Men jag orkar inte, så jag skiter i tankarna och sitter här med min shufflade spellista på spotify. För tillfället spelas "säga mig" med Linnea Henriksson, vilket är varför jag låtsas vara så filosofisk. Men slå mig om jag har fel, låter det inte lite bra? Även om allting egentligen kommer från musikens påverkan på mitt humör, kommer det ju åtminstone ut ord. Deet är ganska unikt i mitt fall. För tillfället är jag nöjd med dem, men inom ett par minuter kommer allt se ut som skit. Troligtvis när de 3 minuter och 23 sekunder låten består av försvunnit. Kanske byter jag tillbaka, eller så gör jag inte det. Jag vet inte. Visst är det kul att inte veta? Just nu är det ganska kul, men jag skulle nog inte tycka det om jag vore ärlig. För människor har ju en tendens att dra lite vita lögner ibland, som sedan växer till gigantiska svarta klumpar i magen och binder ihop alla tarmar till en sörja man skulle kunna se forsa ut ur en halshuggen zombie i en episod av The Walking Dead.


Nu tänker jag vara tyst ett tag till, ska slå mig ner och kanske kolla på någon dålig romcom, känns som en sån dag idag.

So long suckers! /NonRelated

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det värsta som har hänt mig. Skall jag kalla det en tragedi? En olyckshändelse eller en viktig lärdom? Fast egentligen borde vi inte kalla det för något det inte är, så istället kan vi väl bara nämna att det känns som min hjärna varit i helvetet och kommit tillbaka, bara för att trampas på och slaktas med blod flygande överallt likt vid Stockholms blodbad. Fast jag ska väl inte klaga, tänk på barnen i Afrika. De har problem med mat för dagen och här pratar jag om psykisk ohälsa som om det vore det värsta som kunde hända.

Vill ni höra sanningen? Jag tycker psykisk ohälsa är värre än svälten i Afrika (hihi).

Shit, ring FN, vi har en idiot på spåret. Jo men det är väl egentligen jag, en idiot med för dåliga prioriteringar och för lite omvärldskunskap och kompetens och vett och allt det där. Bla. Bla. Bla.

Jaja, jag ska inte babbla om barnen i Afrika, utan förklara mig själv innan jag börjar mitt dagliga gnällande om mina små vardagsproblem som alla andra dagens ungdomar.


När min mamma var 17 år träffade hon min pappa, och blev självklart på smällen. 9 månader senare ploppade jag ut, dödfödd, jag andades inte och var i mitt (vad jag kallar det) sanna stadie. Pappa som var runt 24 och redan hade min bror blev väl ganska chockad av mig, och stack i en månad innan han kom bönande tillbaka och ville vara en del av mitt liv. Detta är inte sanningen i dess fulla form, eftersom jag faktiskt inte kan hela sanningen. Allt jag vet är de små fragment av möjliga händelser som jag fått höra genom åren, och detta är vad jag lyckats pussla ihop.

Iallafall, mamma vägrade då ge delad vårdnad, men eftersom hon var såpass ung och fortfarande gick i skolan kunde hon inte ta hand om mig på det sättet jag behövde, och där kom mormor in i bilden. Mormor är min mamma, hon är egentligen allt jag är säker på gällande min barndom. Jag hade inte varit mig själv utan mormor, hon gav mig min världsbild som med tanke på vad jag skrivit kanske verkar helt vrickad, men den är helt fantastisk skall ni se.

Jag vet bara små fragment som sagt, och har hört att jag inte ville vara i min mammas lägenhet när hon tagit studenten, och eftersom hon bodde på våningen under mormor brukade jag öppna dörren och krypa upp för trappan på natten, sen sätta mig utanför mormors dörr och knacka tills hon öppnade och jag fick sova i hennes säng. Mamma drabbades självklart alltid av panik, men mormors lägenhet var liksom mitt hem.

Jag vet inte mycket om min barndom gällande pappa, mer än vad jag hört från hans fru han träffade samma år jag föddes, och som han fortfarande är gift med sedan 2008. Pappa älskar att renovera hus, eller bygga dem från grunden. Jag har länge funderat på om pappa försöker gottgöra någonting sen min barndom, möjligtvis den månaden han var borta efter att jag börjat existera och läkarna fått igång min andning, men jag vet inte. Jag älskar min pappa, oavsett vad han gjort tidigare. För han har gottgjort mig, och det är allt som betyder någonting.


Detta är ett oavslutat inlägg, men det känns som mina händer tappat sin trovärdighet i de ord jag försöker få ner. När det bara kommer falskhet ur händerna, varför skall man då fortsätta skriva?

Likes

Comments