STILL al;ve 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

haha, alltså.. ibland så vill jag bara skriva ner exakt allt jag tänker på, men de funkar inte. Inte ett enda ord blir rätt.
just nu känner jag bara ångest, ångest för att jag fuckar upp allt.
ångest för att jag känner mig äcklig, otillräcklig & allt sånt.

just nu ångrar jag mest att jag började prata med en person, att jag klickade så bra men inte kollade upp så de var okej, för nu har chansen att lära känna en helt underbar människa försvunnit.

Likes

Comments

när man blir sådär galet kär, så man inte vet vart man ska ta vägen. Det har jag varit en gång.
2011 förälskade jag mig otroligt snabbt i en kille, i mina ögon var han perfekt.
I början hade vi de krångligt då ingen av oss visste vad vi ville men i Maj 2012 stod de klart, de var vi två mot världen.
På kort tid gick vi igenom så mycket smärta, jobbiga nätter & tuffa dagar. Efter 6 månader tillsammans förlovade vi oss och flyttade ihop, allt var endå okej. Vi bråkade för vi var lika envisa båda två, vi var otroligt lika men endå så olika.
Juni 2013 fick vi en lägenhet som vi båda älskade, med trädgård & allt. Vi fixade, donade & hade oss, allt verkade så perfekt.
Sen kom dom där jävla drogerna in, det som förstörde allt, som fick hela min värld att rasa.
Sakta förlorade jag mer & mer av min första & enda riktiga kärlek, han försvann mer för varje dag som gick. Efter drygt 1 år var han en annan person än den jag förälskade mig i. Känslorna fanns kvar hela tiden, men jag sårades mer & mer. Varje natt somnade jag i tårar, av rädsla att han inte skulle komma hem.
Jag kände ingen trygghet i mitt egna hem & hur mycket jag än ville därifrån kunde jag aldrig riktigt lämna honom.
Början av November 2014 blev en vändning i bådas liv..
Klockan var runt 17 när polisen kom in & sökte igenom lägenheten, jag vart själv, han var inte där som vanligt.
i tre dygn satt jag ovetandes om vart han befann sig i en liten cell på häktet, jag var förkrossad, rädd & otroligt sårad över att personen jag kunde ta en kula för hade satt mig i denna situationen (idag vet jag att de var mitt egna fel eftersom jag inte hade mod att lämna honom, dels för att jag var rädd att han inte skulle överleva). Först när jag blev släppt fick jag reda på att han satt häktad.
Det tog ungefär 1,5 månad innan första kontakten mellan oss igen, det var ett brev & det fick mitt hjärta att gå i tusen bitar.
Fastän jag hatade honom så mycket pågrund av situationen han satt oss i så älskade jag honom galet mycket.
Det gick exakt 81 dagar innan jag fick träffa honom & känslorna var blandade.
efter några veckor blev det rättegång.
Efter domen osv, blev han flyttad till en anstalt 37 mil ifrån mig, jag åkte i 6 timmar med tåg för att få vara med honom i endast 2 timmar & åkte sen 6 timmar hem.
En gång fick vi en hel helg tillsammans, jag åkte upp dagen jag fyllde år 30e Juni 2015 & var med honom i tre dagar..
En vecka senare gjorde jag slut på grund av att jag kände mig värdelös för honom, jag kände mig utnyttjad & det känsdes som om han tog mig för givet..

Nu har de gått snart två år & allt detta hemsöker mig fortfarande i form av psykiskt mående & hemska drömmar.
Jag känner att jag inte vågar lita fullt ut på någon alls & öppnar mig därför inte helt för någon. jag håller så mycket inom mig men jag vet att jag behöver få ut allt för att må bra igen och för att jag ska kunna älska mig själv igen.

" detta är otroligt kortfattat, men jag behövde skriva av mig för just Juni & Juli är de månader som får mig att må sämst, men det blir enklare för varje år som går.
& snart ska allt detta vara glömt.

Likes

Comments

i 3 dagar gick jag utan antidepressiva & jag säger bara - aldrig mer!
Jag är inte bra utan dom, jag irriterar mig på allt, har gråten i halsen hela tiden, är extremt känslig, arg & lättretlig.

Jag är som 2 helt olika personer.
Med medicinen är jag inte lika irriterad, jag kan ta mer, jag retar mig inte på varje litet andetag andra gör.
Det är ganska skrämmande att jag antagligen kommer behöva dom alltid.

Kan ju berätta lite om veckan..
Sömnen har varit ett helvete, inte somnat innan klockan 3 & vaknar hela tiden, går upp vid 11-12 för att jag är så trött.
I Tisdags gick jag & mamma 1 halv mil, på Onsdagen gick vi upp tidigt & gick nästan en hel mil, på Torsdagen gick vi en halv mil igen.
Det har endå gjort att man varit "piggare" & mått ganska bra, tror att jag hade reagerat ännu värre utan medicinen om jag inte hållt igång så som jag gjort.

nu ska jag försöka sova så jag kommer upp i morgon, ska på intervju 😍
wish me luck ❤

Likes

Comments

Det är så svårt att se hur vissa personer kan bli kära gång på gång så lätt, hur andra kan hitta någon så lätt. Är det mig det är fel på? De känns som om jag aldrig hittar någon som ens vill försöka att tycka om mig? Jag vet att jag inte är så vacker, att jag inte har den där modell kroppen, dom där perfekta läpparna & stora fina ögon. Det enda jag vet är att jag faktiskt är en bra person, om man väl lär känna mig. Jag är mig själv hela tiden, med allt och alla, mer än så kan jag ju inte göra.. Vad är det jag gör fel egentligen? 

Likes

Comments

"Jag vill bara härifrån nu, jag vill inte må sämre än vad jag gör, för helt ärligt så är jag så knäckt att jag inte ens vill leva i en värld där människor kan förändras så som du gjort.
Tack för att du fått mig att tvivla på kärlek, tack för att du hjälpt mig slösa en stor del av mitt liv. " 14 oktober 2014

"Han som kunde skrika ut inför hela världen att jag var den rätte för honom, han som kunde älska mig så galet mycket och kunna gå över eld för mig. Varför försvann han? "
30 oktober 2014

"Jag känner mig så jävla ensam som vanligt, jag hade nog klarat mig bättre utan dig. Tror du inte det? Kanske kunnat vara lycklig för en gång skull, träffa en person som uppskattar mig för den jag är och inte tar mig så för givet.."
30 september 2014

Detta hade jag skrivit 2014 i min dagbok.
jag var olycklig som fan redan då för att min första & enda kärlek valde drogerna framför mig.. från att vara hans nummer ett i nästan tre år till att inte betyda ett skit. Ändå stannade jag i ytterligare 10 månader, trots att han åkte in i November 2014..
jag hoppas att jag någon dag kan våga älska igen, våga lita på en kille för en gång skull. jag hoppas att jag kan vara värd att älska för en gång skull.

Likes

Comments

Det är skrämmande när man har noll kontroll över sina känslor, när hela ens dag är som en berg&dalbana. Ena stunden mår man bra för att sekunden efter inte längre vilja leva.
Att för minsta lilla saken tro att hela ens liv rasar, bara för att det inte går min väg. En liten negativ grej kan förstöra så mycket för mig, för andra är det enklare att resa sig upp efter ett bakslag & försöka igen, för mig blir de inte så, jag tappar tron på mig själv & mister snabbt livsglädjen.
Det värsta är hur man kan sitta & le, skratta & låtsas må bra framför alla när tankarna är så negativa hela tiden.
Men jag har bestämt mig för att en dag ska jag kunna hantera mig själv, jag ska kunna tycka om mig själv och faktiskt börja lita på mig själv, viktigast av allt är att jag en vacker dag ska kunna kolla mig i speglen & tycka att det jag ser är vackert.

Jag ska fortsätta kämpa 👊👣

Likes

Comments

"bra, tack"
"jag mår bra"
"jag är okej"
"tack, det är bra med mig"

Dom största lögnerna av mig, inte för att stänga andra ute.. utan för att det är mycket lättare än att dra upp hela historien, speciellt när jag faktiskt inte är helt hundra på varför jag mår såhär. Jag vet ju helt ärligt inte vad som har gjort att jag inte vill leva vissa dagar, vad som har skadat mitt psyke så mycket att jag inte är kapabel till att älska mig själv, vad som har gjort att jag inte har någon som helst självkänsla eller självförtroende kvar.
Det är otroligt mycket som hänt under mina snart 25 år, saker som är små för andra men hela världen för mig, & saker som jag inte ens önskar min värsta fiende. Den dagen jag & en psykolog har arbetat ihop en karta där vi tagit fram de eventuella orsakerna så jag kan förstå mig själv bättre, den dagen ska jag kunna vara hundra procent ärlig mot er alla & kunna förklara hur jag faktiskt mår, utan att skämmas & utan att undra själv.

Godnatt.

Likes

Comments

Kan man bli beroende av något man endast gjort två gånger?
Just idag saknar jag känslan, av att lägga något vasst mot min hud, känna hur det svider, hur det bränns och hur det rinner.
Den där lättnaden man får inom sig, hur pulsen ökar, andningen blir snabbare & att man kan fokusera på den känslan istället för smärtan inom sig.
Man slipper ångesten, man slutar gråta & börjar andas häftigare & efteråt blir man så trött att man sover bättre än någonsin.
Dagarna efter är dock mindre kul, då är ångesten tillbaka fast ännu värre, man måste tänka på att dölja sina sår & hela tiden vara på sin vakt.
Är det värt de?
Blir man så lätt beroende?

"nej jag ska inte skada mig, hur mycket jag än önskar att få göra det så ska jag inte!"

Likes

Comments