Min kära telefon har, efter tre år (eller är det bara två?) tillsammans, börjat sjunga på sista versen och det börjar därför vara dags för mig att stifta bekantskap med en ny. Mitt största orosmoment just nu är att alla bilder och videos ska försvinna i tomma intet och jag blir berövad de minnen jag har kopplade till alla foton. På grund av denna ”oro” har jag bestämt mig för att framkalla otals med bilder och klassiskt förvara dem i vad vi kallar fotoalbum. Men, tekniken krånglar och jag har inte lyckats överföra bilderna dit jag vill och här sitter jag fortfarande nervös över att ingenjörskonsten ska svika mig och lämna mig tomhänt på minnen. Av en händelse fann jag massor av gamla bilder på datorn som jag konstigt nog inte vetat om att jag haft. Plötsligt påmindes jag om en jobbig tid som gav mig en olustig känsla och en klump i magen.

När jag idag, sju – nio år senare, tittar på dessa gamla bilder erinras jag om att jag aldrig varit nöjd med mig själv. Som jag nämnde i tidigare inlägg har jag alltid strävat efter ett ouppnåeligt ideal som i mitt huvud sagt att jag endast duger om jag lyckas prestera, är omtyckt av alla, är smal och snygg. Denna absurda syn på hur en lyckad människa bör vara med tillhörande krav om ett visst yttre attribut, har gjort att jag alltför ofta känt mig misslyckad, värdelös och ful.

Om jag så kunde spola tillbaka tiden då jag granskade mig själv i spegeln och hittade lika många fel med mitt utseende som det finns länder i världen. Då skulle jag ge mig själv en kram och säga att jag är vacker precis som jag är med mina karaktäristiska drag. Men det kan jag inte. Det jag kan göra är att bidra till att ingen, ung som gammal, någonsin ska behöva känna sig värdelös och ful på grund av ideal, skapat av samhället själv, som endast ligger till favör för ett fåtal människor. Jag vill leva i en värld där utopiska ideal inte existerar och var människa är fri att leva utifrån egna förutsättningar utan att bli dömd av någon annan. Det tror jag att de flesta av oss vill. Vi har kommit en bra bit på vägen till ett mer accepterande samhälle men vi har fortfarande lång väg kvar att gå och för att mota bort dessa ideal måste vi öppna ögonen och kritiskt ifrågasätta inlärda normer.

Jag börjar med att beröra ämnet ”kroppsideal”. Det här är ett mycket känsligt ämne, inte minst för mig själv, och det känns tungt att tala om men desto viktigare att ta upp. Jag hoppar arton år bak i tiden till ett omklädningsrum fyllt med flickor mellan elva och tolv års ålder. Deras kroppar har sakta börjat utveckla former och några har kommit in i puberteten. En ett år äldre tjej än mig utbrister att hon är så tjock. Jag tittar försynt på hennes kropp. Tjock? Det fanns inte tillstymmelse till fett på hennes kropp. Varför sa hon att hon var tjock? Där och då förstod jag inte innebörden av att vara tjock. Men det skulle jag bli varse om.

Innan mellanstadiet cirkulerade inte begrepp som smal och tjock i min omgivning. Att någon var större eller mindre var aldrig något man värderade eller överhuvudtaget reflekterade över. Men senare lärde jag mig snabbt att det ansågs fult att vara tjock. En tjock människa var dålig på idrott, var allmänt lat och brydde sig inte om sitt utseende. En sådan typ av människa skulle man helst av allt undvika att bli med risk för att bli utstött eller mobbad.

I tonåren, när bröst, höfter och rumpa kommit till, fick man lära sig att stora fasta bröst föredrogs av de flesta killar och en tajt stjärt och smal midja var det man eftersträvade om man ville ha chans på någon snygg, cool kille. Att vara smal blev senare synonymt med att vara snygg, att vara snygg blev synonymt med att vara framgångsrik och i slutet av denna sjuka levnadsföreställning skulle man stå där lyckad och perfekt med ett kvitto på att man fått full pott på idealskalan och aldrig riskerade att stå ensam. Sjukt. Så fruktansvärt sjukt.

Detta ledde osökt till att jag i tonåren utvecklade en typ av ätstörning med fokus på enorma mängder träning som inte gav annat än ångest. Jag strävade efter något ouppnåeligt och kraven jag hade på mig själv blev för tunga att bära och jag gick in i en depression. Men jag tog mig ut ur den destruktiva spiral jag hamnat i och började jobba med mig själv. Idag har jag ett helt annat förhållningssätt till just träning och min kropp. Jag vill träna för att må bra psykiskt och fysiskt. Ibland blir träningen ångestfylld med krav på prestation och då gör jag mitt bästa för att släppa på tidigare livsregler och det går för det mesta bra.

När jag idag tittar på min egen kropp försöker jag göra det med öppna ögon. Jag gör mitt bästa för att inte värdera min kropp. Det är svårt och jag lyckas inte alltid men jag konstaterar accepterande att magen är mjuk och go. Låren tar ihop och rumpan har celluliter. Brösten sitter närmare naveln än nyckelbenen. Och det är okej. Jag försöker också att bära kläder jag tycker är fina, oavsett om de framhäver mina otränade armar eller bidrar till att låren ser stora ut och magen tjock.

Avslutningsvis undrar jag nyfiket hur andra förhåller sig till rådande kroppsideal? Hur ser er relation till ordet tjock ut? Hur många tränar prestationslöst med endast hälsofrämjandet som morot, utan en tanke på att gå ner i vikt eller hålla formen? Hur många ratar strävan mot strandkroppen år efter år? Tyvärr anser jag att normen om den smala, vältränade och snygga kroppen slagit rot i oss alla, och kanske är vi inte medvetna om hur vi påverkas och lever efter detta ideal. Men jag skulle önska att vi kunde göra något åt idén om att vi ska se ut på ett visst sätt. För det krävs debatt och reflektion.

/Hanna

Likes

Comments

Så tog jag steget och skapade mig en blogg. En blogg som syftar till att agera dagbok för mig och mina tankar, känslor och åsikter. Jag skriver för min egen skull, för att jag ska lära mig våga ta mer plats i mitt eget liv, för att reflektera över vem jag är och varför jag är just så som jag är idag. Min hjärtefråga handlar om att vi människor måste inse varandras lika värde. Oavsett vem vi är, hur vi är, vad vi inte är, vad vi tycker och inte tycker, hur vi ser eller inte ser ut. Jag vill lyfta blicken och se bortom normer och ideal och landa i att jag duger, att vi alla duger precis som vi är och att vi inte ska vara någon annan än oss själva.

När jag nu skildrar min historia inför en eventuell publik, går den kritiska rösten inom mig på autopilot och får mig att vrida och vända på vartenda ord. Det tar emot att öppet berätta och låta andra bevittna den skörhet jag besitter. Med rädsla för att vara till besvär eller väcka irritation hos någon annan har jag många gånger valt att inte yttra mig eller visa vad jag innerst inne känner. Jag har levt med tron om att jag måste, till minsta millimeter, passa in i en mall som inte har utrymme för misstag och förtretligheter. Mallen har tydligt förklarat hur jag förväntats vara och se ut för att inte riskera tuffa nederlag och kanske tvingats möta mitt värsta tänkbara scenario här i livet: att stå ensam i en alldeles för stor värld. Det må låta mörkt och alltför sorgset men det har varit min verklighet i alltför många år. Idag vet jag, tjugonio år gammal, att om jag tvingas möta världen på egen hand så klarar jag det. Jag behöver inte vara rädd för att stå där endast med mig själv som följeslagare. Därför är det nu så viktigt för mig att göra mig av med det forna, snäva rättesnöret och våga visa vem jag är, utan filter och påklistrad fasad. Jag vill inte längre känna mig kuvad av en snedvriden föreställning om hur jag tidigare trott att jag måste vara.

Jag har många gånger tappat bort mig själv på grund av den osäkerhet jag bär på, på grund av mina kritiska ögon kring mitt sätt att vara och kring mitt yttre. Jag har levt enligt idealet (dikterat av mig själv eller samhället?) att jag alltid ska vara stark och inte visa tecken på svaghet, alltid vara glad, inte ta för mycket plats men inte heller för lite, inte vara till besvär, vara smart, duktig, framåt och driven och sist men inte minst snygg. Jag har låtit mitt värde definierats av andra människors bekräftelse som jag trott att jag endast får om jag uppfyller ovanstående krav. Jag är allt och ingenting av ovanstående. Men viktigast att poängtera är att det finns så många fler dimensioner av mig som gör mig till just Hanna, och varken jag eller någon annan ryms i den där gudsförgätna mallen. Och det är okej. Det är mer än okej.

Jag pratar om djupa saker. Jag gillar klassisk musik. Indiepop. Jag är sprallig. Tokig. Jag älskar att skriva. Jag är en teaterapa. En vinnarskalle. Jag är rädd och osäker. Varm och ödmjuk. Har kort stubin. Jag är analyserande och grubblande. Liten. Modig. Jag skrattar högt. Jag drömmer om hus och barn. Jag är kär. Konstnärlig. Jag tjatar. Gnäller. Ser helst dokumentärer. Jag är sentimental. Hypokondriker. Tålmodig. Bestämd. Nyfiken. Avundsjuk. Älskar pyssel och knåp. Och ännu mer därtill.

Idag känner jag inte att jag behöver andra människors bekräftelse för att jag ska kunna se mitt eget värde. Men ibland halkar jag in i gamla hjulspår och tidigare destruktiva tankemönster. Det är därför jag skapat denna blogg, för att ventilera och dela med mig och våga stå för att jag vill dela med mig i hopp om att det kanske kan hjälpa någon enstaka där ute att själv göra sig av med negativa livsregler som begränsar ens liv.

/Hanna

Likes

Comments