View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Finns inga ord som kan beskriva tryggheten. Känslan. Helheten. Eller henne. Min familj kallar henne för hora. Ack, så fel dom har. Hon kanske hade ett såkallat "aktivt sexliv" innan vi träffades, men och? Jag hade en pojkvän och mitt sexliv var precis lika "aktivt",... kanske till och med extremare. Men det vet dom inte. Trångsynta, än en gång. Inte ens en pojkvän fick jag ha. Min pojkvän fick jag dölja. I 2 år. Fantastisk kille. Riktigt fin!

Men hon är speciell. Hon har fått mig att inse så mycket. Hon inspirerar mig och är en välvårdad framgångsrik kvinna med mycket erfarenheter. Hon brinner för det hon gör och vill göra i framtiden! Inget kan stoppa henne. Hon är en väldigt omtänksam och rar människa. Hon har så stort hjärta. Vill alla gott. Jag kommer aldrig ge upp henne för någon. Den känslan hon ger mig. Det lyckoruset jag får bara av att höra hennes namn. Asså ingen människa på jorden ska få chansen att ta det ifrån mig! Aldrig någonsin. Vi ska kämpa ihop. Trångsynta människor som inte kan acceptera kärlek ska inte få komma in i mitt liv och börja möblera om,...dom kanske är olyckliga, men jag ska minsann inte bli det på deras bekostnad. Jag klarar mig fint själv.

Jag har världens finaste flickvän. Hennes pappa, helt fantastisk människa, han stöttar oss. Och vi behöver ingen annan! Sedan har vi även otroligt fina vänner som också har våra ryggar i allt. Kärlek som kärlek. Man ska väll bara bli glad över att se någon man älskar vara lycklig? Varför ska det alltid finnas problem i allt? Brist på humanity I guess.

Är galen i min gurka. Hon är det bästa som finns. Det gör ont i mig att hon ska flytta, men jag tror att det kan vara bra för situationen och även för oss. Vi är så fästa i varandra, så det kanske är bra för oss att vara ifrån varandra, satsa på oss själva och speciellt SAKNA varandra. Känslan sen när man ser varandra igen efter fleeeeeera veckor, wow, oslagbar! Hon är så fantastisk jag sitter med glädjetårar och försöker skriva klart detta inlägg.

Min fina fina Bonnie. Du är livet!

Likes

Comments

View tracker

Efter allt som pågått så känner jag bara hur mörbultad jag är i kropp och sinne. Jag sover inte bra, jag äter inte bra, jag orkar inte kommunicera eller prata med någon, det är knappt att jag orkar gå upp ur sängen. Jag är helt avstängd. Problem kommer och går hela tiden. Ett problem gällande samma situation, nu angående mig och min flickvän är nog inget som kommer lägga sig på två månader. Det kommer krävas mycket tid och så otroligt mycket tålamod. Därför säger jag att jag lever för dagen. Tar den som den kommer! Jag känner hur jag är helt avstängd. Mina känslor är som inlåsta i mellan fyra betongväggar och det är helt omöjligt att få känna en glimt utav dom. Kanske bättre?

I helgen var jag ute på krogen. Drack lite i början, men efter jag gick på en förfest och såg hur full min tjej var så blev jag lite äcklad. Jag är egentligen ingen partypinlga och gillar inte dedär festlivet eller den miljön. Jag vet att hon inte heller gör det. Men det är något som drar henne dit. Hennes psyke är inte stabilt ännu. Hon dras mycket efter vad hennes vänner säger och vill att hon ska göra. Så är det bara. Sanningen. Men man får jobba på dedär. Alla är inte likadana och det är nog bättre så. Jag stöttar min älskling i allt. Hon är världsbäst! Men just det gällande krogen och alkohol och festande är jag inget riktigt fan av. Asså fine, någon gång om året. Men absolut inte göra det till en vana. Jag blev väldigt arg och besviken på henne när jag såg hur full hon var. Visste att hon skulle få äta upp sin skit dagen efter. Och då började hon tjata om att hon är 20 år och vad gör hon av sitt liv och skit... Så det var ju kanske bra att hon fick ta den smällen.

Om du läser detta Bonbon så vet du att jag vill dig väl bara. Du är bäst i allt och vackraste tjejen som går i ett par skor! Men alkohol är inget för dig. Du är rolig utan. Du mår bättre utan. Jag lovar dig det älskling.

I september flyttar hon. kommer bli riktigt tungt! Men något vi båda behöver för att allting ska lugna sig. För att hon ska kunna bygga en stabil och bra grund för en bättre framtid. Vet inte hur länge hon stannar och det är väll det som gör mig ganska rädd.

Annars mår jag bra, för jag vet att jag och hon alltid kommer att ha varandra och för mig är det allt som krävs! Jag känner att jag har så mycket i mig. Så mycket jag vill säga, jag vill göra och som jag framförallt vill känna men det går inte. Jag är helt avstängd. Det ända jag vet och känner är att jag är lycklig över att ha henne i mitt liv; hon förgyller mig. Tar alltid ett djupt andetag när jag har henne i famnen för det är först då som jag känner mig hel.

Jag älskar henne, föralltid

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har alltid varit en öppensinnad människa. Litat på människor som gång på gång svikit mig. Ändå förlåter jag, och ger chans efter chans. Självklart är det mitt egna fel med tanke på att jag kanske borde insett första gången att det där inte är någon människa att lita på. Men, jag är som jag är. Detta har ju givetvis satt spår och det är först nu, när jag är på botten on my way up, som jag inser att jag inte kan lita på någon, förutom en. Min barndomsvän, min bästa vän som finns för mig alltid. Mrs M. Fantastisk! Alla andra kan dra. För exakt alla andra har sårat mig. Till och med min familj. Sjukligt?

Jag mår bra. Eller ah, utåt. Jag får sånna smärtor i hjärtat så jag kan bara skrika. Känns som att jag kommer falla ihop. Min hjärna är helt överhettad. Tankar som bara kokar; plågar verkligen. Det värsta är, I can't make it stop. Jag tittar på film efter film, sitter med gäster/umgås med vänner, jobbar, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan inte sluta tänka på det. Min fina älskling, hon ska flytta. Till en annan stad. Starta ett nytt liv. Hon flyttar ihop med sin "bästa vän" som golade ner oss. Om att vi var ett par. Det var på grund av henne som hela helvetet startade. Men att Bonnie har svårt att inse det stör mig något enormt. Vilket jävla perfekt liv vi hade innan det! Fyfan, det gör ont i mig. Och tjejen som förstörde det perfekta liv vi hade, är så kallad hennes bästa vän - som hon dessutom ska flytta in med och starta ett nytt liv med. Jag spyr. Det ger mig sån avsmak så jag blir rädd för mig själv.

Jag älskar min Bonbon. Jag vill hennes bästa, alltid. På grund av situationen just nu så tycker jag hon ska flytta - helst till hennes pappa som också bor i en annan stad - men hon har satt sin hjärna på den andra staden med den människa som förstört allt för oss. Hur ska jag någonsin kunna stötta det där? Kommer aldrig i hela mitt liv åka och hälsa på om hennes "bästavän" är där. Jag blir så jävla förbannad. Hon är kär i min Bonbon. I know it. I can see it.

Tankarna jag har som äter upp mig handlar bara om Bonnie i den främmande staden med den där "bästavännen" som även är en alkis. Bonnies pappa ringde och sa det själv. Han är också rädd. Aja, asså har bestämt för mig själv att aldrig lita på någon. Inte lita på något någon säger. Inte förlita sig på någon människa. Leva för dagen och ta den som den kommer helt enkelt. Nu är jag ju sån att jag förbereder mig mentalt för det värsta som kan/kommer att hända. Jag ska bara fokusera på mig. Försöka att inte tillåta mig själv att älska för mycket. Att ha det på en naturlig nivå. För jag mår illa av tanken att hon ska flytta. Det plågar mig.

Vad ska jag göra? Ända jag kan göra är att fokusera på mig fucking själv... Men min prinsessa. Jag får inte glömma min prinsessa. Hon förgyller hela mitt liv! Men hon ska lämna mig. Okej? Vad ska jag ta mig till?

Hon är min skatt. Fan. Jag gör allt för henne! Finaste älsklingen. Jag gråter, ny adress snart....

Likes

Comments

Att vara nere på botten efter många slag när man dessutom går mot en motvind och är helt ensam, då finns inte gnistan, liksom hoppet om något kvar. Inte ens kärleken. Hur mycket jag än älskar min prinsessa, avgudar henne så går jag med den ständiga oron om att slutet närmar sig. Det äter upp mig. Det har givit mig sömnlösa nätter i flera månader. Det är en plåga. Nu är det bestämt, nu ska hon flytta, hon ska starta ett nytt liv. Min fråga är varför?

Jobb och framtidsplaner är ju givetvis bra att ha, alltid. Men ger man upp kärleken för det? Jag vet inte. Jag känner att jag inte vet någonting längre. Jag tror inte på något eller någon. Jag har blivit sårad av dem människor som betyder mest i mitt liv. Min familj och min Bonnie. Dom. Det var kaos igår. Men vi pratade och vi älskar varandra. Men kärleken är inte tillräckligt stark. Folk förstör. Jag lägger inte skulden på henne, men jag låter ingen komma emellan oss... jag har aningar om att hon omedvetet låter folk göra det. I'm broken.

Dag 2, jag bara ligger i min säng och bölar, som ett barn. Jag skriker. Slutet är på väg. Kärleken är inte underbar, den är hemsk. Jag mår inte bra. Jag vill bara älska henne, leva med henne. Vad är det som händer? Min vackra ängel, hon ska starta ett nytt liv i en annan stad. Det gör så ont. Jag skriker. Aj.

Distans. Det går inte. Jag vill lukta på henne, krama om henne, ha henne liggandes i mitt hjärta, kyssa henne, ge henne överflöd av kärlek och behandla henne som den prinsessa hon är. Men hur ska det gå? Om hon är 3h ifrån mig. Om hon lever ett helt annat liv i en annan stad med hennes vän. Varför ska jag plågas av kärleken hela tiden? Jag gör ingenting ont. Jag bara älskar och gör rätt ifrån mig. Hon är min ängel. Jag har panikångest. Jag blir så ledsen, jag står här helt själv och känner mig misslyckad. Jag är inte värd något. FAAAAAAAN. Kommer aldrig kunna gå vidare. Hitta en människa som betyder för mig lika mycket som hon gör, min Bonbon. Mitt hjärta blöder.

Ingenting någon säger kommer att kunna hjälpa mig. Jag måste vara ensam. Helt jävla ensam. Vill inte träffa någon, prata med någon, se någon. (förutom jobbet). Jag vill vara ensam. Ensam är starkast. Jag kommer uppdatera bloggen givetvis. Just nu är jag bara så tom, inombords, tom på ord, tom på kärlek. Jag har ingenting att ge någon. Jag kan inte. Jag måste läka. Jag vill aldrig mer älska någon. Jag vill aldrig mer lita på en människa. Det slutar bara med att man sitter i sängkanten med hjärtat i handen och gråter. Jag pallar inte. Jag bara jag kan ge mig själv vad jag är värd. Folk är för trångsynta för att inse. Folk tar allt annat före. Folk bevisar för mig, med handlingar att jag inte är värd ett shitt. Jag är helt vilsen. Vad gör jag för fel? Älskar den magiska kvinnan, vill leva med henne...? Hon ska dra. Jag blir ensam. Ensam som vanligt.

jag är egentligen helt tom inombords. jag har inga ord kvar. Men jag undrar, vad jag gör för fel? Varför inser hon inte? Min duva. Flyg försiktigt

Likes

Comments

Som ni läst innan så skrev jag att jag hade en pojkvän emot familjens vilja i 2 år. Men jag skrev aldrig om slutet; som var början på något magiskt. Jag gled ifrån honom, varför? Lång historia. Han är en sådan fantastisk kille och vi är vänner idag vilket glädjer mig. Kommer alltid ha honom vid min sida. Oerhört tacksam för det. Men min och hans slut var en början på den magiska kärleken jag fann i min bästa vän, här kallar jag henne Bonnie. Den vackraste, mest genuina människa jag träffat. Rolig, smart, vacker och helt magisk! Vi blev kära. Vi blev ett par - efter många om och men... Med tanke på min kultur osv så var vi rädda för att ta steget, men vi gjorde det. Lyckligt par som mådde så psykiskt dåligt. Men vi kämpade för våran kärlek var starkare än allt. Inget kom emellan oss.

Hennes bästa vän berättade för Bonnies mamma. Bonnies mamma ringde min. Där startade kriget. En riktig strid som jag var villig att kämpa för! Varför ska jag ge upp min kärlek, min lycka för trångsynta människor som inte kan acceptera kärlek oavsett kön? Dom säger att jag gör fel. Vem säger att dom har rätt?

Jag kämpade. Länge. Kände mig ensam, övergiven för jag hade ingen som kämpade med mig. Om man är två så kan inte bara en kämpa. Man måste ju sitta på samma båt? Jag gjorde allt. Allt jag kunde. Tills Bonnie en dag ringde mig och sa upp kontakten. Hon gjorde slut och har nu valt att gå sin egna väg. Det hände så mycket som jag tyvärr inte kan ta upp här. Men jag mår psykiskt dåligt. Jag har blivit drabbad. Jag förlorade. Dom vann henne på deras sida. Vad gjorde jag för fel? Sitter här och klandrar mig själv. Jag var kanske inte tillräcklig? Vad kunde jag förbättrat? Sitter på så många frågor men svaren finns någonstans långt härifrån... Jag ångrar inte att jag kämpade för att vi skulle funka. Jag ångrar att jag inte sa till henne att jag ska söka lägenhet. Att jag ska flytta. Att jag är villig att göra vad som helst för henne. Nu sitter jag här, med hjärtat i handen och gråter.

Alla är emot mig, min familj och även hon. Min kärlek. Vad hände med "inget kommer emellan oss"? Hon ska flytta till en annan stad. Starta ett nytt liv. Det gör så ont i mig att jag får det svårt att andas. I want my baby back, it's so cold without her. Jag ångrar att jag aldrig förklarade för henne vilken fantastisk och magisk kvinna hon är. Jag är helt förkrossad och vet inte hur jag någonsin ska komma över detta. Varför ska dom få som dom vill? Ointelligenta trångsynta människor. Varför?

Men hon kanske inte älskade mig tillräckligt,... jag vet inte... Undrar hur mycket tårar som kan produceras? Min kudde är helt blöt. Mina ögon svullna. Tell her I miss her, tell her I need her. Men tyvärr, jag kan inte tvinga henne till något. Jag vill att hon ska må bra och finna lyckan! Så känsligt bara att hon ska göra det utan mig. För jag trodde på oss. Det gör jag fortfarande. Jag är så förälskad. Min fina Bonnie.

Hon ska veta hur tacksam jag är över att hon givit mig så mycket fint i livet. Hon inspirerade mig till så mycket, fick mig att växa som person och hon bevisade för mig vad äkta kärlek var. Nu är allt över och jag är nere på botten. Hur ska jag kunna resa mig? Jag tror att kärleken är starkare än att bara ge upp. Men vi alla är olika. Hon ska må bra. Hon måste vara egoistisk. Men var det då äkta kärlek om man bara ger upp?

Mina frågor kommer aldrig ta slut. Min kärlek för Bonnie kommer aldrig att försvinna... Men jag tror att det även är dags för mig att ta mig i kragen och försöka att sluta tänka på henne. Att hon någonsin funnits i mitt liv. Kan hända att jag flyttar till ett annat land ganska snart. Vi får se. För just nu är jag kapabel till vad som helst. Jag har ingen livslust. Jag ser bara mörker. Hon var ljuset. Hur ska jag kunna komma över henne? Det kommer aldrig funka.... Jag gråter, jag skakar och jag har spytt - men inte ätit något. Spyr ut galla. Spyr av ångesten, ensamheten och saknaden. Spyr av tankarna. Jag vill bara vinna henne tillbaka, men jag vet att det är försent.

Jag vill känna smärta, en smärta som gör så ont så att jag inte tänker på smärtan i bröstet. Så jag glömmer att mitt hjärta är förkrossat.

Bonnie, jag har skickat detta till dig på sms för att jag önskar att du läser. Så du är medveten om allt detta. Jag älskar dig. och det gör så ont i mig. Jag såg fram emot ett liv med dig. Utan problem. Men folk, äckliga människor, dom vann. Dom fick som dom ville. Kommer aldrig i hela mitt liv förlåta någon utav er...

Lycka till min älskling, glöm aldrig mig

Likes

Comments

Jag är en väldigt framåtriktad tjej som älskar livet. Men ibland är det något som står i vägen för mig, för det jag vill göra och uppleva. Jag är 19 år och lever ihop med familjen. Jag lever två olika liv i en värld och det kanske låter som en titel till en film eller som att jag kanske överdriver, eller till och med att det verkar kul. Men nej. Det är så jobbigt! Jag hade en pojkvän i smyg, två år. Det tar på kroppen, samvetet och hjärtat att behöva ljuga för sin familj. Men jag älskar honom, varför ska kärlek vara förbjudet? Jag blir så ledsen. Alla som känner mig vet att jag inte är en ond människa. Och jag vill inte leva två helt olika liv, men jag tänker inte vara instängd i mitt hem under min "uppväxt". Det är nu, den här tiden man formas och blir (i detta fall) en kvinna. Mitt mål är att ha en liten frihet. Klart föräldrar kan ha regler och gränser. Men när dem börjar gräva i mitt liv, bli vän med mina vänner och hålla koll på mig 24h av dygnet, då orkar man inte mer. Då är gränsen nådd för länge sedan.

Här kommer ni att få ta del av mig, Joy kallar jag mig själv här. Mitt liv som Joy, tjejen som blir retad och påhoppad hemma. Som alltid får ta skiten och som faktiskt haft självmordstankar. Även den andra Joy, som är glad och flamsig, spontan med sina vänner. Som aldrig är ledsen eller arg och alltid mår bra! Kommer även skriva mycket om hur mycket det krävs att hålla tårarna inne. Ilskan och frustationen likaså.

Inga riktiga namn kommer att publiceras, alla namn ni läser kommer att vara påhittade. Bilderna som kommer att publiceras är/kommer vara tagna från Tumblr.

Kram. /J

Likes

Comments