Dear Diary, Tankar och känslor

Återigen sitter jag här och funderar...med ett återkommande tema: psykiskt mående.

Och denna gången är min fråga till mig själv, vad katten är då styrka när man ska prata om det här ämnet? Är det att hålla det inne, låtsas som att allt är okej och bara knata på som om livet vore som att halka in på ett bananskal? Eller ska agera ut på hela sitt känsloregister?

Jag själv, för min egen del, skulle nog säga att styrka, allra helst när det kommer till den mentala delen, är så olika för alla hur man definerar. För mig personligen är styrka, i mitt dagliga liv, att medge för mig själv att "nej, jag är inte helt okej", och försöka göra det bästa jag kan utav det ändå. Jag har, liksom alla, mina svackor, men jag vet att jag mår så mycket sämre om jag ska gömma det/förneka det även för mig själv.

Varför drar jag då upp detta ämnet? Jo, jag har i mycket definerats som en stark person, som än idag står på benen efter det jag går igenom och har gått igenom. Det kanske jag är, men jag har nog gett mig fan på att inte ge upp. Jag kommer ingenstans på det. Samtidigt, jag har också mina dagar då jag inte alls orkar med...Jag arbetar med mig själv konstant, det är inget jag slutar med, som sagt, min resa har bara börjat.

Jag ska medge, jag har haft några väldigt tuffa dagar, och tyvärr mått väldigt dåligt. Jag har förnekat för mig själv och gömt för nära hur jag faktiskt mår. När jag öppnade upp mig idag för dem, så har de en annan förståelse för mitt distanserande beteende, att jag inte är helt närvarande...Idag har jag lyckats acceptera att "nej, just nu är jag inte helt okej". För mig är det starkt att jag lyckas komma så långt. Ibland är att komma ur sängen en styrka.

Men jag tänker ändå säga som en påminnelse, eller ett litet mantra jag har; "Jag vägrar att ge upp".

Så till er alla därute. Kram på er och ta hand om er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Texter

Den engelska översättningen av "dikt till malin"


My precious little sister,

There was only last night that you disappeared,

after so many years of pain and suffering,

to a place where you may find peace,

to a place where you finally may have a good time.

Getting to jump around, to be healthy,

just as you longed for all those years.

You were a fighting tigress right until the end.

My beloved little sister,

Now you've been falling asleep, and that may be for like forever,

‘cause even a hero, like yourself, may become tired of fighting in the end.

For nine long years, you’ve fought for your life,

but I do have to admit that these last six months have been a terror for you.

But now you’ve finally found peace.

Now you’ve finally found home, you little rascal.

Free, at last, from your evil nightmare.

You will always be a big part to all of us,

your loved ones.

In all our hearts and in our memories, you will always be a part of us, little angel, dear.

Rest in Peace, beloved little sister Malin!



Likes

Comments

Dear Diary, Tankar och känslor

Jag har suttit och funderat lite, på människor som känner att det är helt okej att bara köra över folk, inte lyssnar till andra och bara dömer utan att ha den minsta aning om vad en annan människa har i sitt bagage, eller vad en annan dagligen har att brottas med.

Jag själv som har diagnosen GAD (Generaliserat ångestsyndrom), har haft både medicinsk hjälp, samtalsterapi och KBT-behandling (Kognitiv beteende terapi) får än idag otroligt mycket kommentarer om att "du nog är allt för frisk för att ens kunna ha en sådan diagnos", "du har ju inte behövt låsas in på psyk" eller "men du som alltid är så snäll, go' och glad kan väl inte känna dig nere". Fel! Otroligt fel! Nog för att jag numera är medicinfri, har hjälp av de metoder jag fått från min KBT-behandling och samtalsterapier jag tagit del av, vilket är en stor framgång i min process. Det betyder ju inte att jag är färdig än, inte på långa vägar.

"Så nu när du är medicinfri, är inte du frisk då?"

Nej, som jag nämnde bara i meningen innan, jag är inte färdig än på långa vägar. Att bli medicinfri och funktionell utan medicin betyder inte att jag är frisk, utan det betyder att jag har kommit en bra bit på väg, från där jag började, för att bli hel och fri. Än idag brottas jag med mina demoner, men jag ser hellre att jag tar små steg framåt (hur krokig än vägen blir) för att ta mig ända in i mål. Och då får det hellre ta tid, med utsatta delmål på vägen.

Men man behöver inte ha en diagnos för att ha dagar där man kan hamna i en svacka. Let's face it! Alla har sina egna demoner att dagligen att tampas med, och ibland så orkar man bara inte hålla skenet av att vara "snäll, go' och glad" uppe. Det är inte hållbart i längden, om man inte får en chans att tömma den där bägaren som rinner över, då och då. Att få känna och uttrycka sina känslor ska vara en självklarhet, vilket också inkluderar känslor som ilska, sorg, extrem glädje, rädsla och you name it... Att bara samla på sig känslor, gömma dem och låtsas som att allt är okej inför andra, inte bara får andra en felaktig bild av en, utan man själv kan orsaka att man hamnar i en rent ut sagt, äcklig spiral av ångest, depression och till och med värre.

Inte alla har funnit ut vad som funkar för att man själv ska kunna ta itu med sitt egna bagage, no worries, det är ett steg att ta på vägen, men man måste vilja det då. Jag har tack vare allt jag lärt, betydelsefulla andra och med egna delmål, lärt att försöka ta in och acceptera händelser, ställa till rätta det jag kan. Finns det inget jag skulle kunna göra annorlunda, så försöker jag att acceptera det och gå vidare. För bara ett par år sedan var detta något jag såg som omöjligt. Tittar jag tillbaka ser jag så sjukt mycket med mig som jag absolut inte vågat eller klarat av om inte jag faktiskt hade tagit steget att släppa det förnekande jag själv levde i.

Som sagt, jag har ännu en hel del i mitt bagage jag ännu inte hunnit ta itu med, som kan vara lite av ett hinder än idag, men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Jag har sett vart jag har varit och jag vägrar att hamna där ännu en gång. Jag tänker inte låta det inre mörkret jag då kände, få omsluta mig, utan jag tar varje teg jag kan för att hålla mig kvar i ljuset, som jag nu har lyckat hitta tillbaka till. Men det har krävts tid, mod och kämparglöd. Men detta har jag inte klarat själv, utan jag har fått stöd från mina betydelsefulla andra. De vet att jag är dem otroligt tacksam för det.

Än idag har jag känningar av panik, ångest och extrem stress, som alltid slutar med att jag vill bara krypa ihop i fostertällning, gömma mig för omvärlden, en vilsen och rädd liten kattunge som inte förstår sig på omvärlden. Men inom den lilla kattungen finns ändå en nyfikenhet, viljestyrka och kämparglöd som hela tiden gror, om man ser till att den får tillräckligt med trygghet, värme och ömhet. Jag fortsätter ännu att kämpa, för att jag vill!

Så några tankar till er därute är;

Glöm inte bort att NI är viktiga, ingen ska få trycka ner er!

Istället för att döma och trampa på någon annan, sträck hellre ut en hand, säg hej, le, ge någon en kram och fråga hur någon mår (men var då också beredd på att lyssna och mena det)! Sprid kärlek och omtanke istället för hat, man får så mycket mer tillbaka av det. ❤


Så till alla er därute!

Ta hand om er själva, varandra och glöm inte bort att berätta/visa era betydelsefulla andra hur mycket de betyder för er!

Kram på er!😘

Bjuder på denna låten, som en liten boosting på vägen!

Likes

Comments

Dear Diary, Tankar och känslor, Texter, Stories

Nu gäller det. Om bara några timmar ska jag hålla i workshop i kreativt skrivande.

Får också då chansen att visa upp lite jag själv skrivit och förhoppningsvis kommer fler och vill visa. Sådant gör mig otroligt inspirerad. I skrivandets stund gör jag i ordning material vi ska använda under kvällen!

Även om det kanske inte kommer mycket folk, så tror jag att jag kommer vara glad ändå, för jag lär mig vad jag kunnat göra annorlunda och utvecklas ännu mer. Det ska bli trevligt.


Kram på er dit ut!

Likes

Comments

Texter

Skriven: 25/1 2017 Av: Karin Holmlund


Mitt minne vandrar: Ett barndomsminne i snö

Snö…

Det är snö så långt ögat kan se

och längre bort ändå.

Ljudet av våra fötter i snön,

ditt pärlande skratt,

när vi lekte tafatt.


Vi båda halkar,

snubblar när jag nästan har fångat dig.

Av shock blir du tyst en stund,

vänder dig om,

mot mig som fallit med huvudet före.

Jag reser mig upp,

har blivit ordentligt rosig om kinderna av kylan i snön.

Vi ser på varandra

båda brister ut i skratt,

faller ihop igen,

där ligger vi och försöker återhämta oss.

Efter en stunds skrattande

blickar vi på varandra.

Tar varandras händer,

fortfarande liggandes i snön,

kikar upp,

ser färgen på himlen.

Småpratar om ditten och datten

men bekänner då

vår önskan om att få bli gamla ihop.


Kallt vaknar jag upp till verkligheten.

Ser ut genom fönstret,

ingen snö här utanför.

Förstår att jag dagdrömt,

för du finns inte här,

har inte gjort det på så många år.

Vi kommer inte bli att åldras ihop.

Jag har bara drömt mig tillbaka.

Till en tid

då vi ännu inte visste vilken riktning

våra liv skulle ta.


Med en suck av saknad

så andas jag en extra gång

försäkrar mig igen

Jag har bara drömt mig tillbaka

till ett barndomsminne i snö.

Likes

Comments

Texter

Här är den svenska versionen av en dikt jag skrev för några år sedan.


Dikt skriven 2/8 2012 Av: Karin Holmlund

♥ ♥ ♥ ♥

Min lillasyster,

Inatt du försvann, efter många år av smärta,

till en plats där du kan få frid,

till en plats där du kan få ha det bra.

Att få skutta runt och vara frisk,

precis så som du längtade efter.

En kämpande tigrinna var du ända fram till slutet.

Min älskade lillasyster,

du somnade förevigt,

för även en hjälte som du kan bli trött på att kämpa.

I nio långa år har du kämpat för ditt liv,

men måste nog medge att det här sista halvåret har varit en plåga för dig.

Men nu har du äntligen funnit frid.

Nu har du äntligen kommit hem, mitt busfrö.

Äntligen fri från din onda mardröm och skräck.

Men alltid kommer du att vara en stor del av oss alla,

dina nära och kära.

I alla våra hjärtan och minnen kommer du alltid att finnas, min lilla ängel.

Rest in Peace älskade lillasyster Malin!

♥ ♥ ♥ ♥

Likes

Comments

Dear Diary, Tankar och känslor

Hej!

Med spänning och förväntan skriver jag nu mitt första inlägg i en helt ny blogg, där jag kan få mer utlopp för det egna kreativa skrivandet, kanske samla lite olika texter, kanske till och med inspirera framför allt andra att skriva för sin egna skull.

No more pretending, det är min blogg där jag kommer att dela med mig av mina känslor och tankar, dela med mig av mina texter, noveller och annat smått och gott, samt kanske en och annan cover jag gör.


I skrivandets stund är jag på praktiken och förbereder morgondagens workshop i kreativt skrivande. Så jag marknadsför, fixar till lite metoder, samt samlar in lite inspiration att visa upp. Sen får vi allt se hur det går sen.


Kram till er därute!


Likes

Comments